När 3-1-målet kom bytte jag match.
Och jag kände att jag aldrig vill komma tillbaka.
Det handlar om toppfotbollens förutsägbarhet men inte bara det.
Jag tål fortfarande bilder från Bayerns hemmaborg. Kanske för att jag bara ser dem några gånger under våren.
Jag tål fortfarande bilder från Camp Nou. Kanske för att det finns något magiskt i dess överbreda mått och för att klubben har en stark identitet. Katalansk och cruyffsk.
Men Santiago Bernabeu med all dess anor... Det hjälper inte. Det finns inget som kompenserar den förutsägbara fotbollen där. Det där tredje målet var sportsligt sett häftigt men inte så mycket mer.
Real Madrid har jag gillat, och senare inte gillat, men aldrig avskytt.
Real Madrid är fortfarande Hugo Sanchez, Butrageño, Fernando Hierro, Raúl, med mera, in my mind.
Och sen giganter från 50- och 60-talet.
Men inzoomningen på Bernabeu och alla dessa STORMATCHER år efter år don't cut it för mig. Usch. Jag pallar inte mer av detta gladiatorspel. Det finns ingen charm, ingen finess, ingen identitet utöver "vi är stora mäktiga Real från Madrid". Ikväll tänkte jag om det inte måste vara grymt tråkigt att hålla på Real Madrid.
Det får mig nästan att må illa. Jag såg fram emot detta på grund av Napoli. Jag blev besviken av att de kläddes i svart och inte himmelsblått.
Jag gladdes av Insignes fantastiska mål.
Jag suckade över Benzemas kvittering.
Jag gav upp när Kroos sköt in sitt.
Och jag ville inte se mer när det där så kallade konstmålet. Jag skiter i mål i det här sammanhanget. Jag skiter i bra fotboll. Jag tittar på fotboll med hjärtat. Underhållningen kan någon annan gilla.
PSG:s chockerande utklassning var bara konstandning. Det skapade en härlig fläck på det slätstrukna, så vi kommer att komma tillbaka.
Men likväl kommer det i april och maj att vevas bilder på bra fotboll från Santiago Bernabeu. TV-spels foto.
Jag har redan ena benet utanför. Och det andra kvar.
Medan fotbollen äter upp sig självt.
