Dag 14: Iran och Suarez

Mot Bosnien började Iran till slut även att spela fotboll offensivt. Det var inte briljant, men det var att hålla nivån. Det såg man lite även i andra halvlek mot Argentina, men det var under speciella förhållanden. Som en del av en taktik att stänga igen totalt, och sen sticka upp när argentinarna minst anar det. Vilket i så fall funkade perfekt.

Kontentan av det blev att Bosnien vann ganska komfortabelt. Vi hade en bra period vid 0-1 i första halvlek men det räckte inte längre än till skott i insidan av ribban av Shojaei.

Inget konstigt med det. Bosnien är ett bättre landslag och vann således. Jag är sammantaget nöjd. Vi kom, tog en poäng, skakade Argentina så pass att vi borde haft poäng där också, och så gjorde vi i alla fall ett mål innan 90 minuter var över mot Bosnien.

* * *

Luis Suarez...

Var ska jag börja och var ska jag sluta?

Borde kanske låta legenden Oscar Washington Tabarez summera det hela. "Det här är VM i fotboll, inte i billigt moraliserande".


Erik Niva tror att Suarez nu kommer att bli måltavla för en extremt hätsk reaktion från publiken om han tillåts spelare i Uruguays resterande match/er. Då VM går i ett katolskt land där man normalt inte frossar i hycklande moralism på samma sätt som i protestantiska länder, är jag övertygad om att även om burop och dylikt skulle förekomma, så hade det varit tio gånger värre på en arena i England eller Nederländerna eller Sverige. Då och då måste man rättfärdiga att man njuter av denna smutsiga värld som den internationella toppfotbollen är. Men udden riktas simpelt mot en aggressiv reaktion och inte mot apparaten, systemet.

Dag 9: Italien blaha, Frankrike spännande

Costa Rica dödade min parallell till VM 90.

Det gjorde man på ett övertgande sätt också.

Italien var riktigt dåligt. Att de var lite blaha var inte så överraskande. Det har man varit i snart 10 år nu. I Gli Azzurri spelade igår med ABATE på plan... Och Chiellini var duktig på att illustrera skillnaden mellan att ha honom i backlinjen och de forna stora försvarsspelare som fanns några år före honom.

Det Italien som vi känner från förr kommer aldrig att återvända. Egentligen räcker det nog att titta på spelarnas frisyrer och tattueringar för att inse det.

Nå... Det kanske mest pinsamma var deras agerande på slutet av matchen när man bara rullade runt bollen utan några som helst tendenser till attack, och inte ens det gjorde man särskilt bra.

Men nu är det inte så jätteilla trots allt, utöver att man kanske går miste om gruppsegern.

Italien kan nu ta sig vidare på kryss mot Uruguay.

Hade Costa Rica bara gjort 2-0 hade det varit omvänt. Uruguay hade gått om Italien på fler gjorda mål och då hade Italien istället varit tvungen att vinna.

Jag undrar om inte Prandelli rentav återfann sina italienska rötter och signalerade ut att man skulle vara rädd för det uddamålsunderläge som man hade.

Hur matchen kommer att gå är rätt omöjligt att säga. Det gamla Italien hade bara låst matchen och låtit den rulla ut till 0-0. Det nya Italien är ungefär som alla andra vanliga europeiska landslag. Om man vinner är det för att man kan spela på omställningar då oavgjort räcker, inte för att man är bra på att stänga matcher.

Uruguay är inget landslag som vinner på beställning. Men så tänkte jag innan Englandsmatchen också. Sålänge Suarez kan spela är man alltid ett hot. Råkar man ta ledningen efter en kvart så är man i ett drömläge.

* * *

Frankrike har inte sett såhär spännande ut sedan 1998. 2000 spelade ett gäng mästare hem EM ganska enkelt. 2006 var det i stort sett samma mästare med ännu mer rutin som tog sig till final.

Det har sett så trött och livlöst ut att jag i ett inlägg räknade det som någon slags milstolpe när man slog Ukraina med 2-0 i EM för två år sen.

Men man har haft lite flyt med händelserna i de här två matcherna. Straff och utvisning mot Honduras, och så ett shell-shocked Schweiz efter två snabba mål.

Jag avvaktar och ser hur det ser ut mot ett riktigt starkt motstånd, vilket kanske inte kommer förrän kvarten, dit jag alltså tror att man tar sig, då Bosnien eller Nigeria (eller Iran?!) inte direkt står nivån över Schweiz.

Schweiz andra reduceringsmål var allt annat än betydelselöst. Utan den hade Honduras kunnat ta sig om med en uddamålsseger i den kommande matchen lagen emellan.

Dag 8: Grupp C i VM 90 återuppstår

Uruguays seger var den andra matchen som berörde mig rejält. Luis Suarez briljans behöver jag inte gå in på. Ni vet det lika mycket som jag. Han gör så mycket rätt så ofta att han nu måste ses som världens bästa renodlade striker.

Det är en annan sak som fångar min fascination. Jag gillar ju siffror, mönster och minnen.

