Utvärdering: Plats 15-16

 16. Sydkorea

Det lag i VM vars alla gruppspelsmatcher jag missade, mer eller mindre. Ska därför inte kommentera för mycket.

Vad jag förstår var man bra mot Ghana och utefter sina förutsättningar bra mot Uruguay.

Men jag såg det där målet mot Portugal som förde laget från sistaplats i gruppen till avancemangsplats. Och ingen kan få mig att tro att det inte var ett mål till skänks av portugiserna. De ställde inte upp med bästa lag men de som fanns på plan är inte sämre än ett svenskt P08-lag. Det är fejkat engagemang och inget annat. Och anledningen till att ingen i Sverige pratar om den vinkeln är att det var Uruguay och inte Sverige som drabbades. Och för att det är lättare att bara utgå från att det är rent. Bevis kan man ju inte ha genom att bara titta på det. Men i min värld kommer det alltid att vara vad det är. 

Som av en slump tränades ju också Sydkorea av den gamle portugisiske landslagsmannen Paulo Bento. Kompisar från förr.

Rent statistisk var detta landets tredje avancemang från gruppspelet någonsin, det andra på "bortaplan". Det första på 12 år. 

Jag stack väl inte ut hakan när jag konstaterade att de kommer att bli mosade av Brasilien i åttondelen men... Det var så det blev. Definitivt den värsta utskåpningen efter gruppspelet.

Vi kommer i alla fall att se Sydkorea i VM igen snart. 40 år efter att man återigen kvalade in till VM-slutspelet, varefter man aldrig varit borta.

1 seger

1 oavgjord

2 förluster

5 gjorda mål

9 insläppta mål

15. Polen

Nej, inte den här gången heller. Den stora fotbollsnationen som vuxit under hela millenniet fortsätter att underprestera. 

Åttondelsfinal är inte fy skam men det här var ju ett avancemang som var smickrande jämfört med spelet -inte uselt men medelmåttigt. Nånstans borde man väl ha slutat sist i gruppen utifrån prestationen.

Och i åttondelen totalt sett aldrig nära utan överkörda av de regerande världsmästarna Frankrike. 

Lewandowskis enorma glädje över att reducera på en tursam straff i slutminuterna blir man inte heller glad av. Smålagsmentalitet.

Så, inte undra på att spelaren som mest stack ut blev Wojciech Szczesny som räddade två straffar och gjorde ett antal jätteräddningar. 

Så då går detta mediokra VM till raden av besvikelser som ut i gruppspel i hemma-EM 2012, kvalmiss till VM 2014 och ut i gruppspel i VM 2018. Där i mitten finns den fullt godkända EM 2016 där man ändå tar sig vidare till en kvartsfinal med hjälp av straffar och är sedan - faktiskt - bara ytterligare en straffsparksläggning från att möta Wales i en semifinal. Men nu börjar vi gräva djupt in i det mästerskapet...

Förr eller senare lär framgången komma. Om inte i VM så i EM där inkval inte längre är svårt och i cupspel kan ju allt hända.

1 seger

1 oavgjord

2 förluster

3 gjorda mål

5 insläppta mål

Utvärdering: Plats 17-18

18. Ecuador

Det var så lite som talade för att Ecuador inte skulle gå vidare från den här gruppen när spelomgång två var avklarad. Det var inte sanningen men känslan.

I en tuff premiär mot värdnationen var man totalt överlägset och vann med 2-0.

Den markeringen befästes med poäng mot gruppens gigant Nederländerna.

Osis att ändå åka ut och... Nä, visst... Det är ju när allt kommer omkring inte så osannolikt att Ecuador förlorar mot Senegal. Sånt som händer. I underläge på straff, kvittering och sen underläge igen innan man har hunnit sätta sig i krigarställning för att hålla ut.

Snart får jag börja ta dem på allvar. Det kanske jag gör redan till nästa gång. Men jag kommer aldrig sluta tjata om den höga höjden i Quito.

Annars en eloge till Enner Valencia som för åtta år sen fick in tre bollar och som nu replikerade med ytterligare tre. 6 VM-mål för en inte så långt upp på alla tiders VM-skyttelistan som jag trodde innan jag kollade upp, men det är likväl starka kort som många stora spelare faktiskt inte har kommit upp i.

1 seger

1 oavgjord

1 förlust

4 gjorda mål

3 insläppta mål

17. Tyskland

Ännu ett lag som åker till stor del ut på grund av spelschemats utforming. 

Det lämnade en för liten marginal för att rädda upp en märklig förlust i Japan i premiären. 1-2 där speglar helt enkelt inte matchen.

Mot Spanien lider man mycket men kommer tillbaka efter baklängesmålet och kvitterar. Godkänt resultat.

Och så sist ska ju seger mot Costa Rica räcka. Men det är där det händer att Spanien har råd att både tappa poäng och förlora. 7-0 i premiären visar sig bli en extrapoäng för spanjorerna.

Och som alla andra med humor hade jag ju drömt om att Tyskland låtit Costa Rica vinna med några minuter kvar för att sätta dit Spanien. Betala igen. Modern av alla paybacks. Jag har hört andra prata om att "göra självmål" men det hade ju räckt att bara gå ner på 60% kapacitet så hade costaricanerna skött det där på egen hand. 

Men det går bara inte att vara så iskall när matcherna spelas samtidigt. Tänk om man hade gjort det bara för att höra att Spanien kvitterat på tilläggstid... Vilket hade inneburit att man gett bort en plats i åttondelen  mot Marocko. Ibland kan man inte annat än göra sitt bästa.

En del kommentarer kring lagets fokus har kommit med anledning av hela landslagsapparatens fejd med Fifa om den där One Love-kaptensbindeln. Jag såg i någon artikel påståendet att det från lagets sida mest drevs av Bayern-spelarna Neuer och Goretzka. Tyska regeringen gjorde sina egna markeringar men hann även med att sluta ett energiavtal med Qatar innan VM spelats färdigt. 

Hypotesen om bristande fokus har i alla fall skapat irritation hos folk som inte förstår skillnaden mellan ett konstaterande och en åsikt. Vi kan givetvis aldrig bevisa något men det är inte orimligt att tänka att ett mer  samlat lag som haft allt fokus på det som händer på planen inte hade åtminstone tagit poäng mot Japan.

Det som ytterligare talar för det är att det andra landslaget som var mest högljudd kring den här frågan var Danmark och där gick det också åt skogen. På ett klart värre sätt.

Nåväl... Alltså sorti för Tyskland i gruppspelet för andra VM i rad. En oerhörd fiasko för ett land som spelade tre raka VM-finaler mellan 1982-1990 och som sedan 1966 aldrig missat avancemang från första gruppspelet fram till förra mästerskapet. I min ungdom hade jag inte sett det som möjligt men så vet jag också att Tyskland inte varit vad det var sedan transformationen som planlades vid millennieskiftet. Det har onekligen haft sina goda och dåliga sidor.

1 seger

1 oavgjord

1 förlust

6 gjorda mål

5 insläppta mål

Utvärdering: Plats 19-20

 20. Uruguay

Någon gång måste det goda ta slut. Som stor beundrare av Uruguay tycker jag givetvis att det var tråkigt med en sorti som luktade lite unket med anledning av hur det gick till i parallellmatchen men...

Jag minns en tid där allt pekade på att Uruguay som en stormakt inom fotboll tillhörde historien. Att den stora fotbollsvärlden hade hunnit ikapp det lilla landet där borta som mer än något annat förknippas med fotboll.

Jag såg ett halvdant Uruguay nå åttondelsfinal i VM 90 och som därefter missade tre av de efterföljande fyra mästerskapen. Copa America-vinst på hemmaplan under samma period... Visst, men det är något lite annorlunda och även det var längesen när vi närmade oss 2010.

Så fick vi istället fyra raka VM, varav en ledde ända till semifinal, en till kvartsfinal och en till åttondelsfinal efter meriterande gruppspelssegrar mot Italien och England. Innan det i år blev exit trots fyra poäng.

Det blev också tydligt än en gång hur stor påverkan spelschemat har. Man vill ogärna få det på pappret enklaste matchen först. "Bra start" och allt det där, visst... Men när regeln är att man börjar lite travande så är det lika bra att få poängförlusten i de matcher där poängförlust är med i kalkylen, så att säga.

Där många är besvikna på hur det slutade och pekar på straffar som borde ha tillkommit, tänker jag att det ändå är oerhört starkt att vinna på beställning över Ghana med 2-0. 

I slutändan är det ofrånkomligt att den enda anledningen till att Uruguay åker ut i detta VM är att Sydkorea tillåts vinna en match som de i vanliga fall gör 1 gång på 10. Och efter tre lyckade mästerskap måste man kunna svälja i sig detta.

Det som är fint den här gången är att det mesta tyder på att Uruguay kommer tillbaka även utan Cavani och Suarez. I Årets fotboll 1990 kan man läsa rubriken "Källan har sinat" som rubrik på utvärderingen av Uruguay med hänvisning till talangerna som avlöst varandra därifrån. 2022 verkar det tack och lov inte stämma. De himmelsblå kommer igen!

1 vinst

1 oavgjord

1 förlust

2 gjorda mål

2 insläppta mål

19. Kamerun

Det känns faktiskt bra. 2010 skrev jag en typ av elegi över alla åren i min ungdom då jag hoppats och drömt om Kameruns nästa framgång i VM. Som sedan aldrig kom och jag var inte längre 8 utan 28 och skulle vara 32 nästa gång, utan någon förhoppning om att det ens då skulle nödvändigtvis gå bra.

Det gjorde det inte heller. Till Ryssland lyckades man likt 2006 inte kvala in.

Men den här gången... Allt kändes lika hopplöst som vanligt inför avslutningen mot Brasilien. Men vid ett senare skede fick jag påminna mig själv om att detta ju inte var så pjåkigt. 0-1 mot Schweiz, 3-3 mot Serbien och 1-0 mot Brasilien. Fullt godkänd. I en annan grupp kanske man hade lyckats. 

Vinst mot Brasilien är givetvis inte lika mäktigt när Brasilien luftar en del reserver men det är ändå vinst mot självaste Brasilien. En fin notering i den kamerunska historieboken.

Det var den första VM-segern på 20 år och det mest lyckade mästerskapet på lika många år. 

Skillnaden är att 2002 var Kamerun regerande OS-mästare och hade ett par vassa nya spelare med den nye Samuel Eto'o som den största av de alla. Samma år hade man även vunnit Afrikanska mästerskapet. Därför var det en stor besvikelse med sorti i gruppspelet. Den här gången är glaset halvfullt. Jag kunde mycket väl tänka mig tre förluster och noll pinnar inför.

