Om retro-VM, stora spelare, VARA DÄR och lottningar

Sen playoffsystemet i kvalet infördes inför VM i Frankrike 1998 hade Sverige lyckats missa eller undvika det trots att det hade varit hur naturligt som helst för oss att hamna där, då vi är ett landslag som är bättre än tredjeklassen men bakom de allra bästa som mer eller mindre prenumererar på direktplatserna till VM och EM.

Vi har därmed missat den kittlande anspänningen och även de magiska ögonblicken som ett direkt avgörande dubbelmöte för med sig.

När vi väl når dit blir det den allra värsta möjliga motståndaren.

Oavsett hur man rankar Portugal som fotbollsnation finns det bara två länder som hade kunnat överträffa det. Tyskland och Spanien. De kanske saknar Portugals speciella grinta, men de är alldeles för bra för att torska mot Sverige över två matcher. De är också i dessa dagar alldeles för bra för att behöva spela playoff, så de kan inte räknas som möjliga motståndare.

Zlatan må säga väldigt löjliga saker ibland till jounralisterna. Som att hänvisa till en app för vidare kommentarer.

Men han kan också tala klarspråk. Intervjun med TV4 efter matchen igår var klockren. Som han är inne på, Portugal är favoriter i sin kvalgrupp, men misslyckas och får en andrachans. Sverige gör sammantaget inte mindre än vad man kan begära och tar en andraplats trots den oroande känslan att nya fräscha Österrike ska logiskt knäppa oss nu när vår trend pekar neråt. Vi får Tyskland - världens bästa kvalnation - och när vi kniper andraplatsen får vi den andra bestraffningen.

Vissa har redan påpekat det, andra har missat det. Att det är skillnad på Portugal och Portugal. De är ofta relativt medelmåttiga i det ordinarie kvalet. Men när de stora matcherna kommer är de extremt svårslagna.

Så har det inte alltid varit. Det omvända gällde i mitten av 90-talet och början på 2000-talet. Då var Portugal det publikfriande laget som skövlade i början av storturneringarna när de väl lyckades ta sig dit... Och sen var man inte tillräckligt bra när det gällde som mest. Det här de stora matchernas Portugal som vi ser idag formades i samband med 2006 när laget leddes av Felipe Scolari.

Visst, man har aldrig tagit sig till en final under den perioden, men man har hela tiden överträffat förväntningarna. Gjort ett svagt kval, avfärdats som relativt överskattade, men varit extremt svårslagna när det väl gällt.

Därmed har man tagit sig till semifinal två gånger, och när man åkt ur tidigare än så har det varit mot blivande finalister eller vinnare. Allra mest tydligt blev det nog under EM 2012 när man hamnade med Tyskland och Holland och gavs noll chans att avancera, logiskt nog. Vissa tänkte att till och med Danmark skulle ha mer att säga till om avancemang. Det vi väl såg var att det knappt var nära att något annat lag än Portugal skulle följa med Tyskland upp. Man kontrade sönder Holland i sista gruppspelsmatchen och var nära att på ett listigt sätt slå ut självaste Spanien i semin.

Så, Sverige har ju egentligen aldrig haft någon chans i det här playoffmötet. I alla fall inte i analyserna på förhand. Vi mötte ett lag som är experter på detta, och vi har svagheter som ett sånt lag är bra på att utnyttja. Vi har ett stabbigt och klantigt försvar... De har supertekniska kontringsspelare.

Nu är jag så pass gammal och erfaren att jag kunde förutse inte bara den uppenbara förlusten, men också vilken extrem baksmälla det skulle bli på tisdag kväll. Vilken extremt jobbig och maktlös situation man skulle befinna sig i som fotbollsromantiker.

Under matchen och den korta tiden efteråt tyckte jag inte att det kändes fullt lika bedrövligt och tänkte att det måste vara just vetskapen om att detta skulle komma. Och det faktum att Frankrike chockerade genom att faktiskt vända mot Ukraina. Och att andra favoriter som Kamerun och Uruguay (5-1 övertag mot Jordanien inför returen) redan är klara.

Men sen kom skiten ändå.

