Än en gång ställs världens mest onödiga fråga - "varför älskar vi svenskar engelsk fotboll/Premier League?" - den här gången i Aftonbladets webb-tv-program Sportmagasinet, och trots att det finns en Kalle Karlsson bredvid ärkemuppen i mitten och muppen till höger, får man högra samma klischéer men framförallt samma "förmåga" att undgå några av de mest uppenbara förklaringarna.
Väldigt verklighetsfrånvänt blir det också när man frågar svenska landslagsspelare - majoriteten födda i mitten av 80-talet eller senare - vad det beror på och de kommer med en massa snack om Tipsextra.
Newsflash, medelsvenssons: Tipsextra har inte existerat sedan 1994.
Jag var den sista generationen som fick uppleva Tipsextra. Jag var 11 år gammal när den upphörde att existera.
Pontus Wernbloom som är flera år yngre än mig talar om Tipsextra. Kanske var det dåligt klippt, jag vet inte.
Tipsextra, långbollar, leriga planer och en passionerad supporterkultur har välidgt lite med Premier League att göra.
Men den förnekelsene kan jag någonstans acceptera. Har man svårt att svälja verkligheten när något som man har haft har försvunnit, kan jag titta bort.
Men att det sitter folk i en svensk studio, och vägrar bara medge att man inte har kunskap eller vetskap, och istället väljer att bara ljuga, det borde vara oacceptabelt, och Kalle Karlsson som faktiskt kan borde skämmas för att han inte ens antyder en invändning.
Jag talar om att någon kan sitta och säga att en anledning till PL:s popularitet i Sverige är att det är ett jävla drag på arenorna, men att man ibland slår på italiensk fotboll och det är helt tyst.
Uh-huh.
Det är ett jävla drag på arenor med en massa turister som behandlar spektaklet som en nöjespark där man tar bilder på "kändisar" i VÄRLDENS BÄSTA LIGA. Där man får tillsägelse av vakter att inte ställa sig upp på vissa arenor.
Där det inte är något drag är en kurva full av engagerade italienska ultras. Då är det helt tyst. För Nina Lönngren har sett en fotbollsmatch som ingen annan har sett, som bara existerar i hennes påhittade värld, inte mer än ett alibisvar för någon som säger något bara för att ha något att säga. Det är en journalist, det.
På något sätt konstateras ändå alltid efter en Europacupmatch att ett engelskt lag har blivit totalt utsjunget av bortasektionen med italienska fans. Till och med när det är ljumna Udinese det handlar om.
Traditionen är en faktor, men vill ni har det riktiga svaret på varför Premier League är överlägset mest populärt i Sverige jämfört med andra ligor?
Take a wild fucking guess. Eller två.
1. Det engelska språket. Vi i Sverige har i decennier matats med engelskspråkigt populärkultur på grund av språkets hegemoniska ställning som ett internationellt språk, och fotbollen är inget undantag. Gemene man är för lat eller för ointresserad för att närma sig en liga där fördjupning kräver en viss nyfikenhet för en annorlunda kultur och eller språk än den som man är van vid.
2. Av samma anledning som urkorkade Hollywoodfilmer säljer bättre än seriösa filmer som utgår från tänkande människor som åskådare. Premier League är en själlös Chips och Cola-liga precis som nämnda Hollywoodfilmer. Det kommer alltid att sälja. Det har ingenting med Tipsextra att göra. Och snälla, börja inte hänvisa till West Brom, Norwich etc. Om PL:s essens bestod av dessa lag som har halva foten kvar i 80-talet så skulle inte ens det engelska språket kunna rädda PL från att tappa alla svenssons till Real Madrid/Barcelona på Canal Plus (eller förlåt, C More).
Tack för den här gången.
lördag 17 november 2012
söndag 4 november 2012
49
En av få ljusglimtar i dagens moderna fotboll är att det - med situationen i Spanien som undantag - ytterst sällan händer att det kommer fram ett lagbygge som är så mäktigt att det i en oändlighet kan undvika att förlora. Orsaken kan vi diskutera någon annan gång, men de två främsta är ökandet av antalet viktiga matcher, som nog gör att fokus förr eller senare kommer att tappas i nån ligamatch, och det faktum att förändringar kan ske snabbare med cashens påverkan. Det skapar instabilitet.
Sedan Grande Milans storhetstid som jag fick vara med om i mina tidigaste fotbollsår, har det bara hänt två gånger att ett lag i de stora ligorna gått helt obesegrat i en ligasäsong.
Först var det Arsenal som klarade av det 2003-04, och sen Juventus som förra säsongen upprepade bedriften.
Arsenals svit slutade hösten 2004 på grund av en superfilmning av "tuffingen" Wayne Rooney. Det var en jämn match mellan dåtidens två stora giganter i engelsk fotboll och i mitten av andra halvlek kom straffen som Rooney fixade. Arsenal lyckades inte kvittera och under den intensiva jakten utökade United till 2-0.
Därmed stannade Arsenals svit på 49 matcher. Jag kan tänka mig att man någon gång under den sviten hade med sig ett avgörande domarmisstag, men att matchen som avslutade sviten avgjordes på en pinsam filmning är tragiskt.
Fast det har ordnat ett bra sätt att tysta Arsenalfans som fortfarande fast i sin förljugna fyrkantiga värld hävdar att det spelas hederlig fotboll i England medan "italienare filmar".
Precis som Thierry Henrys show mot Roma i Champions League i början av millenniet var ett bra sätt att tysta de romanisti som hakade på anti-Henry-tåget ("han levererar bara mot skitlag"), för att inte tala om hans prestation mot Inter (5-1 på San Siro) något år senare.
Nå, igår kväll upprepade sig historien delvis när även Juventus svit stannade på 49 matcher, i och med att Inter av alla lag kom till Juves nya arena och enligt rapporter helt välförtjänt vann med 3-1. Jag hade matchen på i bakgrunden medan jag sysslade med hemtenta, så jag såg inte mycket, förutom de två sista målen.
Det kommer att svida extra för alla Juventini av uppenbara skäl. Juve har ju mer eller mindre levt på hatet mot Inter post-Calciopoli och nästan alltid vunnit hemmamatcherna mot de blåsvarta oavsett. När Inter varit som bäst, eller Juventus varit i den djupaste dvalan, så har man fixat den här prestigematchen.
På så sätt är det ju typiskt att man förlorar när man har etablerat en tillbakagång i maktförhållandet till Inter.
Kontentan däremot lär inte bli överdrivet stor. Inter känns inte superstabilt och Napoli är för beroende av vissa spelare. Juventus kommer att vinna ligan även 2013.
Sedan Grande Milans storhetstid som jag fick vara med om i mina tidigaste fotbollsår, har det bara hänt två gånger att ett lag i de stora ligorna gått helt obesegrat i en ligasäsong.
Först var det Arsenal som klarade av det 2003-04, och sen Juventus som förra säsongen upprepade bedriften.
Arsenals svit slutade hösten 2004 på grund av en superfilmning av "tuffingen" Wayne Rooney. Det var en jämn match mellan dåtidens två stora giganter i engelsk fotboll och i mitten av andra halvlek kom straffen som Rooney fixade. Arsenal lyckades inte kvittera och under den intensiva jakten utökade United till 2-0.
Därmed stannade Arsenals svit på 49 matcher. Jag kan tänka mig att man någon gång under den sviten hade med sig ett avgörande domarmisstag, men att matchen som avslutade sviten avgjordes på en pinsam filmning är tragiskt.
Fast det har ordnat ett bra sätt att tysta Arsenalfans som fortfarande fast i sin förljugna fyrkantiga värld hävdar att det spelas hederlig fotboll i England medan "italienare filmar".
Precis som Thierry Henrys show mot Roma i Champions League i början av millenniet var ett bra sätt att tysta de romanisti som hakade på anti-Henry-tåget ("han levererar bara mot skitlag"), för att inte tala om hans prestation mot Inter (5-1 på San Siro) något år senare.
Nå, igår kväll upprepade sig historien delvis när även Juventus svit stannade på 49 matcher, i och med att Inter av alla lag kom till Juves nya arena och enligt rapporter helt välförtjänt vann med 3-1. Jag hade matchen på i bakgrunden medan jag sysslade med hemtenta, så jag såg inte mycket, förutom de två sista målen.
Det kommer att svida extra för alla Juventini av uppenbara skäl. Juve har ju mer eller mindre levt på hatet mot Inter post-Calciopoli och nästan alltid vunnit hemmamatcherna mot de blåsvarta oavsett. När Inter varit som bäst, eller Juventus varit i den djupaste dvalan, så har man fixat den här prestigematchen.
På så sätt är det ju typiskt att man förlorar när man har etablerat en tillbakagång i maktförhållandet till Inter.
Kontentan däremot lär inte bli överdrivet stor. Inter känns inte superstabilt och Napoli är för beroende av vissa spelare. Juventus kommer att vinna ligan även 2013.
torsdag 18 oktober 2012
Största prestationen, men inte största ögonblicket
Så mycket ändrades så snabbt, rollerna blev helt omvända, men kanske betyder det ganska lite nästa höst när allt avgörs.
4-4 är utan tvekan det mest otroliga som hänt i svensk landslagsfotboll någonsin, och det säger jag utan att vara KRONOCENTRISK.
Eller, 4-4 i sig mot Tyskland borta i en tävlingsmatch är ju visserligen sjukt, men det är inhämtningen som gör berättelsen. Mot ett landslag som Tyskland, på bortaplan, efter att ha behandlats som San Marino i första halvlek.
Märk väl att det inte betyder att det är det största som har hänt i landslagets historia. Där vet jag inte ens om det kommer på Top 10. Jag tror det, men det är långt ifrån.
Vad som är otroligt, vad som är bragd, är inte samma sak som det mest betydelsefulla.
4-4 i ett kval mot Tyskland är inte i närheten av straffdramat mot Rumänien, för att inte tala om allt annat som hände på 50-talet, 70-talet, 00-talet och så vidare.
Men att vinna mot Rumänien i en kvartsfinal - eller i Sveriges fall kryssa och ta sig vidare på straffar - är såklart ingen bragd. För Rumänien var i bästa fall snäppet bättre än Sverige.
Att gå till final på hemmaplan i ett VM är stort. Men Sverige var ett mycket starkt fotbollsland på 50-talet och även om man möjligen överpresterade med de allra största stjärnorna exkluderade på grund av principen om amatörskap på den tiden, är det inget chockerande.
Inte heller att nolla Argentina i Japan för tio år sen.
Att inhämta ett 0-4-underläge mot Tyskland däremot, det är mer än en chock. Det finns inte på kartan. Eller, fanns inte. Det finns inte för något landslag i hela världen. Inte i en tävlingsmatch. Att lilla Sverige gör det drar upp oddsen en aning. Det var en Hollywoodfantasi.
Och det är där jag kan känna viss besvikelse, även om jag såklart är glad att det hände och att jag fick vara med om det.
För det där med Hollywood är ju Erik Hamrén i en nötskal. Jag har inte mycket emot Hamrén som person, men som en figur, som en representant för hela fotbollens kapitulation inför bra fotboll-fascismen kommer jag alltid att förhålla honom till en mer jordnära och på ett roande sätt avskydd Lagerbäckfotboll.
Med tiden har hans konstgjorda optimism och populism fått sig några rejäla törn, i form av utklassningen i Rotterdam och den veka förlusten mot Ukraina i somras.
Det var upplagt för att den ultimata dödsstöten skulle komma mot Tyskland, och allt gick planenligt, fram till det att Zlatan nickade in reduceringen.
Så fick Hamrén sin story och allt det här kan leva ett tag till.
Jag antar att många skulle säga att han kanske trots allt har tillfört något; att det som vi såg i tisdags aldrig hade kunnat hända med Lagerbäcks mentalitet.
Kanske så, men jag ser hellre ett landslag som tar sitt ansvar och ser till att göra det minsta som alla begär, än det som försöker vinna en tävling i popularitet.
Det är hursomhelst fascinerande hur allt detta vänds upp- och ned på bara en halvtimme.
Nu har Hamrén köpt sig väldigt mycket tid medan Jogi Löw nog har sett slutet. Det kanske redan var tänkt att han skulle avgå efter Brasilien 2014, men nu råder det ingen tvekan om det. Bara en VM-vinst, men jag har oerhört svårt att se något annat land än Brasilien ta hem det. Tyskland är Tyskland. De har en stolt tradition av att aldrig vika ner sig. Även när man förlorar sker det på ett relativt omärkvärdigt sätt. Undantagen finns, men de ändrar inte den allmäna bilden.
Det är just detta som börjat avvecklas under Löws ledning, eller kanske under de tidigare åren på 2000-talet när man ständigt letade efter en permanent lösning. Men Löw har kommit att symbolisera ändringen. Den organisatoriska lagmaskinens sönderfall till förmån för den offensiva lagmaskinens uppbyggnad.
Att tappa 4-0 hemma mot ett skandinaviskt land är inget som någon kommer att glömma bort.
Tyskland kommer inte göra något dumt som att kicka tränaren mitt under ett kval eller innan ett mästerskap. Det ingår i den där stolta bilden att man inte ska tappa behärskningen utåt och göra impulsiva val.
Därför kommer Löw att få sitt sista stora uppdrag. Sen är det adjö. Jag gör i och för sig fel i att sia om framtiden för ett landslag som jag inte följer nära, men av det jag har att utgå ifrån är det min bedömning.
Nu så till varför det inte är lika betydelsefullt för Sverige längre fram jämfört med de andra nämnda stora ögonblicken.
Det beror på att 4-4 inte hindrar det faktum att Tyskland lär vinna gruppen ändå.
När Sverige står inför ett knivigt playoff mot ett Belgien, ett Rumänien eller ett Frankrike, spelar det faktiskt ingen jättestor roll att man tidigare har gjort en bragd i Berlin. Visst, man vet att man kan komma tillbaka. Bra för lagmoralen och allt. Men att utföra det är fortfarande en utmaning. Sverige är helt enkelt inte en stornation och kan inte iskallt vinna mot jämnbördigt eller bättre motstånd.
Det innebär att Sverige fortfarande löper en stor risk att inte få åka till Brasilien 2014.
Vilket vore en mycket större besvikelse än glädjen över det som man åstadkom i Berlin i oktober 2012.
Helt ärligt känner jag att den gångna veckans mest viktiga händelse var upphämtningen mot Färöarna.
En imponerande demonstration av främst Zlatan Ibrahimovic räddade en seger som inte alls var lika given som alla ville få det till. I just det läget var det till och med mer som talade för att Färöarna skulle ordna minst kryss än att Sverige skulle vända på steken borta mot ett lag som hade vittring på en skräll. Att spela uppoffrande och destruktivt i det läget är betydligt lättare än att lirka upp motståndet. Särskilt för ett landslag som brukar ha väldigt svårt för just det.
Dessutom är Färöarna långt ifrån Europas allra lägsta bottenskikt. De har uppnått bra resultat flera gånger i sin historia. Det är inte San Marino eller Liechtenstein det handlar om. Blåbär, ja, men inte ett landslagsskämt.
Prestationen av Sverige var förstås ingenting jämfört med den som det här inlägget handlar om, men betydelsen kan visa sig bli större. Poängtapp mot Färöarna hade kunnat bli ödesdigert. Förlust mot Tyskland hade varit kalkylerat.
Hoppas återkomma med någon form av landslagsåterblick apropå den historiska vikten av 4-4.
Annars summerar jag bara tisdagens kvalomgång med detta:
Olivier Giroud för president!
4-4 är utan tvekan det mest otroliga som hänt i svensk landslagsfotboll någonsin, och det säger jag utan att vara KRONOCENTRISK.
Eller, 4-4 i sig mot Tyskland borta i en tävlingsmatch är ju visserligen sjukt, men det är inhämtningen som gör berättelsen. Mot ett landslag som Tyskland, på bortaplan, efter att ha behandlats som San Marino i första halvlek.
Märk väl att det inte betyder att det är det största som har hänt i landslagets historia. Där vet jag inte ens om det kommer på Top 10. Jag tror det, men det är långt ifrån.
Vad som är otroligt, vad som är bragd, är inte samma sak som det mest betydelsefulla.