Glaset är halvfullt även här. Jag vet inte när jag kommer se Kamerun förbi gruppspelet igen. Kanske aldrig någonsin. Så mördande är konkurrensen. Och Kameruns ställning i Afrika är inte vad det en gång var. Det är fortfarande lite sorgligt hur allting sakta gled ifrån mig. Men här blev stoltheten återupprättad i alla fall. Alltid något. 

1 seger

1 oavgjord

1 förlust

4 gjorda mål

4 insläppta mål

Utvärdering: Plats 21-23

23. Belgien

Jag minns inte att jag någonsin bevittnat ett sånt snabbt förfall av ett landslag från, säg, veckan innan VM till gruppspelets andra match.

Det var som att stora delar av fotbollsvärlden plötsligt kom på att Belgien är definitivt i nedförsbacke och kommer inte att gå långt i turneringen, och laget levererade också till den negativa bilden omgående.

Uddlöst mot Kanada trots seger. 

Men inför turneringen var man visserligen inte förhandsfavoriter till guldet men absolut ett sånt lag som "kan vinna" eller i alla fall gå riktigt långt. Fråga mig inte om specifika källor för jag har förstås inte fört protokoll på det.

Den dystra stämningen sammanfattades av Kevin De Bruyne, som först helt rätt kommenterade efter pris som matchens spelare i premiären att han inte har någon aning om varför han fick det och att det kanske berodde på hans namn.

På frågan om huruvida hans lag kan vinna VM: Nej, inte en chans. Vi är för gamla.

Om han bara inte spelat i tråkiga City hade jag gillat honom mer. Älskvärt med pessimistiska raka rör.

När Marocko i den andra matchen missade chanser och fick ett mål bortdömt för knapp offside kände jag att vi har de tecken vi behöver för att veta att det blir belgisk seger ikväll.

Men nej, de röda djävlarna var så trötta att Marocko vann med 2-0 ändå. 

Redan där var det slut?

Tja... Romelu Lukaku fick rubriker som få när han missade ett gäng chanser i gruppavslutningen mot Kroatien. Hade någon av de bollarna gått in så hade Belgien gått vidare och haft goda chanser att få till en repris på kvartsfinalen från fyra år sen mot Brasilien.

Nu tycker jag att Lukakus ofattbara missar var oerhört överdrivna. Någon av de är kanske "ofattbar" men faktiskt var det inga givna lägen. Men det låter bra för storyn. 

Så små är ändå marginalerna. Att om han nu gjort mål på något av dem så hade Kroatien med sin bronssuccé redan gått ut i gruppspelet och Belgien... Hade kanske inte skrivit historia direkt utan förmodligen åkt ut i kvarten mot Brasilien. En mer värdig sorti än det vi såg nu.

Det blir onekligen intressant att se vad som händer nu.

Belgien är ju inte tillräckligt stort för att ligga på toppen permanent.

Folk i min generation minns en bra period mellan 1984-1994 som sedan ledde till en lång torka med skrala resultat i både VM och hemma-EM 2000. Under några år såg det riktigt mörkt ut då man inte spelade ett enda stort mästerskap på 12 år. 

Men just då kom den nya gyllene generationen och gick från missat kval till VM-kvart 2014, EM-kvart 2016, VM-semi 2018 och EM-kvart 2021. Inte i samtliga fall tunga meriter sett till spelarmaterialet. Men ändå något helt annat än åren efter 2002.

EM:s utökning gör att man förmodligen lär delta i stora mästerskap i fortsättningen och eventuellt även VM beroende på hur fördelningen av de nya platserna ser ut. Men med det kvalläge som har gällt de senaste 25 åren kan man tänka sig att vi gått in i en ny period av en handfull VM-turneringar utan Belgien. Vad nu en hypotes har för värde.

1 seger

1 oavgjord

1 förlust

1 gjort mål

2 insläppta mål

22. Mexiko

En kall novembermorgon vaknade jag till att det första gången på 28 år spelades ett VM utan att Mexiko var vidare från gruppspelet.

Nä, vet ni, jag ska inte redogöra för denna fantastiska svit en gång till. Jag hänvisar till tidigare texter. Till den här turneringen och alla andra VM som har hunnit spelas under denna bloggens nu långa liv.

Nu kan vi en gång för alla begrava den till fotbollshistorien. Jag behöver inte påminna den okunniga allmänheten om detta. Nu är Brasilien ensamma i den bedriften. 

Men den var så nära att fortsätta leva. Aldrig hade det verkat så långt borta i tidigare mästerskap utan man brukar starta bra, men efter 0-0 mot Polen och 0-2 mot Argentina utan övertygande spel krävdes det seger med marginal utifrån att Argentina inte skulle förlora mot Polen.

Det dröjde men sen kom faktiskt både 1- och 2-0. Bland annat via VM:s snyggaste frispark av den ursköne Chavez som vi berövades se fler minuter av i detta VM. 

I det läget saknades det ett ynka mål, och det kom ett som var knappt offside och ett gäng jättechanser. 

När Saudi reducerar mot slutet uppstår plötsligt vetskapen hos oss alla att det ju inte spelar någon roll eftersom ett tredje mål fortfarande innebär avancemang baserat på fler gjorda mål.

Enligt snackisen efteråt verkar inte spelarna vara medvetna om det. Vore skandalöst om det vore så men... Jag har inte goda grunder här och nu för att kommentera det.

Sammantaget gör Mexiko ingen jätteturnering men är när allt kommer omkring kanske på ett eller annat sätt tillräckligt bra egentligen för att knipa andraplatsen. 

Hursomhelst är det bara att applådera den fantastiska bedriften att i så många år alltid ha levererat trots att grupperna ofta varit väldigt svåra och marginalerna ju är så små i ett VM.

1994, 1998, 2002, 2006, 2010, 2014 och 2018.

För en gångs skull blir el quinto - det som kommer av att man otroligt nog åkt ut i åttondelen i samtliga turneringar i 24 år - inte fokuset. Ironiskt vore väl om man nu - när sviten dött - på hemmaplan bryter den barriären återigen likt man gjorde 1986.

1 seger

1 oavgjord

1 förlust

2 gjorda mål

3 insläppta mål

21. Tunisien

Rörigt VM som blir oerhört svårt att sammanfatta. 

Tunisien har ju spelat ett antal VM under mina år och alltid varit långt ifrån att gå vidare. Förmodligen har inget lag från Afrika under den perioden spelat så många VM och samtidigt varit så långt borta. Inte uruselt, men aldrig en händelse från att gå vidare, så att säga. 

Den här gången... Så var man ju faktiskt en lyckad dansk hörna från att sensationellt göra just det.

Börjar med en meriterande mållös match mot då uppsnackade Danmark och vinner många fans när backen Laidouni hälsar Danmark välkommen genom att bjuda Eriksen på en åktur (hårt men juste) följt av ett fantastiskt adrenalinutbrott inför det starka följet.

Sedan Australien. Där och då kändes det som att det fortfarande var en lång väg att vandra. Seger mot Australien skulle troligen leda till en målskillnadsaffär mot Danmark. Med facit i hand så känns det ju (och det kanske det inte ska, för det är inte så orsak och verkan fungerar) som att om de bara fått utdelning på sin speldominans, så...

Men det fick man inte, typiskt nog. Aussie rånade dem på alla tre poängen.

Och sen möter man ett utcheckat Frankrike och vinner otippat detta "derby". Då jag inte såg matchen kan jag inte bedöma hur mycket man eventuellt fick gratis, men det säger sig självt att om Frankrike hade haft mycket att spela för så hade det inte slutat 1-0 till lillebror. Likväl, det spelas många såna matcher och många dåliga lag lyckas inte hämta nåt ändå.

Summa summarum, bästa mästerskapet på 44 år. Kanske kan man lägga detta som grund till att ta det där historiska steget nästa gång. 

Och här en fantastisk rad på siffrorna:

1 seger

1 oavgjord

1 förlust

1 gjort mål

1 insläppt mål

Utvärdering: Plats 24-26

 26. Iran

Suck... Det här var vår chans (det blir "vi" nu)... Att känna känslan av att spela åttondelsfinal i det sista VM:et som världen följer tillsammans. Innan vi splittras av omöjligheten att fokusera på 48 lag samtidigt.

På förhand hade jag nog tagit detta. Ytterligare en seger i vår VM-historia. Dessutom med två måls marginal den här gången, och mot europeiskt motstånd. Milstolpe på milstolpe.

I efterhand har jag tagit det bättre än vad jag trodde att jag skulle göra när drömmen gled oss ur händerna. 

Det tog några dagar innan jag började känna att jo, det är faktiskt ganska så hjärtskärande om vi förlorar avancemangskampen. Mer om det här.

Men när matchen närmade sig blev det bara värre och värre. Utan tvekan har jag aldrig varit så nervös inför en fotbollsmatch i hela mitt liv. Jag kanske borde ha varit det men förutsättningarna var bara något annat då mot nu. Här låg jag på magen på en yogamatta och inväntade det äckliga hugget. Och när Pulisic gör 1-0 känns det inte bra men då blir det faktiskt möjligt att slappna av något. Kunna sätta sig.

Här hade vi allt att förlora. Och så gjorde vi just det. Med bättre skärpa hos en striker hade det gått vägen. Men... Jag, vet inte. Jag kan inte påstå att det var smärtsamt nära. Det fanns ungefär tre lägen, två för Ghoddos och en för Taremi alldeles på slutet. 1-1 och vi hade fått uppleva något som jag aldrig kommer att uppleva mer i framtiden. VM kommer att urholkas. Slutspelsfasen kommer vara identisk eller snarlik, men vägen dit något helt annat. 

De flesta som läser detta kommer inte förstå vad det handlar om men... Det handlar inte om "mitt land" hit och dit. Det handlar om en historia minst 40 år långt där iranier har lidit och känt sig/varit motarbetade av de som har makten i världen. Att sprida glädje och ge hopp. Det är det som svider. Men jag tror man måste  uppleva det för att förstå. Det går kanske inte att översätta med ord.

Så för att korta ner detta... Sammanfattning... Vi torskade mot England med de största siffrorna någonsin i en match som till stora delar präglades av det politiska surret. Vi studsar tillbaka och spelar ut Wales och vinner mer än välförtjänt. Vi möter helt fel lag i avslutningen och förlorar knappt. 

I vårt tredje raka VM. Det har i sig varit en bedrift. Med 48 lag och 8-9 asiatiska lag är det nästan som att man kan ta ut platsen i förskott. Skönt för oss, men vi måste se till helheten. Dessutom, skönt men till vilket pris?

Ändå kommer man vara där och titta och lida med laget lika mycket då. Men vi kommer att göra det lite mer ensamma än hur det varit nu. Det är det priset som olika förbund i världen är beredda att betala för att landets egna intressen ska värnas snarare än det gemensamma.

Annars lite mindre av det typiska Queiroz-VM:et men ändå inte fundamentalt olikt. 