Framförallt om det innehåller referenser till världsmästerskapens världsmästerskap VM 90 i Italien.

I det VM:et spelades Grupp C på Luigi Ferraris i Genua och det helt nybyggda Delle Alpi i Turin.

Gruppen bestod av en storfavorit, två medelstarka europeiska länder och debutanten Costa Rica som inte skulle ha någon chans överhuvudtaget.

Storfavoriten var Brasilien.

De andra två var det då så rutinerade Skottland och det intressanta unga Sverige som gått igenom kvalet förlustfritt.

Costa Rica var en blåbärsnation i en tid då VM innehåll några blåbärsnationer.

Jämför man detta med Grupp D i VM 2014 finns det en tydlig skillnad: Det fanns inför turneringen ingen jättestor gruppfavorit.

Men om något land skulle ha det favoritskapet vore det EM-silvermedaljören Italien.

I förhandstipsen går meningarna isär lite om de tre som slåss om avancemang i gruppen, men jag har ännu inte sett att någon tagit bort Italien från de två platserna vidare. Antingen är det Uruguay eller England som anses vara lite svagare.

Costa Rica är idag inte ett lag som man bara ska köra över, men att de skulle ta en av de två platserna finns inte på kartan.

När vi har fastställt det ser vi mönstret:


Första gruppomgången:

Gruppfavoriten (Italien/Brasilien) slår en andrahandsfavoriterna (England/Sverige).

Den andra andrahandsfavoriten (Uruguay/Skottland) lider ett pinsamt nederlag mot Costa Rica.

Andra gruppspelsomgången:

I den stenhårda kampen mellan de två torskande andrahandsfavoriten vinner laget som upplevde ett fiasko i premiären (Skottland - Sverige 2-1, Uruguay - England 2-1).

Vad som händer härnäst får vi se snart.

Men om Italien liksom Brasilien slår Costa Rica i andra gruppspelsomgången...

Då har England, som just nu är precis som Sverige i VM 90; förlorat 1-2 två gånger i rad mot gruppfavoriten och den största konkurrenten, "chansen" att förlora med 1-2 mot Costa Rica liksom Sverige i VM 90, och därmed skicka Costa Rica vidare som grupptvåa bakom Italien.

Det är trots allt tre matcher som måste gå in och jag tror verkligen inte att England förlorar med 1-2 mot Costa Rica. Men jag gillar att hälften av matcherna spelats klarat är läget nästan exakt som i Grupp C VM 90.

Dag 5: Lagerbäck ain't got shit on this!

0-0.

Det var första gången jag var riktigt starkt berörd i den här turneringen. När Iran spelade 0-0 mot Nigeria.

En gång i tiden brydde jag mig inte så värst mycket om Iran. Självklart höll jag på "oss" när vi väl spelade men mitt stora engagemang hängde på lag som Kamerun, Frankrike, Skottland, Uruguay och så vidare.

Jag tillhörde ju den inte alltför ovanliga skaran fotbollsfanatiker som har ett starkare kärleksförhållande till vissa länder - ungefär som man väljer sina 'internationella' klubblag av tusen olika anledningar - än det land som jag någonstans förväntas hålla på med anledning av mitt etniska ursprung, för att inte tala om det faktum att farsan representerade Iran i VM 1978.

Varför det var så finns säkert i ett tidigare blogginlägg.

Som det framgick av förra inlägget så har jag haft svårt att känna samma entusiasm nu.

Men den entusiasmen kom med Iranmatchen.

Jag vågade knappt kolla på skärmen på övertid.

Jag är grymt glad efter 0-0. Jag är mer glad med 0-0 än 1-1 eller 2-2.

Det var VM:s första oavgjorda match och första mållösa match. Vi förstörde festen och det älskar jag. Vi visade att det här är fotboll och inte cirkus.

Kanske älskar jag det extra mycket för att jag fick upplevelsen att den neutrala publiken på arenan höll stenhårt på Nigeria i inledningen och att det handlade mer om agg mot oss än kärlek för Nigeria. Min spontana tanke är att det rör sig om att brassarna är ett gäng fåniga fårskallar som ogillar Iran i sammanhanget för att vi är "islamisterna" eller nåt sånt skit. Men vad fan vet jag. Jag orkar inte spekulera. Jag såg bara vad jag såg och tänker att Brasilien kan dra åt helvete.

Så nu pissade vi på deras fotbollscirkus. Gött.

Nu spelar det ingen roll vad som händer härnäst. Vi kom hit, vi tog en poäng som vi lägger till vår rad i maratontabellen. Gott så.

I övrigt kan jag bara konstatera att det offensiva spelet var pinsamt dåligt. Jag har egentligen svårt att förstå att det kan vara så dåligt på den här nivån. Jag menar, vi slog ändå Sydkorea borta i kvalet. Jag såg inte matchen men att vi knappt har ett anfall på hela matchen... Ja, jag vet inte.