4-4 i ett kval mot Tyskland är inte i närheten av straffdramat mot Rumänien, för att inte tala om allt annat som hände på 50-talet, 70-talet, 00-talet och så vidare.
Men att vinna mot Rumänien i en kvartsfinal - eller i Sveriges fall kryssa och ta sig vidare på straffar - är såklart ingen bragd. För Rumänien var i bästa fall snäppet bättre än Sverige.
Att gå till final på hemmaplan i ett VM är stort. Men Sverige var ett mycket starkt fotbollsland på 50-talet och även om man möjligen överpresterade med de allra största stjärnorna exkluderade på grund av principen om amatörskap på den tiden, är det inget chockerande.
Inte heller att nolla Argentina i Japan för tio år sen.
Att inhämta ett 0-4-underläge mot Tyskland däremot, det är mer än en chock. Det finns inte på kartan. Eller, fanns inte. Det finns inte för något landslag i hela världen. Inte i en tävlingsmatch. Att lilla Sverige gör det drar upp oddsen en aning. Det var en Hollywoodfantasi.
Och det är där jag kan känna viss besvikelse, även om jag såklart är glad att det hände och att jag fick vara med om det.
För det där med Hollywood är ju Erik Hamrén i en nötskal. Jag har inte mycket emot Hamrén som person, men som en figur, som en representant för hela fotbollens kapitulation inför bra fotboll-fascismen kommer jag alltid att förhålla honom till en mer jordnära och på ett roande sätt avskydd Lagerbäckfotboll.
Med tiden har hans konstgjorda optimism och populism fått sig några rejäla törn, i form av utklassningen i Rotterdam och den veka förlusten mot Ukraina i somras.
Det var upplagt för att den ultimata dödsstöten skulle komma mot Tyskland, och allt gick planenligt, fram till det att Zlatan nickade in reduceringen.
Så fick Hamrén sin story och allt det här kan leva ett tag till.
Jag antar att många skulle säga att han kanske trots allt har tillfört något; att det som vi såg i tisdags aldrig hade kunnat hända med Lagerbäcks mentalitet.
Kanske så, men jag ser hellre ett landslag som tar sitt ansvar och ser till att göra det minsta som alla begär, än det som försöker vinna en tävling i popularitet.
Det är hursomhelst fascinerande hur allt detta vänds upp- och ned på bara en halvtimme.
Nu har Hamrén köpt sig väldigt mycket tid medan Jogi Löw nog har sett slutet. Det kanske redan var tänkt att han skulle avgå efter Brasilien 2014, men nu råder det ingen tvekan om det. Bara en VM-vinst, men jag har oerhört svårt att se något annat land än Brasilien ta hem det. Tyskland är Tyskland. De har en stolt tradition av att aldrig vika ner sig. Även när man förlorar sker det på ett relativt omärkvärdigt sätt. Undantagen finns, men de ändrar inte den allmäna bilden.
Det är just detta som börjat avvecklas under Löws ledning, eller kanske under de tidigare åren på 2000-talet när man ständigt letade efter en permanent lösning. Men Löw har kommit att symbolisera ändringen. Den organisatoriska lagmaskinens sönderfall till förmån för den offensiva lagmaskinens uppbyggnad.
Att tappa 4-0 hemma mot ett skandinaviskt land är inget som någon kommer att glömma bort.
Tyskland kommer inte göra något dumt som att kicka tränaren mitt under ett kval eller innan ett mästerskap. Det ingår i den där stolta bilden att man inte ska tappa behärskningen utåt och göra impulsiva val.
Därför kommer Löw att få sitt sista stora uppdrag. Sen är det adjö. Jag gör i och för sig fel i att sia om framtiden för ett landslag som jag inte följer nära, men av det jag har att utgå ifrån är det min bedömning.
Nu så till varför det inte är lika betydelsefullt för Sverige längre fram jämfört med de andra nämnda stora ögonblicken.
Det beror på att 4-4 inte hindrar det faktum att Tyskland lär vinna gruppen ändå.
När Sverige står inför ett knivigt playoff mot ett Belgien, ett Rumänien eller ett Frankrike, spelar det faktiskt ingen jättestor roll att man tidigare har gjort en bragd i Berlin. Visst, man vet att man kan komma tillbaka. Bra för lagmoralen och allt. Men att utföra det är fortfarande en utmaning. Sverige är helt enkelt inte en stornation och kan inte iskallt vinna mot jämnbördigt eller bättre motstånd.
Det innebär att Sverige fortfarande löper en stor risk att inte få åka till Brasilien 2014.
Vilket vore en mycket större besvikelse än glädjen över det som man åstadkom i Berlin i oktober 2012.
Helt ärligt känner jag att den gångna veckans mest viktiga händelse var upphämtningen mot Färöarna.
En imponerande demonstration av främst Zlatan Ibrahimovic räddade en seger som inte alls var lika given som alla ville få det till. I just det läget var det till och med mer som talade för att Färöarna skulle ordna minst kryss än att Sverige skulle vända på steken borta mot ett lag som hade vittring på en skräll. Att spela uppoffrande och destruktivt i det läget är betydligt lättare än att lirka upp motståndet. Särskilt för ett landslag som brukar ha väldigt svårt för just det.
Dessutom är Färöarna långt ifrån Europas allra lägsta bottenskikt. De har uppnått bra resultat flera gånger i sin historia. Det är inte San Marino eller Liechtenstein det handlar om. Blåbär, ja, men inte ett landslagsskämt.
Prestationen av Sverige var förstås ingenting jämfört med den som det här inlägget handlar om, men betydelsen kan visa sig bli större. Poängtapp mot Färöarna hade kunnat bli ödesdigert. Förlust mot Tyskland hade varit kalkylerat.
Hoppas återkomma med någon form av landslagsåterblick apropå den historiska vikten av 4-4.
Annars summerar jag bara tisdagens kvalomgång med detta:
Olivier Giroud för president!
tisdag 18 september 2012
Råsundas last stand - bilder från derbyt
Lite bilder från det sista Stockholmsderbyt någonsin på Råsunda:
Djurgårdens tifo. Per automatik mer behagliga färger än det fula getingnästet på Norra, men innehåll och budskap rätt fantasilöst. "Stockholm tillhör oss"; hade kunnat vara vilket derby som helst.
AIK:s replik - betydligt mäktigare. Med uppmaning till spelarna om att spela in sig i historien rullar man ut tre målningar med historiereferenser. Jag föredrar en feting framför flera halvstora, men retrobilden till höger var lite kusligt vacker att skåda i höstkylan, med tanke på omständighetens historiska tyngd.
Djurgården kom med en överraskning som tyvärr inte alls gör sig bra på bild. Fans påklädda med vitt stavar ut Hata AIK! (åter, lite oinspirerande budskap?) bland resten som är påklädda med mörkblått. Till och med gnagarna som satt omkring mig var öppet imponerade.
AIK inspireras av den skönaste snutsågningen i popens värld (av Dr Dre).
...Och visar skönt distans (?) med smaklös humor.
Sång, etc.
Bengaler. Vet inte hur det rapporterades, men det var väldigt odramatiskt. Det kändes nånstans föga troligt att matchen skulle ställas in helt. Mest som irriterande avbrott. Men just detta var ändå värt avbrottet.
Vem som vann kampen på läktarna?
Omöjligt att säga för min del. Jag satt nära Norra och därifrån får man lätt intrycket att AIK dominerar. Det jag kan säga är att jag hade mina sympatier hos DIF, och att jag kan ge ett minus till AIK.
Minuset för att man använder trummor. Jag vet, det är ett vanligt inslag och särskilt vanligt i den latinska fotbollskulturen som jag känner varmt för (läs Italien och på ett oinitierat sätt Argentina). Men om man nu hela tiden ska skryta om att man har Sveriges mäktigaste publikskara, då ser det inte så bra ut med att manipulera ljudnivån med trumma.
Sen varför jag personligen sympatiserade mer med Djurgården?
Dels för att de var underdogs på alla sätt.
1. De är en mindre klubb.
2. Jag var omringad av gnagare.
3. De låg ju under i andra halvlek.
Men kanske framförallt över det oväntade förspelet där jag fick vara neutral-Peking-in-disguise. Jag tänkte ta tunnelbanan till Solna Centrum via Fridhemsplan, men tåget pajade eller något. En folkmassa dominerad av djurgårdare började därmed vandra ut från stationen för alternativ resväg och jag - som förövrigt av en slump var klädd i jeans och helblå tröja - kunde inte annat än följa ledet bestående av flera hundra DIF-supportrar mot Karlbergs järnvägsstation. Den gemensamma situationen, det späckade tåget med klackskrål och den symboliska ankomsten till Solna skapade en känsla av samhörighet som jag aldrig hade räknat med. Om jag någonsin har känt hur det är att vare djurgårdare, så var det där och då.
Djurgårdens tifo. Per automatik mer behagliga färger än det fula getingnästet på Norra, men innehåll och budskap rätt fantasilöst. "Stockholm tillhör oss"; hade kunnat vara vilket derby som helst.
AIK:s replik - betydligt mäktigare. Med uppmaning till spelarna om att spela in sig i historien rullar man ut tre målningar med historiereferenser. Jag föredrar en feting framför flera halvstora, men retrobilden till höger var lite kusligt vacker att skåda i höstkylan, med tanke på omständighetens historiska tyngd.
Djurgården kom med en överraskning som tyvärr inte alls gör sig bra på bild. Fans påklädda med vitt stavar ut Hata AIK! (åter, lite oinspirerande budskap?) bland resten som är påklädda med mörkblått. Till och med gnagarna som satt omkring mig var öppet imponerade.
AIK inspireras av den skönaste snutsågningen i popens värld (av Dr Dre).
...Och visar skönt distans (?) med smaklös humor.
Bengaler. Vet inte hur det rapporterades, men det var väldigt odramatiskt. Det kändes nånstans föga troligt att matchen skulle ställas in helt. Mest som irriterande avbrott. Men just detta var ändå värt avbrottet.
Vem som vann kampen på läktarna?
Omöjligt att säga för min del. Jag satt nära Norra och därifrån får man lätt intrycket att AIK dominerar. Det jag kan säga är att jag hade mina sympatier hos DIF, och att jag kan ge ett minus till AIK.
Minuset för att man använder trummor. Jag vet, det är ett vanligt inslag och särskilt vanligt i den latinska fotbollskulturen som jag känner varmt för (läs Italien och på ett oinitierat sätt Argentina). Men om man nu hela tiden ska skryta om att man har Sveriges mäktigaste publikskara, då ser det inte så bra ut med att manipulera ljudnivån med trumma.
Sen varför jag personligen sympatiserade mer med Djurgården?
Dels för att de var underdogs på alla sätt.
1. De är en mindre klubb.
2. Jag var omringad av gnagare.
3. De låg ju under i andra halvlek.
Men kanske framförallt över det oväntade förspelet där jag fick vara neutral-Peking-in-disguise. Jag tänkte ta tunnelbanan till Solna Centrum via Fridhemsplan, men tåget pajade eller något. En folkmassa dominerad av djurgårdare började därmed vandra ut från stationen för alternativ resväg och jag - som förövrigt av en slump var klädd i jeans och helblå tröja - kunde inte annat än följa ledet bestående av flera hundra DIF-supportrar mot Karlbergs järnvägsstation. Den gemensamma situationen, det späckade tåget med klackskrål och den symboliska ankomsten till Solna skapade en känsla av samhörighet som jag aldrig hade räknat med. Om jag någonsin har känt hur det är att vare djurgårdare, så var det där och då.
tisdag 21 augusti 2012
Call it Denmark if you want, but...
Det är mindre frustrerande när det är Celtic som gynnas, men svenska lag har varit rätt pinsamma ute i Europa den senaste 12-månadersperioden. Både med landslag och klubblag. På olika sätt. Antingen viker man ner sig eller missat en miljon öppna chanser. Det som sammanfattar allt är att varje gång folk har väldigt positiva vibbar inför det svenska lagets möte, så går det åt helvete.
Det påminner en hel del om hur det var när Stefan Holm alltid var "favorit" när han skulle hoppa i ett OS eller VM, men var knappt nära när det väl var dags.
Med det sagt vill jag inte insinuera att det har varit ett misstag av svensk fotbollsmedia att snacka upp Helsingborgs chanser. Med en normal utdelning hade man vunnit den här matchen med ett par mål. Celtic har visat sig vara precis så blekt som det sades att det skulle vara.
Lycka till i Champions, Bhoys.
I övrigt är jag väldigt förvånad över tystnaden om Henrik Larsson kring den här matchen. Vad fan? Legend i katolska Glasgow och trots allt hjälte på Olympia. Det är väl det enda man tänker på när dessa två lag lottas? Den enda gång där man vill ha lite personfokus försvinner det helt.
Det påminner en hel del om hur det var när Stefan Holm alltid var "favorit" när han skulle hoppa i ett OS eller VM, men var knappt nära när det väl var dags.
Med det sagt vill jag inte insinuera att det har varit ett misstag av svensk fotbollsmedia att snacka upp Helsingborgs chanser. Med en normal utdelning hade man vunnit den här matchen med ett par mål. Celtic har visat sig vara precis så blekt som det sades att det skulle vara.
Lycka till i Champions, Bhoys.
I övrigt är jag väldigt förvånad över tystnaden om Henrik Larsson kring den här matchen. Vad fan? Legend i katolska Glasgow och trots allt hjälte på Olympia. Det är väl det enda man tänker på när dessa två lag lottas? Den enda gång där man vill ha lite personfokus försvinner det helt.
söndag 12 augusti 2012
Coldplay vann EM igen
1. Spanien
Äh, Spanien förtjänar inte ens en utdragen redogörelse för varför de är en stor irritationsfaktor. Varför de är plastiga Coldplay. Duracellkaniner utan karaktär som leverar "bra fotboll" till dig och mig till priset av en stor slabbig korv med bröd, en Barcatröja för 699:-, playstation, rovkapitalism utan ansikte, urvattning etc.
Jag kan inte säga att jag avskyr Spanien, men jag hatar dem. Att förstå vad jag menar med "hata" kräver en historia som fotbollssupporter i typ 20 år. Eller 22, för min del.
Det finns inte heller något jag kan säga som inte redan har diskuterats sönder.
Så, I'll cut to the chase, som man säger. Vill ni höra lite andra åsikter, kan ni scrolla ner till det som jag skrev under turneringens gång.
Spanien är nu det första landet som har vunnit tre raka EM/VM-titlar.
Årets upplaga av Spanien är hyfsat bra, men inte riktigt lika bra som 2010 och klart sämre än 2008.
Fernando Torres gjorde tre mål i EM, varav inga var viktiga. Att han ska vara "tillbaka" eller ha "visat alla" efter hånet och kritiken, är löjligt självbedrägeri. Om han ska ha heder för att ha bidragit till diverse utklassning av ett svagt- eller desperat lag, så visar det väl i sig hur lågt rankad han egentligen är?
Ja, och så en massa andra saker som säkert är sådär viktiga. Men jag pallar inte med det här mer. Det är den 12:e augusti och jag orkar inte skriva om EM mer.
Siffror
4 segrar
2 oavgjorda
0 förluster
12 gjorda mål
1 insläppt mål
Äh, Spanien förtjänar inte ens en utdragen redogörelse för varför de är en stor irritationsfaktor. Varför de är plastiga Coldplay. Duracellkaniner utan karaktär som leverar "bra fotboll" till dig och mig till priset av en stor slabbig korv med bröd, en Barcatröja för 699:-, playstation, rovkapitalism utan ansikte, urvattning etc.
Jag kan inte säga att jag avskyr Spanien, men jag hatar dem. Att förstå vad jag menar med "hata" kräver en historia som fotbollssupporter i typ 20 år. Eller 22, för min del.
Det finns inte heller något jag kan säga som inte redan har diskuterats sönder.
Så, I'll cut to the chase, som man säger. Vill ni höra lite andra åsikter, kan ni scrolla ner till det som jag skrev under turneringens gång.
Spanien är nu det första landet som har vunnit tre raka EM/VM-titlar.
Årets upplaga av Spanien är hyfsat bra, men inte riktigt lika bra som 2010 och klart sämre än 2008.
