Grupp E
En av grupperna med flera uppseendeväckande resultat. Eller, de var ju på sätt och vis väntade.
Det började med Sverige och Irland, där vi hade fått hybris av någon anledning och räknade ganska kallt med tre poäng. Trots det svaga kvalet och ett manskap som inte var klasser högre än irländarna, Zlatan borträknat.
Sverige brukar ju ha svårt mot lag från de brittiska öarna, storlaget England borträknat, så vi borde ha varit varnade. Irland ägde första halvlek. Inte genom bländande spel, men genom att attackera och skapa farligheter. Sverige vaknade alldeles för sent och fick därmed vara nöjt med 1-1. Dock så spelade man ju på pappret bort sig eftersom det var enda matchen där tre poäng kunde hämtas.
Belgien som fortfarande - med rätta - är Europas hajplag kunde inte fått sämre startmotstånd än ett nederlagstippat Italien. De röda djävlarna må ha en del rutin från stora sammanhang, men inte som favoriter att vinna turneringar, medan Italien som bekant är ett av de två stora på kontinenten sett till de senaste hundra åren.
Så kontrades Belgien sönder av detta på pappret bleka Italien som utöver drömmotstånd också hade den bästa möjliga tränaren på bänken - Antonio Conte. 2-0 till hans lag var rättvist men man skulle överträffa sig ytterligare innan turneringen var över. Jag vill dock få det sagt här att de inte charmade mig för i min värld är Italien inte ett gäng dussinlirare som kämpar till sig framgång, utan ett av världens bästa fotbollslandslag. Graziano Pelle? Giaccherini? Den brasilianske fotbollsprodukten Eder? Tack, men nej, tack.
Belgien var nu rejält pressat men visade karaktär och körde över ett Irland som ju inte hade något att förlora. Hazard briljerade så som alla hade hoppats.
För Sverige blev det en herrans massa snack om brist på "avslut på mål". Ett ointellektuellt sätt att se på fotboll där skott på mål kan innebära en harmlös rullare från 30 meter, medan en nick från tio meter som svischar förbi stolpen inte dokumenteras. Det blev lite som när Sverige åkte ut mot Tyskland 2006 och ingen ville se att Lagerbäck faktiskt hade rätt i att värdlandet trots allt inte skapat så mycket utom en massa långskott utifrån.
Nå, skott eller inte skott, den här gången hade ju kritikerna rätt i att Sverige var uselt mot Irland. Mot Italien presterade man ungefär så bra som man kan men hängde inte med när Eder drog i gasen.
Mot Belgien gjorde Sverige sin bästa match i turneringen och fick ju ett mål helt omotiverat bortdömt i början av andra halvlek. Men det går ju knappast att skilja EM-besvikelsen överlag på den situationen. Nainggolan satte spiken i kistan med det som i vissa kretsar kallas "mörsare".
Italien hade ingenting att spela för mot Irland. Man kunde inte ens lägga sig då gruppsegern var säkrad. Den detaljen kanske var en nackdel för Martin O'Neills män, som dessutom var för mycket av ett brunkarlag för att kunna ta en seger på beställning. Och det satt ju långt inne men i 85:e minuten nickade Brady in 1-0 och så var turkarna borta från EM. Irland tog sista tredjeplatsen tack vare det målet.
Grupp F
Österrike var uppsnackat. Ungern var tillbaka efter 14 raka kval utan framgång. Portugal hade sett bättre ut förr. Och Island tog inte många på allvar.
Gruppen var därför inte alltför svårtippat men det blev precis tvärtom. Österrike svek, medan Ungern märkligt nog vann gruppen och där Portugal fick kämpa sig till avancemang verkade Island hela tiden med i matchen.
Men så är ju också tillfälligheternas makt stor i fotboll. Hade David Alabas skott gå in istället för att träffa stolpens insida i inledningen av premiären talar mycket för att Ungern hade fått säga hejdå redan där. Ungern hade dessutom flyt med skotten i avslutningsmatchen mot Portugal. Verkligheten skulle hinna ikapp de rödvitgröna i åttondelen, men lite framgång får man unna det lag som för länge länge sen kallades för de magnifika magjarerna. Hur hade man lyckats vara så långt borta från slutspel när länder som Lettland och Slovenien för längesen fått känna på kvalframgångar?