Vi missar VM i Brasilien 2014. Vi missar VM för andra gången i rad. Vi kommer i bästa fall att ha levt med tolv jävla år utan svenskt deltagande i VM.

BRASILIEN. Ett VM där känns så magiskt. Dels att det är ett traditionellt fotbollsland. Ett land som mer än något annat förknippas med just fotboll, för oss här i Europa. Det är också exotiskt. Det hade helt enkelt känns häftigare att se Sverige där än att se oss i länder som Schweiz, Portugal och Tyskland. Och historiskt. VM i Brasilien drar något härligt 50-talskt över det hela.

Nu missar vi det. Vi får inte se vår största stjärna genom tiderna kröna sin landslagskarriär i magiska retro-VM 2014. Det är skitsamma om vi kanske hamnat i en svår grupp och slagits ut.

Att VARA DÄR betyder något.

Jag har sannerligen inte alltid känt så. Mina känslor för svenska landslaget har ändrats väldigt mycket genom åren. Jag har säkert berört det här och där i bloggen och orkar ändå inte gå in på det. Orsakerna har sett annorlunda ut om jag jämför barndomen med tonåren och de yngre vuxna åren.

Jag kände inte ens något under VM 1998 när vi inte var där. Om man nu tänker sig att det är frånvaron som påminner en om hur tomt det kan vara då.

Däremot kanske jag på 2000-talet tog mycket för givet. Jag störde mig på hejaklacksjournalistik. Jag ville oftast att Sverige skulle åka ur. För att man hamnade med lag som jag ville ha kvar i turneringen, och för att jag var lite hjärntvättad av finare fotbollsfolk som dissade vårt fantasilösa brunkarlandslag. Jag tror att 2008 var första gången jag från början till slutet kände mig som en del av det hela, och typiskt nog missade vi avancemang där.

2010 fick jag känna hur viktigt det är att vara där.

2013 känner jag det ännu mer. Det faktum att Frankrike, Uruguay och Kamerun är där spelar ingen roll trots att jag kanske skulle hålla på dessa lag om de mötte Sverige i en storturnering. Men jag skulle hellre offra deras närvaro i turneringen för att få Sverige dit. Att vara där. Att känna att VI. Som BOR HÄR. Är en del av DET DÄR. Festen. Att vi är med och representerar.

* * *

Erik Niva tycker att Cristiano Ronaldo är mer "magisk" än Zlatan. Jag har debatterat om Ronaldo på "sociala medier" så det här är lite tröttsamt nu, men i alla fall...

På vilket sätt tycker Niva att Ronaldo är magisk? Vad är magiskt med att kuta loss med sin extrema speed och göra mål på ett friläge?

Mannen som Ronaldo har tänkt (och vi det här laget redan gjort?) sno målrekord av är Pedro Pauleta. En ganska medioker anfallare som var det som Portugal har så svårt att hitta normalt. En som bara är där för att göra mål och inget annat.

Målen som Ronaldo gjorde igår hade Pauleta också kunnat göra. Så är Pauleta magisk?

Däremot skulle Marcus Allbäck i sina bästa dagar - då han faktiskt var lite av en målttjuv för oss - inte vara i närheten av det som Zlatan är. För att ta ett exempel.

Det handlar dock inte om Zlatan. Det handlar om hur vi ser på fotboll. Vad som gjorde spelare som Cruyff, Platini, Maradona, Baggio, Zidane och så vidare, stora.

Deras grej var inte att penetrera försvar med en fantastisk snabbhet. Deras grej var att de var fotbollsartister med en spelförståelse som många andra saknade. Spelgenier. Och det behöver inte vara såna stora namn heller. Vi kan även ta 90-talsstjärnor som Enzo Scifo, Pep Guardiola, Dejan Savicevic, Dragan Stojkovic etc.

Jag har även sett mer moderna spelare som Xavi och Steven Gerrard göra saker som Ronaldo aldrig gjort. Möjligen orättvis jämförelse då de har helt olika roller, men likväl, de representerar en fotboll som jag föredrar framför en enklare fotboll där någon på grund av sin snabbhet blir extremt effektiv.