Fernando Torres gjorde tre mål i EM, varav inga var viktiga. Att han ska vara "tillbaka" eller ha "visat alla" efter hånet och kritiken, är löjligt självbedrägeri. Om han ska ha heder för att ha bidragit till diverse utklassning av ett svagt- eller desperat lag, så visar det väl i sig hur lågt rankad han egentligen är?
Ja, och så en massa andra saker som säkert är sådär viktiga. Men jag pallar inte med det här mer. Det är den 12:e augusti och jag orkar inte skriva om EM mer.
Siffror
4 segrar
2 oavgjorda
0 förluster
12 gjorda mål
1 insläppt mål
Imponerar, men grundproblemet kvarstår
2. Italien
Svårt att argumentera mot Italien i detta EM?
Ja, rätt så. Med tanke på hur turneringen såg ut i stort. Och med tanke på att det var ett av få stornationer som överträffade förväntningarna. Det här var tveklöst Italiens största stund på sex år. Men grundproblemet kommer man aldrig ifrån; Italien kommer aldrig att vara äkta italienskt med Cesare Prandelli som tränare. Deras speciella hållning till defensiv fotboll har inte tagit lika mycket stryk av fotbollens globalisering som exempelvis den engelska långbollsfotbollen. Men liksom det sistnämnda håller den nu, omkring ett decennium senare än sin antites, att gå under och ge plats för en mer internationell stil som handlar om att "ta löpningar" och "skapa ytor", blah blah blah.
Det italienska landslaget visar inte ens samma typ av defensiv briljans eller grinta som tidigare upplagor gjorde. Visst, de besegrade storfavoriten Tyskland i en semifinal. Men ingen kan intala mig att det finns några Baresi, Maldini, Nesta eller Cannavaro i den backlinjen. Det kunde ha varit ett annat landslag.
Men den eviga diskussionen får väl ta stopp där.
Jag får ge Italien cred för att de just gjorde det som jag absolut inte förväntade mig av dem - att de skulle vara skärpta, fokuserade och ofta jävligt bra. Glädjande också att Mario Balotelli till slut tystade kritikerna. Det var ingen utomjordisk prestation av honom, detta EM, men väl godkänt. Segern mot Tyskland var imponerande och stort, och sjuk med tanke på historiken. Men det är matchen mot England som jag kommer att minnas. Jag hade faktiskt aldrig trott att Italien skulle framställa England som ett pojklag i 120 minuter, som de nästan gjorde. Dramatiken och omständigheterna - kvällsmatch på en olympiastadion - gjorde att det trots allt kändes lite italienskt trots allt.
Sen fick man ett definitivt slut på sitt psykologiska övertag mot medelhavsgrannen Spanien.
Siffror
2 segrar
3 oavgjorda
1 förlust
7 gjorda mål
8 insläppta mål
Svårt att argumentera mot Italien i detta EM?
Ja, rätt så. Med tanke på hur turneringen såg ut i stort. Och med tanke på att det var ett av få stornationer som överträffade förväntningarna. Det här var tveklöst Italiens största stund på sex år. Men grundproblemet kommer man aldrig ifrån; Italien kommer aldrig att vara äkta italienskt med Cesare Prandelli som tränare. Deras speciella hållning till defensiv fotboll har inte tagit lika mycket stryk av fotbollens globalisering som exempelvis den engelska långbollsfotbollen. Men liksom det sistnämnda håller den nu, omkring ett decennium senare än sin antites, att gå under och ge plats för en mer internationell stil som handlar om att "ta löpningar" och "skapa ytor", blah blah blah.
Det italienska landslaget visar inte ens samma typ av defensiv briljans eller grinta som tidigare upplagor gjorde. Visst, de besegrade storfavoriten Tyskland i en semifinal. Men ingen kan intala mig att det finns några Baresi, Maldini, Nesta eller Cannavaro i den backlinjen. Det kunde ha varit ett annat landslag.
Men den eviga diskussionen får väl ta stopp där.
Jag får ge Italien cred för att de just gjorde det som jag absolut inte förväntade mig av dem - att de skulle vara skärpta, fokuserade och ofta jävligt bra. Glädjande också att Mario Balotelli till slut tystade kritikerna. Det var ingen utomjordisk prestation av honom, detta EM, men väl godkänt. Segern mot Tyskland var imponerande och stort, och sjuk med tanke på historiken. Men det är matchen mot England som jag kommer att minnas. Jag hade faktiskt aldrig trott att Italien skulle framställa England som ett pojklag i 120 minuter, som de nästan gjorde. Dramatiken och omständigheterna - kvällsmatch på en olympiastadion - gjorde att det trots allt kändes lite italienskt trots allt.
Sen fick man ett definitivt slut på sitt psykologiska övertag mot medelhavsgrannen Spanien.
Siffror
2 segrar
3 oavgjorda
1 förlust
7 gjorda mål
8 insläppta mål
söndag 5 augusti 2012
Historiskt tillkortakommande för det mest sevärda laget
3. Tyskland
Medalj för fjärde gången i rad, men rent historiskt är det ett ganska stort misslyckande, om vi ska räkna in det gamla Västtysklands resultat - vilket vi har en god anledning att göra.
Missen att ta guld i Polen-Ukraina innebär minst 18 år utan guld i ett stort mästerskap, något som landet aldrig riktigt upplevt tidigare, beroende på hur man räknar perioden 1930-1954 som präglades av inställda turneringar, uteslutning på grund av krigsskuld och det uppenbara faktum att det inte spelades något EM på den tiden.
Sedan införandet av ett EM-slutspel 1960, fram till Tysklands senaste guld - EM 1996 - dröjde det aldrig mer än 12 år utan att man vann en stor titel. Det blev guld 1972, 1974, 1980, 1990 och 1996. Emellan dessa också silver 1966, 1976, 1982, 1986 och 1992.
Jag har ältat detta räknande ända sedan bloggen började men... Ja, det är fascinserande.
Men där Tyskland möjligtvis var bäst 2008 och 2010, tycker jag inte att man höll riktigt samma kaliber den här gången. Det skrev jag också en bra bit innan man märkligt nog åkte ut mot Italien i semifinalen. Att man faktiskt hade haft svaga perioder i samtliga gruppspelsmatcher på ett sätt som man i princip inte hade haft tidigare. Till och med i överkörningen mot Grekland bjöd man ju faktiskt in grekerna på ett kvitteringsmål. Jag tycker inte att just det misstaget präglade matchen som helhet, men ändå. Det finns faktiskt ingen anledning alls att tala om Tyskland som ett fruktat vinnarmaskin.
Det finns dock en sak som gör att man kan tala om en maskin och som gör att jag njuter lika mycket som alla andra av att titta på tyskland.
Och det är att man har ett spelskickligt men mycket rakare offensivt spel än Spanien. Löws elva är offensivt ett clockwork. Hans offensiva spelare är inte riktigt lika lena med bollen som spanjorer eller portugiser, men de spelar smart och funktionellt. Vet när de ska släppa bollen.
Annars producerar ju landet fortfarande spelare på löpande band (inte så märkligt egentligen med tanke på att man har både resurser och antal människor att plocka av), så man behöver ju inte deppa över att den och den generationen inte har fått något guld ännu. Det lär komma förr eller senare. Till och med i dagens trupp är de flesta av de bästa redo för minst ett par storturneringar till i sina bästa år. Klose får nog ge sig och Podolskis framtid är oviss. Men Schweinsteiger, Özil, Khedira, Gomez, och så vidare, kommer att få fler chanser.
Siffror
4 segrar
0 oavgjord
1 förlust
9 gjorda mål
5 insläppta mål
Medalj för fjärde gången i rad, men rent historiskt är det ett ganska stort misslyckande, om vi ska räkna in det gamla Västtysklands resultat - vilket vi har en god anledning att göra.
Missen att ta guld i Polen-Ukraina innebär minst 18 år utan guld i ett stort mästerskap, något som landet aldrig riktigt upplevt tidigare, beroende på hur man räknar perioden 1930-1954 som präglades av inställda turneringar, uteslutning på grund av krigsskuld och det uppenbara faktum att det inte spelades något EM på den tiden.
Sedan införandet av ett EM-slutspel 1960, fram till Tysklands senaste guld - EM 1996 - dröjde det aldrig mer än 12 år utan att man vann en stor titel. Det blev guld 1972, 1974, 1980, 1990 och 1996. Emellan dessa också silver 1966, 1976, 1982, 1986 och 1992.
Jag har ältat detta räknande ända sedan bloggen började men... Ja, det är fascinserande.
Men där Tyskland möjligtvis var bäst 2008 och 2010, tycker jag inte att man höll riktigt samma kaliber den här gången. Det skrev jag också en bra bit innan man märkligt nog åkte ut mot Italien i semifinalen. Att man faktiskt hade haft svaga perioder i samtliga gruppspelsmatcher på ett sätt som man i princip inte hade haft tidigare. Till och med i överkörningen mot Grekland bjöd man ju faktiskt in grekerna på ett kvitteringsmål. Jag tycker inte att just det misstaget präglade matchen som helhet, men ändå. Det finns faktiskt ingen anledning alls att tala om Tyskland som ett fruktat vinnarmaskin.
Det finns dock en sak som gör att man kan tala om en maskin och som gör att jag njuter lika mycket som alla andra av att titta på tyskland.
Och det är att man har ett spelskickligt men mycket rakare offensivt spel än Spanien. Löws elva är offensivt ett clockwork. Hans offensiva spelare är inte riktigt lika lena med bollen som spanjorer eller portugiser, men de spelar smart och funktionellt. Vet när de ska släppa bollen.
Annars producerar ju landet fortfarande spelare på löpande band (inte så märkligt egentligen med tanke på att man har både resurser och antal människor att plocka av), så man behöver ju inte deppa över att den och den generationen inte har fått något guld ännu. Det lär komma förr eller senare. Till och med i dagens trupp är de flesta av de bästa redo för minst ett par storturneringar till i sina bästa år. Klose får nog ge sig och Podolskis framtid är oviss. Men Schweinsteiger, Özil, Khedira, Gomez, och så vidare, kommer att få fler chanser.
Siffror
4 segrar
0 oavgjord
1 förlust
9 gjorda mål
5 insläppta mål
Bäst när det gäller
4. Portugal
Jag säger det igen; beundrar verkligen Portugal. Vilket fantastiskt mästerskapslag.
Det fanns en period av några år efter EM 2000 då jag stördes av hur överskattade de faktsikt var - allt baserat på en enda turnerings bländade spel och Luis Figos närvaro.
Men från och med VM 2006 och framåt är det som att platserna är ombytta. Allmänheten ser bristerna - som faktiskt finns där på pappret - i laget och kvalspelet och dömer ut Portugal som inte så värst farliga trots allt. Även om jag inte alltid säger emot så räcker det med att beskåda det som de gör för att jag ska imponeras.
Inget annat lag har samma kombination av defensiv organisation och teknisk briljans.
Men framförallt - inget annat lag får sådan maximal utdelning av sitt manskap. Fortfarande saknas en duglig striker längst fram, men Portugal anpassar sig med sylvasst kontringsspel.
Så har det varit i vartenda slutspel sedan VM 2006. Och under de två senaste har man inledningsvis inte ens räknats med som ett lag för utslagningsfasen.
Det enda man kan invända mot den här gången är att det där med maximal utdelning blev lite sådär i och med att man brände ett jätteläge att ta kanske den mest meriterande segern i sitt lands fotbollshistoria, när man fick den där kontringen mot Spanien i semifinalen.
Siffror
3 segrar
1 oavgjord
1 förlust
6 gjorda mål
4 insläppta mål
Jag säger det igen; beundrar verkligen Portugal. Vilket fantastiskt mästerskapslag.
Det fanns en period av några år efter EM 2000 då jag stördes av hur överskattade de faktsikt var - allt baserat på en enda turnerings bländade spel och Luis Figos närvaro.
Men från och med VM 2006 och framåt är det som att platserna är ombytta. Allmänheten ser bristerna - som faktiskt finns där på pappret - i laget och kvalspelet och dömer ut Portugal som inte så värst farliga trots allt. Även om jag inte alltid säger emot så räcker det med att beskåda det som de gör för att jag ska imponeras.
Inget annat lag har samma kombination av defensiv organisation och teknisk briljans.
Men framförallt - inget annat lag får sådan maximal utdelning av sitt manskap. Fortfarande saknas en duglig striker längst fram, men Portugal anpassar sig med sylvasst kontringsspel.
Så har det varit i vartenda slutspel sedan VM 2006. Och under de två senaste har man inledningsvis inte ens räknats med som ett lag för utslagningsfasen.
Det enda man kan invända mot den här gången är att det där med maximal utdelning blev lite sådär i och med att man brände ett jätteläge att ta kanske den mest meriterande segern i sitt lands fotbollshistoria, när man fick den där kontringen mot Spanien i semifinalen.
Siffror
3 segrar
1 oavgjord
1 förlust
6 gjorda mål
4 insläppta mål
torsdag 2 augusti 2012
Får duga tills nån har stake nog att återgå till långbollar
5. England
Jag hänvisar till mina rader efter Englands kvartsfinalsorti mot Italien i kvartsfinalen, angående det otroliga i att man förlorade den straffsparksläggningen.
England anno 2012 kändes mer sympatiskt än på väldigt länge. När man tar bort den plastiga PL-glorian som skapar en omotiverad hajp kring hyggliga spelare, känns det betydligt mer äkta. Att England är England. Det enda jag egentligen saknade var den gamla skolans guts 'n' glory-fotboll. En Stuart Pearce som slår långbollar och inlägg som sprinters offensivt jagar som hundar.
Men att se den fotbollen på den här nivån idag är ju bara orealistiskt.
Så, även om det var ett ganska lamt England, som dessutom bör nästan skämmas över att ha blivit totalt utspelat av Italien i 120 minuter, är känslan mest positiv. Tacka FA för att de anställde Roy Hodgson.
Siffror
2 vinster
2 oavgjorda
0 förluster
5 gjorda mål
3 insläppta mål
Jag hänvisar till mina rader efter Englands kvartsfinalsorti mot Italien i kvartsfinalen, angående det otroliga i att man förlorade den straffsparksläggningen.
England anno 2012 kändes mer sympatiskt än på väldigt länge. När man tar bort den plastiga PL-glorian som skapar en omotiverad hajp kring hyggliga spelare, känns det betydligt mer äkta. Att England är England. Det enda jag egentligen saknade var den gamla skolans guts 'n' glory-fotboll. En Stuart Pearce som slår långbollar och inlägg som sprinters offensivt jagar som hundar.
Men att se den fotbollen på den här nivån idag är ju bara orealistiskt.
Så, även om det var ett ganska lamt England, som dessutom bör nästan skämmas över att ha blivit totalt utspelat av Italien i 120 minuter, är känslan mest positiv. Tacka FA för att de anställde Roy Hodgson.
Siffror
2 vinster
2 oavgjorda
0 förluster
5 gjorda mål
3 insläppta mål
Gjorde det de kunde. Men jag är kräsen.
6. Tjeckien
Jag hade en dröm om att tjeckerna skulle smyga sig fram till en överraskande avancemang. Det är snyggt när det finns en jämnstark grupp där det ändå finns 2-3 lag som alla snackar om, och en fjärde som är bra, men som glöms bort när det råder konsensus om att man är bra nog för att kunna, men är snäppet svagare och måste sorteras bort vid ett tips. Jämför Nigeria i Sveriges VM-grupp 2002 (som var nära att ställa till det) eller Bulgarien i EM 2004 (som blev ett praktfiasko).
Tjeckien var det där laget den här gången.
Och de lyckades. Men inte riktigt på det sättet som jag hade tänkt mig. Can't explain, men jag fick bara inte den känslan. Dessutom spelar Tjeckien i mina fantasier i klassiskt röd-vitt-blått. Men eftersom Uefa sedan länge infört någon form av total färgseperatism finns det alltid något lag som har antingen vitt, rött eller blått på någon del av stället. Och då måste länder som Frankrike och Tjeckien anpassas. Jävligt irriterande.
Fast det där är sekundärt för känslan. Det jag saknade var kanske mer flärdfulla kontringar. Så som till exempel Nedved och Poborskys 96-upplaga spelade sönder Italiens defensiv.