Island hade tagit sig till EM genom att ligga före både Turkiet och Nederländerna i kvalet men för de breda massorna är det egna regler som gäller, och när vår media inte "hjälper till" blir det lätt så att man kan beskriva ett sånt landslag som ett blåbärsgäng. Därför tyckte alla att det var en supersensation att man tog sig vidare från gruppen och den så kallat tråkiga fotbollen hade man överseende med. Det var ju Island. Den en gång så föraktade Lagerbäck blev under några veckor en populismens hyllningsfigur.
Men även där ska det ju sägas att Österrike hade lite otur i den spännande avslutningsmatchen där ett rödvitt 2-1-mål hängde i luften, och det hade ju skickat ut Island och "vulkanen" tillbaka till ön.
Istället kontrade IFK Norrköpings "Trasten" Traustasson in 2-1 åt andra hållet. Vi får sträcka oss tillbaka till EM 1992 för att minnas förra gången en sån sak hände. Då nickade Janne Eriksson in 1-0 till Sverige mot Frankrike.
söndag 23 oktober 2016
tisdag 11 oktober 2016
Utvärdering av EM - del II
Grupp C
Efter många års puttrande blev det äntligen Polens tur. För första gången på 30 år tog man sig vidare från ett gruppspel i slutspelet. Det såg inte överdrivet bra ut i premiären mot Nordirland och Milik blev turneringen igenom en usel målsumpare, till skillnad från hur det blivit nu i ligasäsongen där han öser in mål för Napoli. Det blev ändå seger och efter kryss mot Tyskland i den andra matchen var det inget snack om saken.
Tyskland behövde aldrig förta sig och efter flera övertygande turneringar fanns det inget att reagera på överhuvudtaget gällande världsmästarna.
Ukraina blev liksom Rumänien i Grupp A ett blekt lag som inte gjorde många glada. Jag missade för övrigt deras nyckelmatch mot Nordirland där britterna i mina ögon skrällde med att vinna.
Även de grönvita noterade fotbollshistoria för första gången på 30 år och det handlade om att de överhuvudtaget var med. Med ett på pappret mycket svagt manskap kämpade man till sig en tredjeplats och jämn målskillnad vilket faktiskt förde laget vidare till åttondel. En praktsensation för ett landslag som fram till nu inte hade varit nära en att kvala in till en turnering på decennier, men å andra sidan byggde ju allting på den där segern mot Ukraina.
Grupp D
Kroatien tog lite revansch för senaste EM där man var ytterst nära att kicka ut blivande mästarna Spanien i gruppspelet men fick se sig själva utslagna. Den här gången gick båda vidare men när de åter möttes i den sista gruppspelsmatchen var det schackrutorna som vann och tog därmed gruppsegern.
Den utgången borde inte ha betytt så jättemycket för de regerande Europamästarna men så som åttondelen gick kanske det ändå var ödesdigert.
Själv såg jag inte så mycket av den matchen eftersom jag hade mina ögon på Turkiets match mot Tjeckien. Även där en repris på ett gruppavgörande. Det var ju 2008 när Turkiet stod för en av många makalösa upphämtningar genom att besegra ett starkare Tjeckien med 3-2.
Turkiet har ju varit laget som ofta sviker i kvalet men när man väl är med i slutspelet levererar man alltid och den kvällen svek man inte. Efter två usla matcher var man riktigt utskällda, och då tog man fram heroismen och körde över tjeckerna inför sina fanatiska fans. Ändå blev det då ett trendbrott eftersom det visade sig inte räcka. 0-3 mot Spanien i andra matchen visade sig för kostsamt.
Tjeckien hade ärligt talat inte mycket att hämta i EM och utan att göra bort sig slutade man sist i gruppen. Minnesvärt för deras del blir upphämtningen från 0-2 till 2-2 mot Kroatien. En match som folk mest kommer att minnas för den kroatiska supporterprotesten med inkastad rökbomb och det påföljande internbråket på läktarna.
Efter många års puttrande blev det äntligen Polens tur. För första gången på 30 år tog man sig vidare från ett gruppspel i slutspelet. Det såg inte överdrivet bra ut i premiären mot Nordirland och Milik blev turneringen igenom en usel målsumpare, till skillnad från hur det blivit nu i ligasäsongen där han öser in mål för Napoli. Det blev ändå seger och efter kryss mot Tyskland i den andra matchen var det inget snack om saken.
Tyskland behövde aldrig förta sig och efter flera övertygande turneringar fanns det inget att reagera på överhuvudtaget gällande världsmästarna.