Det är på ett sätt en generationsfråga. Den moderna atletiska fotbollen är snabbare och många tycker att den därför är bättre. Själv tycker jag att den visserligen kan vara fantastisk att skåda när den är som allra bäst - t ex hos det tyska landslaget - men också i regel en dummare fotboll. När jag ser en offensiv spelare tokrusa med bollen utan någon genomtänkt plan, för att sen VÄNDA när det visat sig att man tagit fel bana och blivit inlåst... Ja, det fyller mig med förakt.

Och även om just Ronaldo är så pass skicklig att han oftast lyckas komma till avslut på egen hand, så är han mer av en avslutare än en spelare. Han är mer original-Ronaldo från Brasilien än Zidane. Om man inte ser varför Zidane är på en annan nivå än den gamle Ronaldo, då ser man fotboll på ett annat sätt. Då uppskattar man inte att fotboll till skillnad från många andra sporter är den tänkande människans spel.

* * *

Det svirder som sagt att se höjdpunkter från Zagreb där ett land som Kroatien tokjublar för VM-platsen och deras hinder är inget annat än Island.

Kroatien måste slå ISLAND. Vi måste slå Portugal.

Det känns så extremt orättvist, men sånt är livet.

Jag försökte rationalisera genom att tänka på i början av 2000-talet när Sverige ofta fick rätt gynsamma lottningar.

Men det är ganska längesen nu och jag börjar tröttna på att hela tiden få ett monster i kvalgruppen.

Blir också lite misstänksam när jag tänker på ett land som Schweiz. Som ju ALLTID undviker en riktig dålig lottning. ALLTID.

Nå...

Alltså...

Till VM 2002 hade vi Turkiet som värsta konkurrent i gruppen.

Till EM 2004 hade vi Polen som värsta konkurrent.

Till VM 2006 hade vi Kroatien.

Men...

Till EM 2008 fick vi Spanien och Danmark i gruppen. Det gick vägen ändå, mycket på grund av Lagerbäcks stora triumf i hemmamatchen mot Spanien.

TilL VM 2010 fick vi Portugal, och dessutom Danmark igen som näst svåraste motståndaren.

Till VM 2012 fick vi kvalspecialisten och regerande (i och för sig tursamma) VM-finalisten Holland.

Till VM 2014 fick vi Tyskland.

Det är verkligen dags att vi slipper en ny mardrömslottning till EM 2016. Men... Det är ändå ett EM.

VM är en annan nivå. Det märks av hur framgångar värderas. Jämför till exempel Bulgariens sensationella semifinalplats i VM 1994 med Danmark och Greklands guldmedaljer i EM. För mig smäller det förstnämnda högre.

Den ultimata Allsvenskan - del IV

Hammarby IF

Okej, nu kommer det. En ganska känslig sågning, vid sidan av den automatiska halvhyllningen att det här med konstateras att Hammarby spelar i Allsvenskan om jag får välja.

Känslig för att Bajen i många decennier representerade något som jag absolut hade ställt mig bakom om jag varit med på den tiden. Och för att jag förmodligen hade varit Bajensupporter om vi hypotetiskt tänker oss att jag hade vuxit upp i Stockholm utan några särskilt uppenbara förutsättningar som binder mig till någon av de tre stora klubbarna.

För det första står jag ideologiskt till vänster. För det andra är jag en av de som inser att fotboll handlar om så mycket mer än bara sporten, om att vinna titlar, och så vidare. Enklare uttryckt, jag skulle aldrig kunna vara en av de biffiga halvhuliganerna från Solna, eller bratsen som i alla fall i mer lyckliga tider har snyts till på Stockholm Stadion. Jag räknar någonstans kallt med att chanserna är större att fler bajare läser den här bloggserien än blåränder och gnagare.

Men först ett livshistoriskt perspektiv på laget.

Jag förstod tidigt att Hammarby var något av ett kultlag även om jag inte riktigt brydde mig om att gräva i det särskilt mycket. Jag visste bara att de hade spelat i Allsvenskan tidigare och att det var någonting speciellt med klubben vilket inte hade något med det sportsliga att göra.

