Mycket hjärna, mindre hjärta

När jag såg på Chelsea - Roma igår, fick jag tanken att jag kanske borde bojkotta Chelseas matcher i fortsättningen. Undantaget om det är semifinal eller final i Champions League.

Med tiden accepterar man det mesta och detsamma gäller Chelsea. När Abramovich tog över klubben 2003 kände jag en brinnande hat för klubben, från att inte ha varit en alltför stor sympatisör innan. På 90-talet var det lite annorlunda. Även när man började spendera en del stålar på italienare och fransoser var jag rätt sympatisk. De har ett ganska vackert namn och även emblemet var snyggt på den tiden. Och i unga tonåren som jag var satte jag inte det hela i ett större perspektiv. Så länge man inte totalt dominerade ligan genom större investeringar än alla andra brydde jag mig inte så mycket om huruvida man hade en mäktig 'historia' att matcha pengarna eller inte.

Därför hade jag inte riktigt väntat att det skulle rinna över igår. Men det gjorde det. Hela Premier League har blivit så fruktansvärt osexigt med åren att mitt intresse för Liverpool som jag dyrkade från och med 1991 har gradvis börjat avta. Och jag förstår inte hur jag kan vara den enda som tycker så. Att ungar som upptäcker fotbollen idag faller för den är väntat. Men hur kan folk som är äldre än mig fortfarande följa ligan med stor passion när den saknar allt vad själ heter?

Vad är poängen med att sitta och titta på en match med det osexigaste laget i den osexigaste storligan i hela världen? Där mer än halva arenan består av så kallade Johnny-come-lately's. Och då är jag ändå väldigt generös. Jag tror det i själva verket handlar om typ 80%. Chelsea förtjänar inte min uppmärksamhet, så nu skiter jag hur det går för dem i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om Champions League, Roma, Chelsea, Premier League, bojkott, Liverpool, 90-tal

Tryck

Det händer ofta att jag blir besviken när jag väl sätter mig framför teven under en stor fotbollshelg. Matcherna brukar inte leva upp till förväntningar inför, men igår var dett undantag.

Madridderbyt som jag mest såg delar av började med ett mycket smart mål av Ruud Van Nistelrooy. Det var inte Buffon-klass på Leo Francos agerande men i det här fallet ska det snarare vara Van Nistelrooy som ska ha beröm. Han fintar helt enkelt bort alla genom att helt oväntat vrida sig och köra ett långskott när alla väntar på att han ska försöka hitta Raul eller någon central i straffområdet. Att det är just mannen som har en oproportionell fördelning på de mål som han gör inne- eller utanför straffområdet måste ha förvånat alla ännu mer. Jag var aldrig någon beundrare av Ruud när han köptes till Manchester United för omkring 8 år sen, men med åren som går blir hans genialitet allt mer uppenbart.

Sen kvitterar Simao innan samma gamla visa utspelar sig igen. Real avgör på övertid. Det kändes billigt men repriserna visade annat. Tilltaget var så idiotiskt att man skulle kunna tro att Atleticoförsvararen hade fått betlat för att sabotera för egna laget.

Mindre av samma gamla visa blev det på San Paolo där Napoli besegrade Juventus. Vågar man nu tro att Serie A den här säsongen kommer att förbli oviss? Det återstår över 30 matcher men det känns ändå som att topp 4 kommer att vara öppet ett bra tag till. Napoli spelade verkligen briljant igår och eftersom de gjort sig själva en tjänst genom att bli utslagna ur Uefacupen av Benfica, har de alla möjligheter att fortsätta på samma väg.

Typiskt för uppstickarna har ju förr varit att hur mycket man än har övertygat så har man inte kunnat rubba de allra största internt. Gängse uppfattning är att man vinner en liga genom att vinna även de mindre stora matcherna. Och det är nog sant för lag som Inter, Roma och Milan när de inte har lyckats vinna Serie A. Men för de lagen som snarare siktar på att slå sig in, upplever jag i alla fall att problemet brukar vara att skillnaden mot storlagen blir alltför tydlig när man väl möts. Då spelar det inte så stor roll vad man gör, i 7 av 10 fall åker de stora hem med alla poängen. I bästa fall lyckas uppstickaren ta en poäng efter mycket möda, och någon gång under loppet av fem år kommer någon seger.

Men lag som Napoli och Genoa verkar ha den där hungern och det där trycket från läktaren som får dem att lyfta och vinna en del av dessa matcher. Lavezzi var som vanligt ett irritationsment för försvaret hela matchen, och det var härligt att se ytterbackarna Mannini och Maggio kliva fram när de svartvita var mer samlade därbak.