Ändå. Snacka om att slå i underläge. 1-4 i premiären. Till slut sex poäng och gruppseger.
Siffror
2 vinster
0 oavgjorda
2 förluster
4 gjorda mål
6 insläppta mål
Jag hade en dröm om att tjeckerna skulle smyga sig fram till en överraskande avancemang. Det är snyggt när det finns en jämnstark grupp där det ändå finns 2-3 lag som alla snackar om, och en fjärde som är bra, men som glöms bort när det råder konsensus om att man är bra nog för att kunna, men är snäppet svagare och måste sorteras bort vid ett tips. Jämför Nigeria i Sveriges VM-grupp 2002 (som var nära att ställa till det) eller Bulgarien i EM 2004 (som blev ett praktfiasko).
Tjeckien var det där laget den här gången.
Och de lyckades. Men inte riktigt på det sättet som jag hade tänkt mig. Can't explain, men jag fick bara inte den känslan. Dessutom spelar Tjeckien i mina fantasier i klassiskt röd-vitt-blått. Men eftersom Uefa sedan länge infört någon form av total färgseperatism finns det alltid något lag som har antingen vitt, rött eller blått på någon del av stället. Och då måste länder som Frankrike och Tjeckien anpassas. Jävligt irriterande.
Fast det där är sekundärt för känslan. Det jag saknade var kanske mer flärdfulla kontringar. Så som till exempel Nedved och Poborskys 96-upplaga spelade sönder Italiens defensiv.
Ändå. Snacka om att slå i underläge. 1-4 i premiären. Till slut sex poäng och gruppseger.
Siffror
2 vinster
0 oavgjorda
2 förluster
4 gjorda mål
6 insläppta mål
Fortfarande ett elände
7. Frankrike
Oj... Frankrike, Frankrike, Frankrike. När ska eländet sluta? Jag har repeterat det flera gånger i bloggen. Hela min senare ungdom och begynnelsen av medelålder präglas av franska katastrofer i stora mästerskap. Förutom 2006.
Det är ett sånt stort ämne att jag inte ens orkar gå in på det.
Allt verkade ju vara över. Laget presterade normalt, och fick normal utdelning.
Sen kan man faktiskt fråga sig om det verkligen var ett fiasko. Det som hände senare.
Kanske inte riktigt av samma ofattbara slag som vi såg i alpländerna för fyra år sen och i Sydafrika för två år sen.
0-2 mot ett Sverige som inte har något att spela för. 0-2 mot de blivande mästarna Spanien.
Sett till hur spelet såg ut kanske det inte var någon megakatastrof. Men vafan. 0-2 mot Sverige i en sån avgörande match?
Dessutom bidrog ju hela skitsnacket kring Nasri till känslan av att allt upprepades igen.
Vi får hoppas att det är steg 1 i en normaliseringsprocess. Något att bygga vidare på. Vetskapen om att man i alla fall kan vinna en match och emellanåt vara jävligt bra även när det gäller (Ukraina gällde ju faktiskt jävligt mycket).
Siffror:
1 seger
1 oavgjord
2 förluster
3 gjorda mål
5 insläppta mål
Oj... Frankrike, Frankrike, Frankrike. När ska eländet sluta? Jag har repeterat det flera gånger i bloggen. Hela min senare ungdom och begynnelsen av medelålder präglas av franska katastrofer i stora mästerskap. Förutom 2006.
Det är ett sånt stort ämne att jag inte ens orkar gå in på det.
Allt verkade ju vara över. Laget presterade normalt, och fick normal utdelning.
Sen kan man faktiskt fråga sig om det verkligen var ett fiasko. Det som hände senare.
Kanske inte riktigt av samma ofattbara slag som vi såg i alpländerna för fyra år sen och i Sydafrika för två år sen.
0-2 mot ett Sverige som inte har något att spela för. 0-2 mot de blivande mästarna Spanien.
Sett till hur spelet såg ut kanske det inte var någon megakatastrof. Men vafan. 0-2 mot Sverige i en sån avgörande match?
Dessutom bidrog ju hela skitsnacket kring Nasri till känslan av att allt upprepades igen.
Vi får hoppas att det är steg 1 i en normaliseringsprocess. Något att bygga vidare på. Vetskapen om att man i alla fall kan vinna en match och emellanåt vara jävligt bra även när det gäller (Ukraina gällde ju faktiskt jävligt mycket).
Siffror:
1 seger
1 oavgjord
2 förluster
3 gjorda mål
5 insläppta mål
Kollektiv hjältesaga?
8. Grekland
Åker man ut i en kvartsfinal i ett EM är detå svårt att tala om en hjältesaga. Men Grekland kom rätt nära ändå.
Grekland hade ju i allmänheten pekats ut som en oskötsam EU-medlem som nu skulle få stå i skamvrån. På ett sätt utskällt och hånat, men samtidigt också landet som man skulle tycka synd om.
Den här backstoryn byggde upp dramaturgin rätt bra. Grekland gjorde en turnering som kanske inte var lika skickligt som den i Portugal för åtta år sen, men förmodligen upplevdes laget som mycket mer sevärt och sympatiskt än Rehagels upplagor för EM 2008 och VM 2010.
I den första matchen gick man in som underdogs i dubbel bemärkelse. Dels det ovannämnda, dels att man mötte värdlandet Polen. De började också precis så hopplöst som det kan bli. 0-1 i baken och en man utvisad.
Där borde matchen ha varit spikad. Polen borde ha vunnit och därmed varit i kvarstfinal med ena benet. Grekland borde ha förlorat och i praktiken åkt hem. Men med tio man tog man över matchen totalt och borde i slutändan ha vunnit. Det var en rätt sjuk inställning för ett lag som vi har blivit vana att se som nästan parodiskt försiktiga. Alla stereotyper i övrigt så är det inte i Tyskland eller Sverige som man har funnit förebilden för effektiv tråkfotboll, utan i Grekland.
Att man kämpade för att få 1-1 var tappert. Att man lyckades var förvånande. Att man fortsatte att ösa på efter 1-1 var hybris. Men tack och lov blev man aldrig bestraffade av den här cyniska sporten som man ofta blir.
Resten? Jag mis första halvlek mot Tjeckien men konstaterade att det fanns samma kämparanda som i premiären, även om det inte blev lika bra. Och så huvudmatchen mot Ryssland missade jag helt. En del flyt, visst, men starkt ändå.
Kvarten mot Tyskland var ödets ironi; det faktum att det överhuvudtaget var de länderna som möttes. Många greker kände nog också att de skulle få den ultimata revanschen när man chockade med en kvittering. Men i det stora hela var det där magin tog slut. Tyskland var precis så överlägset som förhandstipset.
Greker åker ändå hem med hedern i behåll, och upplever den största framgången på nästan ett decennium.
Siffror
1 vinst
1 oavgjord
2 förluster
4 gjorda mål
7 insläppta mål
Åker man ut i en kvartsfinal i ett EM är detå svårt att tala om en hjältesaga. Men Grekland kom rätt nära ändå.
Grekland hade ju i allmänheten pekats ut som en oskötsam EU-medlem som nu skulle få stå i skamvrån. På ett sätt utskällt och hånat, men samtidigt också landet som man skulle tycka synd om.
Den här backstoryn byggde upp dramaturgin rätt bra. Grekland gjorde en turnering som kanske inte var lika skickligt som den i Portugal för åtta år sen, men förmodligen upplevdes laget som mycket mer sevärt och sympatiskt än Rehagels upplagor för EM 2008 och VM 2010.
I den första matchen gick man in som underdogs i dubbel bemärkelse. Dels det ovannämnda, dels att man mötte värdlandet Polen. De började också precis så hopplöst som det kan bli. 0-1 i baken och en man utvisad.
Där borde matchen ha varit spikad. Polen borde ha vunnit och därmed varit i kvarstfinal med ena benet. Grekland borde ha förlorat och i praktiken åkt hem. Men med tio man tog man över matchen totalt och borde i slutändan ha vunnit. Det var en rätt sjuk inställning för ett lag som vi har blivit vana att se som nästan parodiskt försiktiga. Alla stereotyper i övrigt så är det inte i Tyskland eller Sverige som man har funnit förebilden för effektiv tråkfotboll, utan i Grekland.
Att man kämpade för att få 1-1 var tappert. Att man lyckades var förvånande. Att man fortsatte att ösa på efter 1-1 var hybris. Men tack och lov blev man aldrig bestraffade av den här cyniska sporten som man ofta blir.
Resten? Jag mis första halvlek mot Tjeckien men konstaterade att det fanns samma kämparanda som i premiären, även om det inte blev lika bra. Och så huvudmatchen mot Ryssland missade jag helt. En del flyt, visst, men starkt ändå.
Kvarten mot Tyskland var ödets ironi; det faktum att det överhuvudtaget var de länderna som möttes. Många greker kände nog också att de skulle få den ultimata revanschen när man chockade med en kvittering. Men i det stora hela var det där magin tog slut. Tyskland var precis så överlägset som förhandstipset.
Greker åker ändå hem med hedern i behåll, och upplever den största framgången på nästan ett decennium.
Siffror
1 vinst
1 oavgjord
2 förluster
4 gjorda mål
7 insläppta mål
torsdag 26 juli 2012
Fiasko för Hiddink Light
9. Ryssland
Rysslands tidiga sorti var den största överraskningen efter guldfavoriten Hollands fiasko - och då klart större om vi ser till hur allt såg ut inför den sista matchen. Också lite synd, i och med att vi hade kunnat få en match som Ryssland-Tyskland i kvartsfinalen... Väldigt "sexigt" som man brukar säga numer.
Men för mig personligen också lite kul. Jag har aldrig gillat Hiddinkhajp av olika slag och störde mig därför lite på Ryssland för fyra år sen, trots att de gick långt väldigt välförtjänt.
När man nu försökte köra lightvarianten blev det alltså fiasko. Liksom för 2,5 år sen när Hiddink själv misslyckades att ta landet till VM i Sydafrika.
Någon chock är det kanske inte. Ett ojämnt lag som Ryssland vet man aldrig var man har. Samtidigt känns Grekland som det mest passande motståndet för ett Hawaiilag (de har inte tillräckligt mycket kvalitet framåt för att straffa ett dåligt försvarsspel), och lyckas man inte göra ett mål på en hel halvlek mot grekerna, då finns det inte så mycket att snacka om.
Sen var matchstället sjukt fult. Eller, kanske inte sjukt fult. Men rätt fult. Guldmönster är guldmönster och i övrigt kändes det omotiverat med helrött och en sån där fejkretrodiagonal som alla ska ha nuförtiden.
Siffror:
1 seger
1 oavgjord
1 förlust
5 gjorda mål
3 insläppta mål
Rysslands tidiga sorti var den största överraskningen efter guldfavoriten Hollands fiasko - och då klart större om vi ser till hur allt såg ut inför den sista matchen. Också lite synd, i och med att vi hade kunnat få en match som Ryssland-Tyskland i kvartsfinalen... Väldigt "sexigt" som man brukar säga numer.
Men för mig personligen också lite kul. Jag har aldrig gillat Hiddinkhajp av olika slag och störde mig därför lite på Ryssland för fyra år sen, trots att de gick långt väldigt välförtjänt.
När man nu försökte köra lightvarianten blev det alltså fiasko. Liksom för 2,5 år sen när Hiddink själv misslyckades att ta landet till VM i Sydafrika.
Någon chock är det kanske inte. Ett ojämnt lag som Ryssland vet man aldrig var man har. Samtidigt känns Grekland som det mest passande motståndet för ett Hawaiilag (de har inte tillräckligt mycket kvalitet framåt för att straffa ett dåligt försvarsspel), och lyckas man inte göra ett mål på en hel halvlek mot grekerna, då finns det inte så mycket att snacka om.
Sen var matchstället sjukt fult. Eller, kanske inte sjukt fult. Men rätt fult. Guldmönster är guldmönster och i övrigt kändes det omotiverat med helrött och en sån där fejkretrodiagonal som alla ska ha nuförtiden.
Siffror:
1 seger
1 oavgjord
1 förlust
5 gjorda mål
3 insläppta mål
onsdag 25 juli 2012
Kanske det bästa av de som åkte tidigt
10. Kroatien
Sedan VM-bronset för 14 år sen (glöm dock aldrig att laget egentligen var bättre två år innan, men fotboll är fotboll) har Kroatien bara en gång lyckats ta sig vidare från ett gruppspel i ett stort mästerskap och det blev inte annorlunda den här gången.
Man kan tycka att de förtjänade bättre. De tog trots allt fyra poäng och frågan är om något lag fick den blivande mästaren Spanien att se så tam ut som Bilics mannar gjorde i gruppavslutningen. Som bekant var det ju också oerhört nära att man vann just den matchen.
I slutändan gick båda lagen som kom före i gruppen till final, vilket förmodligen lär föranleda en argumentation om att Kroatien hade gått vidare från vilken annan grupp som helst, men så kan man inte resonera i fotboll. Det var inget briljant lag, men hög lägstanivå, bra stöd från läktarna och en motsvarande krigarinstinkt på plan.
Siffror
1 seger
1 oavgjord
1 förlust
4 gjorda mål
3 insläppta mål
Sedan VM-bronset för 14 år sen (glöm dock aldrig att laget egentligen var bättre två år innan, men fotboll är fotboll) har Kroatien bara en gång lyckats ta sig vidare från ett gruppspel i ett stort mästerskap och det blev inte annorlunda den här gången.
Man kan tycka att de förtjänade bättre. De tog trots allt fyra poäng och frågan är om något lag fick den blivande mästaren Spanien att se så tam ut som Bilics mannar gjorde i gruppavslutningen. Som bekant var det ju också oerhört nära att man vann just den matchen.
I slutändan gick båda lagen som kom före i gruppen till final, vilket förmodligen lär föranleda en argumentation om att Kroatien hade gått vidare från vilken annan grupp som helst, men så kan man inte resonera i fotboll. Det var inget briljant lag, men hög lägstanivå, bra stöd från läktarna och en motsvarande krigarinstinkt på plan.
Siffror
1 seger
1 oavgjord
1 förlust
4 gjorda mål
3 insläppta mål
onsdag 18 juli 2012
Hamréns ballongpys
11. Sverige
Vad kan jag säga om Sverige som inte redan har sagts?
De vek ner sig mot Ukraina och betalade ett högt pris för det. Tog tillbaka sin HEDER mot England men torskade ändå och var ännu längre borta från avancemang. Helt och hållet. Vann sen med 2-0 mot Frankrike. Låter kanon på pappret och Zlatans mål var gudomligt snyggt, men det går fortfarande inte att bortse från det faktum att det inte var en riktig tävlingsmatch för Sveriges del. Kanske hade man besegrat det numer karaktäristiskt loja Frankrike ändå, men det är inget vi kan veta. Det var en moralhöjare inför kvalet, inget annat.
Resultatmässigt var det den sämsta turneringen på hur länge som helst. Till och med i VM-90-fiaskot hade Sverige faktiskt chansen att gå vidare - till och med som grupptvåa, för den som vill invända att det inte finns någon "bästa-trea" i EM ännu - inför sista omgången, vid seger mot Costa Rica.
Detsamma gäller vad som var fallet i EM 2000 i Belgien-Holland. Där hade Sverige fortfarande en teoretisk chans att ta sig vidare i sista matchen mot Italien.
Allt får mig undra om det någonsin har hänt tidigare att Sverige åkt ur en turnering redan efter två matcher.
EM för fyra år sen var också en bättre turnering. Det är lätt att rekonstruera verkligheten och se det som resterna av Lagerbäcks bästa år i mitten av 2000-talet, men det var inte så vi kände efter den där härliga 2-0-vinsten mot Grekland, med Zlatans fenomenalt snygga mål. Inte heller efter Spanienmatchen där det var väldigt nära med ett välförtjänt kryss. Sen kom käftsmällen mot Ryssland. Totalt avklädda. Men att vi hade fått EM:s stora uppstickare i gruppen var inget att göra så mycket åt.
I slutändan var det väl Hamréns löjliga "shining"-bullshit som var den stora skillnaden mot tidigare. Sverige var då ibland otillräckligt, hade otur andra gånger, och åkte därför ut, under Lagerbäck och Söderberg. Men här bjöd man på flera mål. Skönt någonstans att den populistiska antilagerbäckismen fick sig ett törn i och med det.
