Serie A och så vidare

Saknar ord för 4-1 borta mot Lazio. Att de missar två straffar är sånt som bara kan hända i en match mellan dessa två lag. När stormen väl hade kommit av sig efter den inledande kvarten av andra halvlek hade Cagliari ett par lägen som bara borde ha blivit mål. 1-5 hade varit nåt...

Men det är inte att jag är chockad. Det är inte bara den matchen. Det handlar om att 4-1 kommer efter en rad av "bra resultat" om man säger så. Det bekräftar att vi är sjukt bra. Även på pappret.

På nåt sätt kände jag också på mig att Genoa skulle tappa poäng mot Catania. Utan någon särskild anledning. Bara för att Genoa har gått så bra och Catania så dåligt på bortaplan. Och för att trekejsarslaget till slut skulle cementeras. Så onödigt, men ändå så typiskt.

Ändå tycker jag inte att vi ska gråta och konstatera att allt till slut blev som det brukar bli. Visst, det blev det, men kolla datumet. Det dröjde till den 26 januari innan Juventus, Milan och Inter ryckte ifrån som en trio. Det skiljer trots allt bara fyra poäng mellan Milan och Genoa, och en sådan skillnad brukar annars märkas redan efter typ tio omgångar, om inte tidigare. Så vem vet, nästa säsong kanske några av de här "uppstickarlägen" kan hålla ut ännu längre.

För övrigt har Genoa fortfarande en ganska god chans att ta sig till Champions League, även om Roma snart får gälla som favoriter att ta den platasen. Det skulle vara fantastiskt nog, ett exempel på toppen har gått att skaka om en aning.

Notervärt i övrigt:

Reggina är kanske till slut på väg ut trots allt? Overkligt.

Nu blev jag plötsligt arg över något som har med rasismen på den här kontinenten att göra, att jag tappade lusten att skriva om italiensk fotboll. Så det får bli ett stopp här. Mer fotboll när jag har förträngt detta.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Cagliari, Genoa, Reggina

Ära, snabba vändningar, pengar och dåliga investeringar

Tillbaka från influensan. Vad har hänt sen sist? Jag har upptäckt att Athletic numer verkar ha tröjsponsor. Det är vad man kan kalla för slutet på en era. Men det får gå. Hellre Athletic med lite cash och kvar i primeran, än en tröja med ära i segundan. De går som tåget också.

Inter har samma problem som man hade förra året. Över en sommar blev Crespo, Stankovic, Materazzi och till viss del Cruz dussinlirare, från att ha burit laget till titeln, tillsammans med de andra. Inter som tidigare var för bra i anfallet har nu något som kan kallas för anfallsproblem. De har bara en man där framme som ligger i toppen av karriären. Obinna vet jag inte, men han kanske inte riktigt platsar som en startare i Inter. Tre respektive sex poäng ner till konkurrenterna kan ändå räcka till tredje raka. Därefter får man verkligen ligga i på transfermarknaden. Och inte slösa bort pengar på spelare som Ricardo Quaresma och Amantino Mancini. I efterhand undrar man också varför man sålde Suazo. Han låg ändå mer rätt i sin karriär än Cruz och Crespo. Eller Adriano.

Kaká går inte till Manchester City. Jag vet inte om det är världens lojalitetssignal. Visst, det visar att pengar inte är allt, men jag har sett större uppoffringar. Kaká valde att förbli stenrik framför att bli ännu mer stenrik. Jag kan inte känna världens beundran över det. När Lucarelli drog till Livorno och halverade sitt lön, eller Etxeberria som ska spela ett år gratis för Athletic... Där kan man tala om lojalitet. Andra exempel finns.

Och, just det. Manchester City har köpt den inte så purunge Craig Bellamy för £14 miljoner. Luca Toni var ungefär lika gammal när han gick från Palermo till Fiorentina för nästan hälften...

Läs även andra bloggares åsikter om Athletic, Baskien, Inter, Suazo, Kaká, Manchester City, Lucarelli, Etxeberria, Bellamy, Toni

Candy

Märkligt att se Liverpool så envist försöker ge bort sin chans att vinna ligan för första gången på 19 år. Det är ingen liten lucka. Jag kan tänka mig att folk som är ungefär jämngamla med mig fortfarande inte upplever det som världens längsta tid. När jag började följa fotbollen var Liverpool regerande engelska mästare. Det känns inte som evigheters evigheter sen. Men 19 år är 19 år. Om man tänker mer som att 1946, och sen inga fram till 1965, då låter det genast mycket mer. Ligger ju inte så långt borta att luckan blir en kvarts sekel snart.

Att kryssa på bortaplan är inget skandal. Men det var som en påminnelse om vad man presterat mot Fulham och West Ham för inte så längesen.

Fortfarande måste Liverpool sägas ha bästa utgångsläget, trots att United körde över Chelsea igår. Att ha två hängmatcher behöver inte vara en stor belöning. Men fortfarande går det inte att lita på att saker och ting inte upprepas för Benitez & Co. Man ska inte låtsas som att ingenting har förändrats. Vi är i mitten av januari och Liverpool leder Premier League. Det är första gången sedan den moderna fotbollens verkliga genombrott kom för snart 10 år sen. Man har kommit en bit längre än normalt. Men varför då förstöra det i onödan? Varför tappa poäng mot bottenlag på Anfield?

Undrar för övrigt om Spurs verkligen kan åka ur.

Läs även andra bloggares åsikter om Premier League, Liverpool, Spurs

Platt och Becks

Om någon undrar varför det skrivs så lite just nu på den här bloggen så kan jag bara konstatera att det inte råder någon abstinens hos mig just nu, och det har det inte gjort sen Serie A tog paus. Förra säsongen var det nästan ännu värre, och jag trodde ett tag att det var slutet på min tid som football-junkie. Men så var det inte riktigt. När man nu kan bestämmas vara det.

Den här gången känns det i alla fall som att januarifönstret är kallare än någonsin. David Beckham ska till Milan, men det är inte permanent, och det har varit klart under en längre tid. Dessutom är inte Beckham sådär superhet längre. Men jag välkomnar honom till Serie A ändå. Hade gärna sett det ske tidigare. Som jag säkert har nämnt flera gånger i den här bloggen gillar jag att se engelsmän i Serie A. De har aldrig varit många, men i början av 90-talet var det ändå vanligare, eftersom det bara fanns en liga som var bäst i världen. Därför hamnade David Platt i Bari, Des Walker i Sampdoria och Paul Ince i Inter. Därefter fick de ännu mindre anledning att åka ner till stöveln. På rak arm har jag bara Coventryspelaren Jay Bothroyd som hamnade i Perugia och gjorde rätt bra ifrån sig.

Och varför jag gillar det? Jag är inte helt säker. Kanske delvis blandningen av två helt skilda fotbollskulturer; att se en typ av spelare som egentligen inte existerar i den italienska fotbollen. Kanske för att engelsmän på italiensk mark får mig att tänka på min första VM-upplevelse (via skärmen), det som har gett namn åt den här bloggen.

Tills vidare får Becks gästspel duga.

Läs även andra bloggares åsikter om England, Italien, Serie A, Beckham, Platt, Walker, Ince, Bothroyd, VM 90, fotbollskultur