Juventus har dock ett ritktigt dödligt vapen i Amauri. Man ska inte räkna bort laget ännu. Men visst kommer de att få kämpa om en plats i topp 4 hela säsongen?

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, La Liga, Napoli, Juventus, Atletico, Madrid, Real Madrid, Lavezzi, Amauri, Van Nistelrooy

"Lagerbäck is still God"

Den tredje omgången av VM-kvalet signalerade att makterna är på väg att återhämta sig. Skrällarna var få. Kanske fanns det inte en enda. Österrikes poängtapp borta mot Färöarna är anmärkningsvärt, men de har som sagt förlorat där nere förut, när de var ett bättre lag, och Färöarna brukar pressa motståndare på hemmaplan. Det är inget nytt.

Intressantast för mig var Sveriges kryss hemma mot Portugal. Det visar att Sverige är sig likt, trots att många av oss väntade på att spiralen till slut skulle börja gå neråt efter åtta år av framgångar. Det skulle inledas med en liten besvikelse i EM och fortsättas med knackigt kval med Portugal som mardrömsmotståndare.

Nu verkar tvärtom allting vara precis som förr. Krysset borta mot Albanien kan jämföras med exakt samma resultat borta mot Lettland inför EM 2004. Hade det handlat om en nedgång borde Sverige ha spelats ut av Portugal igår. Tvärtom var Portugal riktigt skakade i stora delar av första halvlek, och lyckades egentligen aldrig dominera andra så som de kanske borde kunnat göra.

Sen vem som gynnast bäst av slutresultatet är omöjligt att säga i dagsläget. Jag köper inte argumentet att det var tveklöst bra för Danmark. Möjligen var det bättre att Sverige kryssade än vann för de rödvita. Men en Portugal seger kanske hade varit ännu bättre. Då kanske de haft chanserna att såga av Sverige. Överlag är det alltför jämnt för att kunna se resultatets betydelse för fortsättningen. Men om saker och ting förblir som de har blivit förr, och det ser så ut just nu, kommer Sverige att spela VM om två år. Men en väldigt viktig faktor är hur det blir när playoffmatcherna lottas för de åtta bästa tvåorna. Där blir förstås chansen till avancemang enorm. Att möta Schweiz, till exempel, är lite lättare än att möta Frankrike. Dock är inte ens playoffplatsen som bekant en garanti även om Sverige klarar av andraplatsen, för den sämsta tvåan får inte delta...

Läs även andra bloggares åsikter om VM, kval, Lagerbäck, Sverige, Portugal, Danmark

Indeed

Många stressiga dagar för ers nåd innebär färre inlägg. Helgen som gick tog Cagliari i alla fall sitt första poäng för säsongen hemma mot Milan. Det är inte mot sådana lag som poängen ska tas, men det här var mycket välbehövligt. Att bryta trenden inför landslagsuppehållet kan vara en liten detalj som räddar säsongen.

I övrigt konstateras att det blev halt i återställningen av ordningen, som har varit på gång, delvis tack vare Ballardini och Giampaolo. Två personer som inom det närmaste året har tränat Cagliari. Därmed får vi drömma lite till, innan fotbollens logik (stavas calcio moderno) åter krossar våra drömmar.

Eller dröm och dröm... Att lag som Siena, Lecce och Catania leker loss i Serie A går helt emot mina intressen av ganska uppenbara skäl.

Värt att notera i alla fall att Jennifer Wegerup ägnade en stund åt Cagliari i Aftonbladets blogg med det urfåniga namnet Europa Calling. Och därmed fick svennebanan lära sig lite om ärorik historia.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Cagliari, Giampaolo, Ballardini, Milan

Hundkex

Sportkrönikörer blir ibland uttråkade, saknar idéer när det är dags för dem att göra nåt. Då gör de det som alla andra gör när de vägrar erkänna att de har ett problem: de börjar snacka en massa skit.

Det allra vanligaste är att ställa om bilden 180 grader för att säga: "kolla vilken upplyst människa jag är; jag ser det som ni andra inte ser, det är precis tvärtom".

Lasse Anrell är "mästare" på detta (det vill säga, hans alster blir mer meningslösa för varje år som går).

Nu ser jag att DN:s Johan Esk har tagit till samma grepp.

Inför kvällens cirkus där Pittsburgh Penguins och Ottawa Senators ska spela NHL-premiär i Sverige, jämför han NHL med den europeiska toppfotbollen, och menar att på grund av "socialistiska" initiativ för att jämna ut skillnader, är National Hockey League sunare än toppfotboll.

