Det här är inget som slagit mig först i efterhand utan säger mer om hur lite tid jag har att lägga på bloggen i dessa tider. This blog doesn't pay my bills, som nån från Bronx skulle ha sagt.
Sen dess har ytterligare en sak hänt som påverkar innehållet.
Det jag då insåg i alla fall var att den tränarövergången var historiskt då det var första gången en man uppvuxen i Sverige med bakgrund i Mellanöstern eller Afrika - alltså en blatte på ortens eget språk - fick ett tränaruppdrag i Allsvenskan.
Özcan hade själv redan haft ett allsvenskt uppdrag tidigare med Syrianska men det var ju för det första redan en blatteklubb... Och för det andra inget uppdrag som han fick av en allsvensk klubb utan fortsättningen på något han inlett i lägre serier.
Att det nu dessutom var en stockholmsklubb med medial exponering gör det förstås till en större grej.
Nu har det gått över tre år och Özcan är borta sedan ett år tillbaka. Hans facit är egentligen ganska bra. Första året blev det Djurgårdens första Europaplats på något decennium. Men med tanke på de stora spelare som fanns i laget ingen bragd.
Andra året försvann en del stjärnor utan att ersättas och resultaten blev i paritet med truppen. På det van Djurgården Svenska cupen... Klubbens första titel sen guldet 2005.
Strukturell rasism är förstås vad det är, så jag vet inte om Melkemichel har stått för en revolution, men i det tysta var han i alla fall först ut.
Säsongen efter den första fick han sällskap av Poya Asbaghi i Blåvitt.
Den flytten kanske kommer ha större påverkan för hur det kommer att se ut framöver. Jag är inte rätt person att bedöma om huruvida det stämmer men kan bara konstatera att Özcan aldrig ansågs vara en taktisk nörd som in i detalj styrde hur hans lag spelade... Och laget hade inte heller någon jättetydlig spelmodell. I det avseendet har Asbaghi lyckats bli en i gänget av typer som Jimmy Thelin, Graham Potter med mera... De unga nördarnas era i de svenska tränarnas värld.
Olof Lundh tycker dock att det är hans assisterande katalan som ska ha beröm för Blåvitts succéartade andraår med Asbaghi. Så på vissa håll har blatten från gården fortfarande en del att bevisa innan han kan komma i nivå med den europeiske gentlemannen.