Den mannen borde för övrigt skrivas in som en hedersman i Irans 2000-talshistoria. Resultaten är en sak, förståelsen och talen något annat och större. 

1 seger

0 oavgjord

2 förluster

4 gjorda mål

7 insläppta mål

25. Saudiarabien

Dåså. Till slut fick Saudi göra ett VM utan att skämmas ihjäl.

Debuten 1994 gick ju mer än väl men med tiden har den mer framstått som en anomali.

Det deltagandet är fortfarande i särklass sett till resultaten men personligen tycker jag att detta var deras bästa VM hittills. 94 var det lite flyt och framförallt kontringsfotboll som banade vägen. Inget fel med det, men det är något helt annat att vända på underläge mot blivande världsmästarna och framförallt att sätta ett rejält tryck på Polen.

Att mer eller mindre föra matcher mot bättre motstånd är nästa nivå som man nu har nått.

Närheten till Qatar gjorde även att man fick uppleva det här med att totalt blåsa bort ett annat land av banan på läktarna i matchen mot Polen. I de andra var det lite svårare eftersom det råkade vara just två av VM:s tre starkaste publiklag. En påminnelse om att det här för ovanlighetens skull inte gick på den mark där the usual suspects härjar.

Det går att vända och vrida på det. Hade man tur som slog Argentina eller otur att inte slå Polen? Ja och ja.

Hursomhelst var detta en VM-prestation som bådar gott för framtiden. Både för Saudiarabien och Asien i stort.

1 seger

0 oavgjord

2 förluster

3 gjorda mål

5 insläppta mål

24. Ghana

Ja, hmm... Svårsummerat. 

Ghana var länge det där starka laget som aldrig kvalade in till VM. När man 2006 lyckades gjorde man det med storm. Flög förbi Tjeckien och tog sig vidare till åttondel där Brasilien givetvis var numret större.

Fyra år senare var man kanske inte lika imponerande spelmässigt men nådde ju ända till kvartsfinal innan det där med Surez handräddning och Asamoah Gyans straffmiss hände. När man var påväg att bli historiskt som första afrikanska lag i semifinal. En tanke som för övrigt är svindlande 12 år senare. Att Ghana nästan spelade semi 2010? Så fantastiskt bra var de ju inte...

Den här gången gör man två bra matcher och får hyggliga tre poäng ut av det, men kommer ingenstans mot Uruguay i sista matchen.

Och det är den som börjar bli tröttsam. Tydligen är det fortfarande en jättegrej med Uruguay. Luis Suarez fick frågan av en ghanansk (?) journalist om huruvida han var djävulen personifierad. För vad? 

Jag får väl förlåta Ghana lite då de blivit uppmuntrade till detta nonsens av stora delar av fotbollsvärlden... I alla fall Europa.

Men det är ändå oerhört korkat. Men vi kommer hamna i grundprinciper kring fotboll och Luis Suarez om vi ska ge oss in i det där.

Ghanas VM blir väl två plus. Att Uruguay på beställning kan vinna komfortabelt är svagt. Det drar ner helhetsintrycket.

1 seger

0 oavgjord

2 förluster

5 gjorda mål

7 insläppta mål

Utvärdering: Plats 27-29

 29. Serbien

Nä, det är inte ens roligt längre.

Det är fanimig inte roligt längre.

Hur många gånger ska det upprepa sig?

Både på plan och den kollektiva minnesförlusten inför?

Att Serbien (eller Serbien-Montenegro som det hette 2006) alltid har något stort på gång och "kan vara en outsider" och varje gång går det åt helvete redan i gruppspelet?

Vi måste nu ta oss in i utgångspunkten att Serbien kommer att misslyckas tills de inte har misslyckats. Om de så har den bästa spelaren i världen på varje position så kommer de att åka ut tills de inte har gjort det.

Det här var alltså fjärde gången för exakt samma scenario hände. Uppsnackat. Gör på sin höjd en bra match. Åker ut.

Är det ett praktfiasko? Nja, kanske inte per se. Hamnar man i Brasiliens grupp brukar man åka på en förlust. Men om man nu är så uppsnackad så ska man klara av Schweiz. Här fanns revansch att utkräva efter det politiska "derbyt" 2018. Och så lyckas man förlora igen. Inte ens ta poäng utan förlora utan att vara särskilt nära den vinst som var krav för avancemang. För att inte tala om att tappa 3-1 mot Kamerun till 3-3.

Och den här gången har man för ovanlighetens skull en otrolig striker i truppen där man normalt har sina starka kort på mittfält och i backlinje. Kanske världens bästa. Men om han ändå fick spela andrafiol bakom  Aleksandar Mitrovic? Jadå. Självklart. Även i Serbien gäller regeln att once you're in, you're in, tydligen. Mitrovic har en status och den går inte att rubba. Okej, det kanske blev helt utslagsgivande den här gången, vad vet jag. Kamerundebaclet kan inte skyllas på att Vlahovic inte är med i startelvan. Brasilien hade säkert varit för starka ändå. Mot Schweiz fick han spela. Men att överhuvudtaget ta den risken... Jag vet inte, Dragan Stojkovic... Min barndomshjälte...

Att den stora rivalen i regionen Kroatien under samma period har gått till en final och en semifinal... Salt på såren.

Som sagt, det är för knas för att det ens ska vara roligt längre.

0 seger

1 oavgjord

2 förluster

5 gjorda mål

8 insläppta mål

28. Danmark

Hah!....

Ha-hah!

Det är underbart när verkligheten hinner ikapp hajpen.

Ännu en enkel lottning för Danmark. Laget som "ta mig fan" skulle kunna vinna VM. Som spottar ur sig talanger i nivå med Brasilien. Vars fotboll är så avundsvärt att svensk fotboll ska göra om allt från grunden för att kopiera danskarna. Mörda publikkulturen och föreningsdemokratin för att vart fjärde år komma sist bakom Australien och Tunisien. 

Men trots den enkla lottningen lyckas man spela till sig EN ynka pinne.

För det. För den ofräscha rasistiska tränaren Hjulmand och för alla rasselagar hemma riktade mot vissa etniska grupper specifikt. Ghettolagar och diamantlagar. 

Mer än så orkar jag inte säga. Jag tror den enda halvlånga paragrafen i texten täcker det mesta. Danmark har gjort det bra men för den som faktiskt har förmågan att analysera enkla detaljer bakom resultaten stannar det där. 

0 seger

1 oavgjord

2 förluster

1 gjort mål

3 insläppta mål

27. Costa Rica

Eftersom Fifa till skillnad från Uefa håller målskillnad före inbördes möten blev uppförsbacken för brant omgående för Costa Rica som fick en redig käftsmäll retrospektivt för sina skrällar i VM 1990 och 2014. 0-7 mot Spanien var den största utklassningen i VM sedan Portugal asfalterade Nordkorea med samma siffror 2010.

Ändå var man tillräckligt stark för att studsa tillbaka och ge sig själva en okej chans inför sista omgången. Då ingen räknade med att Spanien på sportsliga grunder skulle tappa poäng mot Japan hade det trots allt räckt med en pinne i sista mot Tyskland för avancemang trots 0-7. Rimligen en slags rekord om det hade blivit verklighet. 

Med facit i hand blev Spanien räddningsplanka nummer ett. I en handfull minuter var Costa Rica vidare efter att ha vänt till 2-1 mot Tyskland. Det var alldeles för kort men det var poetisk rättvisa i kombination med superskräll för hela gruppen som vi fick vittring på.

Det jag tar med mig är uddamålssegern mot Japan där målet mot slutet av matchen var ett av VM:s vackraste stunder. Den typen av stund som bara ett VM kan frambringa. Mer om det här.

1 seger

0 oavgjorda

2 förluster

3 gjorda mål

11 insläppta mål

Utvärdering: Plats 30-32

 Då var det dags. En genomgång av alla lagen i den ordning som slutspelets rankning består av. 

32. Qatar

Den som läger bloggen flitigt minns att jag tänkte mig att det kunde bli sistaplats liksom avancemang och att min magkänsla lutade mot det sistnämnda. 

Istället skrev man historia negativt som det sämsta värdlandet någonsin. Trots detta tycker jag att skadeglädjen här i norr överdrev hur illa det var. Det är inte i närheten av en tio topp lista på de största VM-flopparna de senaste 50 åren eller så. Bara i den här turneringen finns det värre exempel. Till saken hör att VM brukade gå i mer eller mindre starka fotbollsnationer.

Och även om man borde åtminstone tagit en poäng som en tröst så fanns det ingen match där man absolut borde stå över en förlust utifrån kapacitet. Särskilt med tanke på att Ecuador visade sig vara ett bättre lag än vad de flesta av oss trodde.

Men just premiären blev en fiasko där man bara var numret för för litet och det ska man inte vara mot Ecuador. Vi undrade alla hur detta lag kunde ha vunnit Asiatiska mästerskapet. Snart började den sedvanliga dyngan om hur Asien och andra kontinenter bara är för dåliga jämfört med Europa rulla ut. Vissa osköna TV-experter började gnugga händerna inför tanken att Nederländerna skulla göra åtta mål på värdnationen och så vidare (experter som inte lär sig något efter att ha tittat på turnering efter turnering). Sen fick de så de teg av andra asiatiska länder i VM.

Men för Qatar blev det stopp och egentligen ryckte man aldrig upp sig igen. Man kunde rädda sig undan den totala förödmjukelsen men inte så mycket mer.

För min del hedrar det deras landslagsorganisation att de inte gick på importspåret som vi i många år har förväntat oss utan satsade på ett hemvävt lag. Länder som Spanien och Italien har dopat sig mer med utländska spelare än vad detta Qatar har gjort.

I ljuset av det som nu har hänt kan man bli lite orolig för att de ska ta just det spåret nu när drömmarna om den katalanska skolningen och dess under nådde kort, och ge sig in just på att värva in tredjeklassens brassar och afrikaner till nästa gång.

Men nu kan man pusta ut inför en framtid utan total fokus på ondskan Qatar. Det finns säkert annat att börja älta. Som när Newcastle kanske börjar gå riktigt bra eller Saudiarabien faktiskt får VM 2030.

Siffror:

0 seger

0 oavgjord

3 förluster

1 gjort mål

7 insläppta mål

31. Kanada

Ännu ett typiskt VM-mönster. Kvalsensationen som tappar all sin magi i slutspelet.

Kanada gjorde alltså sitt andra slutspel någonsin och den första på 36 år. Man hade inte bara kvalat in utan varit en av de första länderna att göra det, som en självklar etta från en i övrigt jämn slutkval. Där man tidigare kunnat vara lite småstolt över en Radzinski i Everton hade man nu flera stjärnor i den europeiska toppfotbollen. Vi hade att göra med ett kanadensiskt fotbollsunder plötsligt, smått överdrivet.

Det började också ganska bra och man såg ut att störa Belgien precis enligt den positiva mallen att man kontrar sönder det trötta oengagerade europeiska laget.