Ukraina blev liksom Rumänien i Grupp A ett blekt lag som inte gjorde många glada. Jag missade för övrigt deras nyckelmatch mot Nordirland där britterna i mina ögon skrällde med att vinna.
Även de grönvita noterade fotbollshistoria för första gången på 30 år och det handlade om att de överhuvudtaget var med. Med ett på pappret mycket svagt manskap kämpade man till sig en tredjeplats och jämn målskillnad vilket faktiskt förde laget vidare till åttondel. En praktsensation för ett landslag som fram till nu inte hade varit nära en att kvala in till en turnering på decennier, men å andra sidan byggde ju allting på den där segern mot Ukraina.
Grupp D
Kroatien tog lite revansch för senaste EM där man var ytterst nära att kicka ut blivande mästarna Spanien i gruppspelet men fick se sig själva utslagna. Den här gången gick båda vidare men när de åter möttes i den sista gruppspelsmatchen var det schackrutorna som vann och tog därmed gruppsegern.
Den utgången borde inte ha betytt så jättemycket för de regerande Europamästarna men så som åttondelen gick kanske det ändå var ödesdigert.
Själv såg jag inte så mycket av den matchen eftersom jag hade mina ögon på Turkiets match mot Tjeckien. Även där en repris på ett gruppavgörande. Det var ju 2008 när Turkiet stod för en av många makalösa upphämtningar genom att besegra ett starkare Tjeckien med 3-2.
Turkiet har ju varit laget som ofta sviker i kvalet men när man väl är med i slutspelet levererar man alltid och den kvällen svek man inte. Efter två usla matcher var man riktigt utskällda, och då tog man fram heroismen och körde över tjeckerna inför sina fanatiska fans. Ändå blev det då ett trendbrott eftersom det visade sig inte räcka. 0-3 mot Spanien i andra matchen visade sig för kostsamt.
Tjeckien hade ärligt talat inte mycket att hämta i EM och utan att göra bort sig slutade man sist i gruppen. Minnesvärt för deras del blir upphämtningen från 0-2 till 2-2 mot Kroatien. En match som folk mest kommer att minnas för den kroatiska supporterprotesten med inkastad rökbomb och det påföljande internbråket på läktarna.
måndag 10 oktober 2016
Utvärdering av EM
Och så till resultaten i EM som förtjänar lite mer kommentarer. Jag har ju redan tagit upp det bästa och sämsta i EM i mer övergripande termer. Det får bli lite kortare den här gången eftersom jag oftast inte hade så mycket tid eller ork för att djupanalysera det speltekniska. Så, vi kör steg för steg i turneringen och börjar med gruppspelet.
Grupp A
Värdnationens grupp blev ganska så förutsägbar. Vi har ju lärt oss de senaste 4-5 åren att landslagsfotboll nuförtiden är extremt ovisst och man bör således inte satsa stora pengar på det som tidigare kunde ses som givna resultat. Så blev det inte här. Den som fördomsfullt trodde att Rumänien är ett blekt östlag utan stjärnor som knappt har i EM att göra... Fick rätt.
Det enda som möjligen var förvånande var att Albanien tog tredjeplatsen före mer rutinerade Rumänien.
Frankrike var än en gång oslagbart på hemmaplan. Något som jag kan tycka är märkligt eftersom man historiskt har varit ett landslag som inte har kylan att på ett självklart sätt fixa minimikravet i kval och storturneringar som andra giganter på kontinenten som Tyskland och Italien. Kval brukar bli just ett kval.
Så när man då har extrem press på sig att vinna inför hemmapubliken vore det väl upplagt för darr och bakslag?
Men nej, Frankrike brukar fixa det. I samtliga turneringar (det röriga 30-talet ett undantag) som man har varit värd för har man efter i år tagit sig till final. Något som ju inte ens Tyskland, Brasilien och Italien kan skryta med.
Visst, det satt ganska långt inne, segermålen mot Rumänien och Albanien, men så dominerade man ju matcherna totalt och var aldrig nära ett fiasko.
Schweiz var lite av en besvikelse men gjorde ändå det som krävdes. Avsaknaden av en bra center blev tydlig i Seferovic ständigt usla avslutsögonblick.
Albanien var för mig höjdpunkten i gruppen. Massvis med fans på läktarna och spel med hjärtat. Trots en domare utan fingertoppkänsla var man värda en poäng i den laddade öppningsmatchen mot Schweiz och dess alla albaner. Vackrast var när man krigade till sig en seger mot Rumänien... Vilket vi då trodde skulle räcka till avancemang som en av de bästa treorna men så blev det alltså inte.