Siffror:
1 seger
0 oavgjorda
2 förluster
5 gjorda mål
5 insläppta mål
Vad kan jag säga om Sverige som inte redan har sagts?
De vek ner sig mot Ukraina och betalade ett högt pris för det. Tog tillbaka sin HEDER mot England men torskade ändå och var ännu längre borta från avancemang. Helt och hållet. Vann sen med 2-0 mot Frankrike. Låter kanon på pappret och Zlatans mål var gudomligt snyggt, men det går fortfarande inte att bortse från det faktum att det inte var en riktig tävlingsmatch för Sveriges del. Kanske hade man besegrat det numer karaktäristiskt loja Frankrike ändå, men det är inget vi kan veta. Det var en moralhöjare inför kvalet, inget annat.
Resultatmässigt var det den sämsta turneringen på hur länge som helst. Till och med i VM-90-fiaskot hade Sverige faktiskt chansen att gå vidare - till och med som grupptvåa, för den som vill invända att det inte finns någon "bästa-trea" i EM ännu - inför sista omgången, vid seger mot Costa Rica.
Detsamma gäller vad som var fallet i EM 2000 i Belgien-Holland. Där hade Sverige fortfarande en teoretisk chans att ta sig vidare i sista matchen mot Italien.
Allt får mig undra om det någonsin har hänt tidigare att Sverige åkt ur en turnering redan efter två matcher.
EM för fyra år sen var också en bättre turnering. Det är lätt att rekonstruera verkligheten och se det som resterna av Lagerbäcks bästa år i mitten av 2000-talet, men det var inte så vi kände efter den där härliga 2-0-vinsten mot Grekland, med Zlatans fenomenalt snygga mål. Inte heller efter Spanienmatchen där det var väldigt nära med ett välförtjänt kryss. Sen kom käftsmällen mot Ryssland. Totalt avklädda. Men att vi hade fått EM:s stora uppstickare i gruppen var inget att göra så mycket åt.
I slutändan var det väl Hamréns löjliga "shining"-bullshit som var den stora skillnaden mot tidigare. Sverige var då ibland otillräckligt, hade otur andra gånger, och åkte därför ut, under Lagerbäck och Söderberg. Men här bjöd man på flera mål. Skönt någonstans att den populistiska antilagerbäckismen fick sig ett törn i och med det.
Siffror:
1 seger
0 oavgjorda
2 förluster
5 gjorda mål
5 insläppta mål
söndag 15 juli 2012
Halvdyr kalsongreklam
12. Danmark
Danmark är vårt grannland och har ett landslag som håller ungefär samma nivå. Så att försöka sätta sig in i hur danska supportrar känner sig kanske inte är så jättesvårt. Därför tänker man att det måste svida rejält att besegra Holland med 1-0 i en storturnering och ändå åka ut i gruppspelet, även om den sortin i sig var väntad.
Men i slutändan var det nog inte mer än rätt. Utifrån sina förutsättningar gjorde Danmark en jättebra insats. Hade lite flyt mot Holland, men segern var inte helt slumpartad. Man lyckades hålla den nederländska pressen under hyfsat bra kontroll. Mot Portugal var det ganska jämnt och även mot Tyskland lyckades man ta över stora delar av matchen. Sammantaget skulle man kanske ha haft två poäng sett till spelet i de tre matcherna. Det blev tre.
För mig är det mest intressanta att man har haft samma förbundskapten i över 10 år. Det är en lång, lång, tid i dessa sammanhang.
Annars var det Nicklas Bendtners höga kalsongböter som var en stor snackis.
Bojan Djordjic körde på sin populistiska bullshit i TV4-studion och fick medhåll av Henke Larsson. Huuur kan man ge 900 000 euro i böter och samtidigt vara så mjuka mot rasism? Vad tänker GUBBARNA med?
Tja, med hjärnan.
Att man ger den typen av böter för en reklamkupp beror på att pengar faktiskt har ens tor betydelse i det fallet.
Det har det inte när vi talar om rasism. Att säga att det här är äpplen och päron är en rejäl underdrift. Det är helt olika planeter.
Uefa har svårt att stävja rasism på läktarna eftersom rasisterna som ropar inte gör det på grund av pengar.
Nicklas Bendtner drar ner sina shorts för att exponera kallingar, för att folk ska se dem och köpa dem. Där handlar allt om pengar, och om Uefa utdelar tillräckligt höga böter, då finns det inte längre några incitament för reklamkupp. Vill kalsongtillverkaren exponera sin produkt så får de göra som Castrol, McDonald's och alla andra företag.
Siffror
1 seger
0 oavgjorda
2 förluster
4 gjorda mål
5 insläppta mål
Danmark är vårt grannland och har ett landslag som håller ungefär samma nivå. Så att försöka sätta sig in i hur danska supportrar känner sig kanske inte är så jättesvårt. Därför tänker man att det måste svida rejält att besegra Holland med 1-0 i en storturnering och ändå åka ut i gruppspelet, även om den sortin i sig var väntad.
Men i slutändan var det nog inte mer än rätt. Utifrån sina förutsättningar gjorde Danmark en jättebra insats. Hade lite flyt mot Holland, men segern var inte helt slumpartad. Man lyckades hålla den nederländska pressen under hyfsat bra kontroll. Mot Portugal var det ganska jämnt och även mot Tyskland lyckades man ta över stora delar av matchen. Sammantaget skulle man kanske ha haft två poäng sett till spelet i de tre matcherna. Det blev tre.
För mig är det mest intressanta att man har haft samma förbundskapten i över 10 år. Det är en lång, lång, tid i dessa sammanhang.
Annars var det Nicklas Bendtners höga kalsongböter som var en stor snackis.
Bojan Djordjic körde på sin populistiska bullshit i TV4-studion och fick medhåll av Henke Larsson. Huuur kan man ge 900 000 euro i böter och samtidigt vara så mjuka mot rasism? Vad tänker GUBBARNA med?
Tja, med hjärnan.
Att man ger den typen av böter för en reklamkupp beror på att pengar faktiskt har ens tor betydelse i det fallet.
Det har det inte när vi talar om rasism. Att säga att det här är äpplen och päron är en rejäl underdrift. Det är helt olika planeter.
Uefa har svårt att stävja rasism på läktarna eftersom rasisterna som ropar inte gör det på grund av pengar.
Nicklas Bendtner drar ner sina shorts för att exponera kallingar, för att folk ska se dem och köpa dem. Där handlar allt om pengar, och om Uefa utdelar tillräckligt höga böter, då finns det inte längre några incitament för reklamkupp. Vill kalsongtillverkaren exponera sin produkt så får de göra som Castrol, McDonald's och alla andra företag.
Siffror
1 seger
0 oavgjorda
2 förluster
4 gjorda mål
5 insläppta mål
lördag 14 juli 2012
Minus Sovjet
13. Ukraina
The Ukraine is weak. Ska vi sammanfatta det så? Svårt att sammanfatta, hursomhelst. Lite hemmaplanseffekt i första matchen, men det kanske mest berodde på Sveriges blekhet. Mot Frankrike mer eller mindre utspelade, och sen den svängiga matchen mot England där man utsattes för turneringens mest horribla domslut eller icke-domslut. "Inte lätt att se", kan man säga. I normala fall, ja, men i det här fallet hade Uefa satt in extradomare med just den uppgiften. Att extradomaren står fem meter från händelsen och ändå inte kan fatta det rätta beslutet är förmodligen dödsstöten för Platinis vilja att inte ha med målkameror. Om det är bra eller dåligt vet jag fortfarande inte, men jag uppskattar fortfarande själva idéen. Det finns ett djup i den världsbilden som vi tyvärr saknar här uppe i norr.
Nå, det blev alltså så att både Polen och Ukraina åkte ur redan i gruppspelet, precis som Österrike och Schweiz gjorde för fyra år sen. Vilket såklart är glädjande. Det visar att om man inte har kvaliteten, då går man inte vidare. Inga skumma hemmadomare som räddar festen. Till det kan vi lägga Belgien under EM 2000 och Sydafrika i VM 2010.
Det är på den nivån Ukraina ligger. Ett landslag som är bra nog för att då och då kvala in till ett stort mästerskap och någon gång ta sig vidare till en åttondel eller kvart. Därefter blir det stopp. Kanske lite märkligt med tanke på den långa fotbollstraditionen med Dynamo Kiev i spetsen, och att man till skillnad från det stora grannlandet i öst inte har hockey att konkurrera med.
Siffror:
1 seger
0 oavgjorda
2 förluster
2 gjorda mål
4 insläppta mål
The Ukraine is weak. Ska vi sammanfatta det så? Svårt att sammanfatta, hursomhelst. Lite hemmaplanseffekt i första matchen, men det kanske mest berodde på Sveriges blekhet. Mot Frankrike mer eller mindre utspelade, och sen den svängiga matchen mot England där man utsattes för turneringens mest horribla domslut eller icke-domslut. "Inte lätt att se", kan man säga. I normala fall, ja, men i det här fallet hade Uefa satt in extradomare med just den uppgiften. Att extradomaren står fem meter från händelsen och ändå inte kan fatta det rätta beslutet är förmodligen dödsstöten för Platinis vilja att inte ha med målkameror. Om det är bra eller dåligt vet jag fortfarande inte, men jag uppskattar fortfarande själva idéen. Det finns ett djup i den världsbilden som vi tyvärr saknar här uppe i norr.
Nå, det blev alltså så att både Polen och Ukraina åkte ur redan i gruppspelet, precis som Österrike och Schweiz gjorde för fyra år sen. Vilket såklart är glädjande. Det visar att om man inte har kvaliteten, då går man inte vidare. Inga skumma hemmadomare som räddar festen. Till det kan vi lägga Belgien under EM 2000 och Sydafrika i VM 2010.
Det är på den nivån Ukraina ligger. Ett landslag som är bra nog för att då och då kvala in till ett stort mästerskap och någon gång ta sig vidare till en åttondel eller kvart. Därefter blir det stopp. Kanske lite märkligt med tanke på den långa fotbollstraditionen med Dynamo Kiev i spetsen, och att man till skillnad från det stora grannlandet i öst inte har hockey att konkurrera med.
Siffror:
1 seger
0 oavgjorda
2 förluster
2 gjorda mål
4 insläppta mål
söndag 8 juli 2012
Minus Boniek
14. Polen
Vad kan jag säga om Polen egentligen? Ett anonymt landslag som spelade med glöd, men som inte räckte till. Än en gång. Sedan Polen återvände till den stora scenen efter många års uppehåll, alltså VM 2002 med ex-nigerianen Olisadebe som frontfigur, har det blivit sorti i gruppspelet varje gång man ställt upp. Vilket är en besvikelse med tanke på att man inte har fått det särskilt tufft i lottningen.
2002 var värst, då man delade grupp med Portugal, Sydkorea och USA. Fyra år senare var det Tyskland, Costa Rica och Ecuador. EM 2008 blev det Kroatien, Tyskland och Österrike. Och så nu "livets grupp" med Ryssland, Tjeckien och Grekland.
Som alla redan har förstått var det i premiären som man tappade allt. Det verkade ju inte som att det skulle kosta så värst mycket där och då, eftersom man skulle kunna besegra Tjeckien och på så sätt kunna tråckla sig vidare. Men det var verkligen där man gav bort allt. Att ha ledningen och få en utvisning på motståndaren - som är offensivt svaga Grekland - är väldigt svagt. Kan man inte få ut nåt av såna chanser, är det väl logiskt att man inte spelar kvartsfinal i ett EM.
Polens misslyckande säger också någonting om att vara värdland, men kommentarer på det sparar jag till nästa värdland.
Siffror
0 segrar
2 oavgjorda
1 förlust
2 gjorda mål
3 insläppta mål
Vad kan jag säga om Polen egentligen? Ett anonymt landslag som spelade med glöd, men som inte räckte till. Än en gång. Sedan Polen återvände till den stora scenen efter många års uppehåll, alltså VM 2002 med ex-nigerianen Olisadebe som frontfigur, har det blivit sorti i gruppspelet varje gång man ställt upp. Vilket är en besvikelse med tanke på att man inte har fått det särskilt tufft i lottningen.
2002 var värst, då man delade grupp med Portugal, Sydkorea och USA. Fyra år senare var det Tyskland, Costa Rica och Ecuador. EM 2008 blev det Kroatien, Tyskland och Österrike. Och så nu "livets grupp" med Ryssland, Tjeckien och Grekland.
Som alla redan har förstått var det i premiären som man tappade allt. Det verkade ju inte som att det skulle kosta så värst mycket där och då, eftersom man skulle kunna besegra Tjeckien och på så sätt kunna tråckla sig vidare. Men det var verkligen där man gav bort allt. Att ha ledningen och få en utvisning på motståndaren - som är offensivt svaga Grekland - är väldigt svagt. Kan man inte få ut nåt av såna chanser, är det väl logiskt att man inte spelar kvartsfinal i ett EM.
Polens misslyckande säger också någonting om att vara värdland, men kommentarer på det sparar jag till nästa värdland.
Siffror
0 segrar
2 oavgjorda
1 förlust
2 gjorda mål
3 insläppta mål
onsdag 4 juli 2012
Justice has been done
15. Nederländerna
Nederländerna är ett märkligt fotbollsland som inte gjorde entré i den stora världsfotbollen - sett med landslagsögon (i en era då europeisk klubbfotboll inte var lika global) - förrän 1974. Då dominerade man omgående under två mästerskap, varefter man åter föll i dvala av helt andra skäl, och återvände till den stora scenen 1988 för att vinna hela den EM-turneringen.
Vansinniga siffror.
Och trenden har i stort sett varit densamma sen dess. Okej, man har varit långt ifrån dominanta i många turneringar som man ställt upp i. Men när man väl har kvalat in så har man alltit tagit sig vidare.
We don't do crashing out of a tournament at group stage.
Ska vi åka ur så tidigt, då kan vi lika gärna stanna hemma. Som 1980, 1982, 1984, 1986 och 2002.
Det är egentligen inte så förvånande. Traditionellt sett har Holland spelat en sorts fotboll som inneburit att man har varit behövt vara överjävligt bra för att gå riktigt långt. Deras offensivt drivna fotboll med en något naiv syn på försvarsspel innebär att man kan köra över all motstånd som är sämre - till skillnad från en del andra jättar - till exempel Italien - som kan få det besvärligt mot vilket lag som helst; hamna i lägen där man helt enkelt har svårt att producera framåt, även om motståndet i det stora hela är mediokert.
Det är därför först när man stött på riktigt bra lag som man fallit. Låter som en självklarhet, men vi som har följt det här spelet vet att så inte är fallet. Många lag höjer sig tvärtom när de får möta de bästa.
Men nu blev det alltså ändring på det.
Jag borde ha vetat det. I flera år, mellan 2004-2011 eller så, höll jag fast vid att Holland inte är något bra landslag. Till slut fick jag ge mig och skriva upp laget som en kandidat till guldet. Och då kom det som jag indirekt hade varnat för hela tiden.
Det handlade mycket om otur, men sett til matchbilderna är det också ganska logiskt. Holland var inte särskilt bra mot Portugal, väldigt ojämnt mot Tyskland och ganska håglöst mot Danmark.
Nå, det är väl inte mer än rätt. Jag minns hur jag i juli 2010 såg ett av de mest missvisande slutresultaten i VM/EM någonsin. När detta Holland gjorde absolut ingenting utöver att nicka in en hörna på 90 minuter mot Brasilien, och ändå lyckas ta sig ifrån den matchen som segrare.
I det slappa fotbollsklimatet i media har detta inte riktigt erkänts. Man har valt att ta till klichéer och påstå att Holland gnetade sig in i matchen och vände heroiskt på underläge mot jätten från Sydamerika.
Inte Glenn Strömberg. Det gladde mig oerhört när jag under årets turnering hörde via hans kommentar att han fortfarande inte har glömt det som hände 2010. Glenn var tydlig redan då; han visste att den stora frågan efter den matchen var: Hur fan kunde Holland vinna den här matchen?
