Att Benitez skulle få sparken eller skiljas från Inter som det nu officiellt är tal om, var ett diskussionsämne samma dag som han anställdes av de blåsvarta. Hans första två-tre månader som var hyfsat framgångsrika kommer självklart att suddas bort eftersom det inte ingår i manuset om hur den buttre spanjoren tog ett omöjligt uppdrag. Även om jag känner mig kritisk till att Inter i praktiken har kickat honom, känns det inte som att det fanns ett val efter hans utspel post-klubblags-VM-seger. Han utmanade Massimo Morratti och det går väl inte att tolka det på annat sätt än att han ville be sin boss dra åt helvete medan han hade chansen. I'm... breaking up with you, som George Costanza skulle ha sagt.
Som jag redan antytt tycker jag att hela grejen är bara onödigt. Benitez tar många konstiga beslut men hans meriter talar för sig själva. Han är en bra tränare och han hade i längden passat perfekt i en italiensk klubb med resurser. Bara för ett par år sen ansågs Benitez fortfarande vara ett taktiskt geni, och många väntade sig att han förr eller senare skulle anlitas av Real Madrid för att lösa den klubbens problem med stabilitet.
Han kom till Valencia inför säsongen 2001-02 och vann ligan, vilket då var Valencias första sen 60-talet. Två år senare tog han sin andraligatitel och vann dessutom Uefacupen. Sen tog han över Liverpool och vann Champions League med det begränsade laget i sin första säsong. Det verkar nu ha blivit populärt för många att tala om Benitez som "mannen som förstörde Liverpool", men sanningen är att han förde laget in i dess mest framgångsrika period sedan Kenny Dalglish avgick som manager för LFC 1990. CL-triumfen följdes upp med final 2007, semifinal 2008 och kvartsfinal 2009. I ligan blev Liverpool en av The Big Four och utmanade om ligatiteln på allvar år 2009. Han transformerade alltså Liverpool till ett av Europas mest svårslagna lag, ansågs som skaparen av en renässans för catenaccio (vilket i sig kan ifrågasättas enligt begreppets definition) i den moderna fotbollen, och allt det där.
Det finns sen vissa saker som man kan kritisera honom för. Det gäller väl framförallt hans värvningar som med åren blev sämre. Att man kunde tala om att han överpresterade med en begränsad spelartrupp, var tvungen att vägas med sanningen att han delvis var ansvarig för truppens svaghet genom att helt enkelt investera för mycket i en del floppar. Ändå tycker jag att det sammantaget inte finns någon grunder i omvärderingen av Benitez som en pajas. Han har presterat bra alldeles för många gånger för att hans framgångar ska avfärdas som tillfälligheter.
Men nu kom han till Inter efter sin svagaste säsong någonsin med Liverpool. Glorian var redan borta och fotbollsvärlden hade redan på förhand bestämt att han skulle misslyckas. Han fick aldrig beröm för sina första månader ens under den perioden. Inte för att han utförde stordåd, men Inter såg då fortfarande ut som Serie A:s bästa lag och imponerade i Champions League.
Jag är övertygad om att han i längden hade kunnat göra bra saker med Inter. Att det faktiskt inte var ett omöjligt uppdrag att ta över efter Mourinho. Just nu känns det som att Inter har satt sig i en onödig omställningsläge mitt under säsongen. Ett onödigt mellanår.
torsdag 23 december 2010
fredag 17 december 2010
Let There Be Champinjoner, del II
Ovanligt omärklig lottning för att vara Champions, men jag gillar resultatet. Det är rätt balanserat och ganska "rättvist" på så sätt att inga länder har fått kanonlottning eller mardröm. Matcherna känns fantastiskt spännande, men inte heller tråkiga.
Ur ett italienskt perspektiv var det definitivt ett steg framåt. Förra säsongen var det mardrömslottning från början till slutet. Eller fram till kvarterna i alla fall, men då var det ju ändå bara ett lag kvar. Då fick vartenda av lagen den sämsta möjliga lottningen. Nu fick Roma det bästa möjliga. Inter och Milan fick det värre men i båda fallen kunde det ha varit betydligt värre.
Särskilt om man tänker på hur lottningen stegvis såg ut. Om Uefas replay stämmer så var Inter den fjärde grupptvåan att dras, och stod inför Real Madrid, Barcelona, Man United och Chelsea. Med reservation för Chelseas nuvarande form så känns Bayern (som man fick) mer överkomligt.
Skulle alla tre ta sig vidare, vore det första gången på sju år som det finns tre italienska lag återfinns bland kvartsfinalisterna. Jag tror inte att det kommer att hända, men chansen är lagom stor.
Här kommer spontana reflektioner om kommande möten:
Roma - Shakhtar Donetsk
Vad ska man säga? Känns 50-50. Roma är ett klent gäng och löper risken att förnedras. Men som jag skrev inför lottningen är det här det minst svåra Roma kunde få.
Milan - Tottenham
Man vet att det har hänt saker med Milans status när lottning mot Spurs känns mer eller mindre som en nit. Spurs har flytet, entusiasmen och rörligheten för att i mina ögon betraktas som knapp favorit. Milans defensiv är för trögt och vi har lärt oss att ledningen är dålig på att ta hand om uppenbara problem. Jag tror inte att Milans berömda förmåga att höja sig i Champions räcker här. De möter ett lag som har råd att se den här erfarenheten som något roligt, och som sagt, även spelstilen passar Milan illa. Jag tror att det rentav lönar sig att spela på att Spurs vinner hela CL. Med undantag för Barca tror jag att de kan rubba vilket lag som helst. 40-60.
Valencia - Schalke 04
Valencia som en gång i tiden var ett typiskt CL-lag har nu tack vare den här "enkla" lottningen chansen att åter ta sig fram långt. I och med att Schalke idag har starkare ekonomiska muskler och att Valencia som bekant har tappat sina, kan tyskarna mycket väl vinna, men sett till ligan, och att man i CL hade en ganska enkel lottning, ser jag VCF som knappa favoriter. 55-45.
Inter - Bayern München
Inter har varit bedrövligt i ligan sen oktober nån gång, men om man fått tillbaka alla nyckelspelare i februari, och om man lyckas hitta en lösning till Walter Samuels frånvaro, är man åter en kandidat till att vinna Champions. Man får inte glömma att de såg grymt stabila ut i början av säsongen, så allt kan inte skyllas på Benitez. Men nu är det bara två månader kvar ändå, och det luktar hämnd för Bayern långa vägar, bara som en del av fotbollens natur att jämna ut saker och ting. Allmänt ovisst hursomhelst, eftersom båda lagen haft det svårt den här hösten. 50-50.
Lyon - Real Madrid
Oj, vad skadeglad jag skulle bli om Lyon upprepade förra säsongens skräll. Men jag kan inte se det hända igen. Det enda som talar emot Real är rädslan att för sjunde gången i rad missa kvartsfinalen. 20-80.
Arsenal - Barcelona
När lagen skulle mötas i kvarten förra säsongen höll jag det som den mest säkra utgången och jag fick rätt. Det lag som ska få Barca på fall måste antingen vara på samma nivå, eller vara ett halvpissigt gnetargäng. Arsenal är ingetdera och kommer därför definitivt att förlora det här. 10-90.
Olympique de Marseille - Man United
OM upplever sin mest framgångsrika period sen Bernard Tapies dagar, men är i grund och botten ett spelande lag och har därför inget att hämta mot vassa United. Med det sagt så var det både konstigt och imponerande att se lagets gruppspelsavslutning. 20-80.
FC Köpenhamn - Chelsea
Battle of the undignified, typ. Chelsea kommer antagligen att ha fått rull på sitt maskineri när matchen spelas, så det finns nog inget annat på kartan än en ganska komfortabel resa vidare till kvarten. 10-90.
Ur ett italienskt perspektiv var det definitivt ett steg framåt. Förra säsongen var det mardrömslottning från början till slutet. Eller fram till kvarterna i alla fall, men då var det ju ändå bara ett lag kvar. Då fick vartenda av lagen den sämsta möjliga lottningen. Nu fick Roma det bästa möjliga. Inter och Milan fick det värre men i båda fallen kunde det ha varit betydligt värre.
Särskilt om man tänker på hur lottningen stegvis såg ut. Om Uefas replay stämmer så var Inter den fjärde grupptvåan att dras, och stod inför Real Madrid, Barcelona, Man United och Chelsea. Med reservation för Chelseas nuvarande form så känns Bayern (som man fick) mer överkomligt.
Skulle alla tre ta sig vidare, vore det första gången på sju år som det finns tre italienska lag återfinns bland kvartsfinalisterna. Jag tror inte att det kommer att hända, men chansen är lagom stor.
Här kommer spontana reflektioner om kommande möten:
Roma - Shakhtar Donetsk
Vad ska man säga? Känns 50-50. Roma är ett klent gäng och löper risken att förnedras. Men som jag skrev inför lottningen är det här det minst svåra Roma kunde få.
Milan - Tottenham
Man vet att det har hänt saker med Milans status när lottning mot Spurs känns mer eller mindre som en nit. Spurs har flytet, entusiasmen och rörligheten för att i mina ögon betraktas som knapp favorit. Milans defensiv är för trögt och vi har lärt oss att ledningen är dålig på att ta hand om uppenbara problem. Jag tror inte att Milans berömda förmåga att höja sig i Champions räcker här. De möter ett lag som har råd att se den här erfarenheten som något roligt, och som sagt, även spelstilen passar Milan illa. Jag tror att det rentav lönar sig att spela på att Spurs vinner hela CL. Med undantag för Barca tror jag att de kan rubba vilket lag som helst. 40-60.
Valencia - Schalke 04
Valencia som en gång i tiden var ett typiskt CL-lag har nu tack vare den här "enkla" lottningen chansen att åter ta sig fram långt. I och med att Schalke idag har starkare ekonomiska muskler och att Valencia som bekant har tappat sina, kan tyskarna mycket väl vinna, men sett till ligan, och att man i CL hade en ganska enkel lottning, ser jag VCF som knappa favoriter. 55-45.
Inter - Bayern München
Inter har varit bedrövligt i ligan sen oktober nån gång, men om man fått tillbaka alla nyckelspelare i februari, och om man lyckas hitta en lösning till Walter Samuels frånvaro, är man åter en kandidat till att vinna Champions. Man får inte glömma att de såg grymt stabila ut i början av säsongen, så allt kan inte skyllas på Benitez. Men nu är det bara två månader kvar ändå, och det luktar hämnd för Bayern långa vägar, bara som en del av fotbollens natur att jämna ut saker och ting. Allmänt ovisst hursomhelst, eftersom båda lagen haft det svårt den här hösten. 50-50.
Lyon - Real Madrid
Oj, vad skadeglad jag skulle bli om Lyon upprepade förra säsongens skräll. Men jag kan inte se det hända igen. Det enda som talar emot Real är rädslan att för sjunde gången i rad missa kvartsfinalen. 20-80.
Arsenal - Barcelona
När lagen skulle mötas i kvarten förra säsongen höll jag det som den mest säkra utgången och jag fick rätt. Det lag som ska få Barca på fall måste antingen vara på samma nivå, eller vara ett halvpissigt gnetargäng. Arsenal är ingetdera och kommer därför definitivt att förlora det här. 10-90.
Olympique de Marseille - Man United
OM upplever sin mest framgångsrika period sen Bernard Tapies dagar, men är i grund och botten ett spelande lag och har därför inget att hämta mot vassa United. Med det sagt så var det både konstigt och imponerande att se lagets gruppspelsavslutning. 20-80.
FC Köpenhamn - Chelsea
Battle of the undignified, typ. Chelsea kommer antagligen att ha fått rull på sitt maskineri när matchen spelas, så det finns nog inget annat på kartan än en ganska komfortabel resa vidare till kvarten. 10-90.
torsdag 9 december 2010
Let There Be Champinjoner
Det är inte särskilt troligt att den nya sidlayouten kommer att behållas under en längre tid. Men det får duga sålänge. Efter nästan tre år med den här bloggen är jag beredd att spy på samma svarta färg, samma teckensnitt och så vidare.
Fotbollsblogg som domineras av italiensk fotboll med rosa färg? Ja, hur förutsägbart kan det bli? Men ni får vara glada att det inte är chockrosa i alla fall. För det är en färg som jag egentligen älskar.
I och med att Uefa ska vänta in Europa Leagues avslutning till nästa vecka, är det inte förrän då som lottningen till Champions League äger rum. Men nu är ju gruppspelet slut och det är fritt fram för alla att fantisera om vilka möten som ska äga rum i februari, när åttondelarna drar igång.
Jag har på senare fått finna mig i att bli det som jag aldrig skulle ha drömt om för bara tre år sen eller så - en som hoppas att det går bra för italienska lag i Champions. Jag är inte riktigt hejaklacksledare, men verkligen inte långt efter. Om två lag som jag inte har några särskilda sympatier för, och ett av dem råkar vara ett italienskt lag, kommer jag tveklöst hålla på det sistnämnda. Förr var det i regel tvärtom. Jag har nog skrivit om det förut men, ja så är det i alla fall. Jag är trött på hur det anglofila Sverige har släppt hämningarna helt och hållet efter det som hände mellan 2007-09, och hur man då sett det som fritt fram att en gång för alla slakta den förhatliga italienska fotbollen. Som ni förstår agerar jag här budbärare. Engelska framgångar är inte per automatik nederlag för italiensk fotboll, men i praktiken fungerar det ungefär så i Sverige.
Syftet med det här inlägget var att redogöra för en drömlottning om utgångspunkten är tilltalande möten. Matcher som man skulle vilja se om man inte tog hänsyn till framförhållning med andel italienska lag kvar i turneringen, och så vidare. Om vi utgår från det sistnämnda så hoppas jag att Milan får Schalke 04. Det är ett lag som kan passa det halvtröga Milan. Jag hoppas då att Roma får Shakhtar Donetsk, för att det på pappret måste vara det svagaste laget av gruppettorna. ASR har dessutom gjort okej från sig på bortaplan de senaste åren mot den typen av lag, så då kanske klyschan om tunga resor till svinkalla öststäder under vintern inte betyder lika mycket. Inter får då hoppas på ett av de nämnda lagen, men om vi måste titta på det som finns i övrigt, får jag kanske dra till med Chelsea, även om revanschläget skulle vara otäckt. Det är ett lag med ungefär samma profil som Inter, så man får utgå från att det skulle bli ganska jämnt. De andra lagen verkar i dagsläget klart starkare.
Men annars, om jag får dem i mina ögon häftigaste matcherna - med Uefas lottningskriterier intakta - så får det bli på följande vis:
Olympique de Marseille - Bayern München
Ett möte som helt enkelt ger sköna (tidigt) 90-talsvibbar. På den gamla goda tiden när det spelades kvällsmatcher, kommenterade med telefonröst från svt, mellan Europas olika mästarlag.
FC Köpenhamn - Manchester United
Hur tråkigt som helst, nästan, men det här är resten av min matchningsförsök. Skulle i och för sig vara kul att se FCK få stryk.
Valencia - Shakhtar Donetsk
Aningen mer intressant än matchen ovan.
AS Roma - FC Barcelona
Det skulle helt enkelt vara fascinerande att se hur Romas kycklinglag skulle klara sig på enorma Camp Nou. Hur hopplöst veka Ranieris mannar än är, tror jag att de stora ytorna på den arenan skulle vara intressant för deras spelstil. Självklart skulle de inte ha en chans, och även magin av en sån match skulle vara borta efter att Barca fått med sig ett kanonresultat från första matchen.
AC Milan - Chelsea
Två lag med stor CL-rutin som faktiskt aldrig har mötts sedan Abramovichs övertagande av Chelsea. Finns dock ett klassiskt möte från 1999 när ett Viallitränat CFC fick med sig 1-1 från San Siro.
Arsenal - Schalke 04
Jag följer inte tysk fotboll, så jag kan inte analysera Schalkes spelstil, men utöver att det inte ser så hett ut med Huntelaar och Raul (anno 2010) där framme, så är Gelsenkirchen inte glitter och glamour direkt. Det var inte Arsenal heller en gång i tiden, men idag är man en vanlig huvudstadsklubb utan karaktär med turister till supporterskara. Det är således kontrastfaktorn som lockar.
Lyon - Tottenham Hotspur
Spurs explosiva framtoning genererar jämförelser med det "gamla" Lyon som sopade mattan med alla lag i gruppspelsfasen i mitten av 00-talet.
Internazionale - Real Madrid
Om inte mitt minne sviktar så är det över ett decennium sen de här möttes i CL. Antar att det också vore intressant med Mourinhogrejen.
Fotbollsblogg som domineras av italiensk fotboll med rosa färg? Ja, hur förutsägbart kan det bli? Men ni får vara glada att det inte är chockrosa i alla fall. För det är en färg som jag egentligen älskar.
I och med att Uefa ska vänta in Europa Leagues avslutning till nästa vecka, är det inte förrän då som lottningen till Champions League äger rum. Men nu är ju gruppspelet slut och det är fritt fram för alla att fantisera om vilka möten som ska äga rum i februari, när åttondelarna drar igång.
Jag har på senare fått finna mig i att bli det som jag aldrig skulle ha drömt om för bara tre år sen eller så - en som hoppas att det går bra för italienska lag i Champions. Jag är inte riktigt hejaklacksledare, men verkligen inte långt efter. Om två lag som jag inte har några särskilda sympatier för, och ett av dem råkar vara ett italienskt lag, kommer jag tveklöst hålla på det sistnämnda. Förr var det i regel tvärtom. Jag har nog skrivit om det förut men, ja så är det i alla fall. Jag är trött på hur det anglofila Sverige har släppt hämningarna helt och hållet efter det som hände mellan 2007-09, och hur man då sett det som fritt fram att en gång för alla slakta den förhatliga italienska fotbollen. Som ni förstår agerar jag här budbärare. Engelska framgångar är inte per automatik nederlag för italiensk fotboll, men i praktiken fungerar det ungefär så i Sverige.
Syftet med det här inlägget var att redogöra för en drömlottning om utgångspunkten är tilltalande möten. Matcher som man skulle vilja se om man inte tog hänsyn till framförhållning med andel italienska lag kvar i turneringen, och så vidare. Om vi utgår från det sistnämnda så hoppas jag att Milan får Schalke 04. Det är ett lag som kan passa det halvtröga Milan. Jag hoppas då att Roma får Shakhtar Donetsk, för att det på pappret måste vara det svagaste laget av gruppettorna. ASR har dessutom gjort okej från sig på bortaplan de senaste åren mot den typen av lag, så då kanske klyschan om tunga resor till svinkalla öststäder under vintern inte betyder lika mycket. Inter får då hoppas på ett av de nämnda lagen, men om vi måste titta på det som finns i övrigt, får jag kanske dra till med Chelsea, även om revanschläget skulle vara otäckt. Det är ett lag med ungefär samma profil som Inter, så man får utgå från att det skulle bli ganska jämnt. De andra lagen verkar i dagsläget klart starkare.
Men annars, om jag får dem i mina ögon häftigaste matcherna - med Uefas lottningskriterier intakta - så får det bli på följande vis:
Olympique de Marseille - Bayern München
Ett möte som helt enkelt ger sköna (tidigt) 90-talsvibbar. På den gamla goda tiden när det spelades kvällsmatcher, kommenterade med telefonröst från svt, mellan Europas olika mästarlag.
FC Köpenhamn - Manchester United
Hur tråkigt som helst, nästan, men det här är resten av min matchningsförsök. Skulle i och för sig vara kul att se FCK få stryk.
Valencia - Shakhtar Donetsk
Aningen mer intressant än matchen ovan.
AS Roma - FC Barcelona
Det skulle helt enkelt vara fascinerande att se hur Romas kycklinglag skulle klara sig på enorma Camp Nou. Hur hopplöst veka Ranieris mannar än är, tror jag att de stora ytorna på den arenan skulle vara intressant för deras spelstil. Självklart skulle de inte ha en chans, och även magin av en sån match skulle vara borta efter att Barca fått med sig ett kanonresultat från första matchen.
AC Milan - Chelsea
Två lag med stor CL-rutin som faktiskt aldrig har mötts sedan Abramovichs övertagande av Chelsea. Finns dock ett klassiskt möte från 1999 när ett Viallitränat CFC fick med sig 1-1 från San Siro.
Arsenal - Schalke 04
Jag följer inte tysk fotboll, så jag kan inte analysera Schalkes spelstil, men utöver att det inte ser så hett ut med Huntelaar och Raul (anno 2010) där framme, så är Gelsenkirchen inte glitter och glamour direkt. Det var inte Arsenal heller en gång i tiden, men idag är man en vanlig huvudstadsklubb utan karaktär med turister till supporterskara. Det är således kontrastfaktorn som lockar.
Lyon - Tottenham Hotspur
Spurs explosiva framtoning genererar jämförelser med det "gamla" Lyon som sopade mattan med alla lag i gruppspelsfasen i mitten av 00-talet.
Internazionale - Real Madrid
Om inte mitt minne sviktar så är det över ett decennium sen de här möttes i CL. Antar att det också vore intressant med Mourinhogrejen.
måndag 6 december 2010
Eurotalk som ett understatement
Kolla gärna in veckans Eurotalk på Svenskafans Fan-TV. Inte för att just det här avsnittet var bland de bästa någonsin, men för att det visade på en häpnadsväckande verklighetsfrånvändhet hos kanske framförallt Erik Niva och Anna Brolin, apropå utnämningen av Ryssland och Qatar som de kommande värdnationerna för fotbolls VM 2018 respektive 2022.
Det satt fyra journalister i studion, inklusive David Fjäll, och en mindre etablerad gäst i form av Valenciasupportern Iman Hazheer, och kanske föga förvånande var det den sistnämnde som var minst förvånad över valet av värdländer.
Den rådande inställningen är att FIFA än en gång har skitit i "fansen" och valt två nationer som typ inte är värdiga att ha med ett sånt fotbollsarrangemang att göra.
Eller, Ryssland är ju "hardcore" som Niva säger, men Qatar? Hur tänkte man där?
Det enda positiva som Niva ser med Qatar är att Mellanöstern får arrangera ett fotbolls-VM, men det blir ju inte så positivt eftersom många länder i den regionen ändå inte har några kopplingar till Qatar. Egypten vore mycket roligare.