Grupp B
Gruppen där Rysslands usla framträdande överskuggades av Wales smått sensationella gruppseger. För första gången sedan 1958 var Wales i ett slutspel och de två stjärnorna Ramsey och Bale levererade. Starkt. Man såg inte särskilt bra ut i premiären mot Slovakien och vann något tursamt men växte in i turneringen. Trots en snöplig förlust mot England vann man alltså hela gruppen och skulle överträffa sig själva ytterligare längre fram i turneringen.
England... Som vanligt upphaussat av närblinda PL-tittare. För, ja... Det var många svenskar som talade om detta England som det vassaste på bra länge men i mina ögon var det fortfarande klart svagare än det manskap som Sven-Göran Eriksson hade fram till mitten av 2000-talet, och då gick det ju inte ens sådär fantastiskt bra. Jag har ju inte samma koll nuförtiden, men där man tidigare haft spelare från de största lagen som presterat väl i Europacuperna hade man nu ett hopkok av uppstickare från Leicester och Tottenham, samt formsvaga spelare som inte nått stora höjder under säsongen. Det var ett landslag som i bästa fall hade nått kvartsfinal, i alla fall på pappret.
Slovakien gjorde sitt andra slutspel någonsin och tog sig åter vidare. Den här gången med bättre odds än för sex år sen då man tvingades slå Italien för att göra så.
Sist men inte minst... Ryssland. Detta enorma land som förvisso har hockey och andra idrotter som tar från fotbollen, men som ändå har varit väldigt blekt sedan Sovjetunionens fall. Magin med Hiddink 2008 förblir ett undantag. Nå, det kanske inte var så förvånande heller, men jag hade på känn att deras anonymitet lika gärna kunde betyda att de var bättre än vi tror. Pengar finns ju i klubbfotbollen vilket gett spelarna bra med internationell rutin. Tji, fick jag. Om två år är man värd för VM. Hur ska det gå?
Grupp A
Värdnationens grupp blev ganska så förutsägbar. Vi har ju lärt oss de senaste 4-5 åren att landslagsfotboll nuförtiden är extremt ovisst och man bör således inte satsa stora pengar på det som tidigare kunde ses som givna resultat. Så blev det inte här. Den som fördomsfullt trodde att Rumänien är ett blekt östlag utan stjärnor som knappt har i EM att göra... Fick rätt.
Det enda som möjligen var förvånande var att Albanien tog tredjeplatsen före mer rutinerade Rumänien.
Frankrike var än en gång oslagbart på hemmaplan. Något som jag kan tycka är märkligt eftersom man historiskt har varit ett landslag som inte har kylan att på ett självklart sätt fixa minimikravet i kval och storturneringar som andra giganter på kontinenten som Tyskland och Italien. Kval brukar bli just ett kval.
Så när man då har extrem press på sig att vinna inför hemmapubliken vore det väl upplagt för darr och bakslag?
Men nej, Frankrike brukar fixa det. I samtliga turneringar (det röriga 30-talet ett undantag) som man har varit värd för har man efter i år tagit sig till final. Något som ju inte ens Tyskland, Brasilien och Italien kan skryta med.
Visst, det satt ganska långt inne, segermålen mot Rumänien och Albanien, men så dominerade man ju matcherna totalt och var aldrig nära ett fiasko.
Schweiz var lite av en besvikelse men gjorde ändå det som krävdes. Avsaknaden av en bra center blev tydlig i Seferovic ständigt usla avslutsögonblick.
Albanien var för mig höjdpunkten i gruppen. Massvis med fans på läktarna och spel med hjärtat. Trots en domare utan fingertoppkänsla var man värda en poäng i den laddade öppningsmatchen mot Schweiz och dess alla albaner. Vackrast var när man krigade till sig en seger mot Rumänien... Vilket vi då trodde skulle räcka till avancemang som en av de bästa treorna men så blev det alltså inte.
Grupp B
Gruppen där Rysslands usla framträdande överskuggades av Wales smått sensationella gruppseger. För första gången sedan 1958 var Wales i ett slutspel och de två stjärnorna Ramsey och Bale levererade. Starkt. Man såg inte särskilt bra ut i premiären mot Slovakien och vann något tursamt men växte in i turneringen. Trots en snöplig förlust mot England vann man alltså hela gruppen och skulle överträffa sig själva ytterligare längre fram i turneringen.