Den matchen, och en hel del flax med lottning och andra faktorer utanför deras egna angelägenheter gjorde att man nådde ända fram till final.¨
Visst kan man säga att man då till slut fick betala priset genom att ta den tredje silvermedaljen (fortfarande utan VM-guld), men det är inte förrän nu som jag ser att de på något sätt har betalat priset. Fotbollsgudarna brukar köra på balans. Även om inte ens de lär kunna balansera Chelseas grej med maximalt flyt i Champions 2012. Det skulle kräva att Chelsea åker ur Premier League.
Siffror:
0 vinster
0 oavgjorda
3 förluster
2 gjorda mål
5 insläppta mål
Nederländerna är ett märkligt fotbollsland som inte gjorde entré i den stora världsfotbollen - sett med landslagsögon (i en era då europeisk klubbfotboll inte var lika global) - förrän 1974. Då dominerade man omgående under två mästerskap, varefter man åter föll i dvala av helt andra skäl, och återvände till den stora scenen 1988 för att vinna hela den EM-turneringen.
Vansinniga siffror.
Och trenden har i stort sett varit densamma sen dess. Okej, man har varit långt ifrån dominanta i många turneringar som man ställt upp i. Men när man väl har kvalat in så har man alltit tagit sig vidare.
We don't do crashing out of a tournament at group stage.
Ska vi åka ur så tidigt, då kan vi lika gärna stanna hemma. Som 1980, 1982, 1984, 1986 och 2002.
Det är egentligen inte så förvånande. Traditionellt sett har Holland spelat en sorts fotboll som inneburit att man har varit behövt vara överjävligt bra för att gå riktigt långt. Deras offensivt drivna fotboll med en något naiv syn på försvarsspel innebär att man kan köra över all motstånd som är sämre - till skillnad från en del andra jättar - till exempel Italien - som kan få det besvärligt mot vilket lag som helst; hamna i lägen där man helt enkelt har svårt att producera framåt, även om motståndet i det stora hela är mediokert.
Det är därför först när man stött på riktigt bra lag som man fallit. Låter som en självklarhet, men vi som har följt det här spelet vet att så inte är fallet. Många lag höjer sig tvärtom när de får möta de bästa.
Men nu blev det alltså ändring på det.
Jag borde ha vetat det. I flera år, mellan 2004-2011 eller så, höll jag fast vid att Holland inte är något bra landslag. Till slut fick jag ge mig och skriva upp laget som en kandidat till guldet. Och då kom det som jag indirekt hade varnat för hela tiden.
Det handlade mycket om otur, men sett til matchbilderna är det också ganska logiskt. Holland var inte särskilt bra mot Portugal, väldigt ojämnt mot Tyskland och ganska håglöst mot Danmark.
Nå, det är väl inte mer än rätt. Jag minns hur jag i juli 2010 såg ett av de mest missvisande slutresultaten i VM/EM någonsin. När detta Holland gjorde absolut ingenting utöver att nicka in en hörna på 90 minuter mot Brasilien, och ändå lyckas ta sig ifrån den matchen som segrare.
I det slappa fotbollsklimatet i media har detta inte riktigt erkänts. Man har valt att ta till klichéer och påstå att Holland gnetade sig in i matchen och vände heroiskt på underläge mot jätten från Sydamerika.
Inte Glenn Strömberg. Det gladde mig oerhört när jag under årets turnering hörde via hans kommentar att han fortfarande inte har glömt det som hände 2010. Glenn var tydlig redan då; han visste att den stora frågan efter den matchen var: Hur fan kunde Holland vinna den här matchen?
Den matchen, och en hel del flax med lottning och andra faktorer utanför deras egna angelägenheter gjorde att man nådde ända fram till final.¨
Visst kan man säga att man då till slut fick betala priset genom att ta den tredje silvermedaljen (fortfarande utan VM-guld), men det är inte förrän nu som jag ser att de på något sätt har betalat priset. Fotbollsgudarna brukar köra på balans. Även om inte ens de lär kunna balansera Chelseas grej med maximalt flyt i Champions 2012. Det skulle kräva att Chelsea åker ur Premier League.
Siffror:
0 vinster
0 oavgjorda
3 förluster
2 gjorda mål
5 insläppta mål
tisdag 3 juli 2012
No Staunton, No Party
16. Irland
För oss 80-talister var nog Irland den största besvikelsen i årets EM, även om den var rätt dämpad med tanke på att vi inte väntade oss stordåd.
Det var lagets första EM sedan 1988, men i VM deltog man som bekant 1990, 1994 och 2002. Under hela 90-talet visade man att man är ett äkta mästerskapslag. Hade ofta svårt att kvalificera sig, men när man väl gjorde var på plats sålde man sig dyrt.
Många tycker säkert att det är skönt att det idag inte går att kriga till sig framgångar på samma sätt som man kunde då. Jackie Charltons Irland hade förmodligen köttat ner Del Bosques Spanien. Men i dagens fotboll får man stryk med 0-4.
På tretton VM-matcher under de där tolv åren förlorade Irland ynka tre matcher; 0-1 mot Italien i kvartsfinalen av 1990, 1-2 och 0-2 mot Mexiko respektive Holland fyra år senare. 2002 åkte man ju ur obesegrade efter straffnederlag mot Spanien.
På förhand trodde jag inte att man skulle ha någon chans. Men fick väl häftiga fantasier när Sverige-irländaren Philip O'Connor gästade Svenskafans Fan-TV och argumenterade för ett irländskt avancemang. Ouppdaterad som jag var tänkte jag bara på det gamla Irland och antog att man ändå skulle bjuda på en tuff match mot Spanien, kanske till och med vinna, och även få med sig något mot Italien.
Det var bättre förr. I alla fall för 20 år sen.
Siffror:
0 vinster
0 oavgjorda
3 förluster
1 gjorda mål
9 insläppta mål
För oss 80-talister var nog Irland den största besvikelsen i årets EM, även om den var rätt dämpad med tanke på att vi inte väntade oss stordåd.
Det var lagets första EM sedan 1988, men i VM deltog man som bekant 1990, 1994 och 2002. Under hela 90-talet visade man att man är ett äkta mästerskapslag. Hade ofta svårt att kvalificera sig, men när man väl gjorde var på plats sålde man sig dyrt.
Många tycker säkert att det är skönt att det idag inte går att kriga till sig framgångar på samma sätt som man kunde då. Jackie Charltons Irland hade förmodligen köttat ner Del Bosques Spanien. Men i dagens fotboll får man stryk med 0-4.
På tretton VM-matcher under de där tolv åren förlorade Irland ynka tre matcher; 0-1 mot Italien i kvartsfinalen av 1990, 1-2 och 0-2 mot Mexiko respektive Holland fyra år senare. 2002 åkte man ju ur obesegrade efter straffnederlag mot Spanien.
På förhand trodde jag inte att man skulle ha någon chans. Men fick väl häftiga fantasier när Sverige-irländaren Philip O'Connor gästade Svenskafans Fan-TV och argumenterade för ett irländskt avancemang. Ouppdaterad som jag var tänkte jag bara på det gamla Irland och antog att man ändå skulle bjuda på en tuff match mot Spanien, kanske till och med vinna, och även få med sig något mot Italien.
Det var bättre förr. I alla fall för 20 år sen.
Siffror:
0 vinster
0 oavgjorda
3 förluster
1 gjorda mål
9 insläppta mål
Euro 2012 slutsummering
Någon analys av turneringen som helhet orkar jag inte ta upp för tillfället. Det får komma indirekt genom korta genomgång av de olika lagen. Vi börjar från botten efter deras resultatbaserade ranking i årets turnering.
måndag 2 juli 2012
Erik Niva doesn't pay my bills
...Och han är inte längre min hjälte.
Han har bränt slut på krutet. Driver teser på ett påpassligt sätt. Är dryg. Är en av dem. Och är på så sätt lite passé.
Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att man har mer vett att hämta av en skribent på Svenskafans.com än att läsa Erik Niva anno 2012.
Det är inte sant, men jag har precis nått stadiet då jag har förstått att han inte längre är vad han varit. Frustrationen har långsamt byggts upp och släpps loss när jag läser hans smörja till blogginlägg idag.
Är det jag som blir klokare för varje år eller han som blir dummare?
Nå, dum är fel adjektiv för att beskriva Erik Niva, men jag tror på allvar att the guy's finished. För 4-5 år sen hade han sakta men säkert blivit kanske Sveriges främsta fotbollsexpert om man talar fotboll i vidare mening. Nu är han inte mer än en vettig journalist.
Jag såg upp till honom. Nu är han bara en av medlöparna som var etablissemanget när han själv slog igenom.
Jag antar att om man får ryggdunkar varje dag i sitt liv i en femårsperiod så blir man slapp. Det hade jag också blivit.
Detsamma gäller egentligen Simon Bank. Men han har inte kört samma berg- och dalbana.
Det är bara så tröttsamt att se hur dessa herrar hela tiden anpassar sina åsikter efter en vilja att låta dem vara i samklang med slutresultatet av en fotbollsmatch, trots att resultatet så många gånger handlat om millimetersmarginaler.
Efter varje slutresultat har Bank och Niva ett svar. Du kommer aldrig se dem bara konstatera att fotboll är en sport där shit happens.
Bank och Niva är beredda att göra en 180 om den där bollen tar en centimeter till höger om stolpen eller inte. Deras beskrivningar av de olika matcherna i EM har ofta varit ett stort skämt. De söker sig ofta till ytterligheter. Italien måste ha världens strafftrauma för att göra storyn om en straffkamp mellan England och Italien mer laddad än vad den är.
För vad liksom?
Ja, Italien torskade tre raka straffnederlag under 90-talet, men gjorde upp med den bakgrunden efter en straffseger mot Holland i en av EM-historiens mest klassiska matcher år 2000.
Nästa gång de deltog i en straffsparksläggning efter det var år 2006. Då vann de VM.
Så exakt vad är det för trauma vi pratar om här?
Varje gång det är straffsparksläggning så kommer ett av lagen att torska. Det är fakta.
Att då mer eller mindre hävda att varje lag som någonsin torskat en straffsparksläggning (läs Är inte Tyskland) dras med ett strafftrauma är inte acceptabelt.
Jag antar att om någon skulle få för sig att konfrontera Bank om detta så skulle han bara komma med något pretentiöst alibisvar om att hela livet är en berättelse eller något, och att det är av estetiska skäl försvarsbart.
Nonsens.
Det är ändå inte just den typen av uttalanden som irriterar mig. Det handlar ju mest om lite förvridet fakta.
Men opportunismen... Att till exempel påstå att England aldrig hade kunnat vinna straffarna mot Italien, att antyda att de hade mer press på sig än Italien, är självbedrägeri.
Och Niva?
Ja, han hävdar idag att den här spanska upplagan är det bästa landslag som någonsin har funnits. Utan förbehåll.
Samme man som på frågan om vilken som är hans favoritmatch genom alla tider drar till med en som spelades 25 år innan han själv ens vad född. (Självklart instämmer Bank).
Samma Spanien som var en inskjuten straff från att åka ur i åttondelen av VM 2010.
Som var ett välskött friläge av Arjen Robben ifrån att förlora finalen i samma turnering.
Som var en rättdömd kroatisk straff från att åka ur årets turnering.
Som var en straffsparksläggning ifrån att åka ur semifinalen av årets turnering.
Jag menar inte att tesen är den dummaste som jag någonsin hört. Men den är inte välgrundad. Sådana saker häver man inte ur sig hursomhelst.
Vill man peka på tre raka stora titlar som argument, då är man fortfarande på SF-nivå.
Det är bara att inse att våra gamla hjältar inte längre är hjältar. Jag vet inte vem som är det. Kanske inte finns någon. Men det finns de som har mycket vettigare saker att säga än Bank och Niva. Jag kommer fortsätta att följa deras blogg och deras prat på tv. Men det gör inte dem unika.
Jag avslutar med ett exempel - i ett kommentarssvar - på vad som dagens Erik Niva ser som definierande för bra fotboll, och vill att läsaren läser det med ett bra minne av hur matchen igår utvecklades:
Är jag på riktigt? Är detta på riktigt?
Spanien vinner en EM-final med 4-0 – FYRA-NOLL!!!!! – och får ändå skit för att det inte "spelar roligt".
Vad hade varit godkänt? 8-0? Eller var felet de gjorde att de inte lät Italien börja med ett tremålsförsprång? Vilka tråkiga svin.
Han har bränt slut på krutet. Driver teser på ett påpassligt sätt. Är dryg. Är en av dem. Och är på så sätt lite passé.
Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att man har mer vett att hämta av en skribent på Svenskafans.com än att läsa Erik Niva anno 2012.
Det är inte sant, men jag har precis nått stadiet då jag har förstått att han inte längre är vad han varit. Frustrationen har långsamt byggts upp och släpps loss när jag läser hans smörja till blogginlägg idag.
Är det jag som blir klokare för varje år eller han som blir dummare?
Nå, dum är fel adjektiv för att beskriva Erik Niva, men jag tror på allvar att the guy's finished. För 4-5 år sen hade han sakta men säkert blivit kanske Sveriges främsta fotbollsexpert om man talar fotboll i vidare mening. Nu är han inte mer än en vettig journalist.
Jag såg upp till honom. Nu är han bara en av medlöparna som var etablissemanget när han själv slog igenom.
Jag antar att om man får ryggdunkar varje dag i sitt liv i en femårsperiod så blir man slapp. Det hade jag också blivit.
Detsamma gäller egentligen Simon Bank. Men han har inte kört samma berg- och dalbana.
Det är bara så tröttsamt att se hur dessa herrar hela tiden anpassar sina åsikter efter en vilja att låta dem vara i samklang med slutresultatet av en fotbollsmatch, trots att resultatet så många gånger handlat om millimetersmarginaler.
Efter varje slutresultat har Bank och Niva ett svar. Du kommer aldrig se dem bara konstatera att fotboll är en sport där shit happens.
Bank och Niva är beredda att göra en 180 om den där bollen tar en centimeter till höger om stolpen eller inte. Deras beskrivningar av de olika matcherna i EM har ofta varit ett stort skämt. De söker sig ofta till ytterligheter. Italien måste ha världens strafftrauma för att göra storyn om en straffkamp mellan England och Italien mer laddad än vad den är.
För vad liksom?
Ja, Italien torskade tre raka straffnederlag under 90-talet, men gjorde upp med den bakgrunden efter en straffseger mot Holland i en av EM-historiens mest klassiska matcher år 2000.
Nästa gång de deltog i en straffsparksläggning efter det var år 2006. Då vann de VM.
Så exakt vad är det för trauma vi pratar om här?
Varje gång det är straffsparksläggning så kommer ett av lagen att torska. Det är fakta.
Att då mer eller mindre hävda att varje lag som någonsin torskat en straffsparksläggning (läs Är inte Tyskland) dras med ett strafftrauma är inte acceptabelt.
Jag antar att om någon skulle få för sig att konfrontera Bank om detta så skulle han bara komma med något pretentiöst alibisvar om att hela livet är en berättelse eller något, och att det är av estetiska skäl försvarsbart.
Nonsens.
Det är ändå inte just den typen av uttalanden som irriterar mig. Det handlar ju mest om lite förvridet fakta.
Men opportunismen... Att till exempel påstå att England aldrig hade kunnat vinna straffarna mot Italien, att antyda att de hade mer press på sig än Italien, är självbedrägeri.
Och Niva?
Ja, han hävdar idag att den här spanska upplagan är det bästa landslag som någonsin har funnits. Utan förbehåll.
Samme man som på frågan om vilken som är hans favoritmatch genom alla tider drar till med en som spelades 25 år innan han själv ens vad född. (Självklart instämmer Bank).
Samma Spanien som var en inskjuten straff från att åka ur i åttondelen av VM 2010.
Som var ett välskött friläge av Arjen Robben ifrån att förlora finalen i samma turnering.
Som var en rättdömd kroatisk straff från att åka ur årets turnering.
Som var en straffsparksläggning ifrån att åka ur semifinalen av årets turnering.
Jag menar inte att tesen är den dummaste som jag någonsin hört. Men den är inte välgrundad. Sådana saker häver man inte ur sig hursomhelst.
Vill man peka på tre raka stora titlar som argument, då är man fortfarande på SF-nivå.