Jag vet inte. Det här gäller visserligen något som ska gå av om 12 år, men vem är i dagsläget sugen på VM i ett land som styrs av satellitdiktator, med en militant islamistorganisation som dennes största utmanare om makten? Risken för attentat känns väl stort.
Qatar, med sin ringa storlek och sin konstgjorda fotbollskultur är självklart inget optimalt värdland i mina ögon heller, men hur kan man påstå att man inte "förstår" det valet utefter förutsättningarna som vi har? Ur FIFA-perspektiv är Qatar ett rätt så klockrent val. Det är en värd som med sina oljepengar kommer att leverera fullt ut vad gäller organisation, faciliteter och så vidare. Det handlar om pengar och resurser. Qatar har det som krävs. Mycket mer så än vissa mer sunda länder, där man inte leker med sin omgivning på samma sätt. Om arenor sen står tomma efter mästerskapet, det är Qatars problem och inte FIFA:s.
Anna Brolin förklarade att hon tyckte att det iberiska paret borde ha fått det. Utan motivering. För det är väl ingen som ifrågasätter en tankestruktur att allt kretsar kring oss. Det är underförstått att Spanien-Portugal är "nära". Om det sen beror på om du frågar svensken eller irakiern, det är en annan femma.
Hon menar för övrigt att det känns som en "trend" att lägga mästerskap i andra områden än västra Europa. Sist jag kollade hade vi ett VM i vår del av världen för fyra år sen, följt av ett EM för två år sen. Ser inte mycket av en trend ännu. Världen är större än en liten del av en liten kontinent väster om Asien.
David Fjäll kommer med aningen desperata argument som att Qatar är ju faktiskt en diktatur och kvinnor är förtryckta "där". De är inte värda att hålla i ett VM. Vi däremot lever ju i den bästa av alla världar och gör absolut inte skillnad på folk och folk. Vi ska ha VM för vi är vi och alla andra strävar efter att vara som oss.
Sorry, vänner, men det är dags att vakna. Att vara fotbollssupporter är inte exklusivt västeuropeiskt. Det finns "fans" även i andar delar av världen, tro det eller ej. Det är inte mindre jobbigt för en pakistanier att ta sig till Spanien än vad det är för en svensk att ta sig till Qatar.
Och att VM i Qatar kommer att vara för folk med pengar gör inte turneringen fundamentalt annorlunda än vad den har varit de senaste 10-15 åren. Det kanske är lätt att tro det om man som journalist får tillgång till VM och EM som en del av arbetet när dessa gått i Europa, men för en vanlig människa är det riktigt svårt utan pengar eller särskilda kontakter. Min egen erfarenhet av att i ett helt år innan VM 2006 försöka få tag på en "utan hjälp" var demonstrativt. Det lyckades efter många konster, men om man orkar med ännu en runda... Det vore väl nästan som att planera en VM-resa till Qatar...
Det satt fyra journalister i studion, inklusive David Fjäll, och en mindre etablerad gäst i form av Valenciasupportern Iman Hazheer, och kanske föga förvånande var det den sistnämnde som var minst förvånad över valet av värdländer.
Den rådande inställningen är att FIFA än en gång har skitit i "fansen" och valt två nationer som typ inte är värdiga att ha med ett sånt fotbollsarrangemang att göra.
Eller, Ryssland är ju "hardcore" som Niva säger, men Qatar? Hur tänkte man där?
Det enda positiva som Niva ser med Qatar är att Mellanöstern får arrangera ett fotbolls-VM, men det blir ju inte så positivt eftersom många länder i den regionen ändå inte har några kopplingar till Qatar. Egypten vore mycket roligare.
Jag vet inte. Det här gäller visserligen något som ska gå av om 12 år, men vem är i dagsläget sugen på VM i ett land som styrs av satellitdiktator, med en militant islamistorganisation som dennes största utmanare om makten? Risken för attentat känns väl stort.
Qatar, med sin ringa storlek och sin konstgjorda fotbollskultur är självklart inget optimalt värdland i mina ögon heller, men hur kan man påstå att man inte "förstår" det valet utefter förutsättningarna som vi har? Ur FIFA-perspektiv är Qatar ett rätt så klockrent val. Det är en värd som med sina oljepengar kommer att leverera fullt ut vad gäller organisation, faciliteter och så vidare. Det handlar om pengar och resurser. Qatar har det som krävs. Mycket mer så än vissa mer sunda länder, där man inte leker med sin omgivning på samma sätt. Om arenor sen står tomma efter mästerskapet, det är Qatars problem och inte FIFA:s.
Anna Brolin förklarade att hon tyckte att det iberiska paret borde ha fått det. Utan motivering. För det är väl ingen som ifrågasätter en tankestruktur att allt kretsar kring oss. Det är underförstått att Spanien-Portugal är "nära". Om det sen beror på om du frågar svensken eller irakiern, det är en annan femma.
Hon menar för övrigt att det känns som en "trend" att lägga mästerskap i andra områden än västra Europa. Sist jag kollade hade vi ett VM i vår del av världen för fyra år sen, följt av ett EM för två år sen. Ser inte mycket av en trend ännu. Världen är större än en liten del av en liten kontinent väster om Asien.
David Fjäll kommer med aningen desperata argument som att Qatar är ju faktiskt en diktatur och kvinnor är förtryckta "där". De är inte värda att hålla i ett VM. Vi däremot lever ju i den bästa av alla världar och gör absolut inte skillnad på folk och folk. Vi ska ha VM för vi är vi och alla andra strävar efter att vara som oss.
Sorry, vänner, men det är dags att vakna. Att vara fotbollssupporter är inte exklusivt västeuropeiskt. Det finns "fans" även i andar delar av världen, tro det eller ej. Det är inte mindre jobbigt för en pakistanier att ta sig till Spanien än vad det är för en svensk att ta sig till Qatar.
Och att VM i Qatar kommer att vara för folk med pengar gör inte turneringen fundamentalt annorlunda än vad den har varit de senaste 10-15 åren. Det kanske är lätt att tro det om man som journalist får tillgång till VM och EM som en del av arbetet när dessa gått i Europa, men för en vanlig människa är det riktigt svårt utan pengar eller särskilda kontakter. Min egen erfarenhet av att i ett helt år innan VM 2006 försöka få tag på en "utan hjälp" var demonstrativt. Det lyckades efter många konster, men om man orkar med ännu en runda... Det vore väl nästan som att planera en VM-resa till Qatar...
tisdag 30 november 2010
5-0; En efterlängtad örfil
Jag kände mig verkligen som en dåre för att jag överhuvudtaget orkade intressera mig för El Clásico (och för att jag på ett seriöst sätt använder det namnet), men Barcelona gjorde något som gav matchen betydelse i efterhand.
Förutsättningarna:
* Bubblan FC Barcelona - världens mest attraktiva och älskvärda lag under Pep Guardiola - sprack efter sortin mot Inter i förra säsongens Champions-semi. Barca hade sen utskåpningen av Arsenal i CL-kvarten i april 2010 inte längre varit samma magiska lag. Mer som ett topplag bland andra. Oförmåga att försvara sin finalplats, och en halvdan inledning i både liga och Champions hösten 2010.
* Real Madrid, ett skämt i Europa sedan 2004, hade skaffat världens bästa tränare som omgående förvandlat Real till ett lag som motsvarade de rimliga förväntningar som spelartruppen för med sig.
Summa summarum: tronskiftet hade mer eller mindre ägt rum, och det enda som hindrade Real från att vara klara favoriter var att matchen skulle spelas på Camp Nou.
Mitt utgångstips under helgen var X2, men under själva matchdagen ändrade jag mig till 1X. Jag tänkte att Barca kanske får övertaget för att 1. Alla förväntar sig att Real får det och 2. Reals nya stabilitet till trots, det är första gången man möter ett lag med en offensiv av det här slaget.
Att det sen blir en utklassning som överträffar det som Real utsatts för under Barcas allra största höjder, kan förstås ingen förklara som logiskt. Vissa pekar på att det inte går att spela ihop ett halvt nytt lag under en sommar, och att det bevisades först nu.
Det är väl som vanligt lite av allt möjligt som förklarar det som har hänt:
Barcelona har en grym offensiv och Real har en begränsad defensiv.
En av Barcelonas mest uppenbara svagheter är att det är ett lag utan karaktär, men visst undantag kanske för Carles Puyol. I en sån här match kompenseras detta av att man inte kan bli mer taggade än vad man är, mot klubben som indirekt hör till Barcas självbild som De goda.
Real Madrid saknade Gonzalo Higuain. Killen är grym. Han gör... En massa mål typ.
...
Det sista var förstås ett skämt, men jag ska inte gå in på motiveringar till varför Higuain är en dussinlirare.
Det här förutsägbara mötet kunde i alla fall bara få ett oförutsägbart resultat, och det var att Barca skulle ta en storseger. Hade Real vunnit med 5-0 så hade det visserligen varit en förnedring, men chocken hade uteblivit. Man hade sett det som en slags logik; att med all världens pengar och José Mourinho så kan man uppnå vad som helst. Laget som redan inför matchen omtalades som världens bästa, hade mycket riktigt bekräftat sin nu överlägsna position genom att slå världens föredetta bästa lag.
Nu fick vi alla en örfil för att vi lättvindigt gått på att Mourinho hade gjort det omöjliga; skapat ett stabilt Real Madrid.
Barca visade det som vi redan visste egentligen; att Sergio Ramos är en medioker försvarare - en sprallig primadonna - och att Marcelo inte hör hemma i ett lag som leds av världens bästa tränare. Pepe? Mjä... Özil, Khedira och Di Maria kan man sen inte säga så mycket om efter att de nyss tagit steget in i rampljuset (inget ont om Benfica och Werder Bremen), men att dessa herrar varken har rutin eller pondus nog för att kunna kontrollera Barcelona i det här derbyt, det är inte så mycket att orda om.
Så blev det som det blev. Mourinho blev förnedrad för första gången någonsin sedan han gjorde sig ett namn i Europa med Porto. Vi minns att hans Chelsea blev utspelat av Frank Rijkaards Barcelona vintern 2006, att hans Inter inte hade så mycket att sätta emot Man United vintern 2009, och så vidare. Men dessa var nederlag. Inte en pinsam förlust där 0-5 nästan är i underkant. Självklart förbli han den bäste tills vidare, men oj, vad detta sved, och oj, vad Guardiola lär ha gottat sig åt detta. Det här var en revansch som han kan leva på i resten av sin karriär.
Nu kan man ju fråga sig vilket lag det är som är bäst i Europa den här säsongen. När nu även Real Madrid har fått sig en känga finns det väl egentligen inte ett enda storlag som är på topp?
* * *
Sen märker jag att balansen nu tippat över åt andra hållet. Barcabubblan är på väg att blåsas upp igen. En vanlig tes efter matchen är att vi har låtit oss luras att tro att FCB under en period inte har varit världens överlägset bästa lag. Det där halvåret som följde mötet med Inter var mest en illusion. Det var ju bara en tillfällighet att Inter slog ut Barca.
Tänk om, säger jag då.
Det var ingen tillfällighet att Inter slog ut Barcelona. Man hade 70 minuter på sig att med en man mer göra det där jobbet som man verkade övertygad om att kunna utföra innan returmötet. Fotboll är ett lagspel och bara för att man har Xavi, Iniesta och Messi, så är man inte nödvändigtvis ett bättre lag. Inter var bättre balanserat tack vare en bättre målvakt, bättre mittbackspar, bättre högerback, bättre defensiv mittfält och en strikertyp (Milito) som Barca saknade.
Förutsättningarna:
* Bubblan FC Barcelona - världens mest attraktiva och älskvärda lag under Pep Guardiola - sprack efter sortin mot Inter i förra säsongens Champions-semi. Barca hade sen utskåpningen av Arsenal i CL-kvarten i april 2010 inte längre varit samma magiska lag. Mer som ett topplag bland andra. Oförmåga att försvara sin finalplats, och en halvdan inledning i både liga och Champions hösten 2010.
* Real Madrid, ett skämt i Europa sedan 2004, hade skaffat världens bästa tränare som omgående förvandlat Real till ett lag som motsvarade de rimliga förväntningar som spelartruppen för med sig.
Summa summarum: tronskiftet hade mer eller mindre ägt rum, och det enda som hindrade Real från att vara klara favoriter var att matchen skulle spelas på Camp Nou.
Mitt utgångstips under helgen var X2, men under själva matchdagen ändrade jag mig till 1X. Jag tänkte att Barca kanske får övertaget för att 1. Alla förväntar sig att Real får det och 2. Reals nya stabilitet till trots, det är första gången man möter ett lag med en offensiv av det här slaget.
Att det sen blir en utklassning som överträffar det som Real utsatts för under Barcas allra största höjder, kan förstås ingen förklara som logiskt. Vissa pekar på att det inte går att spela ihop ett halvt nytt lag under en sommar, och att det bevisades först nu.
Det är väl som vanligt lite av allt möjligt som förklarar det som har hänt:
Barcelona har en grym offensiv och Real har en begränsad defensiv.
En av Barcelonas mest uppenbara svagheter är att det är ett lag utan karaktär, men visst undantag kanske för Carles Puyol. I en sån här match kompenseras detta av att man inte kan bli mer taggade än vad man är, mot klubben som indirekt hör till Barcas självbild som De goda.
Real Madrid saknade Gonzalo Higuain. Killen är grym. Han gör... En massa mål typ.
...
Det sista var förstås ett skämt, men jag ska inte gå in på motiveringar till varför Higuain är en dussinlirare.
Det här förutsägbara mötet kunde i alla fall bara få ett oförutsägbart resultat, och det var att Barca skulle ta en storseger. Hade Real vunnit med 5-0 så hade det visserligen varit en förnedring, men chocken hade uteblivit. Man hade sett det som en slags logik; att med all världens pengar och José Mourinho så kan man uppnå vad som helst. Laget som redan inför matchen omtalades som världens bästa, hade mycket riktigt bekräftat sin nu överlägsna position genom att slå världens föredetta bästa lag.
Nu fick vi alla en örfil för att vi lättvindigt gått på att Mourinho hade gjort det omöjliga; skapat ett stabilt Real Madrid.
Barca visade det som vi redan visste egentligen; att Sergio Ramos är en medioker försvarare - en sprallig primadonna - och att Marcelo inte hör hemma i ett lag som leds av världens bästa tränare. Pepe? Mjä... Özil, Khedira och Di Maria kan man sen inte säga så mycket om efter att de nyss tagit steget in i rampljuset (inget ont om Benfica och Werder Bremen), men att dessa herrar varken har rutin eller pondus nog för att kunna kontrollera Barcelona i det här derbyt, det är inte så mycket att orda om.
Så blev det som det blev. Mourinho blev förnedrad för första gången någonsin sedan han gjorde sig ett namn i Europa med Porto. Vi minns att hans Chelsea blev utspelat av Frank Rijkaards Barcelona vintern 2006, att hans Inter inte hade så mycket att sätta emot Man United vintern 2009, och så vidare. Men dessa var nederlag. Inte en pinsam förlust där 0-5 nästan är i underkant. Självklart förbli han den bäste tills vidare, men oj, vad detta sved, och oj, vad Guardiola lär ha gottat sig åt detta. Det här var en revansch som han kan leva på i resten av sin karriär.
Nu kan man ju fråga sig vilket lag det är som är bäst i Europa den här säsongen. När nu även Real Madrid har fått sig en känga finns det väl egentligen inte ett enda storlag som är på topp?
* * *
Sen märker jag att balansen nu tippat över åt andra hållet. Barcabubblan är på väg att blåsas upp igen. En vanlig tes efter matchen är att vi har låtit oss luras att tro att FCB under en period inte har varit världens överlägset bästa lag. Det där halvåret som följde mötet med Inter var mest en illusion. Det var ju bara en tillfällighet att Inter slog ut Barca.
Tänk om, säger jag då.
Det var ingen tillfällighet att Inter slog ut Barcelona. Man hade 70 minuter på sig att med en man mer göra det där jobbet som man verkade övertygad om att kunna utföra innan returmötet. Fotboll är ett lagspel och bara för att man har Xavi, Iniesta och Messi, så är man inte nödvändigtvis ett bättre lag. Inter var bättre balanserat tack vare en bättre målvakt, bättre mittbackspar, bättre högerback, bättre defensiv mittfält och en strikertyp (Milito) som Barca saknade.
måndag 29 november 2010
Milan blev vinnaren, trots allt
Status quo må vara ett uttjatat uttryck inom den moderna fotbollen, men i det här lite annorlunda sammanhanget som utgörs av Serie A:s 14:e omgång är det lite av ett understatement.
När Milan till slut tappade poäng i omgångens öppningsmatch utgick man ifrån att det skulle bli än mer intressant däruppe. Tji fick man, då samtliga lag som på något konstigt sätt kan sägas ha en chans på scudetton, eller som för tillfället hänger med däruppe, tappade poäng. Typiskt.
Eller nästan alla då. Inter som jag i senaste inlägget valde att inte helt såga av tog sin kanske sista chans.
Juventus, Napoli, Roma och Lazio däremot tappade alla poäng. Inget av resultaten var i och för sig särskilt överraskande (Catania är ett jobbigt lag att möta), men av så många lag hade man ändå trott att någon skulle knipa en trepoängare.
Så man kan väl säga att Milan ändå kom ut som vinnaren. Man behöll sin ledning mot de flesta av konkurrenterna och visade dessutom styrka i att ha varit närmast seger i Genua mot Sampdoria, trots att man spela i Champions under veckan. Förra säsongens Milan, och även det som inledde den här säsongen, hade blivit ordentligt pressat av Samp borta och fått vara nöjt med en poäng. Det här var ett styrkebesked.
* * *
Tottenham Hotspur Football Club. Kan de vinna Premier League den här säsongen? Kanske. Jag tror att de kommer att falla hur nära de än kommer, men jag hade skrattat åt själva idén för en månad sen. Nu har Chelsea en chockerande dålig svit och United är svagare än på väldigt länge. Spurs däremot verkar ha de flesta av spelarna i rätt ålder och har en jävla entusiasm på det täta White Hart Lane. Även om jag störs av deras framgångar på grund av Bank o Niva (om det behöver motiveras så får det bli en annan gång), vore det såklart kul om något så extremt oväntat hände.
I Champions däremot vill jag att de åker ur så fort som möjligt.
* * *
El Clasico känns för mig mer tråkigt än på länge. Barcelona är ju en svagare version av de föregående säsongerna och Real Madrids så förutsägbara transformation med handplockade stornamn hit och dit gör det hela bara till ännu en påminnelse om den övergripande förutsägbarheten.
* * *
Roberto Donadoni... Har ett jävla flyt just nu. 12 poäng på två matcher där Cagliari varit varken sämre eller bättre än man var under Bisoli.
Bologna som börjat få det väldigt oroligt med hot om poängavdrag och allt möjligt hade en sån där jobbig match där man inte kunde gömma sig bakom motståndarens storhet (Chievo), samtidigt som utgångstipset trots allt var X2. Då kom snön och sköt upp matchen. Lägligt.
Bari misslyckades med uppgiften att ta säsongens på pappret enklaste match och måste nu räknas som en skyhög favorit till att åka ur Serie A. Flera omgångar in på säsongen såg jag det som ett av ligans mest svårspelade lag.
När Milan till slut tappade poäng i omgångens öppningsmatch utgick man ifrån att det skulle bli än mer intressant däruppe. Tji fick man, då samtliga lag som på något konstigt sätt kan sägas ha en chans på scudetton, eller som för tillfället hänger med däruppe, tappade poäng. Typiskt.
Eller nästan alla då. Inter som jag i senaste inlägget valde att inte helt såga av tog sin kanske sista chans.
Juventus, Napoli, Roma och Lazio däremot tappade alla poäng. Inget av resultaten var i och för sig särskilt överraskande (Catania är ett jobbigt lag att möta), men av så många lag hade man ändå trott att någon skulle knipa en trepoängare.
Så man kan väl säga att Milan ändå kom ut som vinnaren. Man behöll sin ledning mot de flesta av konkurrenterna och visade dessutom styrka i att ha varit närmast seger i Genua mot Sampdoria, trots att man spela i Champions under veckan. Förra säsongens Milan, och även det som inledde den här säsongen, hade blivit ordentligt pressat av Samp borta och fått vara nöjt med en poäng. Det här var ett styrkebesked.
* * *
Tottenham Hotspur Football Club. Kan de vinna Premier League den här säsongen? Kanske. Jag tror att de kommer att falla hur nära de än kommer, men jag hade skrattat åt själva idén för en månad sen. Nu har Chelsea en chockerande dålig svit och United är svagare än på väldigt länge. Spurs däremot verkar ha de flesta av spelarna i rätt ålder och har en jävla entusiasm på det täta White Hart Lane. Även om jag störs av deras framgångar på grund av Bank o Niva (om det behöver motiveras så får det bli en annan gång), vore det såklart kul om något så extremt oväntat hände.
I Champions däremot vill jag att de åker ur så fort som möjligt.
* * *
El Clasico känns för mig mer tråkigt än på länge. Barcelona är ju en svagare version av de föregående säsongerna och Real Madrids så förutsägbara transformation med handplockade stornamn hit och dit gör det hela bara till ännu en påminnelse om den övergripande förutsägbarheten.
* * *
Roberto Donadoni... Har ett jävla flyt just nu. 12 poäng på två matcher där Cagliari varit varken sämre eller bättre än man var under Bisoli.
Bologna som börjat få det väldigt oroligt med hot om poängavdrag och allt möjligt hade en sån där jobbig match där man inte kunde gömma sig bakom motståndarens storhet (Chievo), samtidigt som utgångstipset trots allt var X2. Då kom snön och sköt upp matchen. Lägligt.
Bari misslyckades med uppgiften att ta säsongens på pappret enklaste match och måste nu räknas som en skyhög favorit till att åka ur Serie A. Flera omgångar in på säsongen såg jag det som ett av ligans mest svårspelade lag.
tisdag 23 november 2010
A Sort of Homecoming
I våras - när ASR ledde serien - poängterade jag att det var första gången sen Calciopoli som ett annat lag än Inter toppade ligan bortsett från inledningsomgångarna som vi lite vagt kan definiera som efter omgång 10.