Men ja, de spelade alltså i dåvarande division I norra, så även om man senare på 2000-talet fick en framskjuten position i svensk fotboll på grund av en större ekonomi så har Hammarby för mig förblivit em klubb som i bästa fall hör hemma i mitten- eller bottenskiktet av Allsvenskan.

Länge var man inget att bry sig om ifråga om ett hot.

Och vid milennieskiftet när jag hade fattat vad den här kultstatusen hängde upp på gillade jag laget lite. Jag unnade dem SM-guldet 2001 och även de närmaste åren hade jag en sympatisk inställning.

Av två huvudskäl.

Dels dröjde det innan Allsvenskan blev medialt på riktigt. Dels inser jag i efterhand att jag visste väldigt lite om Stockholm. Jag hade varit där som gäst många gånger utan att reflektera.

Utan att gå in på vad mina år i Stockholmsregionen betyder här så kan jag idag bara enkelt konstatera att jag ogillar Hammarby. Jag kan ge dem att de har en imponerande supporterkultur och för det har jag en hel del respekt för klubben. Ett tag hakade jag upp mig enbart på de negativa sidorna och vägrade ge dem det, men ja, de är rätt bra och alla de där marscherna på Söder är imponerande och berikar svensk fotbollskultur. All heder.

En sammanfattande anledning till varför jag ogillar Bajen är att man vill ha hela kakan och äta den. Man hycklar en hel del:

1. Hammarby vill både sportsligt och kommersiellt vara Sveriges största klubb utan att släppa sin kultstatus som folkets lag i Stockholm. Man vägrar erkänna för sig själva att man inte kan ha båda.

2. Hammarbys fans anser att de har en gudagiven rätt att ta mycket plats i svensk fotboll. Man vill att hela Sverige ska erkänna vilken fantastisk klubb Hammarby är och är inte främmande för att se ner på mindre landsortsklubbar som icke önskvärda. Helst skulle alla bara sticka undan och bereda väg för storheten Hammarby att ta plats, för det är "bra för svensk fotboll" att Bajen får härja. Varje förslag som riskerar att skapa en situation där de ekonomiskt starkaste klubbarna ta över the show fullständigt skulle välkomnas av Bajen. Man är förstås inte unika i det här sättet att tänka, men faktiskt är man väl den enda klubb som samtidigt gör anspråk på att vara ett folkligt lag?

3. Hammarby vill vara vinnarklubb och loserklubb samtidigt. Vissa aspekter av detta hänger ihop med ovanstående, medan andra inte berör mig så värst. Det är inte upp till mig att definera vad Bajen ska handla om. Men som sagt, man kan inte ha båda delarna.

4. Bajare är väldigt aktiva med att odla ett slags martyrskap där bilden går ut på att Hammarby och andra Stockholmslag aktivt motarbetas av resten av Sverige för att det finns en massa fördomar om Stockholmslag. Det faktum att man åker till alla dessa städer med en nästan imperialistisk inställning till lokalbefolkningen verkar i deras ögon inte spela någon som helst roll för att det faktiskt kan finnas viss irritation mot Hammarby i resten av Sverige (även om det samtidigt finns en egentligen obefogad beundran).

Häromåret såg jag ett avsnitt av Fan TV:s 08-fotboll där en Hammarbyprofil glatt beskrev hur roligt det är att exempelvis åka till Norrköping på bortamatch och prata engelska med förvirrade kioskpersonal bara för att jävlas. Jag antar att också han tycker att det finns ett märkligt Stockholmshat som drabbar Bajen i resten av Sverige.

5. I detta finns också ironin att Hammarby vill vara så osofistikerat, öligt och fettigt som möjligt och samtidigt kalla folk utanför Stockholm för "bönder".

6. Sist men inte minst - ingen annan klubb är så tajt förbundet med media som Bajen. Att man ser sig själva som motarbetade av en Stockholmshatande media är ett skämt. Hammarby kan kallt räkna med att media kommer att belysa allt som går emot klubben, både på och utanför plan. Görs det offsidemål mot Bajen, då kommer du att få reda på det. Görs det offsidemål mot Örebro SK, då kommer du inte att få reda på det. Och nu senast efter de vidriga attackerna mot GAIS-supportrarna på Stockholmsarenan så tyckte precis alla i media att det var helt fruktansvärt med den bestraffning som drabbade Hammarby.