När man ändå inte lyckades hade spelet ju lovat så mycket och Kroatien var ett nytt Belgien. Tidig ledning gav oss en bekräftelse men sakteligen visade Kroatien på skillnaden mellan män och pojkar och spelade totalt bort hockeynissarna. 

Vips var man som andra laget i turneringen ute ur turneringen redan efter två spelomgångar. 

Inga tröstpoäng heller när pressen var borta mot Marocko i sista.

Det kanske svider mindre i och med att VM nästa gång är en garanti på grund av delvärdskap. Man hann även med en historisk notering; första VM-målet någonsin.

Men allt som allt var Kanada en av VM:s stora floppar. Att man inte gick vidare är i sig en liten pyspunka men att man inte ens tar en pinne är väldigt lång under förväntningarna. Och något som trots allt händer få lag i VM nuförtiden.

Siffror:

0 seger

0 oavgjord

3 förluster

2 gjorda mål (nåja)

7 insläppta mål

30. Wales

Tillbaka efter 64 år. Platt fall.

Men kelterna i rött hade ju två EM-slutspel bakom sig så det var speciellt men inte fantastiskt. 

I dessa två mästerskap hade man blivit sämre och sämre i truppen men överraskat med smart spel 2021 och åttondelsfinal på nytt.

Därför var avancemang sannerligen inte att betrakta som en skräll.

Det började ganska bra med poäng mot USA men därefter blev man utspelade mot Iran och förlorade som första europeiska lag någonsin mot iranierna i ett VM-slutspel. Efter det var man i praktiken borta även om uddamålsseger mot storebror England på förhand hade kunnat vara tillräckligt.

Nu får man räkna med exit för Gareth Bale så... Vem vet när det blir dags för detta igen. Sanningen är att det inte bör dröja 64 år i alla fall till nästa gång, eller 58 år till nästa stora mästerskap om man räknar med EM 2016. För det kommer helt enkelt att vara betydligt enklare att kvala in, särskilt till EM.

Siffror

0 seger

1 oavgjord 

2 förluster

1 gjort mål

6 insläppta mål

Argentina gör mig religiös

Argentina är världsmästare.

Smaka på den.

En typ av fantasi har blivit verklighet.

Det jag förstår nu mer än någonsin tidigare är att Argentina inte bara är nästan oumbärligt för att förgylla ett VM utan kanske det allra viktigaste landet av alla (med reservation för grannen Uruguay) i denna fotbollshögtid vart fjärde år.

Jag upplever en slags religiös sinnesro som jag inte gjorde när Frankrike vann VM 2018 trots att det sedan 1991 varit den stormakt som varit mitt lag i VM. 

1990 började jag omgående håna dem likt alla andra på det populistiska drevet. Jag skulle säga att jag skäms men jag hade ju precis fyllt åtta år! 

Men det tar emot.

Vändningen kom under VM 1994. När de sprang ut och manglade Grekland var det en transformation. Det här var inte ett smart destruktivt lag som hade tur (det jag kände som barn att de hade) utan en virvelvind.

Höjdpunkten då var åttondelen mot Rumänien som där och då sågs som turneringens match. Chamot, Balbo, Batistuta... Och Diego på läktaren.

1998 ytterligare en växel.

Och peaken 2002. Det bästa Argentina som jag upplevt under min livstid. En hel trupp av briljanta spelare.

När det inte hände och det ena VM avlöste det andra med kvartsfinalsuttåg... Då började jag vänja mig vid att det är något man drömmer om men som aldrig händer.

2014 förändrade inte den saken. Det hände aldrig även om de bara varit millimeter ifrån så jag kunde fortfarande inte sätta mig in i det så som jag gör nu.

Argentina har allt. Det vackra och det fula, det snabba och det tröga... Det är både lite "äkta" och en av de stora bjässarna. De där uppe. Det enorma klacket, passionen, allvaret, galenskapen... 

16 år av europeiska lag på täppan är över. Det har någonting. Fotbollens epicentrum är för en gångs skull inte här. Det kan det inte göra fullständigt om världsmästarna är på andra sidan Atlanten och Buenos Aires är ett enda stort folkhav. Och då inte ens den typen av emotionell explosion som jag kunde inbilla mig. Jag trodde att de skulle riva hela staden. Kanske gjorde de inte det på grund av att avgörandet kom på morgonen där. Vid midnatt hade det varit annat. Här hade man långt över 12 timmar kvar dit. 

Men när allt kommer omkring är det väl bra, för hur fantastiskt det kan se ut för oss på avstånd är det ju inte skitroligt för alla parter när sånt händer. 

Argentina är världsmästare...

Soy argentino, 

es un sentimiento 

No puedo parar

Det är inte jag det, men herre min je, det gör mig ändå religiös. Fotbolls-VM kommer aldrig vara vad det var, men det är en jäkla skillnad på detta och 2018, 2014, 2010, 2006 och 2002. 

Och det är unikt, för jag har 32 års historia bakom detta. 

Argentina är världsmästare...

Så åker Brasilien ut

Det är alltid speciellt när Brasilien åker ut. Det är sällan chockerande men överraskande. Och man har känslan att det inte är meningen att det ska hända. Det brukar inte vara några tydliga varningstecken innan. Och det händer nästan alltid i kvartsfinal efter att man komfortabelt tagit sig vidare i åttondelen. Men måndag hela veckan är det inte. Ibland har man varit centimeter från att åka ut redan där, ibland har man gjort det och enstaka gånger har det blivit sorti i semifinalen.

Så låt oss titta på hur det faktiskt har sett ut på deras väg till final.

Eller närmare bestämt; vilka lag har i efterkrigstiden slagit ut Brasilien i en direkt avgörande match i slutspelsfasen av ett VM på väg mot en final (alltså gruppspel och gruppspel 2-övningar borträknat)? 

Ungern

Frankrike (x2)

Argentina

Nederländerna

Tyskland

Belgien

Kroatien

Det har alltså hänt 8 gånger totalt sedan efterkrigstiden.

I mer detaljerad redovisning:

1954 - ut mot Ungern i kvartsfinal.

1986 - ut mot Frankrike i kvartsfinal.

1990 - ut mot Argentina i åttondelsfinal.

2006 - ut mot Frankrike i kvartsfinal

2010 - ut mot Nederländerna i kvartsfinal.

2014 - ut mot Tyskland i semifinal.

2018 - ut mot Belgien i kvartsfinal.

2022 - ut mot Kroatien i kvartsfinal.

Man tenderar alltså att gå hela vägen när man väl tar sig förbi kvarten. Det är något lite Real Madrid-eskt över det.

1998 tar man sig till final och förlorar den mot Frankrike.

Sedan finns de lagen som i praktiken kan göra anspråk på att ha slagit ut Brasilien i VM men jag tycker att det blir mer intressant att titta på vinna-eller-försvinna-matcherna (eller spela oavgjort och ta det på straffar).

Där har vi t ex Italien som 1982 besegrar Brasilien i gruppspel två vilket skickar ut sambagänget från VM.

Argentina lyckas på ett misstänkt sätt att vinna mot Peru med 6-0 och därmed ta Brasilien på målskillnad i gruppspel två.

Ytterligare fyra år tillbaka är det Cruyffs gäng som blir för svårt i gruppspelet där man också förlorar inbördes.

1966 åker man ut i första (och enda) gruppspelet då man inte lyckas hamna top 2.

Och så 1950 där Uruguay i en finalgrupp gör det som Italien skulle komma att göra 32 år senare.

Före 1950 har vi 12 års uppehåll vilket är en anledning till att jag valt att avgränsa listan. Men för protokollet noterar vi sorti i gruppspel 1930 (med Jugoslavien som banemän), ut mot Spanien 1934 i första rundan och ut mot Italien i semifinal 1938.

Från Liedholm till Omam-Biyik

 Vi får slå igen glappet mer impressionistiskt än strukturerat och detaljerat.

Argentina-Nederländerna får ett nytt kapitel i och med det som kanske ändå måste klassas som turneringens match hittills med finalen kvar att spela (och bronsmatchen som per automatik inte kan nå sådana höjder). 

Leandro Paredes är hjälten som förkroppsligar mycket av känslan med att först slå undan benen på Nathan Ake och innan alla hunnit lugna ner sig dubblar han med att "dynga" bollen mot tomma stolar på den nederländska bänken. Kaos utbryter. Underbart. 90-talsfotboll.

 

* * *

Brasilien åker ut i kvarten på ett sätt som känns klassiskt. Tajta marginaler, framstår inte nödvändigtvis som det sämre laget men på något sätt lyckas man åka ut för att fotboll är fotboll. 

* * *

Marocko slår ut Portugal utan att behöva utstå en alltför jobbig anstormning.

Portugiserna har noll självinsikt och skyller det på att domaren var från Argentina.

Den osympatiske och tillgjorde Bruno Fernandes visar sitt rätta ansikte igen.

Pepe är värst och jag kan inte annat än gapskratta och tycka om honom för han är bara för overkligt verklighetsblind. Tycker att det är helt uppåt väggarna att "i ett VM" bara få åtta minuters tilläggstid. Det som varit nytt i detta VM har varit självklart i 50 år i Pepes värld.

Sanningen är att marockanerna faktiskt inte behövde maska så mycket som man hade kunnat förvänta sig.

Första afrikanska laget till semifinal är ett faktum. 32 år efter att Kamerun brutit ny mark. 

I en sån där tidsuppfattningsövning kan vi tänka 32 år ytterligare bakåt från Kameruns bravader i Italien så hamnar vi i 1958. Det är lika långt mellan Liedholm till Omam-Biyik som från Milla till Bellingham.

* * *

Frankrike vinner mot England på ett storlags vis. Är faktiskt ganska dåligt men lägstanivån är i nivå med lillebrors högstanivå.

Bekräftar ens känslor att det är så man vinner VM och inte 4-1 och champagnefotboll mot Sydkorea.

Jag trodde att engelsmännen hade utvecklats i sinnet i dessa dagar men närå... Som enda land på jorden verkar de dels tycka att de var det bättre laget och än värre - att de förlorade på grund av en dålig domare. 

När de inte lyckas vinna med två straffar i en VM-kvartsfinal letar man efter nästa ursäkt. Nån borde ha fått frispark vid mittplan. Några frisparkar och hörnor skulle man ha haft, till skillnad från fransoserna då som indirekt ska ha fått 100% av situationerna med sig.

Nä, man orkar ju inte. Ingenting har tydligen förändrats. Det är fortfarande jobbigt att medge att man inte räckt till mot ett starkare lag.

* * *

Efter holmgångarna i kvarten kommer lite vanliga 90-minutare och det är något fint i det också, kan jag tycka. När Argentina någorlunda enkelt avfärdar Kroatien får det mig att tänka på deras semi mot Belgien 1986.  