England... Som vanligt upphaussat av närblinda PL-tittare. För, ja... Det var många svenskar som talade om detta England som det vassaste på bra länge men i mina ögon var det fortfarande klart svagare än det manskap som Sven-Göran Eriksson hade fram till mitten av 2000-talet, och då gick det ju inte ens sådär fantastiskt bra. Jag har ju inte samma koll nuförtiden, men där man tidigare haft spelare från de största lagen som presterat väl i Europacuperna hade man nu ett hopkok av uppstickare från Leicester och Tottenham, samt formsvaga spelare som inte nått stora höjder under säsongen. Det var ett landslag som i bästa fall hade nått kvartsfinal, i alla fall på pappret.
Slovakien gjorde sitt andra slutspel någonsin och tog sig åter vidare. Den här gången med bättre odds än för sex år sen då man tvingades slå Italien för att göra så.
Sist men inte minst... Ryssland. Detta enorma land som förvisso har hockey och andra idrotter som tar från fotbollen, men som ändå har varit väldigt blekt sedan Sovjetunionens fall. Magin med Hiddink 2008 förblir ett undantag. Nå, det kanske inte var så förvånande heller, men jag hade på känn att deras anonymitet lika gärna kunde betyda att de var bättre än vi tror. Pengar finns ju i klubbfotbollen vilket gett spelarna bra med internationell rutin. Tji, fick jag. Om två år är man värd för VM. Hur ska det gå?
söndag 9 oktober 2016
Den ultimata Allsvenskan - sammanfattningen
Jo, det tog tre år för mig att fullborda min bloggidé. Den ultimata Allsvenskan. De 16 lagen som jag just nu helst skulle vilja ha i Allsvenskan tillsammans för att det ska vara fulländat utifrån både subjektiva och fotbollsestetiska eller historiska perspektiv.
Den sista delen kom i somras och här är en sammanfattning. De sexton lagen blev alltså:
AIK
IK Brage
Degerfors IF
Djurgårdens IF
IF Elfsborg
GAIS
Hammarby IF
Helsingborgs IF
Kalmar FF
IFK Göteborg
IFK Norrköping
Malmö FF
Trelleborgs FF
Örebro SK
Örgryte IS
Östers IF
Det är möjligt att jag tagit ett par annorlunda val om jag hade gjort listan idag, eller inte.
Följande lag hade jag gärna sett i Allsvenskan ändå. Vissa av dem borde nästan varit med, medan andra helt enkelt aldrig skulle kunna klara sig igenom konkurrensen.
Västra Frölunda IF
Vi som växte upp med Allsvenskan under 90-talet minns att Frölunda var hela seriens fula ankunge. Idag är det nästan otroligt att tänka att de ändå var så stabiliserade i Allsvenskan. Trots att den ju på den tiden var mindre än vad den är idag. Men publikunderlaget var alltid uruselt och det finns redan så många Göteborgslag, så det är väl ganska rimligt att de hamnar utanför, men det skulle vara hur retro som helst om de nån gång stack upp huvudet igen längre upp i det svenska seriesystemet. Ärligt talat vet jag inte ens om man fortfarande existerar med tanke på hur många andra lag från regionen det är som ligger högre i seriesystemet.
BK Häcken
Under de senaste åren har Häcken etablerat sig i Allsvenskan till den grad att jag tror att de flesta utanför Göteborg skulle instämma i påståendet "Häcken hör hemma i Allsvenskan". De har tydligen pengarna (näst bästa ekonomin i serien), den karaktäristiska offensiven, relativa sportsliga framgångar; bland annat Europaplatser och Cupseger. Dessutom en ny arena nu. Jag har inget emot Häcken. Snarare beundrar jag dem för att de från absolut ingenstans har stegvis byggt upp sin klubb till den klart starkaste klubben i Göteborg bakom IFK Göteborg. Om fem år kanske de har skapat ytterligare historia så att jag tycker att de inte kan hållas utanför top 16.
Halmstads BK
Okej, ja, här måste jag nog förklara mig och det är mest subjektivt. Har en bra tradition, flera SM-Guld i mer modern tid och är Hallands enda riktiga representant i Allsvenskan. Jag gillar inte bokstaven H (trots att mitt förnamn alltså börjar med det) som namn på klubbar och HBK känns överlag för "snällt". Man harvar bara nere i serien nuförtiden och gör inget väsen av sig. Även om de skulle ha en succésäsong skulle man bara vara snälla Halmstad som ingen på allvar kan tycka illa om. Därför krävs det fler säsonger i Superettan för att jag verkligen ska sakna dem.