Sen finns det en annan faktor.

Hammarby vill vara folkets lag och samtidigt vara Södermalms lag.

Man kan invända och säga att det inte är Bajens fel att Södermalm har råkat ut för en ohygglig gentrifering under de senaste decennierna. Och att det är orimligt att förvänta sig att klubben på nåt sätt ska avsäga sina rötter i Södermlam.

Men för det första så är fakta fakta. Är det inte rätt tragiskt att om man nu är en äkta arbetarsnubbe från Stockholm så kan man inte ens bo i det område som man förhärligar?

För det andra så släppte Hammarby (eller i alla fall Hammarbyanhängare) så sent som i år en liten parodifilmserie kallad Östermalms-TV med udden riktad mot Djurgården. Där ska man förstå att DIF är överklassens lag medan Hammarby är gamla hederliga arbetarkarlars lag. I ett avsnitt besöker överklassreportern Södermalm och får gång på gång se prov på vilka solidariska och enkla hyggliga knegarmänniskor folket i Södermalm är.

Nej, jag gillar inte lögner och därför gillar jag inte Hammarby.

Helsingborgs IF

Vissa tråkiga saker med HIF: De har den där jobbiga konsonanten i början av namnet som tyvärr även täcker mitt förnamn. Det kompakta och intetsägande H. Och att när man kom fram för mig (och många andra yngre) i början av 90-talet så var man ÄNNU ett lag i rött-blått-rött (förutom Öster lirade även ÖIS i de färgerna på den tiden).

Man kan i alla fall lugnt säga att det Helsingborg som tog sig upp till Allsvenskan inför 1993 - efter någon kvartssekels frånvaro i högsta serien - var något helt annat än det Helsingborg som jag har lärt mig se idag.

På den tiden förstod man att Helsingborg var ett riktigt kultlag med kanske seriens bästa supporterkultur i en tid då svensk fotboll fortfarande låg väldigt dåligt till publikmässigt; bortaföljet slog de flesta andra lagens, inklusive storstadsklubbarnas.

HIF var också den unge Henrik Larsson och gamle Mats Magnussons lag. För gemene man var man väldigt populära.

Idag är Helsingborg ett av de allra mest stabila topplagen i svensk fotboll och även om förutsättningarna i Skåne är annorlunda för fotbollen jämfört med många andra ställen i landet så är det ganska imponerande att man år ut och år in lyckas hålla sig kvar däruppe, ibland med helt vansinniga sviter utförda av en riktig lagmaskin.

På vägen har man nog också skaffat sig en hel del antipatier. Idag är HIF absolut inte det där sköna gänget med de härliga fansen. Snarare upplevs nog klubben som ganska dryg i framtoningen och fansen har blivit en i mängden i olika avseenden - både sett till mängden och trycket, och till karaktären.

Mitt tidigaste minne drar sig till hösten 1991 när det allra sista playoffet till Allsvenskan spelades mellan HIF och det som då kändes som den ultimata antitesen - Västra Frölunda IF. Klubben utan publik som "alla" hatade (utom jag). Även om det skulle dröja innan jag förstod härligheten med VF kunde jag redan där och då ana den dråpliga humorn i att den fula ankungen spelade sig själv till Allsvenskan och HIF tillbaka till division I i det som mer eller mindre var matchens sista spark.

Ett minne som kanske inte svider så jävla mycket i och med att det visade sig bara dröja ytterligare ett år innan återkomsten var ett faktum. Sen dess har alltså norra Skånes stolthet spelat i Allsvenskan tjugo år i streck, och vad jag kan minnas har man aldrig ens varit i närheten av nedflyttningsstrecket. Bara IFK Göteborg kan matcha den sviten.

Som sagt, jag har inte mycket till hjärta för HIF, men jag är väldigt imponerad av dem.