Inte överförtjust i de överdrivna hyllningarna av Messi. Hans förspel till 3-0-målet är imponerande men något utomjordiskt är det ju faktiskt inte. Och han är jättebra, men inte historiskt bra.

Trots tidigt kalldusch bjuder Marocko på motstånd som gör matchen fantastisk fram till Thurams 2-0-mål. Mot alla odds. Tillkomna skador.

Och Frankrike vinner då återigen som ett mästarlag. Med något större besvär kanske jämfört med Englandsmatchen, men...  Behöver överlag inte dra på sista växeln.

Så jag är rädd för att det passionerade Argentina får uppleva sin andra VM-finalsförlust på åtta år på söndag. Jag kan unna dem guldet och det vore ingen skräll men jag behöver inte tänka innan jag svarar att Frankrike tar det. Även om det inte konstant har varit så i detta VM så håller jag fast vid grundprincipen att det lag som vill det mer tappar bort det.

Del 2: "I didn't mind that first jig, or whatever it was"

Japan gjorde kanske sin bästa match under turneringen när det gällde som mest. Kroatien förblir svårbedömd efter sin insats. Ibland är man sådär trött som många av oss har känt att de blivit men stundtals visar man vad rutin innebär i dessa sammanhang.

Tycker annars att något är konstigt med Japans energinivå. Man ska inte kunna deffa så mycket och samtidigt vara energisk som en duracellkanin när lägen uppstår i 80:e minuten eller under förlängningen. Är det inte dopning så borde ju någon ha studerat hur de får till det? 

* * *

Brasilien seglar som väntat förbi Sydkorea. Roy Keane får lite hån på sociala media för att han dissar brassarnas dansande. Märkligt tycker jag då han var väldigt snäll för att vara Roy Keane om det. Bjuder till och med på den hysteriskt roliga raden "I didn't mind that first jig, or whatever it was". 

Själv är jag ännu mer irriterad än "Keano". Vissa stillbilder jag ser får mig att tänka att detta bara inte kan vara världsmästarna i fotboll. Ett VM är viktigare än så. Det finns en tid och plats för allt och det som brassarna bjöd på här hör inte hemma i ett VM. Inte i den utsträckningen.

Och var är rimligheten i att man får gult kort för att man tar av sig tröjan (oavsett vad man har under) men tillåts stå och dansa i fem minuter efter att ha gjort mål som fallet verkligen var minst ena gången?

Dessutom, om det nu är en del av brassarnas "kultur" som är så härlig, hur kunde samtliga lag i början av 2000-talet och bakåt motstå frestelsen?

Nä, jag hade börjat utveckla vissa positiva känslor för Brasilien i detta VM men dessa konster mördade det. Jag säger inte att jag är helt tagen av förakt gentemot dem men kommer nog hålla på vilken motstånd de än möter i fortsättningen, med undantag för England.

* * *

Marocko... Oj, oj oj. Monumental rivalmatch mot Spanien. Jag tyckte verkligen att allt talade för utslagning när vi väl tog oss till straffarna. Det betydde ju så oerhört för dem så trots att det var de som ville ha straffar - normalt en fingervisning om vilka som kommer att vinna läggningen - tänkte jag att Spanien på ett sätt ändå har mer att förlora. Den där Chediras oerhörda missar dessutom ska ju i normala fall straffa sig.

Men som nån rolig en sa på sociala media; Spanjorerna är så intränade på att passa runt att deras instinkt under straffsparksläggning är att passa motståndarmålvakten snarare än att skjuta i mål.

* * *

Jag trodde som sagt att Marocko skulle förlora straffsparksläggningen och det blev diametralt annorlunda. Jag hade även magkänslan att det samspelta, smarta och rutinerade Schweiz skulle påminna alla om hur underskattade de är och ta Portugal. 1-6. Så mycket för den magkänslan...

Annars präglades mötet av ett vidrigt individcentrerat fokus på Cristiano Ronaldo. Allt kokas ner till en spelare som det tydligen inte räcker att älta om i över 15 år. Folk vill fortfarande ha mer. Eller i varje fall mediefolk. 

Ännu värre blir det när man ser hur Portugals bänk står och sjunger nationalsången inför bokstavligen hundratals fotografer i en inhägnad. Så tillrättalagt är det tydligen, för det är ju svårt att tänka sig att det går från 100 till 0 när det inte finns en bänkad storstjärna som står där. We've been had. Det vi ser är inte inte en kamera som rullar förbi utan det är en fotografpublik framför staben. Inte undra på att den här kulturen fick fram VAR...

Nåja... Portugal är ett landslag som har råd med Rafael Leão på bänken. Fotboll är inte så enkelt. Ett gäng namn på ett papper vinner inte bucklor. Men den här gången ser Portugal ut att komma närmare än man någonsin tidigare har gjort att vinna VM.

Åttondelsfinalerna - del 1

 USA:s energi och lyxen att ha allt att vinna räckte inte till mot Nederländerna. Jag trodde att det kunde göra det och hade Pulisic gjort det som ska förväntas av honom efter tre minuter så hade det kanske hänt.

Inget jag sörjer. Vi behöver inte mer baseboll i fotbolls-VM och Nederländerna-Argentina är en klassisk prestigematch som man inte vill gå miste om.

Ful dräkt annars på holländarna som mot den överlag positiva trenden verkar köra på i helfärg fortfarande. En ful gulnad orange dessutom.

* * *

Argentinas seger mot Australien var väntad. Ett roligt möte som tar mig tillbaka till 1993 då lagen möttes i det interkontinentala playoffet. Trots att skillnaden lagen emellan borde varit mindre på den tiden vill jag minnas att det blev 1-1 på kontinentön och 1-0 till de randiga på El Monumental.

Argentinas seger var självklar men med lite oflyt hade det kunnat bli 2-2 och förlängning. 

Även om jag tycker att de har gjort det bra sedan förlusten mot Saudiarabien ser jag inga direkta mästartakter. Tillräckligt bra för att vinna kanske, men bättre än Frankrike och Brasilien? Jag vet inte. 

* * *

England ser fortsatt stabilt ut. Mot Senegal - som gjorde sin första slutspelsmatch sedan succén 2002 - hade man ändå kunnat hamna i trubbel om västafrikanerna hade haft avslutare av klass. Det var nära mål flera gånger innan Englands 1-0 dödade matchen och nerverna.

England kommer att bli farligt i fortsättningen. Rimligen blir det en för svår nöt att knäcka detta med att slå ut både Frankrike och ett storlag i finalen. Men det är inte omöjligt.

* * *

Frankrike tog lite tid på sig men gjorde sedan precis vad man kunde förvänta sig på pappret mot detta Polen. Det var ändå ganska farligt i mitten av första halvlek och jag hade en känsla att det var ödets ironi att Frankowski skulle sänka Frankrike men det var inte nära och straffen som jag anser vara moraliskt fel frisserade siffror som kanske kunde blivit större.

Jag håller ju på Frankrike av de som kan vinna guld så det gör det hela mer svårbedömt. Mitt liv hänger inte på det såklart, jag kommer inte bli direkt förkrossad av sorti... Men man kan ändå beskriva att det finns en "oro" och det är det som försvårar min förmåga att bedöma. Jag ser ett oerhört starkt lag men med Brasilien t ex ser jag mer av en "given" utgång i matcherna.

Skulle man hursomhelst klara av det så blir det alltså första gången på 60 år som ett land försvarar sin VM-titel.

Iran är inte IFK men Mexiko är Mexiko

Lite kommentarer till gruppspelets avslutning...

Iran gjorde inte lika ont som jag hade trott att det skulle göra. Att följa matchen vid 0-0 var dock min jobbigaste fotbollsupplevelse någonsin i kategorin matchnervositet. 

Det var första gången som Iran hade allt att förlora inför den sista omgången. Jämfört med IFK:s SM-guld så... Där kändes det inte som att vi hade allt att förlora, sett till att vi på förhand behövde besegra MFF borta.

Men att ta poäng mot USA verkade ganska realistiskt om än oerhört utmanande. Och Iran och IFK är två helt skilda saker. 

Supporten för Iran är något som är svårt att förklara för utomstående. Det handlar inte om att "jag älskar mitt land" utan om ett empatiskt förhållningssätt gentemot en nation som i minst 40 år genomgått prövningar och som känner sig på olika sätt motarbetad av omvärlden (och även i viss mån av det egna landet). Landslagsmatcherna i framförallt VM är chansen att skänka glädje till denna nation och markera att vi fortfarande är här, och kan hoppas på att goda saker kan hända. 

Vi vill det för mycket och jag tror att det är därför vi inte lyckas när den ultimata lyckan är nära. Med vi menar jag landslaget och oss följare. 

* * *

Mexiko gjorde det nästan igen. Åttonde raka avancemanget. En 28 år lång svit är bruten. Borde ha gjort det. Var centimeter ifrån det. Otroligt imponerande att göra det i ett sånt läge. Att nästan leverera 3-0 på beställning. 

* * *

Australiens seger mot Danmark är landets vackraste i VM-historien. Monumentalt fiasko för Danmark, som verkligen var due, som jänkarna säger. Det har varit mycket flyt för Danmark i rätt många år nu. 

Samtidigt är det svårt att greppa men i slutändan var det oerhört nära att Tunisien skrev historia och gick vidare efter 1-0 mot Frankrike. Jag såg inte matchen så jag kan inte uttala mig men det är svårt att tänka sig att det kunnat hända om Frankrike gick på helfart, oavsett i vilken bemärkelse vi menar med det.

* * *

Spanien gör allt för att inte kvittera sista kvarten mot Japan. Jag tror mig se match turned läggmatch när jag ser det. Spanien har varit impotent vertikalt förr men det här var något annat.

Samtidigt hade tyskarna kunnat släppa in ett par bollar och därmed skapa kanske VM-historiens vackraste händelse där Spanien bestraffas maximalt för sitt rövarspel. 

Vi kan vara bittra på att tysken berövade oss det men det är lätt att förstå att de inte vågade. Det skiljde ett ynka mål och man kan ju aldrig veta med 100% säkerhet. Inte när man är fokuserad på en match.

* * *

Likt Japan vinner Sydkorea på rövarspel från europeiska giganter. Det kostar Uruguay allt. Sydkorea leds av portugisen Paulo Bento. Ingen kan övertyga mig om att målet som koreanerna gör på övertid inte ser oerhört suspekt ut. Att hela Portugal plötsligt förvandlas till ett korplag.

Jag är inte jättebitter ändå vad gäller min eviga kärlek för Uruguay. 2-0 mot Ghana i en måstematch är starka kort. Spelschemat blev helt enkelt för dåligt. Med Portugal sist ut är det ganska troligt att de himmelsblå för fjärde gången i följd.

* * *

Marocko vidare från gruppspelet för första gången på 36 år.