Gefle IF
Har blivit lite nutidshistoria med över tio raka säsonger i Allsvenskan och en härlig vinkel i storyn om det urtråkiga laget som ingen gillar. Nu verkar sejouren ta slut och ingen kommer att sakna Gefle. Ärligt talat inte jag heller. Men jag uppskattar det som de skapade under dessa år.
Assyriska FF - När jag var ung gick jag på blattemyten och diggade Assyriska. Och fortfarande har ju Assyriska och "tvillingen" Syrianska mer karaktär än många andra klubbar i landet men det i sig räcker inte. Publiken är säkert hängiven men uppenbarligen alldeles för liten för att man någonsin ska ha större visioner för klubben. Och samma sak gäller förstås Syrianska. Och som om det inte vore nog har vi alltså inte en men två assyriska/syrianska klubbar från Södertälje på den här nivån. Det blir som att man skjuter sig i foten två gånger. Ja, för att jag får ofta känslan att Södertälje som ort - i stort - aldrig kan fullt ut identifiera sig med Assyriska och Syrianska och därför tappar man mark där. Kanske är det värt det. Alla behöver inte vara störst. Det är en annan diskussion. Men generellt tycker jag att vi har för många etniska klubbar i landet. Vilket framförallt hämmar Stockholms södra förorter och kommuner i att ha en större fotbollsklubb som representerar hundratusentals människor som tillsammans skulle kunna ha en klubb som är ÄKTA. Som skulle vara landets mest hårdkokta gäng. Laget från the hood, helt enkelt. Men nä, istället är man andraklassens supportrar till Hammarby och AIK och alla etniska grupper ska ha en egen förening. Ja, här spårade jag ur på riktigt.
Gunnilse IS - Gunnilse hade mindre framgångar på 90-talet men det var inte förrän jag lärde mig att det var Angereds lag som jag fick en hard-on för de rödblå. Här finns potential på riktigt. För klubben finns redan och den heter bara Gunnilse och har koppling till en förort och inte en etnicitet. Dock är det i nuläget orealistiskt att påstå att Gunnilse hör hemma i Allsvenskan.
Åtvidabergs FF - Jo, som östgöte kanske det gör lite extra ont att utelämna brukslaget som på 70-talet spelade Europacupmatcher mot Bayern München. Men vad ska man säga, Degerfors bär sin bruksstämpel på ett sätt som ÅFF kanske inte kan eller vill göra. Så man fick inte plats.
GIF Sundsvall - Representerar norr på ett okej sätt men jag har några subjektiva beefs med giffarna och bittra minnen av hösten 2002 när Peking inte lyckades vinna däruppe vilket resulterade i nedflyttning.
IK Sleipner - Undrar hur okänt Sleipner är för folk utanför Norrköping. Jag tycker i alla fall att om man har ett SM-Guld från 30-talet och är från Norrköping så ska man vara med då och då!
Den sista delen kom i somras och här är en sammanfattning. De sexton lagen blev alltså:
AIK
IK Brage
Degerfors IF
Djurgårdens IF
IF Elfsborg
GAIS
Hammarby IF
Helsingborgs IF
Kalmar FF
IFK Göteborg
IFK Norrköping
Malmö FF
Trelleborgs FF
Örebro SK
Örgryte IS
Östers IF
Det är möjligt att jag tagit ett par annorlunda val om jag hade gjort listan idag, eller inte.
Följande lag hade jag gärna sett i Allsvenskan ändå. Vissa av dem borde nästan varit med, medan andra helt enkelt aldrig skulle kunna klara sig igenom konkurrensen.
Västra Frölunda IF
Vi som växte upp med Allsvenskan under 90-talet minns att Frölunda var hela seriens fula ankunge. Idag är det nästan otroligt att tänka att de ändå var så stabiliserade i Allsvenskan. Trots att den ju på den tiden var mindre än vad den är idag. Men publikunderlaget var alltid uruselt och det finns redan så många Göteborgslag, så det är väl ganska rimligt att de hamnar utanför, men det skulle vara hur retro som helst om de nån gång stack upp huvudet igen längre upp i det svenska seriesystemet. Ärligt talat vet jag inte ens om man fortfarande existerar med tanke på hur många andra lag från regionen det är som ligger högre i seriesystemet.