Vad ska man då säga nu? Inter är hela nio poäng efter Milan, skadorna är många och viktiga och spelet är rätt odugligt. Att Inter snart kommer att skrivas av från toppstriden är nästan sportsligt revolutionärt med tanke på deras totala dominans i ligan sen Calciopoli. Hade jag haft antipatier mot Inter hade jag känt det än värre än vad jag gör nu. Vi talar om fyra år. Det är mer än vad Capellos fantomlag i början av 90-talet uppnådde och det var ändå under en period när förändringar ifråga om dominanta klubbar dröjde lite längre. Observera i förbifarten att jag nu inte gör några närmare jämförelser mellan den upplagan av Milan och Inter under Mancini-Mourinho. Jag konstaterar bara att för många av oss som var med på den tiden var Milans dominans något som knäckte intresset för Serie A en aning. Det var andra förutsättningar och att vecka in och vecka ut följa Milans uddamålssegrar - ofta som just den direktsända matchen - var inte så roligt. Särskilt inte för barn som inte kan gotta sig åt fotbollscynism på samma sätt. Och det kändes som en evighet. Mellan 1992 och 1994. Det är ett sätt att framhäva att det är något stort på gång.
Inter har haft det knackigt ett längre tag. Omdömena är lite väl hårda. Vi skulle kunna backa bandet någon dryg månad och lyssna efter hur det låter när diverse experter uttalar sig om Inter. Inte mycket negativt där, inte. Själv trodde jag till och med inför derbyt att man skulle vinna Serie A. Men det blev den tredje matchen i rad som man inte lyckades vinna, och den andra i rad där chanserna var väldigt få. Så efter det blev jag inte direkt chockad att hänsynslösa Chievo lyckades vinna i helgen.
Nio poäng upp till Milan nu för de blåsvarta. Tror jag fortfarande att de vinner? Nja. Men detta nja är mitt första tveksamma svar om Inters scudettochanser sen hösten 2006. Jag skulle inte sätta så mycket pengar emot det i alla fall. Skulle man åka ur Champions i februari (eller till och med nu i december?), kommer man att vara extremt taggade på slutet av seriespelet och vem vet hur långt det kan räcka. Walter Samuel är borta men i övrigt kan det vara ett ordentligt slagkraftigt lag när de andra är friska om några månader.
Det går inte heller att tänka på det utan att samtidigt utvärdera Milan. Där jag inför derbyt trodde på Inter som seriesegrare var jag också övertygad om att Milan inte skulle vinna ligan. Nu vet jag inte. Jag hade fått vatten på mina kvarn om en viss Ljaljic gjort sitt jobb i den 82:a minuten eller vad det var, lördag kväll.
Hursomhelst är väl deras chans just nu omkring 60%.
Och därmed kan vi kanske göra följande lista
2004 Ajax - mästare
2005 Juventus - mästare
2006 Juventus - mästare
2007 Inter - mästare
2008 Inter - mästare
2009 Inter - mästare
2010 Barcelona - mästare
2011 Milan - mästare
En makalös svit för Ibra, och där man tidigare kunnat peka på att han spelat i bästa laget, har han nu gjort något alldeles utomordentligt. Nu har han verkligen visat sitt värde och när Allegri och de andra slänger ur sig klyschorna om vilken campione han är, så får det lite mer substans. Gamla trötta Milan med Pirlo, Gattuso och Ambrosini fortfarande aktuella i allra högsta grad, håller på att vinna Serie A för första gången på sju år. "Dit han kommer, där vinner man".
Men... Stopp där ett tag. Jag ska svälja min stolthet och erkänna en sak:
Det finns ett tredje lag som kanske är ett ännu större hot mot Inters plats som herre på täppan och det är... Juventus. Ett lag som saknar de allra bästa spelarna och därmed inte kapabelt att vinna Champions League, men som har en väldigt bra bredd i truppen för ett lag som vill klara av lite enklare uppgifter som att besegra de där cirka 15 lag som man definitivt är bättre än i Serie A.
Jag sa bestämt nej inför säsongen och fick ingen anledning att ändra mig under den tidiga hösten. Men från att ha tänkt att man kanske ändå var favoriter att bryta sig in i top 4... Och nu funderar jag på scudetto. Det säger mer om svagheten i Serie A:s toppskikt än om Juventus och Gigi Del Neri. Men icke desto mindre. Deras fans kan nog redan nu börja drömma om att Alessandro Del Piero lyfter den där onödiga pokalen i maj.
Övrigt: Jag har flera gånger uttryckt hur less jag är på att tala om den där huvudstadsklubben där bland andra Jeremy Menez och Fabio Simplicio spelar. Ett sätt att göra det lite mindre tjatigt för mig själv är att i framtiden referera till laget som ASR.
Veckans hjälte: Alessandro Matri.
Vad ska man då säga nu? Inter är hela nio poäng efter Milan, skadorna är många och viktiga och spelet är rätt odugligt. Att Inter snart kommer att skrivas av från toppstriden är nästan sportsligt revolutionärt med tanke på deras totala dominans i ligan sen Calciopoli. Hade jag haft antipatier mot Inter hade jag känt det än värre än vad jag gör nu. Vi talar om fyra år. Det är mer än vad Capellos fantomlag i början av 90-talet uppnådde och det var ändå under en period när förändringar ifråga om dominanta klubbar dröjde lite längre. Observera i förbifarten att jag nu inte gör några närmare jämförelser mellan den upplagan av Milan och Inter under Mancini-Mourinho. Jag konstaterar bara att för många av oss som var med på den tiden var Milans dominans något som knäckte intresset för Serie A en aning. Det var andra förutsättningar och att vecka in och vecka ut följa Milans uddamålssegrar - ofta som just den direktsända matchen - var inte så roligt. Särskilt inte för barn som inte kan gotta sig åt fotbollscynism på samma sätt. Och det kändes som en evighet. Mellan 1992 och 1994. Det är ett sätt att framhäva att det är något stort på gång.
Inter har haft det knackigt ett längre tag. Omdömena är lite väl hårda. Vi skulle kunna backa bandet någon dryg månad och lyssna efter hur det låter när diverse experter uttalar sig om Inter. Inte mycket negativt där, inte. Själv trodde jag till och med inför derbyt att man skulle vinna Serie A. Men det blev den tredje matchen i rad som man inte lyckades vinna, och den andra i rad där chanserna var väldigt få. Så efter det blev jag inte direkt chockad att hänsynslösa Chievo lyckades vinna i helgen.
Nio poäng upp till Milan nu för de blåsvarta. Tror jag fortfarande att de vinner? Nja. Men detta nja är mitt första tveksamma svar om Inters scudettochanser sen hösten 2006. Jag skulle inte sätta så mycket pengar emot det i alla fall. Skulle man åka ur Champions i februari (eller till och med nu i december?), kommer man att vara extremt taggade på slutet av seriespelet och vem vet hur långt det kan räcka. Walter Samuel är borta men i övrigt kan det vara ett ordentligt slagkraftigt lag när de andra är friska om några månader.
Det går inte heller att tänka på det utan att samtidigt utvärdera Milan. Där jag inför derbyt trodde på Inter som seriesegrare var jag också övertygad om att Milan inte skulle vinna ligan. Nu vet jag inte. Jag hade fått vatten på mina kvarn om en viss Ljaljic gjort sitt jobb i den 82:a minuten eller vad det var, lördag kväll.
Hursomhelst är väl deras chans just nu omkring 60%.
Och därmed kan vi kanske göra följande lista
2004 Ajax - mästare
2005 Juventus - mästare
2006 Juventus - mästare
2007 Inter - mästare
2008 Inter - mästare
2009 Inter - mästare
2010 Barcelona - mästare
2011 Milan - mästare
En makalös svit för Ibra, och där man tidigare kunnat peka på att han spelat i bästa laget, har han nu gjort något alldeles utomordentligt. Nu har han verkligen visat sitt värde och när Allegri och de andra slänger ur sig klyschorna om vilken campione han är, så får det lite mer substans. Gamla trötta Milan med Pirlo, Gattuso och Ambrosini fortfarande aktuella i allra högsta grad, håller på att vinna Serie A för första gången på sju år. "Dit han kommer, där vinner man".
Men... Stopp där ett tag. Jag ska svälja min stolthet och erkänna en sak:
Det finns ett tredje lag som kanske är ett ännu större hot mot Inters plats som herre på täppan och det är... Juventus. Ett lag som saknar de allra bästa spelarna och därmed inte kapabelt att vinna Champions League, men som har en väldigt bra bredd i truppen för ett lag som vill klara av lite enklare uppgifter som att besegra de där cirka 15 lag som man definitivt är bättre än i Serie A.
Jag sa bestämt nej inför säsongen och fick ingen anledning att ändra mig under den tidiga hösten. Men från att ha tänkt att man kanske ändå var favoriter att bryta sig in i top 4... Och nu funderar jag på scudetto. Det säger mer om svagheten i Serie A:s toppskikt än om Juventus och Gigi Del Neri. Men icke desto mindre. Deras fans kan nog redan nu börja drömma om att Alessandro Del Piero lyfter den där onödiga pokalen i maj.
Övrigt: Jag har flera gånger uttryckt hur less jag är på att tala om den där huvudstadsklubben där bland andra Jeremy Menez och Fabio Simplicio spelar. Ett sätt att göra det lite mindre tjatigt för mig själv är att i framtiden referera till laget som ASR.
Veckans hjälte: Alessandro Matri.
måndag 8 november 2010
Er pupones tips - ett läskigt skämt?
Jag vet inte om det är helt sant, men inför Romderbyt rapporterades det att den avstängde Francesco Totti hade offentligt tippat att matchen skulle sluta med en ljusblå 1-0-seger, med segermål av Sergio Floccari på straff.
Förmodligen var det lite av ett skämt, och att han plockade Floccari kanske beror på att anfallaren hade chansen att spika derbyt i våras, men missade en straff vid ställning 1-0 och resten är historia.
Nu var det nära att det blev riktigt lustigt igår. Att om det inte varit för att Roma hade fått ytterligare en straff och nätat på den, så hade utgången blivit precis det motsatta i förhållande till Tottis utsaga.
Att Roma skulle vinna matchen med 1-0, med mål på straff, och straffen inslagen av en man med samma tröjnummer - 22 - som Floccari.
Att denne Marco Borriello sen har ett förflutet i Sampdoria medan Floccari har representerat Genoa gör inte det hela mindre roligt.
Läs även andra bloggares åsikter om roma, lazio, rom, floccari, totti, borriello
Förmodligen var det lite av ett skämt, och att han plockade Floccari kanske beror på att anfallaren hade chansen att spika derbyt i våras, men missade en straff vid ställning 1-0 och resten är historia.
Nu var det nära att det blev riktigt lustigt igår. Att om det inte varit för att Roma hade fått ytterligare en straff och nätat på den, så hade utgången blivit precis det motsatta i förhållande till Tottis utsaga.
Att Roma skulle vinna matchen med 1-0, med mål på straff, och straffen inslagen av en man med samma tröjnummer - 22 - som Floccari.
Att denne Marco Borriello sen har ett förflutet i Sampdoria medan Floccari har representerat Genoa gör inte det hela mindre roligt.
Läs även andra bloggares åsikter om roma, lazio, rom, floccari, totti, borriello
torsdag 4 november 2010
Så hopplöst...
I en vecka där Werder Bremen åkt på däng hemma mot FC Twente, och City blivit avklätt i Poznan, så är det kanske ingen idé att måla fan på väggen när det gäller de italienska lagens äventyr i Europa.
Jag är så less på att låta som Marcus Birro men någon jävla nivå måste man väl hålla?
Känns som att det bara blir värre och värre för varje match som går. Det är nästan så att de verkligen håller allsvensk nivå.
Det har sedan Uefas devalvering av Uefacupen alltid varit en sanning att italienska lag i regel skiter i den där sämre turneringen, men det här är ändå lite för mycket.
Att Napoli torskar mot Liverpool borta är kanske inte så mycket att säga om, men kolla på Juventus... 0-0 mot reklamklaget Red Bull Salzburg hemma... Det har väl hänt här och där, men för Juves del följer det på 3-3 hemma mot Lech Poznan.
Kolla på Sampdoria som inte lyckas besegra ukrainska Metalist på hemmaplan.
Det börjar bli för ruttet det här.
Som det ser ut nu kommer max tre lag att vara kvar i de europeiska cuperna efter jul.
En snabb prognos:
Inter - Är så gott som klar för avancemang, men har å andra sidan på ett slarvigt sätt gett bort övertaget om gruppsegern till Spurs. De där målen av Bale på San Siro var allt annat än onödiga. De gav Spurs bättre inbördes statistik, så det räcker att de hamnar på samma poäng för att Inter ska få nöja sig med andraplats.
Det är väl avancemanget som verkligen räknas säger säkert någon. Think again, bro'... Potentiella motståndare i åttondelen som gruppsegrare: FC Köpenhamn, Shakhtar, (svagt) Valencia, (svagt) Schalke 04, Spartak Moskva. Som grupptvåa: Barcelona, Chelsea, Man United, Arsenal, Real Madrid, Lyon, Bayern München.
Chans till avancemang: 90%
Chans till gruppseger: 15%
Milan - Har egentligen presterat vad man kunnat förvänta sig av ett halvsvagt Milan, varken mer eller mindre. Grejar avancemang vid seger hemma mot Ajax om inte annat. Kommer däremot inte att vinna gruppen, och så gott som alla potentiella motståndare i åttondelen känns därför som snäppet vassare.
Chans till avancemang: 70%
Roma - Tog en minst sagt viktig och oväntad seger borta mot Basel. Men i och med att schweizarna ändå får inbördes övertag så krävs det nog minst tre poäng till för att gå vidare. Mycket handlar om hur det går mellan en (förmodligen) gruppsegerklar Bayern hemma mot Basel i sista omgången. Lever tyskarna upp till normal potential är Baselseger utesluten där, men ja... Behöver man inte ta poäng så behöver man inte det. Roma har alltså Bayern nästa hemma, där jag tror att man får vara nöjd med en poäng... Och därefter väntar Cluj i Rumänien. Döm själva.
Chans till avancemang: 50%
Juventus - Det är väl coolt att ha kryssat samtliga fyra matcher i turneringen, men dagens fjärde var nog slutet för Den fräcka tjejen i stan. Framförallt på grund av Lech Poznans seger mot City. Juventus måste slå polackerna borta för att gå vidare. Bästa tipset är att man tar ytterligare två kryss av det som väntar.
Chans till avancemang: 20%
Palermo - Har tappat formen helt utan förklaring och ligger nu väldigt risigt till. Måste med allra största sannolikhet vinna de kvarvarande matcherna mot Sprata hemma och Lausanne borta. Inte mission impossible, men är ändå beroende av CSKA:s attityd mot Sparta.
Chans till avancemang: 30%
Sampdoria - Var någon minut ifrån att kvala sig för Champions och ungefär lika mycket ifrån att ta en tung seger borta mot PSV i första omgången. Måste nu vinna båda återstående matcherna mot PSV hemma och Debrecen borta. Större under har skett, men jag tror inte att de kommer att greja det.
Chans till avancemang: 25%
Napoli - Enda laget i EL som inte ligger rejält illa till, på så sätt att det kan klara sig med fyra poäng på de återstående matcherna. Har Utrecht borta och Steaua hemma kvar. Kan väl gå lite hursomhelst. Jag tror att det blir minst en poäng borta mot Utrecht. Resten känns extremt svårbedömt. Risken är för övrigt rätt stor att man måste ta sex poäng, om Steaua slår Liverpool hemma i nästa omgång.
Chans till avancemang: 50%
Jag är så less på att låta som Marcus Birro men någon jävla nivå måste man väl hålla?
Känns som att det bara blir värre och värre för varje match som går. Det är nästan så att de verkligen håller allsvensk nivå.
Det har sedan Uefas devalvering av Uefacupen alltid varit en sanning att italienska lag i regel skiter i den där sämre turneringen, men det här är ändå lite för mycket.
Att Napoli torskar mot Liverpool borta är kanske inte så mycket att säga om, men kolla på Juventus... 0-0 mot reklamklaget Red Bull Salzburg hemma... Det har väl hänt här och där, men för Juves del följer det på 3-3 hemma mot Lech Poznan.
Kolla på Sampdoria som inte lyckas besegra ukrainska Metalist på hemmaplan.
Det börjar bli för ruttet det här.
Som det ser ut nu kommer max tre lag att vara kvar i de europeiska cuperna efter jul.
En snabb prognos:
Inter - Är så gott som klar för avancemang, men har å andra sidan på ett slarvigt sätt gett bort övertaget om gruppsegern till Spurs. De där målen av Bale på San Siro var allt annat än onödiga. De gav Spurs bättre inbördes statistik, så det räcker att de hamnar på samma poäng för att Inter ska få nöja sig med andraplats.
Det är väl avancemanget som verkligen räknas säger säkert någon. Think again, bro'... Potentiella motståndare i åttondelen som gruppsegrare: FC Köpenhamn, Shakhtar, (svagt) Valencia, (svagt) Schalke 04, Spartak Moskva. Som grupptvåa: Barcelona, Chelsea, Man United, Arsenal, Real Madrid, Lyon, Bayern München.
Chans till avancemang: 90%
Chans till gruppseger: 15%
Milan - Har egentligen presterat vad man kunnat förvänta sig av ett halvsvagt Milan, varken mer eller mindre. Grejar avancemang vid seger hemma mot Ajax om inte annat. Kommer däremot inte att vinna gruppen, och så gott som alla potentiella motståndare i åttondelen känns därför som snäppet vassare.
Chans till avancemang: 70%
Roma - Tog en minst sagt viktig och oväntad seger borta mot Basel. Men i och med att schweizarna ändå får inbördes övertag så krävs det nog minst tre poäng till för att gå vidare. Mycket handlar om hur det går mellan en (förmodligen) gruppsegerklar Bayern hemma mot Basel i sista omgången. Lever tyskarna upp till normal potential är Baselseger utesluten där, men ja... Behöver man inte ta poäng så behöver man inte det. Roma har alltså Bayern nästa hemma, där jag tror att man får vara nöjd med en poäng... Och därefter väntar Cluj i Rumänien. Döm själva.
Chans till avancemang: 50%
Juventus - Det är väl coolt att ha kryssat samtliga fyra matcher i turneringen, men dagens fjärde var nog slutet för Den fräcka tjejen i stan. Framförallt på grund av Lech Poznans seger mot City. Juventus måste slå polackerna borta för att gå vidare. Bästa tipset är att man tar ytterligare två kryss av det som väntar.
Chans till avancemang: 20%
Palermo - Har tappat formen helt utan förklaring och ligger nu väldigt risigt till. Måste med allra största sannolikhet vinna de kvarvarande matcherna mot Sprata hemma och Lausanne borta. Inte mission impossible, men är ändå beroende av CSKA:s attityd mot Sparta.
Chans till avancemang: 30%
Sampdoria - Var någon minut ifrån att kvala sig för Champions och ungefär lika mycket ifrån att ta en tung seger borta mot PSV i första omgången. Måste nu vinna båda återstående matcherna mot PSV hemma och Debrecen borta. Större under har skett, men jag tror inte att de kommer att greja det.
Chans till avancemang: 25%
Napoli - Enda laget i EL som inte ligger rejält illa till, på så sätt att det kan klara sig med fyra poäng på de återstående matcherna. Har Utrecht borta och Steaua hemma kvar. Kan väl gå lite hursomhelst. Jag tror att det blir minst en poäng borta mot Utrecht. Resten känns extremt svårbedömt. Risken är för övrigt rätt stor att man måste ta sex poäng, om Steaua slår Liverpool hemma i nästa omgång.
Chans till avancemang: 50%
tisdag 2 november 2010
Den store Gareth Bale
Han är så sjukt el... Han har en helt fantastisk sp... Han har imponerande te...
Han är väldigt snabb.
Han är väldigt snabb.
tisdag 26 oktober 2010
Duhr
Mehupam. Ska jag fortsätta gnälla på hur lite fotboll jag har fått se ordentligt hela hösten eller ska jag bara göra en minigenomgång av saker som har hänt på sistonde i de stora ligorna?
Spanien: Bryr mig inte nämnvärt just nu. Kan inte fatta att någon utöver Real Madrid-fans tycker det är kul att sitta och titta på hur Higuain och Ronaldo rullar in boll nr 4 mot ett genomsnittligt bottenlag med kalkonförsvar i den 56:e minuten. Villarreals succé är en fluga. Deras plats kommer förr eller senare att fyllas av Barcelona. Som dock inte kommer att vinna ligan, vilket gör allt nästan ännu tråkigare.
Är medveten om att det kan tolkas motsägelsefullt eftersom jag alltid påpekar att en liga består av mer än en titelstrid, men som den skottska ligan tidigare visat, och så som holländska ligan såg ut ett tag på 90-talet, så blir avståndet mellan top 2 och de andra så löjligt stor att det i sig blir utropstecknet. Och, som sagt... När det inte finns den sortens spänning som man ändå kan ta på i Serie A... Då blir det grymt jobbigt. Tänk att det bara för tre år sen såg så annorlunda ut... När Valencia och Sevilla in i slutomgångarna spelade på lika villkor i jakten på titeln...
England: Här har det uppenbarligen hänt lite saker. Liverpools trubbel är tråkigt, men det är ändå lite lockande när de har något att slåss för, när varje seger betyder något, istället för att man ska ligga på en ingenmansland någonstans mellan titelaspiranterna och "resten". Man Uniteds evetuella köpstopp, plus Rooneygate, är också lockande. Man City känns lagom spännande och Arsenal har i alla fall börjat spela med sina riktiga tröjor igen. Därutöver finns det inget att bry sig om, förutom Everton som är ett jävla skönt gäng. Jag hoppas att Moyes aldrig lämnat det laget.
Italien: Efter förra veckans omgång såg jag lite oroande hur ordningen hade börjat återställas ovanligt snabbt, efter den värsta inledningen för toppklubbarna på länge. Chievo försöker haka på men kommer ramla bort inom högst en månad. Förhoppningsvis kan Napoli leva upp till mina höga förväntningar. Lazio... Har redan skramlat ihop så många poäng att de förmodligen kommer att ha häng på Championsplatsen en bra bit in i nästa år, om inte mer. Glömt ligan dock. Jag fick följa laget ordentligt i helgen eftersom Cagliari var på besök och även om man var skapligt tunga i knappt 60 minuter så räckte det med ett baklängesmål för att blotta sprickorna. Tror att även spelschemat kommer göra verkligheten rättvisa i längden.