Om vi ska sätta tiden i ett perspektiv så är det som att när Marocko 1986 vinner sin grupp och går vidare så är det första gången sedan VM 1950 i Brasilien. Svindlande!

* * *

Resterande lag och övriga detaljer får sparas till en utvärdering efter turneringen.

Costa Rica gör VM till VM, tysk repris, män mot pojkar

 Costa Ricas 1-0 med knappt tio kvar på klockan... Det är mitt VM. Den typen av ögonblick som bryter isen och samtidigt sätter slutpunkten. En lightvariant på Claudio Caniggias spik i Brasiliens kista på Delle Alpi för 32 år sene. 

Vissa tycker att VM handlar om 3-2. Det kallas "dramatiskt", men i min Italia 90-formade värld är det allt annat än dramatik. Den ständigt höjda insatsen är dramatik. Jag har ältat detta i hela den här bloggens historia men när det kommer praktexempel som vi alla nyss har tittat på kan det vara värt att observera för att sprida förståelse för sin sak.

Ett mål som räddar Costa Ricas anseende och slänger Japan rakt ner i skärselden, om inte helvetet.

Knappt tio timmar senare med slutresultat Spanien-Tyskland 1-1 står det klart att Japan behöver vinna mot Spanien för att vara säker på avancemang. En vinst som Spanien hade kunnat bjussa på om det inte innebar att de själva går miste om gruppsegern. Fyllekrogens mål för de för dagen helvita var därmed viktig i dubbel bemärkelse. Livsviktig poäng till egna laget och hinder för konkurrenten att köra biscotto i sista.

Tyskland bör därmed klara sig på seger mot Costa Rica. Liksom alla andra tror jag att de kommer att greja det men... Vi tänkte ju alla likadant för 4 år sen när de bara behövde seger mot ett halvkasst Sydkorea. 

Jag kanske inte tittar tillräckligt noga men där många verkar tycka att Tyskland visade på klass ikväll var min känsla att de ständigt var en hårsmån från den stora katastrofen.

De har inte varit usla i den här turneringen men världsmästarbra ser det verkligen inte ut. 

Dessutom är Manuel Neuer en klantskalle som lätt skulle kunna dra på sig en frilägesutvisning första tio mot Costa Rica. Det är på sin plats att ha reservationer inför den till synes givna tyska räddningen.

* * *

Grupp F levererade Marockos första VM-seger på 24 år. Eftersnacket handlar om att fler än bara vissa borde ha sett det komma med anledning av Belgiens uppenbara nedgång men jag vet inte... Det är inte lätt att bryta Europas dominans i VM och det finns många exempel på hur ett europeiskt lag med nedgående form ändå kunnat utnyttja sin rutin till att slå ned det unga fräscha från Afrika. 

När Marockos första mål blev bortdömt kändes det som att det var precis ditåt det barkade. Missad chans och den gamla vanliga utgången. Tack och lov blev det inte så. Ett märkligt insläpp av Courtois - turneringens bästa målvakt - följt av ett supermål. En stark och historisk seger för Marocko. För oss nostalgiker kan det ses som en revansch för förlusten mot Belgien i grupp F VM 1994.

En hint om att Kroatien - ett annat lag som tydligt är förbi sitt peak - skulle få käftsmäll av kanadensarna? 

Det verkade så första tio men timmen senare hade vi fått se nåt helt annat. Kroatien som tidigare ofta haft lite av en underdogstatus när de kunnat "göra något stort" gav tillbaka i omvänd roll mot uppstickaren Kanada. Det var män mot pojkar. 4-1 såg vi verkligen inte komma på förhand. 

Med det är jag nästan beredd att räkna in Kroatien i åttondelen men trots allt krävs det inte mycket för att de ska åka ut. En förlust mot Belgien och poäng för Marocko mot Kanada.

Hyperintressant avslutning på grupp F väntar.

Hittills det bästa VM:et sen 1998, frånsett VAR-straffarna.

Jag är klar nu, Mexiko går vidare tills Mexiko inte går vidare

 Ya Ali.

Det har gått över 24h nu. Det blev för mycket för att ens kommentera... Var börjar man?

Med Iran har jag alltid varit glaset-är-halvfullt-människa. 

Under våra sex VM, varav jag varit med om fem av dem, känner många av oss iranier att det är extremt befriande att bara vara där. Att kunna slåss på någorlunda lika villkor som alla andra. Utan sanktioner, utan interna stridigheter om vad som är bäst för Iran. Vi har alla samma mål och även om vissa av oss säkert är nationalistiska handlar det för de jag är med om att skänka glädje åt iranier jorden runt men framförallt folket i Iran som i 40 år levt från krig, hot om krig till sanktioner.

Bara vi är där är jag glad.

Och vi har aldrig gått därifrån poänglöst. Det betyder något för mig. Vi ristar in en pinne i maratontabellen. Bygger steg för steg.

1998 tog vi vår första seger i den historiska matchen i Lyon mot USA.

2018 tog vi vår andra seger och gjorde vårt bästa gruppspel någonsin med fyra inspelade poäng och ett mål från avancemang.

2022... Börjar vi med det största nederlaget någonsin. Tidigare var det sämsta 0-3 mot Nederländerna respektive 1-4 mot Peru. Men jag kunde tycka att jag hellre förlorar 2-6 än 0-3 eftersom vi inte brukar göra så många mål

Nu fick Mehdi Taremi - min favoritspelare - näta två gånger. För övrigt den förste iraniern att göra två mål i ett och samma VM.

Nu mot Wales tog vi vår första flermålsseger.

Och första segern mot Europeiskt motstånd. 

Taremis kompromisslösa kämpande som så ofta renderar i att han får ta smällar gav den här gången resultat inte i form av ett mål utan en utvisning på Wales målvakt Hennessey. 

När Rouzbeh Cheshmis skott hittade bortre gaveln var jag på min lunchrast i en korridor med mobilen i hand. Jag sprang och hoppade och dunkade näven i väggen. Med Rezaians 2-0 var det inget intensivt utan bara en lättnad och lycka som infann sig. Det kändes redan halvt klart så... Det var inte att en extrem oro släppte utan jag kände en slags tacksamhet över att det ibland faktiskt går vår väg. 

"Jag är klar nu". Det spelar ingen roll om vi åker ut och får stryk av USA. Vi har gjort vårt. Vi har skapat nya minnen och satt nytt standard. Back in the old country kan människor drömma om hopp för framtiden. Det kan hända bra saker för Iran.

Timmar senare kommer ändå den där känslan att vi har allt att förlora inför sista omgången. För första gången någonsin. Platsen är vår att förlora. Och USA ser bra ut mot England. Inte så effektivt men kommer till chanser och vårt försvar är tappert men bär inte på samma pondus som Englands. Det kommer att göra ont. Men, vem vet... Större under har skett. Vi kan på riktigt spela i en åttondelsfinal. Något som jag sedan 1998 tänkt borde komma snart men som alltjämnt förblir en fantasi. På tisdag kväll kan det bli verklighet. Det skulle bara vara lycka. En åttondel kan vi gott förlora utan att det rår mig i ryggen. Skulle det bli så blir det förmodligen mot Nederländerna... Ja, här dagdrömmer man...

* * *

Övrigt sen dess?

Grupp C levererar huvudingredienser för ett VM. Länder som tar nya kliv. Bra geografisk täckning. Ångestmatcher. Publikfest.

Saudi som ofta varit ett skämt till landslag spelar plötsligt som ett klasslag offensivt. 

Men mest glädjande är att deras fans totalt blåser Polen av banan på läktarna. En påminnelse om att vi är i Asien. De mindre namnstarka länderna från de forna kolonierna skapar villkoren. 

Efter Argentinas 2-0 mot Mexiko är det inte så mycket lättare att sia om hur den här dundergruppen kommer att sluta. Men allra mörkast är det för Mexiko som till slut bryter ett mönster. Sju raka åttondelar... Men någonstans måste man tänka att de rider ut stormen även den här gången. Tills Mexiko inte går vidare kommer jag tro att de kommer att gå vidare. Seger mot Saudi medan Polen tar ett desperat Argentina skulle vara en väg ut. Mer realistiskt än att man går om Polen då det kräver förbättring av målskillnad.

Inför (och efter): Grupp E

Spanien

Japan

Tyskland

Costa Rica

På förhand en av de minst intressanta grupperna i mina ögon. Två starka mot två svaga är aldrig en rolig kombination. Många alibimatcher utan spänning. 

Spanien har blivit det gamla Spanien igen. Inte spelat mästerskapsfinal på 10 år nu. Har inte den typen av trupp med spelare som andra lag är svartsjuka på. 

Spanien  är i dessa dagar den stornation som berör mig minst . Där jag hos Tyskland och Frankrike ser fram att se lite mer av de spelare som jag mer hör talas om än jag sett, har Spanien förstörts lite av det så kallade "Spanienrunket".

När jag säsongen 99-00 började följa den spanska ligan var det helt nytt här i Sverige så det hade inte byggts upp en bas av svenska supportrar. Utöver Real Madrid och Barcelona fanns knappt fans och representanter medialt.

20 år senare är läget annorlunda och det bara är något påfrestande att skåda det som utomstående. Nejmdroppande av DANNIPAREJO och FÄRRANTÅRRES hit och dit. Jag orkar inte. Den allra västa syndaren är förstås en viss chilenarsvensk som tränar BP:s damer och som gett sig fan på att i bråkdels sekunder shapeshifta och uttala spanska namn exakt som de skulle uttalas i Spanien eller åtminstone delar av den spranskspårkiga världen. Pethri... Balberde... Och sånt. Jag orkar inte.

Och därför är jag ingen bra bedömare av Spanien.

Tyskland... Kommer till VM med två misslyckade turneringar bakom sig, med ny tränare efter 17 år med Joachim Löw. Rekryteringen av Hanse Flick verkar ha gått stabilt till och jag hör att vissa höjer varningens finger för die mannschaft. Jag kan se det men vill påminna alla om att Tyskland som fotbollsnation fullständigt mördat den kultur som rådde som fick oss att säga att "tyskar är tyskar". Någon maskin som bara ångar på är det sannerlingen inte. Tvärtom är det nog det mest klena landslaget av de stora. Roligare att titta på, mer sympatiska spelare, men noll vinstgaranti.

Japan är alltid ett frågetecken. Är ofta svagt i kvalet men hur övertygande som helst i slutspelet... Och sen när man börjar ta dem på allvar så är de tillbaka till det impotenta lag som vi för första gången såg 1998. 

Costa Rica... Normalt en munsbit i gruppspelet undantaget den där sanslösa insatsen 2014 där man var en straffsparksläggning från att nå semifinal. Räknar kallt med sorti här...

Så... Och så fick vi se en gruppomgång. Där Japan chockar Tyskland på ett sätt som man bara kan i fotboll, medan Costa Rica blir sönderpepprad 0-7 mot Spanien. En förnedring som givetvis är negativt rekord, klart värre än dem... Var det 2-6 mot Brasilien i gruppspelet 2002? 

