Så mycket ändrades så snabbt, rollerna blev helt omvända, men kanske betyder det ganska lite nästa höst när allt avgörs.
4-4 är utan tvekan det mest otroliga som hänt i svensk landslagsfotboll någonsin, och det säger jag utan att vara KRONOCENTRISK.
Eller, 4-4 i sig mot Tyskland borta i en tävlingsmatch är ju visserligen sjukt, men det är inhämtningen som gör berättelsen. Mot ett landslag som Tyskland, på bortaplan, efter att ha behandlats som San Marino i första halvlek.
Märk väl att det inte betyder att det är det största som har hänt i landslagets historia. Där vet jag inte ens om det kommer på Top 10. Jag tror det, men det är långt ifrån.
Vad som är otroligt, vad som är bragd, är inte samma sak som det mest betydelsefulla.
4-4 i ett kval mot Tyskland är inte i närheten av straffdramat mot Rumänien, för att inte tala om allt annat som hände på 50-talet, 70-talet, 00-talet och så vidare.
Men att vinna mot Rumänien i en kvartsfinal - eller i Sveriges fall kryssa och ta sig vidare på straffar - är såklart ingen bragd. För Rumänien var i bästa fall snäppet bättre än Sverige.
Att gå till final på hemmaplan i ett VM är stort. Men Sverige var ett mycket starkt fotbollsland på 50-talet och även om man möjligen överpresterade med de allra största stjärnorna exkluderade på grund av principen om amatörskap på den tiden, är det inget chockerande.
Inte heller att nolla Argentina i Japan för tio år sen.
Att inhämta ett 0-4-underläge mot Tyskland däremot, det är mer än en chock. Det finns inte på kartan. Eller, fanns inte. Det finns inte för något landslag i hela världen. Inte i en tävlingsmatch. Att lilla Sverige gör det drar upp oddsen en aning. Det var en Hollywoodfantasi.
Och det är där jag kan känna viss besvikelse, även om jag såklart är glad att det hände och att jag fick vara med om det.
För det där med Hollywood är ju Erik Hamrén i en nötskal. Jag har inte mycket emot Hamrén som person, men som en figur, som en representant för hela fotbollens kapitulation inför bra fotboll-fascismen kommer jag alltid att förhålla honom till en mer jordnära och på ett roande sätt avskydd Lagerbäckfotboll.
Med tiden har hans konstgjorda optimism och populism fått sig några rejäla törn, i form av utklassningen i Rotterdam och den veka förlusten mot Ukraina i somras.
Det var upplagt för att den ultimata dödsstöten skulle komma mot Tyskland, och allt gick planenligt, fram till det att Zlatan nickade in reduceringen.
Så fick Hamrén sin story och allt det här kan leva ett tag till.
Jag antar att många skulle säga att han kanske trots allt har tillfört något; att det som vi såg i tisdags aldrig hade kunnat hända med Lagerbäcks mentalitet.
Kanske så, men jag ser hellre ett landslag som tar sitt ansvar och ser till att göra det minsta som alla begär, än det som försöker vinna en tävling i popularitet.
Det är hursomhelst fascinerande hur allt detta vänds upp- och ned på bara en halvtimme.
Nu har Hamrén köpt sig väldigt mycket tid medan Jogi Löw nog har sett slutet. Det kanske redan var tänkt att han skulle avgå efter Brasilien 2014, men nu råder det ingen tvekan om det. Bara en VM-vinst, men jag har oerhört svårt att se något annat land än Brasilien ta hem det. Tyskland är Tyskland. De har en stolt tradition av att aldrig vika ner sig. Även när man förlorar sker det på ett relativt omärkvärdigt sätt. Undantagen finns, men de ändrar inte den allmäna bilden.
Det är just detta som börjat avvecklas under Löws ledning, eller kanske under de tidigare åren på 2000-talet när man ständigt letade efter en permanent lösning. Men Löw har kommit att symbolisera ändringen. Den organisatoriska lagmaskinens sönderfall till förmån för den offensiva lagmaskinens uppbyggnad.
Att tappa 4-0 hemma mot ett skandinaviskt land är inget som någon kommer att glömma bort.
Tyskland kommer inte göra något dumt som att kicka tränaren mitt under ett kval eller innan ett mästerskap. Det ingår i den där stolta bilden att man inte ska tappa behärskningen utåt och göra impulsiva val.
Därför kommer Löw att få sitt sista stora uppdrag. Sen är det adjö. Jag gör i och för sig fel i att sia om framtiden för ett landslag som jag inte följer nära, men av det jag har att utgå ifrån är det min bedömning.
Nu så till varför det inte är lika betydelsefullt för Sverige längre fram jämfört med de andra nämnda stora ögonblicken.
Det beror på att 4-4 inte hindrar det faktum att Tyskland lär vinna gruppen ändå.
När Sverige står inför ett knivigt playoff mot ett Belgien, ett Rumänien eller ett Frankrike, spelar det faktiskt ingen jättestor roll att man tidigare har gjort en bragd i Berlin. Visst, man vet att man kan komma tillbaka. Bra för lagmoralen och allt. Men att utföra det är fortfarande en utmaning. Sverige är helt enkelt inte en stornation och kan inte iskallt vinna mot jämnbördigt eller bättre motstånd.
Det innebär att Sverige fortfarande löper en stor risk att inte få åka till Brasilien 2014.
Vilket vore en mycket större besvikelse än glädjen över det som man åstadkom i Berlin i oktober 2012.
Helt ärligt känner jag att den gångna veckans mest viktiga händelse var upphämtningen mot Färöarna.
En imponerande demonstration av främst Zlatan Ibrahimovic räddade en seger som inte alls var lika given som alla ville få det till. I just det läget var det till och med mer som talade för att Färöarna skulle ordna minst kryss än att Sverige skulle vända på steken borta mot ett lag som hade vittring på en skräll. Att spela uppoffrande och destruktivt i det läget är betydligt lättare än att lirka upp motståndet. Särskilt för ett landslag som brukar ha väldigt svårt för just det.
Dessutom är Färöarna långt ifrån Europas allra lägsta bottenskikt. De har uppnått bra resultat flera gånger i sin historia. Det är inte San Marino eller Liechtenstein det handlar om. Blåbär, ja, men inte ett landslagsskämt.
Prestationen av Sverige var förstås ingenting jämfört med den som det här inlägget handlar om, men betydelsen kan visa sig bli större. Poängtapp mot Färöarna hade kunnat bli ödesdigert. Förlust mot Tyskland hade varit kalkylerat.
Hoppas återkomma med någon form av landslagsåterblick apropå den historiska vikten av 4-4.
Annars summerar jag bara tisdagens kvalomgång med detta:
Olivier Giroud för president!