Brescia och Cesena är på god väg mot ett sedvanligt ras i tabellen. Stackars Cagliari har det också rätt tungt. Nästa vecka väntar ödesmatch mot Bologna, där man inte längre kan skylla på matchens svårighetsgrad. Bisoli måste vinna och jag avskyr verkligen den sortens matcher.
Udineses spikraka formkurva förvånar mig dock inte. Det gör Palermo. Som såg ut att kunna bli äcklit bra bara för nån vecka sen. Sen föll man hemma mot ryssar i EL och... Jo, det är alltså inte fy skam att torska uppe i Friuli, men sådana ursäkter kan man inte få från ett lag som ska ha uppe i Top 4 att göra.
När nu Juventus verkar ha hittat en okej lägstanivå som är fullt jämförbar med prestationerna innan Ciro Ferraras debacle, så framstår Milan nu som det mest oberäkneliga laget i serien. De kan bli halvt utspelade av Catania på hemmaplan, vinna borta mot ett taggat Parma, förnedra sig själva i Madrid, och sen slå självaste Napoli med 2-1 på bortaplan.
Spanien: Bryr mig inte nämnvärt just nu. Kan inte fatta att någon utöver Real Madrid-fans tycker det är kul att sitta och titta på hur Higuain och Ronaldo rullar in boll nr 4 mot ett genomsnittligt bottenlag med kalkonförsvar i den 56:e minuten. Villarreals succé är en fluga. Deras plats kommer förr eller senare att fyllas av Barcelona. Som dock inte kommer att vinna ligan, vilket gör allt nästan ännu tråkigare.
Är medveten om att det kan tolkas motsägelsefullt eftersom jag alltid påpekar att en liga består av mer än en titelstrid, men som den skottska ligan tidigare visat, och så som holländska ligan såg ut ett tag på 90-talet, så blir avståndet mellan top 2 och de andra så löjligt stor att det i sig blir utropstecknet. Och, som sagt... När det inte finns den sortens spänning som man ändå kan ta på i Serie A... Då blir det grymt jobbigt. Tänk att det bara för tre år sen såg så annorlunda ut... När Valencia och Sevilla in i slutomgångarna spelade på lika villkor i jakten på titeln...
England: Här har det uppenbarligen hänt lite saker. Liverpools trubbel är tråkigt, men det är ändå lite lockande när de har något att slåss för, när varje seger betyder något, istället för att man ska ligga på en ingenmansland någonstans mellan titelaspiranterna och "resten". Man Uniteds evetuella köpstopp, plus Rooneygate, är också lockande. Man City känns lagom spännande och Arsenal har i alla fall börjat spela med sina riktiga tröjor igen. Därutöver finns det inget att bry sig om, förutom Everton som är ett jävla skönt gäng. Jag hoppas att Moyes aldrig lämnat det laget.
Italien: Efter förra veckans omgång såg jag lite oroande hur ordningen hade börjat återställas ovanligt snabbt, efter den värsta inledningen för toppklubbarna på länge. Chievo försöker haka på men kommer ramla bort inom högst en månad. Förhoppningsvis kan Napoli leva upp till mina höga förväntningar. Lazio... Har redan skramlat ihop så många poäng att de förmodligen kommer att ha häng på Championsplatsen en bra bit in i nästa år, om inte mer. Glömt ligan dock. Jag fick följa laget ordentligt i helgen eftersom Cagliari var på besök och även om man var skapligt tunga i knappt 60 minuter så räckte det med ett baklängesmål för att blotta sprickorna. Tror att även spelschemat kommer göra verkligheten rättvisa i längden.
Brescia och Cesena är på god väg mot ett sedvanligt ras i tabellen. Stackars Cagliari har det också rätt tungt. Nästa vecka väntar ödesmatch mot Bologna, där man inte längre kan skylla på matchens svårighetsgrad. Bisoli måste vinna och jag avskyr verkligen den sortens matcher.
Udineses spikraka formkurva förvånar mig dock inte. Det gör Palermo. Som såg ut att kunna bli äcklit bra bara för nån vecka sen. Sen föll man hemma mot ryssar i EL och... Jo, det är alltså inte fy skam att torska uppe i Friuli, men sådana ursäkter kan man inte få från ett lag som ska ha uppe i Top 4 att göra.
När nu Juventus verkar ha hittat en okej lägstanivå som är fullt jämförbar med prestationerna innan Ciro Ferraras debacle, så framstår Milan nu som det mest oberäkneliga laget i serien. De kan bli halvt utspelade av Catania på hemmaplan, vinna borta mot ett taggat Parma, förnedra sig själva i Madrid, och sen slå självaste Napoli med 2-1 på bortaplan.
onsdag 20 oktober 2010
Romanità
Jag vill verkligen inte skriva om Roma för att jag känner att det laget förföljer mig. En hel drös med spelare har varit i klubben i fem år eller mer och deras namn har ältats för mig gång efter annan. Jag läste en blogg för att den var bra och skribenten råkade vara romanista. En av mina bästa vänner är romanista. Och Roma är Roma. Spelar de bra, pratas det om dem i olika fotbollsprogram. Spelar de mediokert, då diskuteras det varför de inte kan utmana toppen. Spelar de dåligt, då måste deras problem diskuteras 682 gånger varje vecka.
En annan sak som är sjukt irriterande med Roma är status quo även i deras prestationer.
Sedan 2-3 år tillbaka vet man att Roma är ett lag som ofta viker sig när motståndaren är lite hungrigare.
Schweizisk fotboll är på frammarsch och just Basel har en hel den erfarenhet på den här fronten.
Men, de är i slutändan klart svagare än Roma.
Och när de spelar mot Olimpico borde Roma vara kraftigt favorittippat.
Ändå kände jag bara på mig att Roma inte kommer att vinna den här matchen. För att jag har sett det förr. Hur lag som Cluj, Basel, Panathinaikos, Fulham och så vidare har kommit dit och fått med sig resultat.
Och det är så jävla sunkigt. Att jag kan sitta och förvänta mig att Roma får det sjukt svårt mot Basel på hemmaplan i en match som gäller allt. Där andra lag åker på en mina viker Roma ner sig. Hur många gånger har de tänkt göra det egentligen? Vad är det för sjukdom vi talar om?
Nu kan många komma och säga att Romas form inte är den allra bästa.
Visst, men ge mig vilket lag som helst från Tyskland, Spanien eller England som befinner sig i en mittenposition eller så, och de kommer fanimig inte att förlora mot Basel på hemmaplan. I 9 av 10 fall blir det så eftersom de med kvalitet och hemmafördel inräknat är ett bättre lag än FC Basel. När ett Werder Bremen eller ett Villarreal eller ett Liverpool går knackig i ligan, så förlorar man inte mot FC Basel hemma. Det är snarare en regel att man vinner.
Kolla på Arsenal. De är också ett gäng mesar som aldrig kan hävda sig i Champions, men de vinner i alla fall matcher mot lag som är sämre. Ofta väldigt övertygande dessutom.
Det är bara 1,5 år sen som Roma verkade vara ett bättre lag än Arsenal. Så någon nivåskillnad lagen emellan är det inte tal om, även om formen skiljer.
Ändå skulle det aldrig hända att Roma kör över Shakthar Donetsk med 5-1. När Shakhtar kommer till Rom så blir Roma gång på gång "tagna på sängen" av ukrainska kontringar. Om man vinner får man göra det med blod och svett. I bästa fall får man 3-1 efter att Vucinic får alla att pusta ut med spiken i kista i 87:e minuten.
Annars om Arsenal kan jag bara be till högre makter att de missar Champions nästa år och gärna åker ner till andradivisionen. Jag gillar Wenger och allt det där, men jag pallar verkligen inte se ett lag utan potential i turneringen varje säsong. Höra namnen om och om igen. Jag skulle hellre kolla på Syrianska - FC Trollhättan än Arsenal - Shakthar.
En annan sak som är sjukt irriterande med Roma är status quo även i deras prestationer.
Sedan 2-3 år tillbaka vet man att Roma är ett lag som ofta viker sig när motståndaren är lite hungrigare.
Schweizisk fotboll är på frammarsch och just Basel har en hel den erfarenhet på den här fronten.
Men, de är i slutändan klart svagare än Roma.
Och när de spelar mot Olimpico borde Roma vara kraftigt favorittippat.
Ändå kände jag bara på mig att Roma inte kommer att vinna den här matchen. För att jag har sett det förr. Hur lag som Cluj, Basel, Panathinaikos, Fulham och så vidare har kommit dit och fått med sig resultat.
Och det är så jävla sunkigt. Att jag kan sitta och förvänta mig att Roma får det sjukt svårt mot Basel på hemmaplan i en match som gäller allt. Där andra lag åker på en mina viker Roma ner sig. Hur många gånger har de tänkt göra det egentligen? Vad är det för sjukdom vi talar om?
Nu kan många komma och säga att Romas form inte är den allra bästa.
Visst, men ge mig vilket lag som helst från Tyskland, Spanien eller England som befinner sig i en mittenposition eller så, och de kommer fanimig inte att förlora mot Basel på hemmaplan. I 9 av 10 fall blir det så eftersom de med kvalitet och hemmafördel inräknat är ett bättre lag än FC Basel. När ett Werder Bremen eller ett Villarreal eller ett Liverpool går knackig i ligan, så förlorar man inte mot FC Basel hemma. Det är snarare en regel att man vinner.
Kolla på Arsenal. De är också ett gäng mesar som aldrig kan hävda sig i Champions, men de vinner i alla fall matcher mot lag som är sämre. Ofta väldigt övertygande dessutom.
Det är bara 1,5 år sen som Roma verkade vara ett bättre lag än Arsenal. Så någon nivåskillnad lagen emellan är det inte tal om, även om formen skiljer.
Ändå skulle det aldrig hända att Roma kör över Shakthar Donetsk med 5-1. När Shakhtar kommer till Rom så blir Roma gång på gång "tagna på sängen" av ukrainska kontringar. Om man vinner får man göra det med blod och svett. I bästa fall får man 3-1 efter att Vucinic får alla att pusta ut med spiken i kista i 87:e minuten.
Annars om Arsenal kan jag bara be till högre makter att de missar Champions nästa år och gärna åker ner till andradivisionen. Jag gillar Wenger och allt det där, men jag pallar verkligen inte se ett lag utan potential i turneringen varje säsong. Höra namnen om och om igen. Jag skulle hellre kolla på Syrianska - FC Trollhättan än Arsenal - Shakthar.
söndag 17 oktober 2010
Grande Norrköping tillbaka
Peking är klart för Allsvenskan 2011. De flesta av oss som har ett hjärta för klubben hade en ganska märklig glädjekänsla på grund av sättet som det hela skedde på.
Redan under sommaren var det ju i praktiken klart att IFK skulle upp. Det fanns aldrig några tvivel om det. Men i september började problemen och det är kanske bara tur att GIF Sundsvall ungefär samtidigt hittade en ännu värre form, som gjorde att Bergort och gänget höll sig kvar på direktplatserna.
Men efter hemmaförlusten mot Falkenberg innan landslagsuppehållet såg det ut att mardrömmen trots allt kunde vara sann. Den här gången skulle giffarna inte tappa det, och mycket riktigt körde de över Öster med 5-0 på hemmaplan i samma omgång.
Detta innebar att IFK behövde två poäng på de två sista matcherna för att greja kontraktet. Varav den sista matchen skulle bli en rysare på Idrottsparken (jag bojkottar det nya namnet) mot just GIF.
Det kan låta som ett bra utgångsläge. Mycket bra dessutom. Men jag känner IFK. Det har varit ett sånt där lag som alldeles för ofta viker sig när som helst. Och det var det som var hela grejen. Utgångsläget var bra, men med tanke på hur säsongen hade sett ut var det helt bedrövligt och tragiskt att man ändå riskerade att missa Allsvenskan.
En bit in i andra halvlek igår stod det så 1-0 mellan Ängelholm och Peking, samtidigt som GIF ledde hemma mot bottenlaget Trollhättan.
Nu skulle det alltså krävas seger hemma mot GIF i sista matchen.
Att vi sen får det konstaterat dryga halvtimmen senare att IFK Norrköping är i Allsvenskan gör att alla undrar vad fan det var som hände. Dels att matchen vänds till en 2-1-seger för gästerna i Skåne, men också för att GIF verkligen misslyckas med att slå Trollhättan på hemmaplan, trots att man efter de sistnämndas kvittering har en halvtimme på sig att göra ett segermål.
Man skulle kunna tycka synd om Sundsvall, men det gör inte jag.
Jag minns nämligen hur det var år 2002, när Peking åkte ur Allsvenskan för första gången på 18 år.
Vi hade match borta i Sundsvall, som inte hade något att spela för. De gjorde 1-0, klantskallen Patrik Kieback nickade in 1-1, och sen träffade vi stolpen och tragedin var ett faktum.
När IFK tog klivet tillbaka till Allsvenskan hösten 2007, trodde jag att jag nu skulle kunna lämna de där smärtsamma minnena bakom mig. Men så har det inte blivit. GIF Sundsvall snodde 6 år av allsvensk fotboll för IFK i en tid där livet fortfarande var mer skoj än vuxenlivets cynism och medvetenhet om alltings hopplöshet.
Hade de haft något att spela för så hade jag kunnat förlåta dem, men nu fick de själva smaka på lite egen medicin igår, när Trollhättan som i praktiken var borta från att ens få kvala sig kvar i Superettan, tog bort deras chans till direktkvalificering till Allsvenskan.
Kval kommer de att få, men jag tror egentligen att de torskar där också, med tanke på formen. Fast fotboll är ju fotboll. Låga förväntningar kanske kommer att vara till en fördel istället.
Sak samma, IFK Norrköping är i Allsvenskan nästa år.
Redan under sommaren var det ju i praktiken klart att IFK skulle upp. Det fanns aldrig några tvivel om det. Men i september började problemen och det är kanske bara tur att GIF Sundsvall ungefär samtidigt hittade en ännu värre form, som gjorde att Bergort och gänget höll sig kvar på direktplatserna.
Men efter hemmaförlusten mot Falkenberg innan landslagsuppehållet såg det ut att mardrömmen trots allt kunde vara sann. Den här gången skulle giffarna inte tappa det, och mycket riktigt körde de över Öster med 5-0 på hemmaplan i samma omgång.
Detta innebar att IFK behövde två poäng på de två sista matcherna för att greja kontraktet. Varav den sista matchen skulle bli en rysare på Idrottsparken (jag bojkottar det nya namnet) mot just GIF.
Det kan låta som ett bra utgångsläge. Mycket bra dessutom. Men jag känner IFK. Det har varit ett sånt där lag som alldeles för ofta viker sig när som helst. Och det var det som var hela grejen. Utgångsläget var bra, men med tanke på hur säsongen hade sett ut var det helt bedrövligt och tragiskt att man ändå riskerade att missa Allsvenskan.
En bit in i andra halvlek igår stod det så 1-0 mellan Ängelholm och Peking, samtidigt som GIF ledde hemma mot bottenlaget Trollhättan.
Nu skulle det alltså krävas seger hemma mot GIF i sista matchen.
Att vi sen får det konstaterat dryga halvtimmen senare att IFK Norrköping är i Allsvenskan gör att alla undrar vad fan det var som hände. Dels att matchen vänds till en 2-1-seger för gästerna i Skåne, men också för att GIF verkligen misslyckas med att slå Trollhättan på hemmaplan, trots att man efter de sistnämndas kvittering har en halvtimme på sig att göra ett segermål.
Man skulle kunna tycka synd om Sundsvall, men det gör inte jag.
Jag minns nämligen hur det var år 2002, när Peking åkte ur Allsvenskan för första gången på 18 år.
Vi hade match borta i Sundsvall, som inte hade något att spela för. De gjorde 1-0, klantskallen Patrik Kieback nickade in 1-1, och sen träffade vi stolpen och tragedin var ett faktum.
När IFK tog klivet tillbaka till Allsvenskan hösten 2007, trodde jag att jag nu skulle kunna lämna de där smärtsamma minnena bakom mig. Men så har det inte blivit. GIF Sundsvall snodde 6 år av allsvensk fotboll för IFK i en tid där livet fortfarande var mer skoj än vuxenlivets cynism och medvetenhet om alltings hopplöshet.
Hade de haft något att spela för så hade jag kunnat förlåta dem, men nu fick de själva smaka på lite egen medicin igår, när Trollhättan som i praktiken var borta från att ens få kvala sig kvar i Superettan, tog bort deras chans till direktkvalificering till Allsvenskan.
Kval kommer de att få, men jag tror egentligen att de torskar där också, med tanke på formen. Fast fotboll är ju fotboll. Låga förväntningar kanske kommer att vara till en fördel istället.
Sak samma, IFK Norrköping är i Allsvenskan nästa år.
måndag 11 oktober 2010
Den där backen i Leicester City
Aj, aj, aj, Ponuts Kåmark!
Förra säsongen upprördes många av Pontus Kåmarks bedömning av den turkiska ligans slutspurt. Av den enkla anledningen att man inte tyckte att han var trovärdig som expert på en liga som den turkiska. Själv tyckte jag att reaktionerna var kanske lite överdrivna. Jag tror förstås inte att han hade stenkoll på det han sa, men jag tror å andra sidan inte att han hade hånats på samma sätt om han sagt något om den belgiska ligan till exempel, som jag tror att han inte heller har någon större koll på.
Men idag gjorde han det i alla fall igen. Och det är ju hur komiskt som helst. Han argumenterade för att Mesut Özils oengagerade attityd efter sitt mål mot Turkiet i fredags var som en uträknad strategi av en kille som vet "hur hetlevrade turkarna är". För det första är det en svepande generalisering och stereotypisering som inte känns helt rumsrent. För det andra tror jag att Kåmark är lite ute och cyklar.
Exakt vad som pågår i Mesut Özils huvud vet inte jag. Jag tycker inte heller att det är en big deal att han har turkiskt påbrå och spelar för Tyskland. Det är snarare något väntat och han är dessutom inte den förste "halvturken" att göra det. Bland annat Mehmet Scholl har slagit honom med cirka 10 år. Men att han skulle vara helt främmande för att känna sig delvis som turk bara för att han är född och uppvuxen i Tyskland... Utöver att jag har för mig att det inte var uteslutet att han skulle välja Turkiet, är det en etablerad sanning att det är majoritetsbefolkning omkring dig som bestämmer vilken etnisk grupp du tillhör. I Özils fall skulle han av många tyskar refereras till som turk, precis som Zlatan av många i Sverige ses som 'invandrare'.
Fast Zlatan har än så länge inte fått leva med att ha en framstående socialdemokrat i sitt land som öppet talar om jugoslaver som en underlägsen och överflödig befolkningsgrupp i Sverige...
* * *
När jag ändå talar om Özil och det här med hur han ses av andra människor än sig själv kan jag bara i förbifarten nämna att han tydligen kallas för Masoud Özil i Iran. Känns som en småträlig grej men ändå coolt.
Förra säsongen upprördes många av Pontus Kåmarks bedömning av den turkiska ligans slutspurt. Av den enkla anledningen att man inte tyckte att han var trovärdig som expert på en liga som den turkiska. Själv tyckte jag att reaktionerna var kanske lite överdrivna. Jag tror förstås inte att han hade stenkoll på det han sa, men jag tror å andra sidan inte att han hade hånats på samma sätt om han sagt något om den belgiska ligan till exempel, som jag tror att han inte heller har någon större koll på.
Men idag gjorde han det i alla fall igen. Och det är ju hur komiskt som helst. Han argumenterade för att Mesut Özils oengagerade attityd efter sitt mål mot Turkiet i fredags var som en uträknad strategi av en kille som vet "hur hetlevrade turkarna är". För det första är det en svepande generalisering och stereotypisering som inte känns helt rumsrent. För det andra tror jag att Kåmark är lite ute och cyklar.
Exakt vad som pågår i Mesut Özils huvud vet inte jag. Jag tycker inte heller att det är en big deal att han har turkiskt påbrå och spelar för Tyskland. Det är snarare något väntat och han är dessutom inte den förste "halvturken" att göra det. Bland annat Mehmet Scholl har slagit honom med cirka 10 år. Men att han skulle vara helt främmande för att känna sig delvis som turk bara för att han är född och uppvuxen i Tyskland... Utöver att jag har för mig att det inte var uteslutet att han skulle välja Turkiet, är det en etablerad sanning att det är majoritetsbefolkning omkring dig som bestämmer vilken etnisk grupp du tillhör. I Özils fall skulle han av många tyskar refereras till som turk, precis som Zlatan av många i Sverige ses som 'invandrare'.
Fast Zlatan har än så länge inte fått leva med att ha en framstående socialdemokrat i sitt land som öppet talar om jugoslaver som en underlägsen och överflödig befolkningsgrupp i Sverige...
* * *
När jag ändå talar om Özil och det här med hur han ses av andra människor än sig själv kan jag bara i förbifarten nämna att han tydligen kallas för Masoud Özil i Iran. Känns som en småträlig grej men ändå coolt.
torsdag 30 september 2010
Är Barca verkligen så hett fortfarande?
Det kanske är för att jag inte har regelbunden tillgång till Canal+. Det kanske är för att jag överhuvudtaget har fått skära ner på mitt fotbollstittande den senaste månaden. Men känns det inte som att magin och hysterin kring FC Barcelona har blivit sjuhelvete svalt här i Sverige?
FCB är säkert fortfarande ett av de mest populära lagen, men något har ju hänt den här säsongen. För två säsonger sedan var laget helt överjävligt bra både i Europa och ligan, och hade även sedan tidigare sett till att "vårda sitt varumärke" som man ska säga nuförtiden. Spanien hade dessutom vunnit EM under den föregående sommaren med "positiv fotboll".
När så Zlatan anslöt säsongen efter var Barca som Sveriges andra landslag.
När Zlatan sticker tar han med sig något stort. Dessutom har laget fortsatt nedgående trend.