Socialismen ser han i bland annat lönereglering och draftsystemet (ragnordnat får NHL-lagen säkra rättigheterna till att skriva ett kontrakt med juniorspelare, med det sämst placerade laget från den föregående säsongen först ut och den bästa sist).

Visst är det kul att NHL är jämnt. Men vem försöker du lura egentligen, Esk? Samtidigt som det är jämnt saknar NHL samhällsförankring totalt. Det är inte hockeyklubbar, de är bara "lag". När fotbollslag heter saker som Real Madrid Club de Futbol eller FC Internazionale Milano, betyder det att de är som vilken annan institution som helst i staden. Det finns en tydlig samhörighet och att ansluta sig som medlem kan i princip vem som helst göra. Att inflytande sen alltmer minskar är ett annat problem. Som inte är helt irrelevant. Det som många av oss beklagar är just att trenden går mot att klubbarna blir som NHL-lag, som är mest som fantasiprodukter. Penguins, Senators, Blackhwaks, Kings, Red Wings och så vidare kan man inte ta på. Därför är det också normalt att dessa djur, senatorer (!), kungar, indianer och rödvingar kan närsomhelst kan lämna sin stad och fortsätta vara djur i en annan stad. Har man ingen fast förankring, är det också lätt att flytta på en.

Och då talar vi ändå om de få städer som har ett NHL-lag på den nordamerikanska kotinenten. Hur sunt är det att aldrig ens kunna i drömma om att spela i den högsta serien? Det är verkligheten för många hockeyfans i medelstora amerikanska- och kanadensiska städer. Jag förutsätter att de flesta som läser detta redan vet det, men eftersom det är en fotbollsblogg ska jag skriva det rakt ut; NHL är alltså en stängd liga. Då och då tillkommer nya lag, eller så flyttas dem, men ett hierarkist system där serievinnare belönas med uppflyttning existerar inte. Det känns ju ännu värre än att toppklubbar i Europa i praktiken har en fast plats i toppen av serien varje säsong.

Mest gör Esk bort sig i slutet, där han är fett glad över att få intervjua NHL-spelare i omklädningsrummet, i Sverige. Han sågar Mourinho och Lagerbäck för bristande öppenhet mot pressen och menar att de härmed har nåt att lära sig av NHL. Som om något annat existerar på kartan än öppenhet när man har rest halva jordklotet för att charma svenskar och dra upp intresset för ligan. Antar att Esk gillade sin hundkex.

Läs även andra bloggares åsikter om Krönikörer, Esk, NHL, fotboll, kommersialism, belöning, draft, samhällsanknytning, fotbollsklubb

KFF

Tack Peter Wastå för att ha förstört det hopp som fanns om svensk fotboll efter Helsingborgs framgångsrika Europaspel förra säsongen.

Jag hade så hårt räknat med avancemang för Kalmar. På ett sätt som jag aldrig gjort tidigare för ett svenskt lag i Europa. Fanns det ett lag som skulle klara av att hålla ett övertag så var det ju KFF.

Och jag tror fortfarande att de hade gått vidare om inte Wastå angett tonen med den där bedrövliga tabben redan efter 17 minuter. Redan där kom bilden av det ogenomträngliga Kalmar av sig.

För även när kvitteringsmålet kom anade man att allt inte var frid och fröjd. Kalmar var då nästan lika illa ute som vid ställningen 0-1. Det räckte med ett Feyenoordmål så var man borta. Den enda skillnaden var att om man nu höll tätt, skulle man gå vidare istället för förlängning.

Nanne är en riktig surgubbe i efterhand. Det har han varit hela tiden. Redan efter segern i Rotterdam började han direkt gnälla om att han inte får spela på hemmaplan. Det påpekade han även efter matchen igår (vilket i och för sig kändes mer befogat), och så nu ska han ha sagt att de lika gärna kan skita i Champions om de vinner Allsvenskan. Det är ju så värdelöst att inte kunna spela på hemmaplan på den här nivån att man lika gärna kan lägga undan hela skiten, verkar han tycka. Aningen överdrivet, eller? Jag gillar cyniska tränare, men det här tar priset. Snacka om att knocka sina egna spelare mentalt.

Ändå, det här var riktigt bittert. Svensk fotboll hade ett lag som hade förtjänat det så mycket och som verkligen såg så slagkraftigt ut. Att jag och många andra kallt räknade med avancemang mot ett anrikt lag som Feyenoord säger ju en del.

Läs även andra bloggares åsikter om Kalmar FF, Nanne, Uefa, Feyenoord, Wastå