Och av det kan man säga att ja, läget har absolut förändrats. Vi ska inte räkna bort Costa Rica helt och tro att de blir en munsbit för Japan som många verkar tro eftersom man aldrig lär sig från fotbollshistorien. Men det är ju klart att Japan närsomhelst kan slå Costa Rica. Och då ligger Tyskland oerhört jobbigt till. Förmodligen Game Over. För att behöva gå och vinna på beställning mot Spanien... Min känsla är att man förlorar då, och till och med oavgjort skulle matematiskt inte vara tillräckligt för att komma förbi Japan.

 

Inför: Grupp H

Portugal

Uruguay

Ghana 

Sydkorea

Kandidat till VM:s roligare, och till bredden starkaste, grupp. Sydkorea får gälla som outsider på förhand men efter ett par asiatiska dunderskrällar vet man inte riktigt vad som nu väntar med dem.

Portugal är på pappret starkare än någonsin på bredden men det finns där en risk att stabiliteten förlorar på det och att Cristiano Ronaldos minst sagt stökiga höst kommer att få honom eller truppen i stort att implodera. Om man slipper den typen av yttre faktorer kan man vinna VM. Man har vid det här laget en oerhörd rutin som landslagsorganisation och erfarit att vinna ett stort mästerskap efter EM-guldet i Frankrike för sex år sen. 

Uruguay har slagit tillbaka mot alla vi som trodde att deras plats i toppen av världsfotbollen var över efter den där perioden 1994-2006 då man missade tre av fyra VM samtidigt som uruguayanska stjärnor inte verkade växa på träd. Nu är de lite här och var. Till den här turneringen har man pga ålder och skador tappat den fantastiska spets som man hade med firma Cavani-Suarez men har fyllt på med nya begåvningar som Darwin Nunez och Federico Valverde, bland andra. 

Intressant blir att se hur man handskas med att nu ställa upp utan den legendariske tränaren Oscar Washington Tabarez som förde dem till tre briljant genomförda mästerskap 2010-2018. Men med den rutinen bakom sig, med de spelarna, och den karaktäristiska krigaranda som fotbollsnationen besitter kan det här sluta riktigt bra. 

Ghana är tillbaka efter VM-miss 2018. Får gälla som numret mindre än Portugal och Uruguay men har tidigare tagit sig till slutspel genom att hålla respekterade landslag bakom sig. 

Sydkorea har inte levererat sedan millenniets första decennium men gör alltså sitt nionde raka mästerskap. De stora namnen är Heing Min-Son (oroande hälsoläge) och Min-Jae Kim - ny i Napoli. Utöver detta är jag rädd för att jag är lika blank som de flesta andra angående var de befinner sig när de ställer upp på den absoluta toppnivån.

Inför: Grupp G

Brasilien

Schweiz

Kamerun

Serbien

... Och så har vi den andra reprisgruppen som i och för sig har blivit sexigare med Kamerun in och Costa Rica ut. 

I sig är det ju en riktigt läcker grupp bestående av några av VM-historiens mest klassiska företrädare, med alplandet Schweiz som en rolig kontrast i mixen.

Brasilien är min favoritkandidat till guldet men är absolut inget säkert kort när man tänker på vissa bisarra uttagningar som Thiago Silva och framförallt Dani Alves. Richarlison istället för Firmino är en annan sak som får folk att klia sig i huvet. Bra målvakt, tveksamt försvar men totalt väldigt många starka och rutinerade namn. Traditionellt brukar man inte heller darra i gruppspelet så vi kan nog utesluta den typen av märkliga exits som många storlag har råkat ut för de senaste 20 åren. 

Serbien går än en gång in i ett VM uppsnackat. Ska det lyckas på den fjärde gången? En sak som talar för det är att man har kanske världens bästa striker i Vlahovic. Sett till hur han hanterade flytten från Fiorentina till Juventus tänker jag att han har skallen för VM-pressen, vilket ofta varit det som fällt Serbien och gamla Jugoslavien i turneringen.

Schweiz... Imponerar med sin kontinuitet på den här nivån. Det här blir sjätte raka VM:et och de flesta EM under den här perioden har man också kvalat in till. Kommer dessutom till VM efter att ha dragit längsta strået i kamp mot Europamästarna Italien. Starka kort. 

Kamerun... Mitt kära Kamerun... Skrev jag en dyster liten epilog om efter fiaskot 2014. Jag har gett upp lite. Truppen är inte vad det var under de starkaste åren 1990-2004 men vem vet, summan av kardemumman kanske är större än de stora stjärnorna. 32 år efter den magiska sommaren i Italien vore det något med de otämjbara lejonen i en åttondel.

Inför (och efter): Grupp D

 Danmark

Australien

Tunisien

Frankrike

Okej, jag hann inte. 

Men jag såg inte heller fram emot det.

Det är en väldigt tråkig sanning att det inte finns bara en utan TVÅ grupper som till 75% är identiska från förra VM. Det är väl inget att göra åt men trist kändes det på förhand.

Det ironiska är att det lag som den här gången saknas i kvartetten är Peru, som är utbytt mot Tunisien, och att de slogs ut i interkontinentala playoffet av Australien.

Danmark har varit hajpat något oerhört i Sverige sedan EM förra året och kanske är det befogat. Det kryllar av bra danska spelare ute i Europa just nu. Inte superstjärnor men viktiga spelare i mer eller mindre stora lag. 

Samtidigt kommer man till slutspelet efter ett - som vanligt numer - väldigt tacksam lottning. Andra har noterat tidigare hur Danmark har en länk i Uefa (minns ej namnet på denne man) och att det därmed är lite suspekt hur Danmark t ex fick en EM 2020-värdskap medan den betydligt större Nationalarenan i Stockholm ratades. Och därtill enkel lottning gång på gång på gång.

Regerande världsmästaren Frankrike har varit väldigt ojämnt och dessutom tappat Ballon d'Or-vinnaren Benzema precis innan VM. I EM förra året var man fenomenalt bra i sina bästa stunder men föll på ett nonchalant försvarsspel. Hur står man sig mot stabila och välmående Danmark?

Tunisien gör om jag räknar rätt sitt sjunde VM och frånsett en ganska lyckad debut 1978 har man alltid varit ett lag som visserligen bjudit på motstånd men aldrig varit i närheten av att avancera från gruppspelet. Med den här lottningen är det svårt att tänka sig att man gör det den här gången. Men för min del välkomnar jag alltid nordafrikanska lag i mästerskapet. De kommer med en fotbollspassion som alltid skapar en stämning som för mig påminner mer om 90-tal än 2000-tal.

Australien är ett av VM:s mest anonyma lag och var svagt i asiatiska kvalet. Brukar samtidigt alltid sälja sig dyrt väl i slutspelet så jag skulle inte skriva ner laget som en slagpåse.

Så, efter första omgången spelad... Har förutsättningarna ändrats?

Mja...

Vi kan konstatera att Danmark förmodligen får kämpa för avancemang och inte kunna lalla sig till åttondel som man lite kunde göra 2018. 0-0 mot Tunisien imponerar inte och även om man hade mer av spelet skapar Tunisien matchens bästa målchanser.

Frankrike ställer till det lite i vanligt ordning men kommer tillbaka starkt mot Australien och känns nu som större gruppfavorit än Danmark.

Australien ser svagare ut än för fyra år sen men har eventuellt precis haft sin svåraste match. 

Så, lite mer ovisst och roligt blir den här kopiagruppen den här gången.

Inför: Grupp F

 Kroatien

Belgien

Marocko

Kanada

Ett av VM:s finare grupper med alltid sevärda och karaktärsstarka Marocko, och världsfotbollens utropstecken på senare år Kanada. 

Det stora hockeylandet har lyckats få fram ett gäng talanger, bl a Jonathan David och Alphonso Davies. Det är mer än namn på pappret vilket har bevisats i Concacafkvalet där man flugit fram och aldrig riktigt behövt tvivla på inkvalet. Det blir därmed oerhört intressant att följa dem.

Belgien ska nu för tredje gången med sin framstående generation försöka göra något stort. En i gänget som är förbi sin karriärshöjd är Eden Hazard. Och det var trots allt deras bästa offensiva spelare, så det är lite av ett stort tapp. Även min man Nainggolan har sedan länge checkat ut. Belgiens kurva pekar inte spikrakt uppåt och jag tänker således att det lär bli kvartsfinal ut eller liknande. 

Kroatien är något åt samma håll. Man har redan peakat och lär inte komma nära det siljvermedalj som man ju drog åt sig i Ryssland för fyra år sen.

Så, gruppens europeiska lag känns inte jättespännande, men har båda haft kontinuitet och är således favoriter att gå vidare. Jag skulle dock inte bli chockad om något eller rentav båda av dem åkte ut här.

Marocko fick minimal utdelning på sitt fina spel för fyra år sen och har revansch att utkräva här. Ziyech har övergett Nederländerna och blir en fin tillgång här, men mannen som är lagets största stjärna är förstås Achraf Hakimi. Av vissa hållen som världens bästa högerback. 

Inför: Grupp C

Argentina

Saudiarabien

Mexiko

Polen

Argentina är riktigt uppsnackat den här gången och jag är inte rätt person att ifrågasätta det men... Jag kan bara konstatera att truppen som helhet än en gång inte direkt skrämmer. 

Kanske är det normaltillståndet. Kanske blev jag van under min uppväxt att Argentina hade fenomenala VM-trupper, från 1994 fram till 2006, med peaken vid millennieskiftet då reservlaget hade kunnat vinna VM. 

Men det argumenteras för att det nu råder balans och inga tvivel kring hur det ska spelas och vilka som ska spela.

Sen är det också Argentinas första VM efter Maradona. Med honom utanför plan tog man ingen av de två viktigaste pokalerna fram till förra årets Copa America då han tyvärr var utanför vår värld. Är det ett tecken?

Jag vågar hursomhelst inte fullt ut lita på att Argentina vinner den här gruppen. Jag ser det inte alls som omöjligt att Polen eller framförallt Mexiko snuvar dem på det. 

Polen har ett gäng misslyckade turneringar bakom sig i en tid då många väntat på att de på riktigt ska slå till i någon turnering. Det här är sista chansen för Lewandowskis crew. De kan absolut gå vidare här men jag kan inte se att Argentina eller Mexiko skulle passa dem väl på något sätt. Så, måste jag tippa tror jag det blir en tredjeplats.

För Mexiko har bevisat att man inte kommer närmare att förlora sin svit på gruppavancemang, som nu är uppe i sju raka mästerskap - något som de vid det här laget enbart delar med Brasilien.