I ljuset av detta tycker jag att det är lite absurt att Aftonbladets Barcablogg Hola Barcelona! (nedvända utropstecken hur?) med Johanna Frändén fortfarande existerar och är aktiv. Fyller den någon funktion fortfarande? Redan när Zlatan stack så vore ju det logiska att hon hakade på till Milano och började blogga under Ciao, Milano! eller nåt istället.
Så vad är det som Sportbladet håller på och förhandlar om medan bloggen fortsätter under tiden? För de kan väl inte ha tänkt att hålla det igång hela säsongen? Inte ens efterspelet till Zlatan existerar ju om några månader.
Eller är det en kontraktsfråga? Frändén kanske jobbar för Sportbladet som frilansare och de har skrivit på att hon får betalt för att rapportera om Zlatan i Barca i typ två år.
Spekulationer... Men bloggen finns i alla fall fortfarande.
FCB är säkert fortfarande ett av de mest populära lagen, men något har ju hänt den här säsongen. För två säsonger sedan var laget helt överjävligt bra både i Europa och ligan, och hade även sedan tidigare sett till att "vårda sitt varumärke" som man ska säga nuförtiden. Spanien hade dessutom vunnit EM under den föregående sommaren med "positiv fotboll".
När så Zlatan anslöt säsongen efter var Barca som Sveriges andra landslag.
När Zlatan sticker tar han med sig något stort. Dessutom har laget fortsatt nedgående trend.
I ljuset av detta tycker jag att det är lite absurt att Aftonbladets Barcablogg Hola Barcelona! (nedvända utropstecken hur?) med Johanna Frändén fortfarande existerar och är aktiv. Fyller den någon funktion fortfarande? Redan när Zlatan stack så vore ju det logiska att hon hakade på till Milano och började blogga under Ciao, Milano! eller nåt istället.
Så vad är det som Sportbladet håller på och förhandlar om medan bloggen fortsätter under tiden? För de kan väl inte ha tänkt att hålla det igång hela säsongen? Inte ens efterspelet till Zlatan existerar ju om några månader.
Eller är det en kontraktsfråga? Frändén kanske jobbar för Sportbladet som frilansare och de har skrivit på att hon får betalt för att rapportera om Zlatan i Barca i typ två år.
Spekulationer... Men bloggen finns i alla fall fortfarande.
måndag 27 september 2010
Ancora Napoli
Vid ställning 1-0 Cesena gjorde jag mig beredd på att skriva ett litet försvarstal om att jag fortfarande inte ångrar att jag utnämner Napoli till utropstecknet i årets Serie A, vad toppen av serien angår.
Jag var tvungen att sticka vid ställning 1-1 och när jag senare kollade slutresultaten kunde jag konstatera att Cavani åter hade visat framfötterna, och Napoli vunnit med hela 4-1.
Det har hänt en del intressanta saker sen sist, men det som kvarstår är att Napoli är det enda av topplagen som verkligen har något speciellt den här säsongen. Och att de har gjort årets värvning i Serie A.
Det övriga får jag återkomma till, men bara för att vi bryr oss väldigt mycket om Cagliari på den här bloggen så blev det ju så konkret hur succé så sjukt snabbt kan vändas till ett farligt läge. Nästan nedflyttningskris.
Och Bisoli roterar verkligen mycket, mycket, mer än vad Allegri gjorde. Jag hoppas att han får ordning på hur han vill ha det snart.
Och jag hoppas att Brescia och Cesena fortsätter att få stryk som bara den framöver, så att jag har några räddningsplankor att få tag på. Just in case.
Jag var tvungen att sticka vid ställning 1-1 och när jag senare kollade slutresultaten kunde jag konstatera att Cavani åter hade visat framfötterna, och Napoli vunnit med hela 4-1.
Det har hänt en del intressanta saker sen sist, men det som kvarstår är att Napoli är det enda av topplagen som verkligen har något speciellt den här säsongen. Och att de har gjort årets värvning i Serie A.
Det övriga får jag återkomma till, men bara för att vi bryr oss väldigt mycket om Cagliari på den här bloggen så blev det ju så konkret hur succé så sjukt snabbt kan vändas till ett farligt läge. Nästan nedflyttningskris.
Och Bisoli roterar verkligen mycket, mycket, mer än vad Allegri gjorde. Jag hoppas att han får ordning på hur han vill ha det snart.
Och jag hoppas att Brescia och Cesena fortsätter att få stryk som bara den framöver, så att jag har några räddningsplankor att få tag på. Just in case.
måndag 20 september 2010
Napoli
Jag vet att jag kommer att låta efterklok, men det vi såg av Napoli ikväll var ingen tillfällighet.
I en liga där alla större lag utom Inter har problem har ett uppåtgående Napoli mycket att vinna. Om de inte var från just Neapel hade jag till och med kunnat utnämna dem till titelkandidater. Nu nöjer jag mig med att konstatera att om Napoli missar Champions till nästa säsong, blir jag ganska förvånad (och då utgår jag ändå från att fjärdeplats inte räcker den här gången).
Så länge det inte blir några långtidsskador på nyckelspelare som Lavezzi, Hamsik och Cavani, tror jag att Napoli har det bättre ställt än till exempel Milan och Roma, och bör också vara mer samspelt än Juventus. Fiorentina och Palermo har hamnat lite på efterkälken och Sampdoria kommer helt enkelt inte att kunna upprepa fjolårets bragd.
Napoli däreomt har tagit ett kliv framåt varje säsong, och jag tror att de kommer ta ytterligare ett den här säsongen.
I en liga där alla större lag utom Inter har problem har ett uppåtgående Napoli mycket att vinna. Om de inte var från just Neapel hade jag till och med kunnat utnämna dem till titelkandidater. Nu nöjer jag mig med att konstatera att om Napoli missar Champions till nästa säsong, blir jag ganska förvånad (och då utgår jag ändå från att fjärdeplats inte räcker den här gången).
Så länge det inte blir några långtidsskador på nyckelspelare som Lavezzi, Hamsik och Cavani, tror jag att Napoli har det bättre ställt än till exempel Milan och Roma, och bör också vara mer samspelt än Juventus. Fiorentina och Palermo har hamnat lite på efterkälken och Sampdoria kommer helt enkelt inte att kunna upprepa fjolårets bragd.
Napoli däreomt har tagit ett kliv framåt varje säsong, och jag tror att de kommer ta ytterligare ett den här säsongen.
söndag 12 september 2010
Five against one
Då hände det äntligen. Jag skulle inte beskriva det som mina största stund som Cagliarisupporter, men det som jag fortfarande väntade på och som inte hade hänt var en ordentlig utklassning av ett topplag. Vi knäckte Bologna med samma siffror för två år sen, men allas kära Råma trodde väl ingen att vi skulle kunna mosa?
Jag köper inte "skräll" för fem öre annars. Bara på 2000-talet hade Roma inför matchen misslyckats på sex raka försök, så resultatet i sig var förstås en skräll, men förlust... Not so much.
Jag är för övrigt väl medveten om att resultatet inte lär ha uppstått utan den där utvisningen, men om alla utvisningar skulle resultera i utklassning så... Ja, ni fattar.
Serie A börjar bli roligt igen och jag lär väl börja skriva mer om den i fortsättningen, men just nu har jag inte riktigt tid att prata Cagliari mer. Vi får fatta oss kort.
* * *
Inter har exakt samma lag som förra säsongen och verkar inledningsvis precis så trögt som man kunde tänka sig. Inter är inte särskilt gamla som det pratas om, men de är alla ett år äldre och framförallt väldigt mätta. Det är ironiskt att man ska säga det efter att annars alltid tjata om kontinuitet, men ibland behövs förändringar för sakens skull. Jag har svårt att se någon i Inter (bortsett från McDonald Mariga?) ha den där gnistan som krävs för att åter utföra något riktigt stort. Det lutkar en ljummen säsong trots att blandningen av detta taktiskt drillade lag och Rafa Benitez borde vara a match made in heaven.
Jag undrar om man ändå inte kommer att kamma hem ligan igen. Milan verkade väldigt fräscht ett tag, men den där defensiven... Vettefan. Juventus imponerade idag men att de släpper tre mål hemma mot Samp är rätt förutsägbart för alla Juveskeptiker. Roma... Glöm. Fiorentina har inte fått den där Mihajloviceffekten som jag väntade på. Napoli? Kan inte se ett sånt lag vinna ligan, men de kan verkligen ta ännu ett steg framåt den här säsongen.
söndag 5 september 2010
I veckan
De två största grejerna sen sist: Milan och Frankrike.
Som jag skrev i VM-utvärderingen kom Laurent Blanc till det franska laget i ett optimalt läge. Botten var nådd och han skulle därmed få arbeta i lugn och ro. I det här läget skulle han kunna besegra en europeisk D-nation med uddamålet på hemmaplan och det skulle betraktas som godkänt. När ett landslag är satt i omarbete eller generationsväxling kan man inte kräva så mycket mer.
I fredags mötte Frankrike en sån D-nation på hemmaplan och förlorade matchen. Vitryssland kom på besök och vann med 1-0. Landslagsfotbollen har under de senaste 5 åren blivit väldigt jämn, så det här kan man se som en sak som händer. Men jag kan på rak arm inte komma på att en nation med Frankrikes status har blivit så förnedrat. Om matchen hade gått i Minsk i alla fall... Och så det absolut värsta är tajmingen. Om det kommit någonstans på vägen i ett annars mediokert men tillräckligt kval, då hade man kunnat skratta åt det. Men det kommer i Blancs första tävlingsmatch. Jag har under hela mitt liv inte sett något liknande när vi talar landslag som går ner sig. Det närmaste på näthinnan är Belgien, som under mina första år som fotbollsentusiast fortfarande var en toppnation i Europa, men deras tillbakagång har skett i en normal, långsam, takt.
* * *
Milan...
Efter att man nu också tagit åt sig Robinho har man ett anfall som helt klart är starkt nog för att kunna vinna Champions. Zlatans "nedköp" verkar plötsligt allt bättre. Mer tveksam är jag till mittfältet och försvaret. Hur mycket man än vill kan man inte påstå att det ser särskilt bra ut på den allra högsta nivån.
Som jag skrev i VM-utvärderingen kom Laurent Blanc till det franska laget i ett optimalt läge. Botten var nådd och han skulle därmed få arbeta i lugn och ro. I det här läget skulle han kunna besegra en europeisk D-nation med uddamålet på hemmaplan och det skulle betraktas som godkänt. När ett landslag är satt i omarbete eller generationsväxling kan man inte kräva så mycket mer.
I fredags mötte Frankrike en sån D-nation på hemmaplan och förlorade matchen. Vitryssland kom på besök och vann med 1-0. Landslagsfotbollen har under de senaste 5 åren blivit väldigt jämn, så det här kan man se som en sak som händer. Men jag kan på rak arm inte komma på att en nation med Frankrikes status har blivit så förnedrat. Om matchen hade gått i Minsk i alla fall... Och så det absolut värsta är tajmingen. Om det kommit någonstans på vägen i ett annars mediokert men tillräckligt kval, då hade man kunnat skratta åt det. Men det kommer i Blancs första tävlingsmatch. Jag har under hela mitt liv inte sett något liknande när vi talar landslag som går ner sig. Det närmaste på näthinnan är Belgien, som under mina första år som fotbollsentusiast fortfarande var en toppnation i Europa, men deras tillbakagång har skett i en normal, långsam, takt.
* * *
Milan...
Efter att man nu också tagit åt sig Robinho har man ett anfall som helt klart är starkt nog för att kunna vinna Champions. Zlatans "nedköp" verkar plötsligt allt bättre. Mer tveksam är jag till mittfältet och försvaret. Hur mycket man än vill kan man inte påstå att det ser särskilt bra ut på den allra högsta nivån.
söndag 29 augusti 2010
Adios Barcelona
Jaha, jaha... Spekulationerna om Zlatan i Milan blev inte bortkastad tid. Killen är till slut klar.
Som jag skrev eller antydde; Milan har nu en okej chans på att vinna ligan. Man var ju faktiskt nära förra säsongen trots att truppen såg svag ut. Särskilt om Pato lyckas hålla sig frisk - vilket jag i och för sig inte tror att han kommer atta göra - kan Milan bli riktigt giftiga.
Det slog mig också först nu att det är "min" Massimo Allegri som ska ha hand om allt detta. Det blir ett stort test för honom eftersom Zlatan kommer att vara en av många superstjärnor (om än många avdankade sådana) som bör ha en helt annan inställning till sin omgivning än vad några tappra Cagliaritani hade mellan 2008-2010.
Milan är den stora vinnaren i fotbollsvärlden; man får en av världens bästa spelare till reapris, och TV4 får betraktas som den stora vinnaren i svensk media. Jag tror att Zlatan hade en hel del att göra med Canal+ köp av de spanska rättigheterna. TV4 plockade upp det sjuka barnet Serie A och får nu Zlatan på köpet, "gratis". Den breda massan kommer att knappa in för att kolla på Lecce-Milan istället för Barcelona-Racing, misstänker jag.
Annars är känslorna för mig faktiskt lite nedstämda nu när det är 100% klart. Som zlatanist inser jag att han nu gått i väggen lite för första gången. Jag förstår att han måste göra det han måste göra, men bara ett år efter att han pratat om vilken speciell klubb Barca är, känns det oseriöst att börja lyfta Milan till skyarna som en klubb som kanske är ännu större (om jag nu fått de rätta rapporterna).
Milan är mer framgångsrikt än Barcelona historiskt, det är sant. Men som sagt, konsekvensen hos Ibra hittar jag inte. Och dessutom är detta år 2010. Zlatan som ständigt pratar om viljan att vinna det och det andra, har nu lämnat ett lag som fortfarande har en större potential att vinna Champions än Milan.
Om beslutet sen är rätt eller fel för Zlatan som individ är svårt att säga. Jag var av åsikten att han skulle ta det lugnt och se det som positivt att få vila lite och låta David Villa och gänget dra på sig all press ett tag, för att sen ta chansen när den ges. Men det kanske jag hade fått käka upp till bilderna av knattarna vinner Champions medan Zlatan i finalen sitter på bänken eller får hoppa in sista fem minuterna för att greppa lite boll. I hans ålder kanske det är rätt av honom att i alla fall se till att hans chanser att utfärda storheter är garanterade.
Nåväl, glädjande för Milanisti är statistiken att Zlatan vunnit ligan varje säsong de senaste åtta åren.
Som jag skrev eller antydde; Milan har nu en okej chans på att vinna ligan. Man var ju faktiskt nära förra säsongen trots att truppen såg svag ut. Särskilt om Pato lyckas hålla sig frisk - vilket jag i och för sig inte tror att han kommer atta göra - kan Milan bli riktigt giftiga.
Det slog mig också först nu att det är "min" Massimo Allegri som ska ha hand om allt detta. Det blir ett stort test för honom eftersom Zlatan kommer att vara en av många superstjärnor (om än många avdankade sådana) som bör ha en helt annan inställning till sin omgivning än vad några tappra Cagliaritani hade mellan 2008-2010.
Milan är den stora vinnaren i fotbollsvärlden; man får en av världens bästa spelare till reapris, och TV4 får betraktas som den stora vinnaren i svensk media. Jag tror att Zlatan hade en hel del att göra med Canal+ köp av de spanska rättigheterna. TV4 plockade upp det sjuka barnet Serie A och får nu Zlatan på köpet, "gratis". Den breda massan kommer att knappa in för att kolla på Lecce-Milan istället för Barcelona-Racing, misstänker jag.
Annars är känslorna för mig faktiskt lite nedstämda nu när det är 100% klart. Som zlatanist inser jag att han nu gått i väggen lite för första gången. Jag förstår att han måste göra det han måste göra, men bara ett år efter att han pratat om vilken speciell klubb Barca är, känns det oseriöst att börja lyfta Milan till skyarna som en klubb som kanske är ännu större (om jag nu fått de rätta rapporterna).
Milan är mer framgångsrikt än Barcelona historiskt, det är sant. Men som sagt, konsekvensen hos Ibra hittar jag inte. Och dessutom är detta år 2010. Zlatan som ständigt pratar om viljan att vinna det och det andra, har nu lämnat ett lag som fortfarande har en större potential att vinna Champions än Milan.
Om beslutet sen är rätt eller fel för Zlatan som individ är svårt att säga. Jag var av åsikten att han skulle ta det lugnt och se det som positivt att få vila lite och låta David Villa och gänget dra på sig all press ett tag, för att sen ta chansen när den ges. Men det kanske jag hade fått käka upp till bilderna av knattarna vinner Champions medan Zlatan i finalen sitter på bänken eller får hoppa in sista fem minuterna för att greppa lite boll. I hans ålder kanske det är rätt av honom att i alla fall se till att hans chanser att utfärda storheter är garanterade.
Nåväl, glädjande för Milanisti är statistiken att Zlatan vunnit ligan varje säsong de senaste åtta åren.
fredag 27 augusti 2010
Matematisk hybris?
Uj, vilka jobbiga dagar för il Hoss-Dogg. Ni får ha förståelse för att bloggen fortfarande är i det där tröga stadiet som jag skrev om månaden efter VM. Jag hade börjat känna lite sug efter ligafotboll när Premiership inleddes, men sen kom jag i en svår period på grund av saker som jag inte ens pallar att gå in på. Men så är det.
Jag noterade däremot att Sampdoria föll på ett förjävligt vis mot Werder Bremen.
Det finns en sak från den matchen som nästan irriterar mig mer än att Markus Rosenberg gjorde sitt indirekt avgörande mål i den andra övertidsminuten.
Det gäller den här känslan av att man i dessa europeiska dubbelmöten alltid verkar bestraffas så fort man gör mer än minimikravet.
I tisdagens match ledde ju Sampdoria med 2-0 efter två äkta strikermål av Pazzini inom den första kvarten.
Resultatet, som Sampdoria behövde för att gå vidare, stod sig i över 70 minuter.
I 70 minuter bet många av lagets tifosi på naglarna eftersom ett mål i baken skulle vara nog för att man åter skulle behöva jaga.
Men man håller undan. Tills Cassano utökar till 3-0 i den 85:e minuten.
Den här utökningen är alltså rätt så onödig och känns därför som spiken i kistan. Nu har man gjort mer än minimikravet.
Hade Cassano inte gjort målet och de fem minuterna tickat av, plus några minuters stopptid, då hade Sampdoria gått vidare.
Nu gör Cassano mål och det blir retrospektivt en händelse i kedjan som leder till att Markus Rosenberg gör ett mål som räddar WB från utslagning.
Jag är medveten om att det hade kunnat bli ett tyskt mål även om Cassano inte utökat och då hade matchen inte ens gått till förlängning, och det är därför jag kallar det för en känsla av att det tredje målet senare bestraffas. Jag känner på mig att om han inte hade gjort det målet så hade inte heller Bremen mäktat med ett mål. Bara slumpfaktorn talar mycket för det. Det var fem minuter kvar av ordinarie tid, vilket gör att oddset för ett grönvitt mål skulle vara typ 4.25 eller nåt åt det hållet.
Det kan dessutom finnas en psykologisk faktor i det hela som man skulle kunna analysera. Ett överflödigt mål kanske ger spelarna känslan att segern i praktiken är i hamn, och man slutar att jobba riktigt överjävligt hårt. Målet ger en falsk trygghetskänsla.
Jag känner att jag har sett det här flera gånger förr.
2006/07 spelade Chelsea och Valencia 1-1 på Stamford Bridge i kvartsfinalen av Champions. Valencia gick därmed ut i ledning i returmötet, och en mållös match hade fört laget vidare till semin.
Men på slutet av halvleken gör Morientes 1-0, vilket i efterhand blir en händelse i kedjan där Chelsea (var det Essien eller Shevchenko?) kvitterar en bit in i andra halvleken, för att senare också göra 2-1, vilket dödar matchen helt. Nu var ju detta inte riktigt lika förrädiskt som Sampfallet, eftersom det återstod en hel halvlek när Valencia gjorde sitt överflödsmål, men ändå... Fram till målet hade man haft rätt bra kontroll på Chelsea i tre halvlekar. Mycket talade för att man skulle kunna kontrollera vidare till 0-0. På den tiden var Valencia fortfarande det "italienska" laget i Spanien spelmässigt.
Ett annat exempel kommer från förra säsongen när Fiorentina mötte Bayern. Man ägde första halvlek och släppte bara till enstaka chanser. Vargas mål i första halvlek innebar att laget var vidare på bortamål. Men sen för Jovetic 2-0, vilket följs av att Van Bommel gör Bayerns efterlängtade bortamål.
I det läget är det förlängning som väntar om resultatet står sig. Men Jovetic kommer med en snabb replik, vilket i sin tur gör att Robben gör 3-2, och då är det game over.
Jag noterade däremot att Sampdoria föll på ett förjävligt vis mot Werder Bremen.
Det finns en sak från den matchen som nästan irriterar mig mer än att Markus Rosenberg gjorde sitt indirekt avgörande mål i den andra övertidsminuten.
Det gäller den här känslan av att man i dessa europeiska dubbelmöten alltid verkar bestraffas så fort man gör mer än minimikravet.
I tisdagens match ledde ju Sampdoria med 2-0 efter två äkta strikermål av Pazzini inom den första kvarten.
Resultatet, som Sampdoria behövde för att gå vidare, stod sig i över 70 minuter.
I 70 minuter bet många av lagets tifosi på naglarna eftersom ett mål i baken skulle vara nog för att man åter skulle behöva jaga.
Men man håller undan. Tills Cassano utökar till 3-0 i den 85:e minuten.
Den här utökningen är alltså rätt så onödig och känns därför som spiken i kistan. Nu har man gjort mer än minimikravet.
Hade Cassano inte gjort målet och de fem minuterna tickat av, plus några minuters stopptid, då hade Sampdoria gått vidare.
Nu gör Cassano mål och det blir retrospektivt en händelse i kedjan som leder till att Markus Rosenberg gör ett mål som räddar WB från utslagning.