Det är bara att inse att våra gamla hjältar inte längre är hjältar. Jag vet inte vem som är det. Kanske inte finns någon. Men det finns de som har mycket vettigare saker att säga än Bank och Niva. Jag kommer fortsätta att följa deras blogg och deras prat på tv. Men det gör inte dem unika.
Jag avslutar med ett exempel - i ett kommentarssvar - på vad som dagens Erik Niva ser som definierande för bra fotboll, och vill att läsaren läser det med ett bra minne av hur matchen igår utvecklades:
Är jag på riktigt? Är detta på riktigt?
Spanien vinner en EM-final med 4-0 – FYRA-NOLL!!!!! – och får ändå skit för att det inte "spelar roligt".
Vad hade varit godkänt? 8-0? Eller var felet de gjorde att de inte lät Italien börja med ett tremålsförsprång? Vilka tråkiga svin.
måndag 25 juni 2012
Pirlo och England
När man i nordamerikansk hockey vill vända på en negativ trend i en match brukar man skicka in en tuffing för att tilldela en idiotiskt brysk tackling mot motståndarlagets stjärnspelare. Märkligt nog funkar det ganska ofta. Det är en signal till både motståndaren om att det är färdiglekt, och till de egna spelarna om att man "nu jävlar" ska kötta ner fienden. Hur man sen vänder på själva underläget på resultattavlan varierar. Det behöver i sig inte vara särskilt fult. Men det börjar med våld.
Andrea Pirlo löste det här problemet genom att slå en superkänslig Panenkastraff mot Joe Hart.
Italien var i stort sett borta från semifinalen när Pirlo klev fram och gjorde som han gjorde. Med sin fräcka chip signalerade han att Italien har dominerat de första 120 minuterna tack vare större spelskicklighet och kommer att fortsätta göra det under straffarna. Att det egentligen inte handlar om något mer märkvärdigt än vad man annars brukar göra som italiensk landslagsman när man har en boll framför sig.
Det var där och då som straffarna avgjordes. Jag tror inte på teorin att det var Italiens lagsammanhållning som på något sätt var starkare än Englands.
* * *
England...
England, England, England, England.
Hur i helvete?
Vad i hela världen?
Om inte den här gången så när?
Ja, det såg ju faktiskt ut som att England till slut skulle vinna en straffsparksläggning igen. För första gången sedan hemma-EM 1996 då man gick vidare efter 0-0 mot Spanien.
Italien var överlägset. Skapade en del otroligt vassa chanser som man missade. Gjorde ett offsidemål.
Det bara var hur upplagt som helst för att England skulle göra en Chelsea, precis som många hade börjat känna på sig att de skulle göra.
All fotbollslogik och tidigare statistik - med några få undantag - sa att det här var Englands kväll.
Och till råga på det så började straffsparksläggningen alldeles lysande. Gerrard som flera gånger missat tidigare satte sin straff, samtidigt som Riccardo Montolivo brände sin. Helt enligt planerna. Den sköre ex-hjälten i Fiorentina bar naturligtvis på den press som Italien satt på sig självt efter att ha dominerat matchen.
Ändå gick det som det gick.
Det är förstås hysteriskt roligt och förbättrar Englands historia med straff-exits. Att jag inte får se Tyskland-England i semin är ett pris som jag trots allt är beredd att betala. För det här har ju större verkan på längre sikt. På fotbollshistorien.
We'll always have Turin.
Men det är också sinnessjukt. Det är som den där personen som har ett "roligt" problem, tänker man, ända till man har sett problemet alldeles för många gånger och inser att det är något allvarligt och att man kanske bör ta hjälp av någon. Det är inte roligt längre.
Andrea Pirlo löste det här problemet genom att slå en superkänslig Panenkastraff mot Joe Hart.
Italien var i stort sett borta från semifinalen när Pirlo klev fram och gjorde som han gjorde. Med sin fräcka chip signalerade han att Italien har dominerat de första 120 minuterna tack vare större spelskicklighet och kommer att fortsätta göra det under straffarna. Att det egentligen inte handlar om något mer märkvärdigt än vad man annars brukar göra som italiensk landslagsman när man har en boll framför sig.
Det var där och då som straffarna avgjordes. Jag tror inte på teorin att det var Italiens lagsammanhållning som på något sätt var starkare än Englands.
* * *
England...
England, England, England, England.
Hur i helvete?
Vad i hela världen?
Om inte den här gången så när?
Ja, det såg ju faktiskt ut som att England till slut skulle vinna en straffsparksläggning igen. För första gången sedan hemma-EM 1996 då man gick vidare efter 0-0 mot Spanien.
Italien var överlägset. Skapade en del otroligt vassa chanser som man missade. Gjorde ett offsidemål.
Det bara var hur upplagt som helst för att England skulle göra en Chelsea, precis som många hade börjat känna på sig att de skulle göra.
All fotbollslogik och tidigare statistik - med några få undantag - sa att det här var Englands kväll.
Och till råga på det så började straffsparksläggningen alldeles lysande. Gerrard som flera gånger missat tidigare satte sin straff, samtidigt som Riccardo Montolivo brände sin. Helt enligt planerna. Den sköre ex-hjälten i Fiorentina bar naturligtvis på den press som Italien satt på sig självt efter att ha dominerat matchen.
Ändå gick det som det gick.
Det är förstås hysteriskt roligt och förbättrar Englands historia med straff-exits. Att jag inte får se Tyskland-England i semin är ett pris som jag trots allt är beredd att betala. För det här har ju större verkan på längre sikt. På fotbollshistorien.
We'll always have Turin.
Men det är också sinnessjukt. Det är som den där personen som har ett "roligt" problem, tänker man, ända till man har sett problemet alldeles för många gånger och inser att det är något allvarligt och att man kanske bör ta hjälp av någon. Det är inte roligt längre.
söndag 24 juni 2012
Frankrike, Italien och England
Det är egentligen lite fel tajming efter att Frankrike än en gång har agerat hur håglöst som helst i en mästerskapsmatch.
Den där sommaren 2006 är ju egentligen att betrakta som ett märkligt trendbrott som har pågått - i större eller mindre grad - ända sedan man titulerade sig Europamästare år 2000.
Alltså en tioårsperiod där Frankrike alltid dyker upp med ett av världens på pappret starkaste lag, men sedan agerat så sjukt blasé att man knappt fattar hur det kan gå till.
Men jag får återkomma till just Frankrike en annan gång.
Eller. Innan vi går vidare kan vi också fråga oss hur det kan komma sig att när det börjar ryktas om att en spelare i det franska landslaget har anklagats för egosim, eller något särskilt negativt överhuvudtaget, så är det den här killen:
Bryr mig inte för vad som är sant och inte sant för tillfället. Frankrikes bekymmer och underprestationer är ett eget kapitel.
* * *
Jo, det jag tänkte komma till är att oavsett hur EM nu avslutas så har det hittills varit något av en återupprättelse för just de lagen som jag i mitt första EM-relaterade inlägg talade om. De gamla storlag som den här gången skulle komma till turneringen utan någon som helst chans att vinna den.
Frankrike, Italien och England.
De tre stora förhandsfavoriterna har samtidigt varit besvikelser.
Holland behöver jag väl inte ens kommentera?
Spanien... Har vunnit, men inte alls briljerat.
Tyskland... Beskrivs som briljant, men många verkar ha stirrat sig blinda på resultaten. Ja, Tyskland har fyra raka segrar hittills, men särskilt i gruppspelet hade det lika gärna kunnat sluta med tre kryss, till exempel. I varje match som Tyskland har spelat har man haft en svag period. Vinsten mot Portugal var allt annat än sjävlklart, kanske till och med "orättvist". Mot Holland var man illa ute både i inledningen och avslutningen. Mot Danmark tappade man matchen trots att man gjorde första målet. Till och med lilla Grekland bjöds på ett kvitteringsmål.
Av de lag som kan vinna EM håller jag nog tummarna för Tyskland. Men de har inte briljerat.
* * *
Även om det fortfarande gäller att det vore en stor sensation om Italien eller England blir mästare (Frankrike är ju redan ute) har samtliga dessa lag gjort sin bästa turnering på ett bra tag.
För Frankrikes del säger det mer om hur bedrövligt det har varit tidigare än hur bra det har varit nu.
Men innan man föll ihop mot Sverige hade man börjat se ut som ett normalt lag igen. Som är bra och därför vinner matcher.
Faktum är att 2-0-segern mot Ukraina var Frankrikes första EM-slutspelsseger någonsin utan Michel Platini eller Zinedine Zidane.
Det säger mer om vilken liten turnering EM tidigare var än om hus chockerande det här skulle vara, men om man avgränsar det hela till just Zidanes tid är det ändå anmärkningsvärt.
Man har alltså spelat två hela storturneringar utan Zidane och då misslyckats att ta en enda vinst.
* * *
Italien är inte långt därefter. Det här italienska laget är inte särskilt bra, men är fortfarande obesegrat och klart bättre än Lippis gäng i VM 2010.
Och även deras seger i gruppspelet - 2-0 mot Irland - var en milstolpe.
Det var Italiens första seger under ordinarie tid med spel elva mot elva på sex år, eller elva matcher. Inte sedan 3-0-segern mot Ukraina i VM-kvartsfinalen 2006 hade Italien lyckats vinna en match under normala omständigheter.
* * *
England?
Statistiskt inget märkvärdigt, men oavsett hur det ser ut på pappret upplever jag detta som Englands mest slagkraftiga lag sedan Sven-Göran Erikssons lag peakade under EM 2004.
Framförallt det mest sympatiska, i mina ögon. Under framförallt Capello kändes laget som överskattat och spelmässigt mediokert.
Nu ser det mediokert ut på pappret. Och det är inte något glans över det på plan heller. Men även om det är mer organisation än guts 'n' glory, känns det mer brittiskt än vad det gjort på länge. Tack vare Hodgson och Steven Gerrard, som ger laget en rakare spelstil nu när Lampard är borta. Tvivlarna hade rätt; de två funkade aldrig optimalt.
Det skulle faktiskt inte förvåna mig om England vinner EM. Inte vid det här laget. I och med att inget annat lag ser fullständigt livsfarligt ut, och att det tidigare har visats att man kan vinna EM med små medel, är det ett realistiskt tips.
* * *
Inför kvällens match har jag inga starka sympatier för något av lagen. Men med tanke på hur det är att leva med England som fotbollsfantast i Sverige säger hjärtat Italien.
Hjärnan säger England.
För en semifinal mellan Tyskland och England är ju bara så sjukt häftigt som det bara kan bli. Man kanske till och med kan hoppas att Tyskland då spelar i sin retro-grön-vit-grön-dräkt. Precis som dend är kvällen i Turin för 22 år sen...
Den där sommaren 2006 är ju egentligen att betrakta som ett märkligt trendbrott som har pågått - i större eller mindre grad - ända sedan man titulerade sig Europamästare år 2000.
Alltså en tioårsperiod där Frankrike alltid dyker upp med ett av världens på pappret starkaste lag, men sedan agerat så sjukt blasé att man knappt fattar hur det kan gå till.
Men jag får återkomma till just Frankrike en annan gång.
Eller. Innan vi går vidare kan vi också fråga oss hur det kan komma sig att när det börjar ryktas om att en spelare i det franska landslaget har anklagats för egosim, eller något särskilt negativt överhuvudtaget, så är det den här killen:
* * *
Jo, det jag tänkte komma till är att oavsett hur EM nu avslutas så har det hittills varit något av en återupprättelse för just de lagen som jag i mitt första EM-relaterade inlägg talade om. De gamla storlag som den här gången skulle komma till turneringen utan någon som helst chans att vinna den.
Frankrike, Italien och England.
De tre stora förhandsfavoriterna har samtidigt varit besvikelser.
Holland behöver jag väl inte ens kommentera?
Spanien... Har vunnit, men inte alls briljerat.
Tyskland... Beskrivs som briljant, men många verkar ha stirrat sig blinda på resultaten. Ja, Tyskland har fyra raka segrar hittills, men särskilt i gruppspelet hade det lika gärna kunnat sluta med tre kryss, till exempel. I varje match som Tyskland har spelat har man haft en svag period. Vinsten mot Portugal var allt annat än sjävlklart, kanske till och med "orättvist". Mot Holland var man illa ute både i inledningen och avslutningen. Mot Danmark tappade man matchen trots att man gjorde första målet. Till och med lilla Grekland bjöds på ett kvitteringsmål.
Av de lag som kan vinna EM håller jag nog tummarna för Tyskland. Men de har inte briljerat.
* * *
Även om det fortfarande gäller att det vore en stor sensation om Italien eller England blir mästare (Frankrike är ju redan ute) har samtliga dessa lag gjort sin bästa turnering på ett bra tag.
För Frankrikes del säger det mer om hur bedrövligt det har varit tidigare än hur bra det har varit nu.
Men innan man föll ihop mot Sverige hade man börjat se ut som ett normalt lag igen. Som är bra och därför vinner matcher.
Faktum är att 2-0-segern mot Ukraina var Frankrikes första EM-slutspelsseger någonsin utan Michel Platini eller Zinedine Zidane.
Det säger mer om vilken liten turnering EM tidigare var än om hus chockerande det här skulle vara, men om man avgränsar det hela till just Zidanes tid är det ändå anmärkningsvärt.
Man har alltså spelat två hela storturneringar utan Zidane och då misslyckats att ta en enda vinst.
* * *
Italien är inte långt därefter. Det här italienska laget är inte särskilt bra, men är fortfarande obesegrat och klart bättre än Lippis gäng i VM 2010.
Och även deras seger i gruppspelet - 2-0 mot Irland - var en milstolpe.
Det var Italiens första seger under ordinarie tid med spel elva mot elva på sex år, eller elva matcher. Inte sedan 3-0-segern mot Ukraina i VM-kvartsfinalen 2006 hade Italien lyckats vinna en match under normala omständigheter.
* * *
England?
Statistiskt inget märkvärdigt, men oavsett hur det ser ut på pappret upplever jag detta som Englands mest slagkraftiga lag sedan Sven-Göran Erikssons lag peakade under EM 2004.
Framförallt det mest sympatiska, i mina ögon. Under framförallt Capello kändes laget som överskattat och spelmässigt mediokert.
Nu ser det mediokert ut på pappret. Och det är inte något glans över det på plan heller. Men även om det är mer organisation än guts 'n' glory, känns det mer brittiskt än vad det gjort på länge. Tack vare Hodgson och Steven Gerrard, som ger laget en rakare spelstil nu när Lampard är borta. Tvivlarna hade rätt; de två funkade aldrig optimalt.
Det skulle faktiskt inte förvåna mig om England vinner EM. Inte vid det här laget. I och med att inget annat lag ser fullständigt livsfarligt ut, och att det tidigare har visats att man kan vinna EM med små medel, är det ett realistiskt tips.
* * *
Inför kvällens match har jag inga starka sympatier för något av lagen. Men med tanke på hur det är att leva med England som fotbollsfantast i Sverige säger hjärtat Italien.
Hjärnan säger England.
För en semifinal mellan Tyskland och England är ju bara så sjukt häftigt som det bara kan bli. Man kanske till och med kan hoppas att Tyskland då spelar i sin retro-grön-vit-grön-dräkt. Precis som dend är kvällen i Turin för 22 år sen...
lördag 23 juni 2012
Linekerism 2012
Fotboll är ett enkelt spel. 22 spelare är på plan i 90 minuter, och någon gång under första timmen gör Spaniens röda knattar mål, varpå de bekymmersfritt kan lalla runt med bollen och låta tiden matchen dö medan deras arroganta och nationalistiska fans som inte brydde sig om dem innan de började vinna titlar gläds viftandes med sina spanska flaggor som pryder en bild på en svart spansk tjur, och till slut får deras fascistgubbe som utan repressalier kallar svarta franska spelare för negro de merda ta emot hyllningarna som en äkta mästartränare.
Det som talar för Frankrike
Den allra mest kittlande kvartsfinalen spelas imorgon mellan Italien och England. Ett möte mellan de två länder som kanske är Europas mest traditionstyngda och största fotbollsländer, och som tidigare i historien har haft en nästan diametralt annorlunda syn på fotbollen. Det är dessutom första gången på 22 år som de möts i ett stort mästerskap, trots att de väldigt sällan har misslyckats att kvala in till EM och VM sen dess; Italien missade EM 1992, England VM 1994 och EM 2008.