Jag är inte chockad för jag har just haft känslan att det inte händer något efter de där åren kring millennieskiftet då det kändes att det fanns mycket potential och att landslaget ständigt utvecklades. Vi mötte Irland i ett playoff och skapade massvis med chanser. Borde någonstans ha tagit oss vidare. Det kom fram flera proffs i de stora ligorna i Europa.

Därefter verkar det ha stagnerat.

Okunnigheten gör att man genast vänder sig mot ett enkelt svar. Är detta också mullornas fel? Är stagnerad fotbollsutveckling ytterligare en konsekvens av styrets repressiva inställning mot harmlösa frihetsyttringar?

Eller är det som med vissa andra länder att fotbollens extrema storhet på något sätt gör att motivationen att bli bättre avtar? Halvdana spelare blir kungar i sitt eget hemland och har därmed inte samma driv att ta sig till Europa och satsa där?

Vem vet.

Vi nollade i alla fall Nigeria och det kändes som att vi nollade hela världen. Underbart. Glöm Sverige-Turkiet i EM 2000. Det här var ännu jävligare!

VM-reflektioner: Dag 1-3

Det första jag kan konstatera är att jag inte blir lika berörd av VM som tidigare. Hela den här säsongen har jag talat om min sjunkande passion för internationell fotboll och även om det främst gällde klubbfotboll verkar det som att detsamma gäller VM.

Med det sagt har jag sett samtliga matcher. Det enda jag missat är första halvlek av Elfenbenskusten - Japan.

Det betyder alltså inte direkt att VM har varit mer ointressant för mig än tidigare, men att jag tittat på det mer distanserat än tidigare.

När Kamerun torskade mot Japan för fyra år sen förstörde det hela kvällen.

När de nu torskade mot Mexiko var jag nästan inte berörd alls. Delvis beroende på att även förväntningarna var lägre den här gången.

Men jag har även lyckats skaka av mig besvikelsen över Uruguays förlust mot Costa Rica omgående.

Vi får se hur jag känner om något av lagen jag tycker om tar sig långt, hur det känns under de matcherna.

Jag tycker i alla fall att jag ser det bästa VM:et sedan 1998. Med bäst menar jag helhetsintrycket.

VM 2014 i Brasilien har bjudit på bra fotboll och en läktarkultur som varit långt mindre plastig än de tre föregåendes, tack vare de latinamerikanska ländernas supportrar, med visst undantag för Brasilien. Domarna har gjort en del missar, men jag gillar att de generellt varit mycket mer tillåtande gällande tufft spel.

VM 2002 i Japan/Sydkorea är som bekant mitt hat-VM.

VM 2006 var okej men fotbollen hade hunnit bli tillräckligt plastigt för att det skulle kännas så.

VM 2010... Där räcker det egentligen att nämna vuvuzuelorna. Annars var det väl lite samma problem som i VM 06. Allt kändes mindre äkta.

Så, det var ju en positiv överraskning. Att det skulle bli ett sånt klockrent VM. Jag har svårt att se att intrycket skulle ändras när allt är färdigspelat.

Marcelos självmål stärker min känsla att Brasilien kommer att halka på ett bananskal på vägen fram till VM-guldet som man är favorittippade till med rätta.

Man bjöds på en straff som kan ha varit helt avgörande mot Kroatien, men ingen brydde sig. Eller, det blev lite snack, men orättvisan tas inte med i beräkningen i helhetsanalysen.

I yngre dar hade jag känt mig så indignerad över det som hade hänt. Den extrema orättvisan där. Men det är den här fotbollen som fotbollsspelare har skapat. Hur många kroater har inte filmat till sig straffar genom åren? Jag vet att jag låter som ett arsle när jag säger det där, som att jag vill glömma det som har hänt, så jag kan försäkra läsaren om att jag inte på något sätt gladdes åt Brasiliens seger. Jag bara förklarar att jag inte kände mig lika berörd av situationen som jag tidigare hade gjort och att det bortsett från den subjektiva faktorn är även "objektivt" befogad.

Mexiko imponerade mot Kamerun. Är rätt övertygad om att de tar sig vidare för sjätte gången i rad. Och då kan jag som vanligt påminna om att bara Brasilien och Tyskland kan stoltsera med samma svit.

Nederländernas seger mot Spanien är VM:s höjdpunkt hittills. Det var så dråpligt för Spanien och är redan VM-historia. Det kommer att snackas om länge och kanske stärka den lilla känslan av rivalitet mellan länderna som föddes efter VM-finalen 2010. Matchen fick mig att skratta av förtjusning.

"Poplaget" Colombia levde upp till hajpen med den övertygande segern mot Grekland.

Uruguay som faktiskt varit lite överskattat i förhandssnacket... Ja, jag visste väl att det skulle sluta med fiasko just på grund av den jinxningen.

Italien såg rätt okej ut mot England, men jag tog ändå mest intryck av England som ser bättre ut än på länge.

Och så Elfenbenskusten som äntligen fick vinna när det gäller som mest, efter att två gånger i rad ha vunnit den sista matchen i sin mardrömsgruppen.