Jag är medveten om att det hade kunnat bli ett tyskt mål även om Cassano inte utökat och då hade matchen inte ens gått till förlängning, och det är därför jag kallar det för en känsla av att det tredje målet senare bestraffas. Jag känner på mig att om han inte hade gjort det målet så hade inte heller Bremen mäktat med ett mål. Bara slumpfaktorn talar mycket för det. Det var fem minuter kvar av ordinarie tid, vilket gör att oddset för ett grönvitt mål skulle vara typ 4.25 eller nåt åt det hållet.
Det kan dessutom finnas en psykologisk faktor i det hela som man skulle kunna analysera. Ett överflödigt mål kanske ger spelarna känslan att segern i praktiken är i hamn, och man slutar att jobba riktigt överjävligt hårt. Målet ger en falsk trygghetskänsla.
Jag känner att jag har sett det här flera gånger förr.
2006/07 spelade Chelsea och Valencia 1-1 på Stamford Bridge i kvartsfinalen av Champions. Valencia gick därmed ut i ledning i returmötet, och en mållös match hade fört laget vidare till semin.
Men på slutet av halvleken gör Morientes 1-0, vilket i efterhand blir en händelse i kedjan där Chelsea (var det Essien eller Shevchenko?) kvitterar en bit in i andra halvleken, för att senare också göra 2-1, vilket dödar matchen helt. Nu var ju detta inte riktigt lika förrädiskt som Sampfallet, eftersom det återstod en hel halvlek när Valencia gjorde sitt överflödsmål, men ändå... Fram till målet hade man haft rätt bra kontroll på Chelsea i tre halvlekar. Mycket talade för att man skulle kunna kontrollera vidare till 0-0. På den tiden var Valencia fortfarande det "italienska" laget i Spanien spelmässigt.
Ett annat exempel kommer från förra säsongen när Fiorentina mötte Bayern. Man ägde första halvlek och släppte bara till enstaka chanser. Vargas mål i första halvlek innebar att laget var vidare på bortamål. Men sen för Jovetic 2-0, vilket följs av att Van Bommel gör Bayerns efterlängtade bortamål.
I det läget är det förlängning som väntar om resultatet står sig. Men Jovetic kommer med en snabb replik, vilket i sin tur gör att Robben gör 3-2, och då är det game over.
tisdag 24 augusti 2010
Zlatan, Champions
Jag trodde aldrig riktigt att Ibra skulle flytta på sig redan den här sommaren. Hur ska Milans reaktion i media tolkas? Generellt brukar det väl förnekas väldigt mycket från det hållet nuförtiden, innan affärer till slut blir av, så det vore kanske lite konstigt om man nu plötsligt började sätta press på sig själva genom att ge supportrarna förhoppningar om en ny superstjärna?
Det är den här gången i alla fall realistiskt. Milan vore ett steg tillbaka för Zlatan, men Milan har i alla fall den viktigaste förutsättningen, att man spelar i Champions. Jag tror också att man kan bli ett rätt så slagkraftigt lag igen om Zlatan drar dit. Det rör sig fortfarande om en sovande jätte, men Milans kurva pekar uppåt, medan Barcas rimligen borde peka neråt. Nu har man ändå skaffat Kevin Prince Boateng, vilket kommer att ge laget en hel del energi; det som man verkligen behöver mer av, och så har Thiago Silva visat sig vara en hållbar lösning. Med Zlatan skulle man då ha en tung och fräsch pjäs i varje lagdel.
* * *
Ikväll lär Bundesliga få ytterligare en knock in på Serie A när Werder Bremen slår ut Sampdoria från CL-kvalet. Samp måste vinna med 2-0 och jag kan verkligen inte se att de kommer att hålla nollan.
Sen tycker man ju att det är lite sådär att från de andra stora ligorna så möter Sevilla och Spurs mindre starka lag som Braga respektive Young Boys.
Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, thiago, boateng, sampdoria, bremen, spurs, sevilla
Det är den här gången i alla fall realistiskt. Milan vore ett steg tillbaka för Zlatan, men Milan har i alla fall den viktigaste förutsättningen, att man spelar i Champions. Jag tror också att man kan bli ett rätt så slagkraftigt lag igen om Zlatan drar dit. Det rör sig fortfarande om en sovande jätte, men Milans kurva pekar uppåt, medan Barcas rimligen borde peka neråt. Nu har man ändå skaffat Kevin Prince Boateng, vilket kommer att ge laget en hel del energi; det som man verkligen behöver mer av, och så har Thiago Silva visat sig vara en hållbar lösning. Med Zlatan skulle man då ha en tung och fräsch pjäs i varje lagdel.
* * *
Ikväll lär Bundesliga få ytterligare en knock in på Serie A när Werder Bremen slår ut Sampdoria från CL-kvalet. Samp måste vinna med 2-0 och jag kan verkligen inte se att de kommer att hålla nollan.
Sen tycker man ju att det är lite sådär att från de andra stora ligorna så möter Sevilla och Spurs mindre starka lag som Braga respektive Young Boys.
Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, thiago, boateng, sampdoria, bremen, spurs, sevilla
tisdag 17 augusti 2010
1. Spanien
Jag kan omöjligen vara glad över att Spanien vann VM. Det betyder att jag får leva med detta ständiga tjat om Spanien och deras "bra fotboll" i ytterligare fyra år. Men det kunde ha varit värre. Spanien fick en ganska tuff resa ändå till segern och då finns det inte så mycket att säga om saken. De sattes på prov ständigt och segrade till slut utan att någonsin briljera. Det är en tröst; att man vann genom matchens enda mål i samtliga slutspelsmatcher. Målfesterna uteblev.
Och därmed blev man också det första laget någonsin att förlora en premiär och ändå vinna guldet.
Hindret sattes upp omgående med en förlust mot Schweiz. Man studsade tillbaka mot Honduras men det var sista gången i detta VM som Spanien såg ut som ett riktigt imponerande lag.
Mot Chile hade man en hel del flyt, även om chilenarnas orutin gör det mindre av en slump.
Mot Portugal mötte man ett lag som dittills inte hade släppt in ett enda mål, och under den första timmen kunde man inte störa lillebror särskilt mycket, även om man dominerade spelet. Till slut tog Del Bosque ut den genomusle Torres och det blev lite fart där framme. Och David Villa högg till.
Mot Paraguay blev man tagna på sängen och var aldrig särskilt bra. Grundkompetensen fanns där, men det var en match som man lika gärna hade kunnat förlora. Eller rättare sagt, det var en match som man var väldigt nära att förlora, med tanke på att Paraguay fick straff efter ca en timme. Men åter, den där jävla David Villa... En av den senaste femårsperiodens absolut bästa strikers.
Mot Tyskland gjorde man kanske sin bästa match i turneringen, sett till motståndet. Det var en 50-50-historia som hade kunnat sluta lite hursomhelst, men här gjorde Spanien verkligen upp med sitt förflutna. Att man skulle besegra Tyskland på det här sättet, med hyfsat bra kontroll matchen igenom, i en match på den här nivån, hade det gamla Spanien aldrig lyckats med. Man hade spelat bra, blivit skakiga i benen och torskat efter förlängning.
Finalen mot Nederländerna var den matchen där man var på väg att tappa som förr i tiden. Dominans i spelet mot fullständigt brutala holländare, men inget mål på chanserna, och så plötsligt en del hypergiftiga kontringar på slutet, där sprattelgubben Casillas ändå fick leva upp det i mitt tycke överdrivet goda ryktet som han har. Hade Robben satt en av sina chanser hade det varit ännu en i raden av "orättvisa" matcher där de onda manövrerar ut de goda.
Del Bosque tog det något idiotiska beslutet att byta ut Villa och ta in Torres vid ställning 0-0, och med det i åtanke är det tur att det blev seger. Jag kände där att han var på väg att byta sig bort från ett VM-guld.
Iniesta avgjorde i förlängningen, men jag känner att varken han eller någon annan i det spanska laget klev fram som en stor artist under det här mästerskapet. Som sagt, artisteri var det inte mycket tal om överhuvudtaget. Det var varken himmel eller helvete. Spanien klarar inte av att gneta sig fram a la Argentina 1990. Det är därför som jag inte går igång lika hårt på deras svit av 1-0-segrar. De togs av ett lag som gjorde det minsta man kunde begära och vann VM på det. Vad finns det mer att säga?
Nå, nu har det i alla fall hänt och den där speciella familjen utökats - de som har vunnit VM minst en gång. De senaste 32 åren har bara två nya lag tillkommit; grannländerna Frankrike och Spanien.
Respekt ska Spanien ha, men jag känner inte att jag har blivit motbevisad. Jag tycker fortfarande inte att Spanien är världens bästa landslag. Jag skulle inte protestera mot påståendet, men det är inte något monster jag ser framför mig. Jag ser det som ett lag som går att besegra. De kan rulla boll, men skrämmer inte motståndarna.
Historien kommer ändå att se detta som den spanska eran i världsfotbollen. EM och VM på raken är inte att leka med. I och med att få andra landslag i världen ser särskilt fantastiska ut för tillfället så är det inget som säger att detta är början på slutet. Spanien kan säkert försvara sina två titlar de kommande fyra åren på ett bra sätt. Och på så sätt och vis är det ändå skönt att ett lag tar tag i tronen, så att vi får några tunga prestigematcher de kommande turneringarna, en herre på täppan som ska slängas ner.
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, spanien, villa, torres, iniesta, bosque
Och därmed blev man också det första laget någonsin att förlora en premiär och ändå vinna guldet.
Hindret sattes upp omgående med en förlust mot Schweiz. Man studsade tillbaka mot Honduras men det var sista gången i detta VM som Spanien såg ut som ett riktigt imponerande lag.
Mot Chile hade man en hel del flyt, även om chilenarnas orutin gör det mindre av en slump.
Mot Portugal mötte man ett lag som dittills inte hade släppt in ett enda mål, och under den första timmen kunde man inte störa lillebror särskilt mycket, även om man dominerade spelet. Till slut tog Del Bosque ut den genomusle Torres och det blev lite fart där framme. Och David Villa högg till.
Mot Paraguay blev man tagna på sängen och var aldrig särskilt bra. Grundkompetensen fanns där, men det var en match som man lika gärna hade kunnat förlora. Eller rättare sagt, det var en match som man var väldigt nära att förlora, med tanke på att Paraguay fick straff efter ca en timme. Men åter, den där jävla David Villa... En av den senaste femårsperiodens absolut bästa strikers.
Mot Tyskland gjorde man kanske sin bästa match i turneringen, sett till motståndet. Det var en 50-50-historia som hade kunnat sluta lite hursomhelst, men här gjorde Spanien verkligen upp med sitt förflutna. Att man skulle besegra Tyskland på det här sättet, med hyfsat bra kontroll matchen igenom, i en match på den här nivån, hade det gamla Spanien aldrig lyckats med. Man hade spelat bra, blivit skakiga i benen och torskat efter förlängning.
Finalen mot Nederländerna var den matchen där man var på väg att tappa som förr i tiden. Dominans i spelet mot fullständigt brutala holländare, men inget mål på chanserna, och så plötsligt en del hypergiftiga kontringar på slutet, där sprattelgubben Casillas ändå fick leva upp det i mitt tycke överdrivet goda ryktet som han har. Hade Robben satt en av sina chanser hade det varit ännu en i raden av "orättvisa" matcher där de onda manövrerar ut de goda.
Del Bosque tog det något idiotiska beslutet att byta ut Villa och ta in Torres vid ställning 0-0, och med det i åtanke är det tur att det blev seger. Jag kände där att han var på väg att byta sig bort från ett VM-guld.
Iniesta avgjorde i förlängningen, men jag känner att varken han eller någon annan i det spanska laget klev fram som en stor artist under det här mästerskapet. Som sagt, artisteri var det inte mycket tal om överhuvudtaget. Det var varken himmel eller helvete. Spanien klarar inte av att gneta sig fram a la Argentina 1990. Det är därför som jag inte går igång lika hårt på deras svit av 1-0-segrar. De togs av ett lag som gjorde det minsta man kunde begära och vann VM på det. Vad finns det mer att säga?
Nå, nu har det i alla fall hänt och den där speciella familjen utökats - de som har vunnit VM minst en gång. De senaste 32 åren har bara två nya lag tillkommit; grannländerna Frankrike och Spanien.
Respekt ska Spanien ha, men jag känner inte att jag har blivit motbevisad. Jag tycker fortfarande inte att Spanien är världens bästa landslag. Jag skulle inte protestera mot påståendet, men det är inte något monster jag ser framför mig. Jag ser det som ett lag som går att besegra. De kan rulla boll, men skrämmer inte motståndarna.
Historien kommer ändå att se detta som den spanska eran i världsfotbollen. EM och VM på raken är inte att leka med. I och med att få andra landslag i världen ser särskilt fantastiska ut för tillfället så är det inget som säger att detta är början på slutet. Spanien kan säkert försvara sina två titlar de kommande fyra åren på ett bra sätt. Och på så sätt och vis är det ändå skönt att ett lag tar tag i tronen, så att vi får några tunga prestigematcher de kommande turneringarna, en herre på täppan som ska slängas ner.
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, spanien, villa, torres, iniesta, bosque
fredag 13 augusti 2010
Heads up
Uppehållet beror på att jag har varit sjuk hela veckan. Lite synd att allt har dragits ut så mycket nu när VM-febern faktiskt har lagt sig. Att det inte har funnits några inlägg om det stundande Serie A beror på att jag inte riktigt har kommit in i klubbfotboll efter VM. Lite bevakning av Cagliaris transfermarknad hit och dit... Lite kittlande drömmar om Acquafrescas återkomst. Annars mest en känsla av ointresse och förakt. Att mercaton bara är en massa trams som ska hindra folk från att ta ledig från fotbollen under ett par månader. Krama ur de sista dropparna innan det kommer av sig självt i samband med seriestarten.
Nu när jag börjat må bättre antar jag att listan kommer att fullbordas under helgen. Sen alla andra topplistorna tänker jag att jag kanske sparar till julen, när VM-minnena bruka komma upp igen i samband med årssammanfattningar och så vidare.
Nu när jag börjat må bättre antar jag att listan kommer att fullbordas under helgen. Sen alla andra topplistorna tänker jag att jag kanske sparar till julen, när VM-minnena bruka komma upp igen i samband med årssammanfattningar och så vidare.
söndag 8 augusti 2010
2. Nederländerna
Okej, här kommer det. Smädelsen eller vad man ska kalla det, som jag inte tänker backa ett enda steg på. För ett halvår sen hamnade jag i en debatt på bloggen Grande Grosso angående framförallt Dennis Bergkamps klassiska mål mot Argentina i kvartsfinalen av VM 1998, där jag till skillnad från allmänheten anser att det visserligen var ett skickligt mål, men inte alls särskilt snyggt eftersom han mot fotbollsestetikens alla regler valde att avsluta med fel fot. Men där väntade jag mig mothugg. Jag visste att jag var rätt så ensam i den kampen.
Ingen kan dock hävda för mig att Holland inte hade en jävla röta i årets VM. Att man inte hade något att göra i en VM-final överhuvudtaget. Jag anser för övrigt också att Holland hade ett otroligt flyt i EM för två år sen, men den som vill komma med ett argument om att det inte kan vara tur om det upprepas, får komma ihåg att jag fick rätt eftersom oranje blev totalt förnedrade av Ryssland i kvarten. Siffrorna mot Frankrike och Italien var lite för bra för att vara sanna.
Inget slår ändå det som hände den här gången.
När det gäller gruppspelet har jag egentligen inte så mycket att säga. Där var Holland det uppenbart starkaste laget i gruppen.
Det är därefter som precis allting börjar rulla deras väg, med viss undantag för finalen.
* Som nästintill klara gruppsegrare väntar holländarna på att få se om det blir världsmästarna Italien eller det luriga och stabila Paraguay i åttondelen. Det blir ingetdera. Slovakien skräller och snor Italiens plats. Därmed får Holland den minst svåra åttondelsmotståndaren av alla.
* Kvartsfinal och slut på det roliga. I en timme blir holländarna helt överkörda av Brasilien. Vill man lita på klyschor kan man sen säga att man jobbade sig in i matchen igen och vände. Men jag som såg matchen menar att man inte alls jobbade sig in i något. Man slog ett inlägg som av en slump blev till ett kvitteringsmål. Sen såg man till att göra ett mål på hörna under den där omedelbara perioden efter ett kvitteringsmål när man har det psykologiska övertaget. Och sen blir Felipe Melo utvisad och resten är historia. Segermålet ska man förstås inte ta ifrån dem, men helhetsbilden var tydlig. Till och med Glenn Strömberg sa direkt efter matchen att han egentligen inte kunde fatta hur Holland hade vunnit matchen. Det var varken en fantastisk styrkedemonstration eller en taktisk seger. Det var en tillfällighet.
* Efter att ha glidit in på ett bananskal till semifinalen får man ta emot ett Uruguay. Uruguay som inte bara har den minst meriterade truppen av de fyra semifinallagen, men som också har fått gå igenom en riktig kraftmätare mot Ghana i kvarten... Ödslat energi och blivit av med spelare på grund av skador och avstängningar; Fucile, lagkaptenen Lugano och framförallt Luis Suárez som på egen hand utgjorde minst hälften av lagets offensiv. Bara för Holland att tacka och ta emot. Ändå behövde man hjälp av ett offsidemål för att ta sig vidare. 40 cm hit och dit spelar egentligen ingen stor roll, men sett som ännu en i raden av alla turliga fördelar känns det lite värre.
En del menar att det inte finns någon rättvisa i fotboll. Att man antingen vinner eller så gör man inte det. Jag har inget problem med att köpa det, men ingen har rätten att ta ifrån mig eller någon annan rätten att bedöma om det var rätt lag som vann en match. Du kan kalla det orättvist eller vad som helst. Det är ändå samma sak. I fotboll vinner inte alltid det bästa laget. Om vi bara ska utgå från ett enkelt konstaterande att ena laget vann oavsett om det var giusto eller inte, då kanske vi lika gärna kan lägga ner allt eftersnack i VM och avbryta alla sändningar och texter i tidningarna?
En del menar att det inte kan vara en slump att Holland tog sig till final eftersom de har radat upp segrar i kvalspelet och även sen i slutspelet under de här två åren. Men det är inget riktigt argument för mig. Eftersom
1. Jag är en människa som gillar att tänka. Hur Holland lyckades besegra Brasilien, eller vilka motståndare Holland fick i semi- och åttondel har absolut ingenting att göra med hur många matcher Holland har vunnit i övrigt.
2. De senaste decennierna har Holland ofta gjort det väldigt bra i kval och ibland gruppspel för att sen inte räcka till i de stora matcherna. Orsaken är inget komplicerat. Offensiva lag med medioker defensiv klarar sig alldeles utmärkt mot lag som är klart sämre. Man klarar av deras anfallare och vinner matcherna för att man alltid gör mål tack vare den offensiva inställningen. Att Holland skövlade sin kvalgrupp och vann alla gruppspelsmatcher betyder väldigt lite eftersom frågan i försnacket handlade om huruvida Holland hade tillräckligt med kvalitet för att klara sig när motståndet skulle bli av yppersta klass.
Ett annat skenargument har varit att börjat hänvisa till saker som Mourinho och Inter i Champions, apropå att en - onödig - portion av kritiken mot Holland i den här turneringen har handlat om att man övergett sin offensiva inställning.
Argumentet kan appliceras på finalmatchen. Där höll det på att bli en taktisk triumf. Brutalt spel av försvaret och det centrala mittfältet, och så Sneijder och Robben som kontringsvapen längst fram.
Men det var inte så Holland slog ut Brasilien. Det fanns inget särskilt sätt överhuvudtaget. Man grisade inte ut Brasilien. Man slog Brasilien tack vare slumpen. Att bli överkört i en halvlek och mer är ingen taktisk triumf. Det är ett stort misslyckande. Taktiska, defensiva, segrar kommer inte till genom att man bjuder motståndaren på målchanser för att sen hoppas på det bästa. Man ser till att hålla motståndarens speldominans till något harmlöst.
Annars konstaterar vi att finalförlusten gör Holland historiskt, i det att man är det enda landet i VM:s historia som har spelat tre finaler och förlorat samtliga. Tidigare delade man sin position med Tjeckoslovakien och Ungern som båda förlorat båda finalerna som lagen hade spelat.
Siffror:
6 segrar
0 oavgjord
1 förlust
12 gjorda mål
6 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, holland, bergkamp
Ingen kan dock hävda för mig att Holland inte hade en jävla röta i årets VM. Att man inte hade något att göra i en VM-final överhuvudtaget. Jag anser för övrigt också att Holland hade ett otroligt flyt i EM för två år sen, men den som vill komma med ett argument om att det inte kan vara tur om det upprepas, får komma ihåg att jag fick rätt eftersom oranje blev totalt förnedrade av Ryssland i kvarten. Siffrorna mot Frankrike och Italien var lite för bra för att vara sanna.
Inget slår ändå det som hände den här gången.
När det gäller gruppspelet har jag egentligen inte så mycket att säga. Där var Holland det uppenbart starkaste laget i gruppen.
Det är därefter som precis allting börjar rulla deras väg, med viss undantag för finalen.
* Som nästintill klara gruppsegrare väntar holländarna på att få se om det blir världsmästarna Italien eller det luriga och stabila Paraguay i åttondelen. Det blir ingetdera. Slovakien skräller och snor Italiens plats. Därmed får Holland den minst svåra åttondelsmotståndaren av alla.
* Kvartsfinal och slut på det roliga. I en timme blir holländarna helt överkörda av Brasilien. Vill man lita på klyschor kan man sen säga att man jobbade sig in i matchen igen och vände. Men jag som såg matchen menar att man inte alls jobbade sig in i något. Man slog ett inlägg som av en slump blev till ett kvitteringsmål. Sen såg man till att göra ett mål på hörna under den där omedelbara perioden efter ett kvitteringsmål när man har det psykologiska övertaget. Och sen blir Felipe Melo utvisad och resten är historia. Segermålet ska man förstås inte ta ifrån dem, men helhetsbilden var tydlig. Till och med Glenn Strömberg sa direkt efter matchen att han egentligen inte kunde fatta hur Holland hade vunnit matchen. Det var varken en fantastisk styrkedemonstration eller en taktisk seger. Det var en tillfällighet.