BK Häcken
Under de senaste åren har Häcken etablerat sig i Allsvenskan till den grad att jag tror att de flesta utanför Göteborg skulle instämma i påståendet "Häcken hör hemma i Allsvenskan". De har tydligen pengarna (näst bästa ekonomin i serien), den karaktäristiska offensiven, relativa sportsliga framgångar; bland annat Europaplatser och Cupseger. Dessutom en ny arena nu. Jag har inget emot Häcken. Snarare beundrar jag dem för att de från absolut ingenstans har stegvis byggt upp sin klubb till den klart starkaste klubben i Göteborg bakom IFK Göteborg. Om fem år kanske de har skapat ytterligare historia så att jag tycker att de inte kan hållas utanför top 16.
Halmstads BK
Okej, ja, här måste jag nog förklara mig och det är mest subjektivt. Har en bra tradition, flera SM-Guld i mer modern tid och är Hallands enda riktiga representant i Allsvenskan. Jag gillar inte bokstaven H (trots att mitt förnamn alltså börjar med det) som namn på klubbar och HBK känns överlag för "snällt". Man harvar bara nere i serien nuförtiden och gör inget väsen av sig. Även om de skulle ha en succésäsong skulle man bara vara snälla Halmstad som ingen på allvar kan tycka illa om. Därför krävs det fler säsonger i Superettan för att jag verkligen ska sakna dem.
Gefle IF
Har blivit lite nutidshistoria med över tio raka säsonger i Allsvenskan och en härlig vinkel i storyn om det urtråkiga laget som ingen gillar. Nu verkar sejouren ta slut och ingen kommer att sakna Gefle. Ärligt talat inte jag heller. Men jag uppskattar det som de skapade under dessa år.
Assyriska FF - När jag var ung gick jag på blattemyten och diggade Assyriska. Och fortfarande har ju Assyriska och "tvillingen" Syrianska mer karaktär än många andra klubbar i landet men det i sig räcker inte. Publiken är säkert hängiven men uppenbarligen alldeles för liten för att man någonsin ska ha större visioner för klubben. Och samma sak gäller förstås Syrianska. Och som om det inte vore nog har vi alltså inte en men två assyriska/syrianska klubbar från Södertälje på den här nivån. Det blir som att man skjuter sig i foten två gånger. Ja, för att jag får ofta känslan att Södertälje som ort - i stort - aldrig kan fullt ut identifiera sig med Assyriska och Syrianska och därför tappar man mark där. Kanske är det värt det. Alla behöver inte vara störst. Det är en annan diskussion. Men generellt tycker jag att vi har för många etniska klubbar i landet. Vilket framförallt hämmar Stockholms södra förorter och kommuner i att ha en större fotbollsklubb som representerar hundratusentals människor som tillsammans skulle kunna ha en klubb som är ÄKTA. Som skulle vara landets mest hårdkokta gäng. Laget från the hood, helt enkelt. Men nä, istället är man andraklassens supportrar till Hammarby och AIK och alla etniska grupper ska ha en egen förening. Ja, här spårade jag ur på riktigt.
Gunnilse IS - Gunnilse hade mindre framgångar på 90-talet men det var inte förrän jag lärde mig att det var Angereds lag som jag fick en hard-on för de rödblå. Här finns potential på riktigt. För klubben finns redan och den heter bara Gunnilse och har koppling till en förort och inte en etnicitet. Dock är det i nuläget orealistiskt att påstå att Gunnilse hör hemma i Allsvenskan.
Åtvidabergs FF - Jo, som östgöte kanske det gör lite extra ont att utelämna brukslaget som på 70-talet spelade Europacupmatcher mot Bayern München. Men vad ska man säga, Degerfors bär sin bruksstämpel på ett sätt som ÅFF kanske inte kan eller vill göra. Så man fick inte plats.
GIF Sundsvall - Representerar norr på ett okej sätt men jag har några subjektiva beefs med giffarna och bittra minnen av hösten 2002 när Peking inte lyckades vinna däruppe vilket resulterade i nedflyttning.
IK Sleipner - Undrar hur okänt Sleipner är för folk utanför Norrköping. Jag tycker i alla fall att om man har ett SM-Guld från 30-talet och är från Norrköping så ska man vara med då och då!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)