Och då är det ändå bortsett från att man på väldigt tveksamma grunder diskvalificerades från VM 1990 i en historia kring otillåtna spelare i U-matcher eller dylikt. Konspirationsteorin är att FIFA ville passa på att få in USA till VM från Concacaf-kvalet för att det skulle vara bra för deras värdskap 1994.

Sist men inte minst VM:s olycksbarn Saudiarabien som alltid lyckas bli förnedrat i minst en match. Med undantag för debuten 1994. 

Nu är det lite på hemmaplan... Kan det hjälpa? Jag vet inte. Men det är lite mindre hemmaplan på så sätt att relationen med den gamla kompisen Qatar på senare gått ner sig så pass att saker som handskakningsvägran inför match förekommit. 

Inför: Grupp B

England

USA

Wales

Iran

En mycket märklig grupp och en av de mest "sexiga" med politiskt laddade möten och derbyfaktor. 

Från iranskt perspektiv är det märkliga att man hamnar i en grupp med enbart den anglo-amerikanska världen, även om Wales egentligen är något helt annat.

Det har lite hamnat i skuggan av oroligheterna i landet och landslaget sägs vara något mindre populärt än vanligt. Inte helt väntat eftersom kopplingen landslagsframgång-bra för regering inte riktigt gäller i Iran. Snarare har det ofta varit så att fotbollsframgångar fört mig sig en oro från de styrande om att folk ska våga utmana staten på ett annat sätt när den nationella glädjeyran brutit loss. 

Nåja, sportsligt borde det gå bättre än den positiva insatsen 2018 där man i slutändan var ett Mehdi Taremi-läge från att ta sig vidare i en grupp med Spanien och Portugal.

Taremi har tagit enorma kliv sedan dess och är nu pålitlig målskytt med Porto i både ligan och Champions League. Många är med från dess och även Carlos Queiroz är tillbaka efter sejourer i Colombia och Egypten. 

Iran kan absolut gå vidare, vilket vore första gången någonsin. 

England må vara överskattat men är fortfarande given gruppetta här. Man har länge varit det som man förr hade som svaghet - att leverera i kval och gruppspel mot motstånd som man bara ska städa av.

För deras skull är det bra att Iran är lite splittrat för i normala fall är det en laddad match. De som inte är initierade är inte medvetna om det men det finns i många avseenden mer ont blod mellan England och Iran än vad fallet är med den ökända relationen Iran-USA. Framförallt från Irans håll som ser England som den mer sluga parten jämfört med USA. Jag hänvisar till 1900-talets politiska historia.

Wales-England behöver ingen närmare kontextbeskrivning. Wales har förstås allt att vinna där och det kan vara fördel om man - lite mot förmodan - skulle vara helt ute inför sista matchen mot storebror. Lagen möttes faktiskt i gruppspel även i EM 2016. Den gången avgjorde England på stopptid. Men den gången hade Wales något att spela för och laget som mer hade råd med förlust. Så lär det inte vara den här gången.

England - USA är vad det är. Liten derbyfaktor. Konstigt nog har England aldrig slagit USA i VM-sammanhang. 1950 fick man stryk och 2010 blev det 1-1 efter en makalös tavla av Robert Green.

USA har varit lite uppsnackat på senare år för alla sina nya talanger, bl a Pulisic och McKennie, men står ändå för ovanlighetens skull i skuggan av Kanadas framfart i fotboll. Gör sällan ett uselt VM numera och är att räkna med. Dock märker jag av andra diskussioner att förhoppningarna inte är så höga utifrån. Bland annat verkar stämningen i truppen inte vara på topp. Gruppavslutningen kommer hursomhelst bli en höjdare då man möter Iran igen, 24 år efter sist, då jag själv var på plats och såg den fantastiska matchen på Stade Gerland i Lyon. Tyvärr med även en del politiskt bråk på läktarna (internt , dvs, självklart inte amerikaner och iranier emellan) som en liten bisak.

Nåja, grupp B blir alltså likt grupp A på förhand en 1+3-historia. En klar gruppetta följt att trelagsrace. 

Inför: Grupp A

Qatar

Ecuador

Senegal

Nederländerna

Jag ser gruppseger för Nederländerna följt av ett ovisst trelagsrace om andraplatsen. Alltså en jämn grupp med fin global representation och utan slagpåsar.

Nederländerna brukar alltid leverera i gruppspelet och inget tyder på att den tiden är förbi. Jag är skeptisk till om man kommer att gå långt men gruppseger tar jag för givet. 

Senegal ser ut att bli av med Sadio Mané vilket är ett stort minus men det kan säkert tvinga andra spelare att ta ansvar. Man kommer hit som regerande mästare i Afrikanska mästerskapet och sist man gjorde succé i VM för 20 år sen var det också en sådan framgångsrik vinter man hade bakom sig. Silver den gången. 

Ecuador är som vanligt ett anonymt lag. Det går aldrig att komma ifrån att höghöjdsfördelen i det sydamerikanska kvalet försvinner när man tar sig till VM. Så har det i stort sätt varit tidigare. 2006 lyckades man ta sig förbi gruppspelet men motståndet var också något sämre. Är hursomhelst inget dåligt lag och kan givetvis gå vidare. Om jag ändå måste tippa tror jag på sorti här i Grupp A. Men likt Senegal kan det bli allt från 0 till 6 poäng.

Och så Qatar... Asiatiska mästare sedan 2019. När man fick värdskapet var vi alla säkra på att de skulle värva ihop ett landslag med neutraliserade sydamerikaner och dylikt men så har det inte blivit. Det är ett inhemskt landslag och samtliga kommer från den egna ligan. Pengar och tid utan kvalspel har gett möjligheten att få de optimala förberedelserna. Jag ser fram emot svaren om ungefär var det här laget ligger kvalitetsmässigt om några timmar när premiärmatchen drar igång. Hemmanationer brukar alltid ta sig vidare men det finns också ett ganska färskt exempel på ett litet misslyckande i Sydafrika 2010.

Inför: VM 2022

 Mästerskapsdags. Då lever bloggen igen som vanligt. 

Qatar 2022.

Jag minns tillbaka på den där mörka vinterkvällen när Ryssland och Qatar i ett svep fått VM, och de lite mer initierade herrarna i Eurotalk diskuterade grejen. Jag skrev nog till och med om det i bloggen då.

Det finns ett och annat i bloggens historia som jag verkligen... Inte brinner för på samma sätt längre. Saker som jag aldrig skulle ha energi till att skriva. Huruvida mina åsikter har bytt skepnad, det vet jag inte. Jag brukar inte läsa mina gamla inlägg. 

Men den åsikt jag hade om synen på VM i Qatar här i Sverige är i stort sett detsamma idag 12 år senare.

Jag hade dock inte förväntat mig att det skulle bli föremål för polarisering på det sätt som det har blivit i Europa.

Vi har fått nya europeiska giganter byggda på oljepengar från Gulfen sen dess. Manchester City och det så ungdomstrendiga PSG.

Europa har gottat i sig dessa lagbyggen men tycker att det är galenskap att fotboll ska spelas i länderna där pengarna kommer ifrån. Länder som vi politiskt är integrerade med.

The Guardian kom med felaktig statistik om dödsantal och det blev biblisk sanning, trots den sent framkomna korrigeringen av andra journalister.

Den här sältan kring fotbolls-VM gör mästerskapet till - i teorin - det minst slätstrukna mästerskapet sedan 90-talet. Jag gillar att VM inte bara är något som du glider in i stan till med hedonistiskt sinne. Det är lite allvar. Likt Argentina 1978 och i viss mån Spanien 1982.

Dessvärre tror jag att när man väl slår på TV:n för själva matcherna så kommer allt vara sig likt. 

Om vi lista 2006, 2010, 2014 och 2018... Så går det knappt att urskilja turneringarna från varandra. Inramningen är identisk. Det är omöjligt att se var i världen vi befinner oss då allt likriktats. De hemska vuvuzuelorna 2010 förändrar ljudlandskapet men det är allt.

2022 kommer bli likadant. 

Jag har inte riktigt energi för att debattera sakfrågan att VM spelas i Qatar, men kan bara sammanfatta att där det finns en slarvig förutsättning om att globaliseringen för oss varandra närmare så ser jag en motsatt utveckling sedan början av 2000-talet - åtminstone från västvärldens perspektiv - där vi bara blivit mer enfaldiga och arroganta kring vår position på jorden. Vi är mer goda och de andra är mer onda. Vi vet hur det ska vara och de andra är efterblivna nog att inte följa i vår fotspår. Vi vet också exakt vilken den rätta tiden är för vilka åsikter. 

Jag ser i alla fall fram emot mästerskapet. Det kommer inte att vara som på 90-talet men det slår den konstanta glamourfotbollen från de europeiska toppligorna och Champions League, och även EM. Jag önskar att jag hade möjlighet att bara gå in i zonen och titta på 4 matcher på en dag men... C'est la vie.

Det blir hursomhelst VM i en ny region av världen. Efter detta återstår bara Australien för VM-historienss geografiska täckning.

Jag har ingen aning om vilka som bör ses som favoriter. Jag känner inte att något landslag är osårbart. 

Brasilien verkar ha de starkaste spelarna så de om några borde greja det. 

Vi får ta oss an grupperna steg för steg de kommande dagarna.

Ghostbuster: Diego Simeone

Atletico de Madrids aningen överraskande ligaseger förra säsongen bröt som vanligt en lång svit av mästarsviter för de två stora jättarna Real Madrid och Barcelona.

När de vita och de blåröda dominerar som störst är det Atletico som bryter den. Så var det 1996 och 2014. 

När Deportivo La Coruña och Valencia gjorde sin grej under de sista åren av en rimlig konkurrenssituation i ligan hann Clasicogängen inte uträtta mycket. Barcelona framförallt var inne i en dålig period.

Det fick mig att tänka och gräva.

Hur perioder av Barca OCH Real-dominans tidigare sett ut i den spanska ligans historia.

Och svaret är att det förstås inte varit så starkt tidigare som man skulle kunna tro då dessa klubbar som sådana haft en dominerande positions om saknar motstycke i England och Italien.

Den längsta perioden faktiskt inte under de senare decennierna där det rådit Harlem Globetrotters-situation emellanåt utan 1985 till 1995 då Barca och Real tillsammans vann ligan elva säsonger i följd... Innan Atletico med Diego Simeone bland andra på mittfältet bröt den med ligaseger 1996. 

När Cholo Simeone nästa gång avbröt deras svit som tränare tangerade han den näst längsta perioden. Så man kan säga att det är han man ringer när det dröjer alldeles för länge. 

Såhär ser det ut i övrigt sedan 1929 då ligan kom igång. Perioderna då Real Madrid och Barcelona vunnit. Antal säsonger specificerad i parentes.

1952-1955 (4)

1957-65 (9)

1974-1976 (3)

1985-1995 (11)

1997-1999 (3)

2005-2013 (9)

2015-2020 (6)