* Efter att ha glidit in på ett bananskal till semifinalen får man ta emot ett Uruguay. Uruguay som inte bara har den minst meriterade truppen av de fyra semifinallagen, men som också har fått gå igenom en riktig kraftmätare mot Ghana i kvarten... Ödslat energi och blivit av med spelare på grund av skador och avstängningar; Fucile, lagkaptenen Lugano och framförallt Luis Suárez som på egen hand utgjorde minst hälften av lagets offensiv. Bara för Holland att tacka och ta emot. Ändå behövde man hjälp av ett offsidemål för att ta sig vidare. 40 cm hit och dit spelar egentligen ingen stor roll, men sett som ännu en i raden av alla turliga fördelar känns det lite värre.
En del menar att det inte finns någon rättvisa i fotboll. Att man antingen vinner eller så gör man inte det. Jag har inget problem med att köpa det, men ingen har rätten att ta ifrån mig eller någon annan rätten att bedöma om det var rätt lag som vann en match. Du kan kalla det orättvist eller vad som helst. Det är ändå samma sak. I fotboll vinner inte alltid det bästa laget. Om vi bara ska utgå från ett enkelt konstaterande att ena laget vann oavsett om det var giusto eller inte, då kanske vi lika gärna kan lägga ner allt eftersnack i VM och avbryta alla sändningar och texter i tidningarna?
En del menar att det inte kan vara en slump att Holland tog sig till final eftersom de har radat upp segrar i kvalspelet och även sen i slutspelet under de här två åren. Men det är inget riktigt argument för mig. Eftersom
1. Jag är en människa som gillar att tänka. Hur Holland lyckades besegra Brasilien, eller vilka motståndare Holland fick i semi- och åttondel har absolut ingenting att göra med hur många matcher Holland har vunnit i övrigt.
2. De senaste decennierna har Holland ofta gjort det väldigt bra i kval och ibland gruppspel för att sen inte räcka till i de stora matcherna. Orsaken är inget komplicerat. Offensiva lag med medioker defensiv klarar sig alldeles utmärkt mot lag som är klart sämre. Man klarar av deras anfallare och vinner matcherna för att man alltid gör mål tack vare den offensiva inställningen. Att Holland skövlade sin kvalgrupp och vann alla gruppspelsmatcher betyder väldigt lite eftersom frågan i försnacket handlade om huruvida Holland hade tillräckligt med kvalitet för att klara sig när motståndet skulle bli av yppersta klass.
Ett annat skenargument har varit att börjat hänvisa till saker som Mourinho och Inter i Champions, apropå att en - onödig - portion av kritiken mot Holland i den här turneringen har handlat om att man övergett sin offensiva inställning.
Argumentet kan appliceras på finalmatchen. Där höll det på att bli en taktisk triumf. Brutalt spel av försvaret och det centrala mittfältet, och så Sneijder och Robben som kontringsvapen längst fram.
Men det var inte så Holland slog ut Brasilien. Det fanns inget särskilt sätt överhuvudtaget. Man grisade inte ut Brasilien. Man slog Brasilien tack vare slumpen. Att bli överkört i en halvlek och mer är ingen taktisk triumf. Det är ett stort misslyckande. Taktiska, defensiva, segrar kommer inte till genom att man bjuder motståndaren på målchanser för att sen hoppas på det bästa. Man ser till att hålla motståndarens speldominans till något harmlöst.
Annars konstaterar vi att finalförlusten gör Holland historiskt, i det att man är det enda landet i VM:s historia som har spelat tre finaler och förlorat samtliga. Tidigare delade man sin position med Tjeckoslovakien och Ungern som båda förlorat båda finalerna som lagen hade spelat.
Siffror:
6 segrar
0 oavgjord
1 förlust
12 gjorda mål
6 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, holland, bergkamp
3. Tyskland
Diskussionen om det tyska landslaget har under de senaste åren handlat mycket om att karaktärisera laget i relation till tidigare tyska upplagor, eller snarare det som gör Tyskland till Tyskland.
Förändringen ägde inte rum efter VM-guldet 1990 som Franz Beckenbauer antydde. Han såg framför sig att Västtyskland skulle bli ett helt oslagbart lag när man i en redan stark position skulle kunna knyta till sig östtyska spelare.
Men det var för på slutet av 90-talet när man hade mjölkat ur det sista av guldgenerationen som förändringen skulle bli nödvändig. Efter några ganska miserabla år, med silvret från 2002 som en ologisk parentes, kom identitetsfrågan igång i och med Jürgen Klinsmann och Joachim Löws entré för sex år sen.
Och sen dess har frågan varit lite öppen. Även om det var många dreglande klyschor om effektiva tyskar under det här mästerskapet, är det ju väldigt uppenbart att mycket har förändrats. Det är fortfarande ett maskineri det handlar om. Löw har lyckats göra laget till en av de bästa i världen, där briljans kombineras med funktionalitet. Men det nya Tyskland är inte tillräckligt tråkigt som det gamla Västtyskland. I årets turnering nådde man långt eftersom man hade en väldigt vass offensiv som kontrade sönder motståndarna. Den där tyska odödligheten saknas. Man får stryk när man är sämre, precis som i EM för två år sen. Jag kan inte se framför mig att Brehme, Matthäus, Klinsmann, Völler och gänget hade släppt semifinalen mot Spanien så enkelt. Förlust efter 90 minuter mot världsfotbollens estetiska ambassadörer? Det hade snarare blivit 2-2 efter förlängning och seger i straffar.
Och detta har nu också börjat spegla sig i statistiken. I och med uttåget mot Spanien är det nu klart att det kommer att ha gått minst 24 år innan Tyskland vinner ett VM igen. Tidigare begränsades detta till 20 år, vilket var mellan 1954 och 1974. Och så har vi det där med att spela finaler. Tyskland har nu under de två senaste decennierna gått två turneringar i rad utan att spela VM-final. För att hitta detta hos Västtyskland får vi gå tillbaka ända till perioden 1958-1962. Utöver detta var man alltså med i finalen minst varannan gång fram till att sviten bröts i och med kvartförlusten mot Kroatien 1998, vilket är helt fantastiskt. Mellan 1966-1990 missade man finalen bara två gånger.
Så även om det fortfarande finns en imponerande prestationspålitlighet hos dagens tyskar, kan man inte undgå att se att en viss försvagning har skett när det kommer till att få med sig resultaten.
När kvartsfinalerna var slutspelade trodde jag ändå att Tyskland skulle bli mästare. Uruguay var uppenbara underdogs, Holland var framme på en gratisbiljett och jag kände att Spanien inte hade cojones nog att vinna hela turneringen.
Höjdpunkten för mig var segern mot England. Oavsett hur mycket vi ska diskutera konsekvensen av det där målet som inte blev mål, krossade man engelsmännen den första halvtimmen, med sin målmedvetenhet och fenomenala kombinationsspel.
Mot Argentina kände jag inte riktigt samma sak. Man var smartare, men långa stunder agerade Argentina som ett större lag som tyskarna hade respekt för likt ingen annan av de tidigare motståndarna.
Semifinalen var en jämn 50-50-historia som kunde ha slutat lite hursomhelst. Besvikelsen var stor att det bara tog 90 minuter. Man kan kanske säga att med Thomas Müller på plan så talar mycket för att Tyskland hade vunnit matchen. Ett par gånger var det det sista touchet som saknades och där hade succéanfallaren Müller förmodligen kunnat göra bättre än avbytarna. Och rent generellt var det en klar försvagning av kontringsspelet.
Sist men inte minst får man ju säga att det var lite synd att Miroslav Klose inte tog målrekordet eftersom Ronaldo håller det genom att ha fått med sig ett mål som i själva verket var ett självmål av Costa Rica.
Siffror:
5 segrar
0 oavgjord
2 förluster
16 gjorda mål
5 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, tyskland, löw, klinsmann, müller, klose
Förändringen ägde inte rum efter VM-guldet 1990 som Franz Beckenbauer antydde. Han såg framför sig att Västtyskland skulle bli ett helt oslagbart lag när man i en redan stark position skulle kunna knyta till sig östtyska spelare.
Men det var för på slutet av 90-talet när man hade mjölkat ur det sista av guldgenerationen som förändringen skulle bli nödvändig. Efter några ganska miserabla år, med silvret från 2002 som en ologisk parentes, kom identitetsfrågan igång i och med Jürgen Klinsmann och Joachim Löws entré för sex år sen.
Och sen dess har frågan varit lite öppen. Även om det var många dreglande klyschor om effektiva tyskar under det här mästerskapet, är det ju väldigt uppenbart att mycket har förändrats. Det är fortfarande ett maskineri det handlar om. Löw har lyckats göra laget till en av de bästa i världen, där briljans kombineras med funktionalitet. Men det nya Tyskland är inte tillräckligt tråkigt som det gamla Västtyskland. I årets turnering nådde man långt eftersom man hade en väldigt vass offensiv som kontrade sönder motståndarna. Den där tyska odödligheten saknas. Man får stryk när man är sämre, precis som i EM för två år sen. Jag kan inte se framför mig att Brehme, Matthäus, Klinsmann, Völler och gänget hade släppt semifinalen mot Spanien så enkelt. Förlust efter 90 minuter mot världsfotbollens estetiska ambassadörer? Det hade snarare blivit 2-2 efter förlängning och seger i straffar.
Och detta har nu också börjat spegla sig i statistiken. I och med uttåget mot Spanien är det nu klart att det kommer att ha gått minst 24 år innan Tyskland vinner ett VM igen. Tidigare begränsades detta till 20 år, vilket var mellan 1954 och 1974. Och så har vi det där med att spela finaler. Tyskland har nu under de två senaste decennierna gått två turneringar i rad utan att spela VM-final. För att hitta detta hos Västtyskland får vi gå tillbaka ända till perioden 1958-1962. Utöver detta var man alltså med i finalen minst varannan gång fram till att sviten bröts i och med kvartförlusten mot Kroatien 1998, vilket är helt fantastiskt. Mellan 1966-1990 missade man finalen bara två gånger.
Så även om det fortfarande finns en imponerande prestationspålitlighet hos dagens tyskar, kan man inte undgå att se att en viss försvagning har skett när det kommer till att få med sig resultaten.
När kvartsfinalerna var slutspelade trodde jag ändå att Tyskland skulle bli mästare. Uruguay var uppenbara underdogs, Holland var framme på en gratisbiljett och jag kände att Spanien inte hade cojones nog att vinna hela turneringen.
Höjdpunkten för mig var segern mot England. Oavsett hur mycket vi ska diskutera konsekvensen av det där målet som inte blev mål, krossade man engelsmännen den första halvtimmen, med sin målmedvetenhet och fenomenala kombinationsspel.
Mot Argentina kände jag inte riktigt samma sak. Man var smartare, men långa stunder agerade Argentina som ett större lag som tyskarna hade respekt för likt ingen annan av de tidigare motståndarna.
Semifinalen var en jämn 50-50-historia som kunde ha slutat lite hursomhelst. Besvikelsen var stor att det bara tog 90 minuter. Man kan kanske säga att med Thomas Müller på plan så talar mycket för att Tyskland hade vunnit matchen. Ett par gånger var det det sista touchet som saknades och där hade succéanfallaren Müller förmodligen kunnat göra bättre än avbytarna. Och rent generellt var det en klar försvagning av kontringsspelet.
Sist men inte minst får man ju säga att det var lite synd att Miroslav Klose inte tog målrekordet eftersom Ronaldo håller det genom att ha fått med sig ett mål som i själva verket var ett självmål av Costa Rica.
Siffror:
5 segrar
0 oavgjord
2 förluster
16 gjorda mål
5 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, tyskland, löw, klinsmann, müller, klose
lördag 7 augusti 2010
4. Uruguay
För drygt ett år sen fanns det inte på kartan att Uruguay skulle få spela ett VM. Man har som vanligt - nuförtiden - sjabblat bort sig efter att ha sviktat mot sämre motstånd, och deras roll i det sydamerikanska kvalet verkade mest handlade om huruvida de skulle kunna hindra rivalen Argentina från att åka till VM, med tanke på den sista rundans planerade möte med de randiga i Montevideo.
Allt kastades om fullständigt i en bortamatch mot Ecuador, ett av kontinentens starkaste hemmalag, när man vände underläge till seger. Ny seger mot Colombia på hemmaplan därefter och saker och ting såg mycket bättre ut. Innerst inne var det nog få som tvivlade på en återkomst till den stora scenen trots den där förlusten mot Argentina. Costa Rica såg överkomligt ut mot ett lag som hade kommit i form.
Med det i åtanke hade jag naturligtvis inga förhoppningar om att Uruguay skulle nå en framgång i VM. Landets status i landslagssammanhang har sjunkit drastiskt sen VM 90. Kvalmisslyckandena blev regelbundna och på sex VM-matcher i två turneringar, 1990 och 2002, hade laget bara lyckats besegra Sydkorea tack vare ett stopptidsmål. Innan lottningen hade jag nog sett ett avancemang från gruppspelet som föga troligt.
Visst, jag drömde om en stark och brutal defensiv som skulle hålla nollan bakåt och låta enstaka paradnummer av Forlán eller Suárez där framme ordna ett par viktiga mål. Men jag trodde inte att det skulle hända på allvar.
Men på sätt och vis blev det ju precis så. Uruguay höll tätt bakåt ordentligt och duon Forlan-Suarez var VM:s tveklöst bästa anfallspar, vilket är sjukt starkt med tanke på hur stjärnspelare brukar svara på förväntningar i stora sammanhang nuförtiden. Inte minst i VM.
Skillnaden var att Uruguay inte var ett brutalt lag den här gången. Man var inte ens särskilt hårda om vi talar tacklingar och så vidare. De hade dock en mentalitet. En kämparanda. Starka och defensivt kloka spelare, med rivjärnet Diego Perez i spetsen. I mina ögon var det nästan så att man kopplade greppet om gruppen redan efter första matchen. Med nollan intakt efter Frankrike hade man kommit in i VM på rätt sätt och fick chansen att sätta press på de andra genom att slå det svaga hemmalaget, vilket man sen gjorde på ett ännu mer övertygande sätt än väntat.
Med den rutinerade Oscar Washington Tabarez på tränarbänken lyckades Uruguay inte bara att gå vidare, man blev något av VM:s lag. Nådde den största framgången sett till förväntningarna och resurserna. Blandade kampfotboll med skönhet och gjorde några av VM:s allra vackraste mål.
Jag som i 20 år alltid har fantiserat om Uruguay långt framme i turneringen kommer att kunna leva på detta resten av mitt liv. Både under- och före VM, och även på slutet av förra året har jag förklarat mina speciella känslor kring Uruguay. Jag har talat om så många andra lags frånvaro och närvaro, men talar vi om vikten av närvaro är Uruguay för mig det ultimata. I och med att inget annat land är för omvärlden förknippat med fotboll på ett sånt legendariskt sätt, kommer Uruguays närvaro i VM alltid att historisera mästerskapet. Och i fotboll tycker jag att det är en bra sak. Och tack vare det här mästerskapet har återkopplingen skett. Nu är Uruguay mer än bara en relik i världsfotbollen.
Siffror:
3 segrar
2 oavgjorda
2 förluster
---
11 gjorda mål
8 insläppta mål
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, uruguay, forlan, suarez, tabarez,
Allt kastades om fullständigt i en bortamatch mot Ecuador, ett av kontinentens starkaste hemmalag, när man vände underläge till seger. Ny seger mot Colombia på hemmaplan därefter och saker och ting såg mycket bättre ut. Innerst inne var det nog få som tvivlade på en återkomst till den stora scenen trots den där förlusten mot Argentina. Costa Rica såg överkomligt ut mot ett lag som hade kommit i form.
Med det i åtanke hade jag naturligtvis inga förhoppningar om att Uruguay skulle nå en framgång i VM. Landets status i landslagssammanhang har sjunkit drastiskt sen VM 90. Kvalmisslyckandena blev regelbundna och på sex VM-matcher i två turneringar, 1990 och 2002, hade laget bara lyckats besegra Sydkorea tack vare ett stopptidsmål. Innan lottningen hade jag nog sett ett avancemang från gruppspelet som föga troligt.
Visst, jag drömde om en stark och brutal defensiv som skulle hålla nollan bakåt och låta enstaka paradnummer av Forlán eller Suárez där framme ordna ett par viktiga mål. Men jag trodde inte att det skulle hända på allvar.
Men på sätt och vis blev det ju precis så. Uruguay höll tätt bakåt ordentligt och duon Forlan-Suarez var VM:s tveklöst bästa anfallspar, vilket är sjukt starkt med tanke på hur stjärnspelare brukar svara på förväntningar i stora sammanhang nuförtiden. Inte minst i VM.
Skillnaden var att Uruguay inte var ett brutalt lag den här gången. Man var inte ens särskilt hårda om vi talar tacklingar och så vidare. De hade dock en mentalitet. En kämparanda. Starka och defensivt kloka spelare, med rivjärnet Diego Perez i spetsen. I mina ögon var det nästan så att man kopplade greppet om gruppen redan efter första matchen. Med nollan intakt efter Frankrike hade man kommit in i VM på rätt sätt och fick chansen att sätta press på de andra genom att slå det svaga hemmalaget, vilket man sen gjorde på ett ännu mer övertygande sätt än väntat.
Med den rutinerade Oscar Washington Tabarez på tränarbänken lyckades Uruguay inte bara att gå vidare, man blev något av VM:s lag. Nådde den största framgången sett till förväntningarna och resurserna. Blandade kampfotboll med skönhet och gjorde några av VM:s allra vackraste mål.
Jag som i 20 år alltid har fantiserat om Uruguay långt framme i turneringen kommer att kunna leva på detta resten av mitt liv. Både under- och före VM, och även på slutet av förra året har jag förklarat mina speciella känslor kring Uruguay. Jag har talat om så många andra lags frånvaro och närvaro, men talar vi om vikten av närvaro är Uruguay för mig det ultimata. I och med att inget annat land är för omvärlden förknippat med fotboll på ett sånt legendariskt sätt, kommer Uruguays närvaro i VM alltid att historisera mästerskapet. Och i fotboll tycker jag att det är en bra sak. Och tack vare det här mästerskapet har återkopplingen skett. Nu är Uruguay mer än bara en relik i världsfotbollen.
Siffror:
3 segrar
2 oavgjorda
2 förluster
---
11 gjorda mål
8 insläppta mål
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, uruguay, forlan, suarez, tabarez,
5. Argentina
20 år och ingen semifinal för Argentina. Den här gången ingen överraskning, men ser vi till hela perioden är det en missräkning som kan jämföras med Brasiliens uteblivna finalplatser mellan 1970 och 1994. Och som jag har konstaterat flera gånger på bloggen: Argentina har efter andra världskriget aldrig lyckats ta sig till en semifinal utan Maradonas inblandning. Sett ur det här perspektivet är det nog Argentina snarare än Spanien som är tidernas största underachievers.
Försnacket handlade mest om Diego Armando Maradona, och även under turneringen handlade det mest om Diego Armando Maradona. De två olika scenarior som målades upp inför mästerskapet var att Argentina antingen skulle falla ihop som ett korthus, eller gå väldigt långt tack vare den inspiration som Diego skulle föra till laget.
Slutresultatet kan beskrivas som mittimellan. Det gick över förväntan i gruppspelet och Maradona fick lite upprättelse när flera stora landslag visade en makalöst andefattig attityd medan andra mest agerade feg och inkompetent. Argentina kanske aldrig kändes lika starkt som de gjort under dessa medaljlösa decennier, men något problem med attityden hade de inte. Man gjorde sitt bästa, och det var därför naturligt att man enkelt besegrade alla lag som på pappret var sämre, medan mardrömsscenariot med defensiven besannades mot Tyskland.
Jag trodde någonstans att historiens slumpfaktor skulle betyda att det var Argentinas tur att vinna mot Tyskland, och det var därför jag hade tippat laget som bronsmedaljörer. Fortfarande är det svårt att förklara den matchens utgång som en självklarhet, eftersom Tyskland fick ett sånt tidigt ledningsmål. Ett mindre stressat Argentina hade kanske kunnat ha haft rätt kul med det tyska försvaret som inte heller sågs som det mest dynamiska på förhand.
Sett till spelare individuellt kommer Diego alltid att få dras med frågetecken kring petningen av Javier Zanetti och Esteban Cambiasso. Den frågan hade han bara kunnat undgå om han vunnit VM eller möjligen silvermedalj.
Gonzalo Higuain som startman är jag också tveksam till. Jag kan inte ändra mig bara för att han gjorde tre mål mot Sydkorea. När det kommer till kritan ser han ut som en medioker fotbollsspelare på plan, och även om han verkar ha känslan att kunna vara på rätt plats vid rätt tillfälle, bekräftade VM misstankarna om att han sällan presterar i de allra största matcherna. Diego Milito hade däremot under hela klubbsäsongen innan visat sig kunna leverera alltid. Han borde inte ha petats.
Och så vår vän Leo Messi. "Världens bästa spelare genom tiderna". Gjorde ett bra VM, men var inte direkt outstanding. Som många redan har påpekat hade han en lite annorlunda roll jämfört med klubblaget. Han fick ofta agera som något av en trequartista, och även om han gjorde det okej, hindrade det honom lite från att utnyttja sin teknik och snabbhet som han gör i Barcas snabba kortpassningsspel. För mig kommer han aldrig att bli den bäste genom tiderna. Jag bryr mig inte om hur många mål han gör och så vidare. Han har inte den där magiska bollkänslan som Diego hade och han är sannerligen inte lika tuff mentalt. Det återspeglas i hans spel.
20 år utan semifinal och VM i ärkefiendens land om fyra år. Fortsättningen följer, men jag måste säga att den här sviten är oerhört beklaglig. När man i många mästerskap har känt att något lite extra har saknats, så har en stor del av det omedvetet handlat om Argentinas frånvaro i turneringens allra sista skede. Som ett av endast två utomeuropeiska lag som normalt har en ärlig chans att vinna VM, påverkar frånvaron. Särskilt som Argentina under dessa år flera gånger har haft det som möjligen varit det bästa laget i hela VM.
Siffror:
4 segrar
0 oavgjord
1 förlust
10 gjorda mål
6 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, argentina, maradona, messi, higuain
Försnacket handlade mest om Diego Armando Maradona, och även under turneringen handlade det mest om Diego Armando Maradona. De två olika scenarior som målades upp inför mästerskapet var att Argentina antingen skulle falla ihop som ett korthus, eller gå väldigt långt tack vare den inspiration som Diego skulle föra till laget.
Slutresultatet kan beskrivas som mittimellan. Det gick över förväntan i gruppspelet och Maradona fick lite upprättelse när flera stora landslag visade en makalöst andefattig attityd medan andra mest agerade feg och inkompetent. Argentina kanske aldrig kändes lika starkt som de gjort under dessa medaljlösa decennier, men något problem med attityden hade de inte. Man gjorde sitt bästa, och det var därför naturligt att man enkelt besegrade alla lag som på pappret var sämre, medan mardrömsscenariot med defensiven besannades mot Tyskland.
Jag trodde någonstans att historiens slumpfaktor skulle betyda att det var Argentinas tur att vinna mot Tyskland, och det var därför jag hade tippat laget som bronsmedaljörer. Fortfarande är det svårt att förklara den matchens utgång som en självklarhet, eftersom Tyskland fick ett sånt tidigt ledningsmål. Ett mindre stressat Argentina hade kanske kunnat ha haft rätt kul med det tyska försvaret som inte heller sågs som det mest dynamiska på förhand.
Sett till spelare individuellt kommer Diego alltid att få dras med frågetecken kring petningen av Javier Zanetti och Esteban Cambiasso. Den frågan hade han bara kunnat undgå om han vunnit VM eller möjligen silvermedalj.
Gonzalo Higuain som startman är jag också tveksam till. Jag kan inte ändra mig bara för att han gjorde tre mål mot Sydkorea. När det kommer till kritan ser han ut som en medioker fotbollsspelare på plan, och även om han verkar ha känslan att kunna vara på rätt plats vid rätt tillfälle, bekräftade VM misstankarna om att han sällan presterar i de allra största matcherna. Diego Milito hade däremot under hela klubbsäsongen innan visat sig kunna leverera alltid. Han borde inte ha petats.
Och så vår vän Leo Messi. "Världens bästa spelare genom tiderna". Gjorde ett bra VM, men var inte direkt outstanding. Som många redan har påpekat hade han en lite annorlunda roll jämfört med klubblaget. Han fick ofta agera som något av en trequartista, och även om han gjorde det okej, hindrade det honom lite från att utnyttja sin teknik och snabbhet som han gör i Barcas snabba kortpassningsspel. För mig kommer han aldrig att bli den bäste genom tiderna. Jag bryr mig inte om hur många mål han gör och så vidare. Han har inte den där magiska bollkänslan som Diego hade och han är sannerligen inte lika tuff mentalt. Det återspeglas i hans spel.
20 år utan semifinal och VM i ärkefiendens land om fyra år. Fortsättningen följer, men jag måste säga att den här sviten är oerhört beklaglig. När man i många mästerskap har känt att något lite extra har saknats, så har en stor del av det omedvetet handlat om Argentinas frånvaro i turneringens allra sista skede. Som ett av endast två utomeuropeiska lag som normalt har en ärlig chans att vinna VM, påverkar frånvaron. Särskilt som Argentina under dessa år flera gånger har haft det som möjligen varit det bästa laget i hela VM.
Siffror:
4 segrar
0 oavgjord
1 förlust
10 gjorda mål
6 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, argentina, maradona, messi, higuain
onsdag 4 augusti 2010
6. Brasilien
Jag vet, jag vet.... Jag talade om det uppenbara att Brasilien skulle vinna VM. Men jag ångrar det inte. Jag tycker fortfarande att Brasilien var VM:s mest kompletta lag och att laget borde ha vunnit VM, eller åtminstone spelat en final.
Fotboll är fotboll, och det är därför som Brasilien åkte ur VM redan i kvartsfinalen. Det hade aldrig kunnat hända i basket eller handboll. Brasilien var numret större än Nederländerna. Men i fotboll kan man vara numret större och bara ha en ledning på ett mål. I fotboll kan man få utvisningar som gör att ett lag får spela med en man mindre inte i två minuter, utan hela matchen. Det sistnämnda började jag inse efter att korten börjat hagla efter den första gruppspelsomgången. Att Felipe Melo tappade skalen var ingen överraskning, och visar i efterhand att hans beteenden mot italienska bottenlag inte handlar om nonchalans, utan att det bara är något som är fel i skallen på killen. Men jag känner inte att det heller var helt avgörande. Det var ingen mirakel, det var ingen psykologi, det var ingen strategi. Det var bara en freak thing som hände. Ett inlägg kom och en back och målvakt saknade kommunikation. På en sån skitsak avgjordes det att Brasilien inte skulle spela den så kallade drömfinalen mot Spanien. Och dessa oförutsägbara saker kan man inte ta med i beräkningen när man försöker sia om utgången av ett VM. Dessutom handlade ju saken inte bara om huruvida Brasilien skulle vinna VM-guld eller inte. Det handlade om huruvida Brasilien hade ett bättre lag än Spanien, Tyskland, England, Argentina och så vidare... Och jag tycker att de också visade på plan att de hade det.
Brasilien bjöd inte alltid på drömfotboll, men det var inte heller det jag väntade mig riktigt. Jag väntade mig att de skulle på ett stabilt sätt mala ner sina motståndare, och det gjorde man mot Elfenbenskusten, Chile och Nederländerna (i ca en timme). De hade förmågan att spela alla sina matcher som stora favoriter och som spelförande, och lyckas. Det var inte lika spektakulärt som vissa andra framträdanden, men Tysklands utklassning av England och Argentina var lite för bra för att vara sann. Men Brasiliens framgångar var av den typen att de hade tillkommit i vilken match som helst. Det krävdes inte ett klantigt försvar från motståndaren eller ett särskilt spelsätt som passade överjävligt bra mot just den och den motståndaren.
Det var därför väldigt sorgligt för mig att de åkte ur. Det var inte som när laget man heja på torskar eller åker ur. Inte ett krossat hjärta, men som ballongpys. Det fullbordades dagen efter när även Argentina åkte ur, men det här var verkligen första kapningen liksom, innan det kom en Benjamin Massing. Jag brukar störa mig på att folk reducerar ligor eller turneringar till ett par lag, men när ett av dem uppenbart bästa lagen åker ur på en slump, då känns det uselt. Det innebär att det vinnande laget till slut aldrig får möta en av sina största konkurrenter. Utmaningen uteblir. För fyra år sen var det inte riktigt fallet eftersom Brasilien då inte spelade som ett särskilt bra lag. De åkte till slut ur för att de var ett sämre lag än sina kvartsfinalmotståndare.
Men, men... Livet går vidare. Det var tack och lov inget fusk eller domartavla som låg bakom det som hände.
Man kan dock fråga sig vad det är som ska hindra Brasilien från att vinna VM om fyra år när man är värd för turneringen. Den som har sett sydamerikanskt kval vet hur vansinnigt starkt laget är på hemmaplan. Svaret är kanske att ännu en sjuk grej ska hända. Ett inlägg, ett osäkert ingripande. Game over.
För övrigt var 2010 första gången sen 1994 som Brasilien missade finalen två gånger i rad.
Siffror:
3 segrar
1 oavgjord
1 förlust
9 gjorda mål
5 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, brasilien, 2014
Fotboll är fotboll, och det är därför som Brasilien åkte ur VM redan i kvartsfinalen. Det hade aldrig kunnat hända i basket eller handboll. Brasilien var numret större än Nederländerna. Men i fotboll kan man vara numret större och bara ha en ledning på ett mål. I fotboll kan man få utvisningar som gör att ett lag får spela med en man mindre inte i två minuter, utan hela matchen. Det sistnämnda började jag inse efter att korten börjat hagla efter den första gruppspelsomgången. Att Felipe Melo tappade skalen var ingen överraskning, och visar i efterhand att hans beteenden mot italienska bottenlag inte handlar om nonchalans, utan att det bara är något som är fel i skallen på killen. Men jag känner inte att det heller var helt avgörande. Det var ingen mirakel, det var ingen psykologi, det var ingen strategi. Det var bara en freak thing som hände. Ett inlägg kom och en back och målvakt saknade kommunikation. På en sån skitsak avgjordes det att Brasilien inte skulle spela den så kallade drömfinalen mot Spanien. Och dessa oförutsägbara saker kan man inte ta med i beräkningen när man försöker sia om utgången av ett VM. Dessutom handlade ju saken inte bara om huruvida Brasilien skulle vinna VM-guld eller inte. Det handlade om huruvida Brasilien hade ett bättre lag än Spanien, Tyskland, England, Argentina och så vidare... Och jag tycker att de också visade på plan att de hade det.
Brasilien bjöd inte alltid på drömfotboll, men det var inte heller det jag väntade mig riktigt. Jag väntade mig att de skulle på ett stabilt sätt mala ner sina motståndare, och det gjorde man mot Elfenbenskusten, Chile och Nederländerna (i ca en timme). De hade förmågan att spela alla sina matcher som stora favoriter och som spelförande, och lyckas. Det var inte lika spektakulärt som vissa andra framträdanden, men Tysklands utklassning av England och Argentina var lite för bra för att vara sann. Men Brasiliens framgångar var av den typen att de hade tillkommit i vilken match som helst. Det krävdes inte ett klantigt försvar från motståndaren eller ett särskilt spelsätt som passade överjävligt bra mot just den och den motståndaren.
Det var därför väldigt sorgligt för mig att de åkte ur. Det var inte som när laget man heja på torskar eller åker ur. Inte ett krossat hjärta, men som ballongpys. Det fullbordades dagen efter när även Argentina åkte ur, men det här var verkligen första kapningen liksom, innan det kom en Benjamin Massing. Jag brukar störa mig på att folk reducerar ligor eller turneringar till ett par lag, men när ett av dem uppenbart bästa lagen åker ur på en slump, då känns det uselt. Det innebär att det vinnande laget till slut aldrig får möta en av sina största konkurrenter. Utmaningen uteblir. För fyra år sen var det inte riktigt fallet eftersom Brasilien då inte spelade som ett särskilt bra lag. De åkte till slut ur för att de var ett sämre lag än sina kvartsfinalmotståndare.
Men, men... Livet går vidare. Det var tack och lov inget fusk eller domartavla som låg bakom det som hände.
Man kan dock fråga sig vad det är som ska hindra Brasilien från att vinna VM om fyra år när man är värd för turneringen. Den som har sett sydamerikanskt kval vet hur vansinnigt starkt laget är på hemmaplan. Svaret är kanske att ännu en sjuk grej ska hända. Ett inlägg, ett osäkert ingripande. Game over.
För övrigt var 2010 första gången sen 1994 som Brasilien missade finalen två gånger i rad.
Siffror:
3 segrar
1 oavgjord
1 förlust
9 gjorda mål
5 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, brasilien, 2014
tisdag 3 augusti 2010
7. Ghana
Kamerun 1990, Senegal 2002, Ghana 2010. De västafrikanska succélagen dyker upp då och då, och Ghana stod för bedriften den här gången, sedan man för andra mästerskapet i rad varit det enda afrikanska laget att gå vidare från gruppspelet.
Hade någon sagt det några månader innan VM, så hade jag nog inte trott på det. Men när det skulle komma till kritan tippade jag ändå avancemang från gruppspelet. Jag kände på mig att de skulle trycka ner Serbien på samma sätt som man gjorde med Tjeckien för fyra år sen. Ändå blev jag grymt imponerad av den behärskade tekniken och obekymrade attityden i Ghanas konstruktiva spel. Det var ovanligt särskilt i detta VM som besvärades av den där jävla Jabulani.
Utan den absolut största stjärnan Essien presterade Ghana stor fotboll och det enda som hindrade laget från att sopa rent i gruppspelet var den extrema ineffektiviteten (det första spelmålet kom först i åttondelen). Det sistnämnda var väldigt nära att kosta laget ett tidigt avsked som hade blivit en stor baksmälla för hela kontinenten. Man var även väldigt klantiga i den sista gruppspelsmatchen där man valde att spela på 0-1 trots att Serbien under slutskedet var ett mål från att sno andraplatsen.
USA framställde man som det gamla dåliga USA och det kändes inte som att det var något snack om vem som skulle gå vidare när Kevin Prince Boateng tryckte in 1-0 tidigt i matchen. Men den behärskade stilen gick alltså ofta över i nonchalans och USA bjöds in. Tack vare Richard Kingsons fenomenala målvaktsspel och Asamoah Gyans styrka som ensam anfallare tog man sig ändå vidare och blev historiska genom att tangera det afrikanska rekordet.
Sen matchen mot Uruguay, som för alltid kommer att kommas ihåg som matchen där Asamoah Gyan missade chansen att göra Ghana unik i den afrikanska fotbollens historia. Själv blev jag väldigt förvånad över reaktionerna på handsen som orsakade den straffen. Det är ett eget kapitel jag tog upp då när det hände.
På tal om märkliga saker... Ghanas serbiske coach Milovan Rajevac var på ett oförklarligt sätt anonym under hela mästerskapet, trots att han fick ihop ett otroligt bra fungerande kollektiv, trots att han även svart på vitt tog sitt lag till kvartsfinal och straffar. Just under VM brukar tränarna stå i fokus, men jag kan inte minnas att jag såg Rajevac prata överhuvudtaget. Han fick aldrig någon cred eller någon kritik. Han nämndes överhuvudtaget inte. Varken före matchen, under pausen eller efter matchen. Det är fortfarande en gåta för mig.
Siffror:
2 vinster
2 oavgjorda
1 förlust
5 gjorda mål
4 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om 2010, ghana, gyan, rajevac, sydafrika, vm
Hade någon sagt det några månader innan VM, så hade jag nog inte trott på det. Men när det skulle komma till kritan tippade jag ändå avancemang från gruppspelet. Jag kände på mig att de skulle trycka ner Serbien på samma sätt som man gjorde med Tjeckien för fyra år sen. Ändå blev jag grymt imponerad av den behärskade tekniken och obekymrade attityden i Ghanas konstruktiva spel. Det var ovanligt särskilt i detta VM som besvärades av den där jävla Jabulani.
Utan den absolut största stjärnan Essien presterade Ghana stor fotboll och det enda som hindrade laget från att sopa rent i gruppspelet var den extrema ineffektiviteten (det första spelmålet kom först i åttondelen). Det sistnämnda var väldigt nära att kosta laget ett tidigt avsked som hade blivit en stor baksmälla för hela kontinenten. Man var även väldigt klantiga i den sista gruppspelsmatchen där man valde att spela på 0-1 trots att Serbien under slutskedet var ett mål från att sno andraplatsen.
USA framställde man som det gamla dåliga USA och det kändes inte som att det var något snack om vem som skulle gå vidare när Kevin Prince Boateng tryckte in 1-0 tidigt i matchen. Men den behärskade stilen gick alltså ofta över i nonchalans och USA bjöds in. Tack vare Richard Kingsons fenomenala målvaktsspel och Asamoah Gyans styrka som ensam anfallare tog man sig ändå vidare och blev historiska genom att tangera det afrikanska rekordet.
Sen matchen mot Uruguay, som för alltid kommer att kommas ihåg som matchen där Asamoah Gyan missade chansen att göra Ghana unik i den afrikanska fotbollens historia. Själv blev jag väldigt förvånad över reaktionerna på handsen som orsakade den straffen. Det är ett eget kapitel jag tog upp då när det hände.
På tal om märkliga saker... Ghanas serbiske coach Milovan Rajevac var på ett oförklarligt sätt anonym under hela mästerskapet, trots att han fick ihop ett otroligt bra fungerande kollektiv, trots att han även svart på vitt tog sitt lag till kvartsfinal och straffar. Just under VM brukar tränarna stå i fokus, men jag kan inte minnas att jag såg Rajevac prata överhuvudtaget. Han fick aldrig någon cred eller någon kritik. Han nämndes överhuvudtaget inte. Varken före matchen, under pausen eller efter matchen. Det är fortfarande en gåta för mig.
Siffror:
2 vinster
2 oavgjorda
1 förlust
5 gjorda mål
4 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om 2010, ghana, gyan, rajevac, sydafrika, vm
8. Paraguay
Paraguays fjärde raka VM blev den mest framgångsrika sedan den här lilla sviten av kvalificeringar inleddes.
För fyra år sen var det en av mina största besvikelser. Jag förväntade mig inga underverk, men det var knappt godkänt på de två inledande matcher där laget hade något att spela för.
Jag väntade mig en ny åttondelplats den här gången ändå eftersom jag anade att Slovakien skulle visa sig vara ett sämre och framförallt mer orutinerat lag. Det blev ännu bättre; kvartsfinalen var landets största framgång någonsin.
I gruppspelet var Paraguay ett av turneringens mest stabila lag, och de två huvudkonkurrenternas besvikelser bäddade för en bekväm avancemang vidare till slutspelet. I grund och botten var det väl som alltid; kombinationen av sträng organisation och latinsk spelskicklighet. Man spelade jämnt med Italien och Slovakien var helt chanslöst i den andra matchen, varefter frågan började mer handla om hur långt Paraguay skulle kunna gå i den här turneringen, än om man var tillräckligt bra för att kunna vinna gruppen. Jag är också övertygad om att man hade besegrat Nya Zeeland om det hade varit en absolut nödvändighet.
Mot Japan var det lite upplagt för att det skulle bli just 0-0. Disciplin mot disciplin.
Det blev sen aldrig någon riktig 50-50-match där Paraguay skulle behöva släppa loss knutarna för att kriga mot ett jämnstarkt lag. Man stötte nämligen på storebror Spanien, och försnacket handlade mest om hur mycket Paraguay skulle störa Spanien. Störningsmomentet stod de för på ett exemplariskt sätt, men jag kan väl ändå känna att det hade varit mer intressant att se Paraguay mot lag som Ghana eller Holland.
Det som jag kan tänka mig har glömts bort lite i efterhand, eftersom Spanien snodde åt sig all uppmärksamhet i den här matchen, och hade större slag att vänta längre fram, är att en bit in i andra halvlek stod det 0-0, och Paraguay fick straff.
Fram kommer Benficas skyttekung Oscar Cardozo och bränner den. Slår en usel straff. Visst, det var inte Asamoah Gyan över det där, men där kan man tala om en straffmiss att gråta över resten av livet. Jag blev rätt så irriterad på det där. Jag vet att det är lätt att säga i efterhand, men om Cardozo inte visade några tecken på nervositet inför straffen (vilket jag nog kan tycka att han faktiskt gjorde), så måste han uppenbarligen ha varit nervös. Annars hade han satt straffjäveln. Det var inte oskicklighet a la Mellberg eller Batty. Och då tycker jag att han borde ha backat undan. Ett sånt skänk från himlen ger man inte bort hursomhelst.
Fast frågan är ju om det fanns nån av de andra 10 som hade "stake" nog för att gå fram med självförtroende att stänka in den.
Men det är i alla fall värt en tanke. Jag tror att det är väldigt lite som talar för att Spanien hade gått vidare från det där om straffen gått in. De hade hela tiden haft pressen på sig även om det gått till förlängning och eller straffar. Vi kunde alltså haft Tyskland-Paraguay i en semifinal. Fascinerande.
Siffror:
1 seger
3 oavgjorda
1 förlust
3 gjorda mål
2 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, paraguay, cardozo
För fyra år sen var det en av mina största besvikelser. Jag förväntade mig inga underverk, men det var knappt godkänt på de två inledande matcher där laget hade något att spela för.
Jag väntade mig en ny åttondelplats den här gången ändå eftersom jag anade att Slovakien skulle visa sig vara ett sämre och framförallt mer orutinerat lag. Det blev ännu bättre; kvartsfinalen var landets största framgång någonsin.
I gruppspelet var Paraguay ett av turneringens mest stabila lag, och de två huvudkonkurrenternas besvikelser bäddade för en bekväm avancemang vidare till slutspelet. I grund och botten var det väl som alltid; kombinationen av sträng organisation och latinsk spelskicklighet. Man spelade jämnt med Italien och Slovakien var helt chanslöst i den andra matchen, varefter frågan började mer handla om hur långt Paraguay skulle kunna gå i den här turneringen, än om man var tillräckligt bra för att kunna vinna gruppen. Jag är också övertygad om att man hade besegrat Nya Zeeland om det hade varit en absolut nödvändighet.
Mot Japan var det lite upplagt för att det skulle bli just 0-0. Disciplin mot disciplin.
Det blev sen aldrig någon riktig 50-50-match där Paraguay skulle behöva släppa loss knutarna för att kriga mot ett jämnstarkt lag. Man stötte nämligen på storebror Spanien, och försnacket handlade mest om hur mycket Paraguay skulle störa Spanien. Störningsmomentet stod de för på ett exemplariskt sätt, men jag kan väl ändå känna att det hade varit mer intressant att se Paraguay mot lag som Ghana eller Holland.
Det som jag kan tänka mig har glömts bort lite i efterhand, eftersom Spanien snodde åt sig all uppmärksamhet i den här matchen, och hade större slag att vänta längre fram, är att en bit in i andra halvlek stod det 0-0, och Paraguay fick straff.
Fram kommer Benficas skyttekung Oscar Cardozo och bränner den. Slår en usel straff. Visst, det var inte Asamoah Gyan över det där, men där kan man tala om en straffmiss att gråta över resten av livet. Jag blev rätt så irriterad på det där. Jag vet att det är lätt att säga i efterhand, men om Cardozo inte visade några tecken på nervositet inför straffen (vilket jag nog kan tycka att han faktiskt gjorde), så måste han uppenbarligen ha varit nervös. Annars hade han satt straffjäveln. Det var inte oskicklighet a la Mellberg eller Batty. Och då tycker jag att han borde ha backat undan. Ett sånt skänk från himlen ger man inte bort hursomhelst.
Fast frågan är ju om det fanns nån av de andra 10 som hade "stake" nog för att gå fram med självförtroende att stänka in den.
Men det är i alla fall värt en tanke. Jag tror att det är väldigt lite som talar för att Spanien hade gått vidare från det där om straffen gått in. De hade hela tiden haft pressen på sig även om det gått till förlängning och eller straffar. Vi kunde alltså haft Tyskland-Paraguay i en semifinal. Fascinerande.
Siffror:
1 seger
3 oavgjorda
1 förlust
3 gjorda mål
2 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, paraguay, cardozo
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)