I tävlingssammanhang har man dock möts, i kvalet till Frankrike-VM 1998. Italien vann det första mötet på Wembley, hösten 1996 om jag inte minns fel, efter att Gianfranco Zola gjort matchens enda mål.
Till returen hade Glenn Hoddles England återhämtat sig som gruppetta, och kunde via 0-0 på Olimpico i Rom direktkvalificera sig för VM, medan Italien tvingades till playoff mot Ryssland.
Så, trots att jag blev väldigt förbannad på tisdagkvällens utveckling i Grupp D, där Frankrike i onödan spelade bort sig från gruppsegern, är jag på något sätt ändå nöjd med att få nöjet att se matchen mellan Italien och England.
* * *
Frankrikes miss mot Sverige innebär alltså att man får ta sig an Spanien ikväll. En mardrömsmatch?
Tja, man kan definitivt säga att de hade haft bättre chanser att nå semin om man mött Italien som alla hade trott inför gruppavslutningen, men jag skulle inte satsa stora pengar på spanskt avancemang, om man säger så.
Givetvis får de röda gälla som favoriter. De har en bättre bredd i startelvan, för att inte tala om bredden i hela spelartruppen. Det är ett sedan flera år tillbaka färdigbyggt lag, medan Frankrike äntligen gjort sin generationsväxling och ska nog mer se fram emot VM 2014 som den stora stunden.
Men Frankrike är Frankrike. Storebror.
Inbördes statistik är visserligen överskattat, särskilt nu när Spanien helt enkelt är ett bättre lag än vad man någonsin har varit tidigare.
Men det bör ändå finnas en intressant psykologisk relation som (förhoppningsvis) påverkar matchen.
Minns hur det var 2006 när Spanien - även då det sprudlande Spanien - skrevs som solklar favorit inför åttondelen i VM, för att sedan framstå som ett pojklag mot männen i helvitt.
Nu är det ju inte riktigt samma förutsättningar som gäller. Den kvällen trodde jag på förhand att Frankrike skulle ta det. Man hade precis vaknat i gruppspelet efter flera års dvala, medan Spanien dels hade ett mindervärdeskomplex att besegra, dels kanske var väl upphausat med tanke på det bedrövliga motståndet i gruppspelet (av Ukraina, Saudiarabien och Tunisien).
Framförallt bestod Frankrike av det som italienarna skulle kalla för campioni. Zidane. Vieira. Henry. Thuram. Och så vidare.
Det gör inte dagens Frankrike. Det är snarare tvärtom. Mästarna finns i Spanien. Frankrike har supertalangerna som fortfarande inte fått sitt stora genombrott.
Det som mest av allt kan tala för Frankrike är att Spanien har sett aningen knackigt ut i gruppspelet och möter nu den svåraste motståndaren hittills. Att se hur det spanska försvaret agerar när Nasri, Benzema och gänget kommer fram på kontringar blir verkligen "intressant".
I tävlingssammanhang har man dock möts, i kvalet till Frankrike-VM 1998. Italien vann det första mötet på Wembley, hösten 1996 om jag inte minns fel, efter att Gianfranco Zola gjort matchens enda mål.
Till returen hade Glenn Hoddles England återhämtat sig som gruppetta, och kunde via 0-0 på Olimpico i Rom direktkvalificera sig för VM, medan Italien tvingades till playoff mot Ryssland.
Så, trots att jag blev väldigt förbannad på tisdagkvällens utveckling i Grupp D, där Frankrike i onödan spelade bort sig från gruppsegern, är jag på något sätt ändå nöjd med att få nöjet att se matchen mellan Italien och England.
* * *
Frankrikes miss mot Sverige innebär alltså att man får ta sig an Spanien ikväll. En mardrömsmatch?
Tja, man kan definitivt säga att de hade haft bättre chanser att nå semin om man mött Italien som alla hade trott inför gruppavslutningen, men jag skulle inte satsa stora pengar på spanskt avancemang, om man säger så.
Givetvis får de röda gälla som favoriter. De har en bättre bredd i startelvan, för att inte tala om bredden i hela spelartruppen. Det är ett sedan flera år tillbaka färdigbyggt lag, medan Frankrike äntligen gjort sin generationsväxling och ska nog mer se fram emot VM 2014 som den stora stunden.
Men Frankrike är Frankrike. Storebror.
Inbördes statistik är visserligen överskattat, särskilt nu när Spanien helt enkelt är ett bättre lag än vad man någonsin har varit tidigare.
Men det bör ändå finnas en intressant psykologisk relation som (förhoppningsvis) påverkar matchen.
Minns hur det var 2006 när Spanien - även då det sprudlande Spanien - skrevs som solklar favorit inför åttondelen i VM, för att sedan framstå som ett pojklag mot männen i helvitt.
Nu är det ju inte riktigt samma förutsättningar som gäller. Den kvällen trodde jag på förhand att Frankrike skulle ta det. Man hade precis vaknat i gruppspelet efter flera års dvala, medan Spanien dels hade ett mindervärdeskomplex att besegra, dels kanske var väl upphausat med tanke på det bedrövliga motståndet i gruppspelet (av Ukraina, Saudiarabien och Tunisien).
Framförallt bestod Frankrike av det som italienarna skulle kalla för campioni. Zidane. Vieira. Henry. Thuram. Och så vidare.
Det gör inte dagens Frankrike. Det är snarare tvärtom. Mästarna finns i Spanien. Frankrike har supertalangerna som fortfarande inte fått sitt stora genombrott.
Det som mest av allt kan tala för Frankrike är att Spanien har sett aningen knackigt ut i gruppspelet och möter nu den svåraste motståndaren hittills. Att se hur det spanska försvaret agerar när Nasri, Benzema och gänget kommer fram på kontringar blir verkligen "intressant".
måndag 18 juni 2012
Torres får mig att spy
Inte Fernando Torres själv. Han verkar vara en rätt vanlig kille som man inte har anledning att uppröras av.
Men ämnet Torres, det ständiga tjatet kring honom, och det faktum att han blir uttagen i den spanska startelvan gör mig bara irriterad.
Jag är bara så jävla trött på tjatet. Först var det mycket snack under några år eftersom han råkade vara en av världens bästa anfallare.
Sen slutade han att leverera men istället för att då hamna i skuggan på ett naturligt sätt, fortsatte tjatet. Varje gång Chelsea kom på tal var man tvungen att ta med honom också.
Fernando Torres. Torres. Fernando Torres. FERNANDO TORRES. Fernando Torres. Nando Torres.
Men då har jag inte ens kommit till huvudpoängen.
Det som hela den här skiten är en del av.
Att folk aldrig kan släppa en känd spelare. Aldrig tröttnar på att allt ska handla om samma person hela tiden långt efter spelarens tid varit över.
Det var nästan samma sak med Ronaldinho. Stort buhu-kalas över att inte få se Ronaldinho i VM 2010. Som om det vore så mycket att se. Det kommer någon tårfylld nostalgitext om hur fantastisk Ronaldinho var år 2005, etc.
Ja, än sen? Det var då, det. Nu är det andra tider. Andra spelare som ska få chansen att glänsa.
Om gubbjäveln Del Bosque hade insett det hade vi överhuvudtaget inte behövt se Fernando Torres i detta EM.
Del Bosque fick sparken av Real Madrid sommaren 2003 och alla tyckte att det var det mest orättvisa någonsin. Han hade lett Real Madrid till två ligatitlar och blivit mästare i Champions lika många gånger på tre år. Men han ansågs inte tillräckligt stor för att leda Florentino Perez nya Galacticos-era.
Är det inte samma förhållningssätt som han själv nu uppvisar?
Den fantastiske Roberto Soldado har öst in mål i alla möjliga sammanhang, och ändå lämnas han utanför hela truppen av Del Bosque, som uppenbarligen varit mer besatt av att få Torres att leva igen än att ge rätt spelare chansen. Ett namn har fått gå före prestationer.
Allt detta är en stark anledning till att hoppas på spansk sorti från EM så snart som möjligt.
Men ämnet Torres, det ständiga tjatet kring honom, och det faktum att han blir uttagen i den spanska startelvan gör mig bara irriterad.
Jag är bara så jävla trött på tjatet. Först var det mycket snack under några år eftersom han råkade vara en av världens bästa anfallare.
Sen slutade han att leverera men istället för att då hamna i skuggan på ett naturligt sätt, fortsatte tjatet. Varje gång Chelsea kom på tal var man tvungen att ta med honom också.
Fernando Torres. Torres. Fernando Torres. FERNANDO TORRES. Fernando Torres. Nando Torres.
Men då har jag inte ens kommit till huvudpoängen.
Det som hela den här skiten är en del av.
Att folk aldrig kan släppa en känd spelare. Aldrig tröttnar på att allt ska handla om samma person hela tiden långt efter spelarens tid varit över.
Det var nästan samma sak med Ronaldinho. Stort buhu-kalas över att inte få se Ronaldinho i VM 2010. Som om det vore så mycket att se. Det kommer någon tårfylld nostalgitext om hur fantastisk Ronaldinho var år 2005, etc.
Ja, än sen? Det var då, det. Nu är det andra tider. Andra spelare som ska få chansen att glänsa.
Om gubbjäveln Del Bosque hade insett det hade vi överhuvudtaget inte behövt se Fernando Torres i detta EM.
Del Bosque fick sparken av Real Madrid sommaren 2003 och alla tyckte att det var det mest orättvisa någonsin. Han hade lett Real Madrid till två ligatitlar och blivit mästare i Champions lika många gånger på tre år. Men han ansågs inte tillräckligt stor för att leda Florentino Perez nya Galacticos-era.
Är det inte samma förhållningssätt som han själv nu uppvisar?
Den fantastiske Roberto Soldado har öst in mål i alla möjliga sammanhang, och ändå lämnas han utanför hela truppen av Del Bosque, som uppenbarligen varit mer besatt av att få Torres att leva igen än att ge rätt spelare chansen. Ett namn har fått gå före prestationer.
Allt detta är en stark anledning till att hoppas på spansk sorti från EM så snart som möjligt.
lördag 9 juni 2012
Trolig framtidsscenario: Holland OUT
Holland som haft så mycket flyt under de senaste två mästerskapen (bortsett från VM-finalen) blev nu offer för fotbollens balanserande natur. Danmark gjorde det bra, men att det inte blir ett nederländskt mål i matchen är förstås en tillfällighet.
Både förnuft och magkänsla säger att det här kommer att kosta dem en plats i kvartsfinalen, vilket såklart är ett gigantiskt fiasko, som på något sätt ändå lär uppstå bara på grund av en uddamålsförlust i premiären.
Det har mycket med spelschemat att göra.
För att man ska överleva krävs det att man tar poäng i nästa match mot Tyskland. Det vore ingen skräll men jag utgår från att man misslyckas.
Blir det så kommer Holland att sluta på max tre poäng, vid seger i sista matchen mot Portugal.
Danmark möter Tyskland i den sista omgången och har då som sämst tre poäng. Det innebär att Holland då antingen redan är ute eller behöver en tysk seger för att ha chans att gå vidare.
Har Tyskland då fyra poäng så kommer man att gå för seger för att inte riskera något.
Har Tyskland sex poäng så kan man i samförstånd spela kryss med Danmark, så att båda går vidare som gruppsegrare respektive grupptvåa.
Och att Tyskland skulle ta det lugnt för att slippa en guldkandidat med sig till slutspelet känns ju väldigt logiskt.
Fast då gäller det att vi har det scenariot inför matchen, vilket just Hollands match visar att vi inte i dagens landslagsfotboll.
Både förnuft och magkänsla säger att det här kommer att kosta dem en plats i kvartsfinalen, vilket såklart är ett gigantiskt fiasko, som på något sätt ändå lär uppstå bara på grund av en uddamålsförlust i premiären.
Det har mycket med spelschemat att göra.
För att man ska överleva krävs det att man tar poäng i nästa match mot Tyskland. Det vore ingen skräll men jag utgår från att man misslyckas.
Blir det så kommer Holland att sluta på max tre poäng, vid seger i sista matchen mot Portugal.
Danmark möter Tyskland i den sista omgången och har då som sämst tre poäng. Det innebär att Holland då antingen redan är ute eller behöver en tysk seger för att ha chans att gå vidare.
Har Tyskland då fyra poäng så kommer man att gå för seger för att inte riskera något.
Har Tyskland sex poäng så kan man i samförstånd spela kryss med Danmark, så att båda går vidare som gruppsegrare respektive grupptvåa.
Och att Tyskland skulle ta det lugnt för att slippa en guldkandidat med sig till slutspelet känns ju väldigt logiskt.
Fast då gäller det att vi har det scenariot inför matchen, vilket just Hollands match visar att vi inte i dagens landslagsfotboll.
fredag 8 juni 2012
Milan Baros historierevisionism
Såg ni TV4:s intervju med Milan Baros?
Han lät vettig, men jag reagerade på ett av hans påståenden.
Han menade att det inte är något nytt att Tjeckien inte har ett högt anseende inför turneringen, och att han därför hoppas att de kan överraska som man gjort förr.
Så var det inför EM 1996 också, då man till slut nådde finalen (där man förlorade på ett feldömt mål). Men det är ju längesen nu. Läskigt längesen.
Men det var inte 96 som Baros hade i åtanke.
Han nämnde EM 2004. Då spelade Tjeckien i samma grupp som Tyskland, Nederländerna och lilla Lettland.
Baros menar att alla trodde på Tyskland och Holland innan han och hans lagkamrater överraskade och nådde ända till semifinal.
Jag var 21 år gammal inför turneringen och minns hur det såg ut i förhandssnacket.
Baros pratar nonsens.
Möjligen fanns det en och annan som trodde mer på Holland i gruppen. Men Tyskland hade en av sina absolut sämsta generationer i fotbollshistorien, och var därför inget att räkna med. Tjeckerna själva hade övertygat i kvalet och hade en bra blandning av unga och gamla spelare; ett fungerande kollektiv. Det fanns de som såg laget som en outsider i kampen om guldet.
Kanske var man ännu bättre än många trodde, när man fullständigt körde över Holland i gruppspelet och Danmark i kvarten. Men att man inte skulle gå vidare från gruppen säger mer om Milan Baros minne än sanningen.
Han lät vettig, men jag reagerade på ett av hans påståenden.
Han menade att det inte är något nytt att Tjeckien inte har ett högt anseende inför turneringen, och att han därför hoppas att de kan överraska som man gjort förr.
Så var det inför EM 1996 också, då man till slut nådde finalen (där man förlorade på ett feldömt mål). Men det är ju längesen nu. Läskigt längesen.
Men det var inte 96 som Baros hade i åtanke.
Han nämnde EM 2004. Då spelade Tjeckien i samma grupp som Tyskland, Nederländerna och lilla Lettland.
Baros menar att alla trodde på Tyskland och Holland innan han och hans lagkamrater överraskade och nådde ända till semifinal.
Jag var 21 år gammal inför turneringen och minns hur det såg ut i förhandssnacket.
Baros pratar nonsens.
Möjligen fanns det en och annan som trodde mer på Holland i gruppen. Men Tyskland hade en av sina absolut sämsta generationer i fotbollshistorien, och var därför inget att räkna med. Tjeckerna själva hade övertygat i kvalet och hade en bra blandning av unga och gamla spelare; ett fungerande kollektiv. Det fanns de som såg laget som en outsider i kampen om guldet.
Kanske var man ännu bättre än många trodde, när man fullständigt körde över Holland i gruppspelet och Danmark i kvarten. Men att man inte skulle gå vidare från gruppen säger mer om Milan Baros minne än sanningen.
Frankrike seglar upp som dark horse i svensk media
När jag tippade fram Frankrike till gruppsegrare i Grupp D trodde jag att jag var djärv. Det här laget som alltid gör bort sig ska väl vara glatt om det överhuvudtaget lyckas tråckla sig vidare till kvarten?
Tydligen inte. Jag hör tips om fransk succé från alla möjliga håll, inklusive kända namn som Olof Lundh och Chris Härenstam.
Inte för att just dessa herrar är en del av fotbollsanalysens avant-garde.
Men just det gör ju saken ännu märkligare. Någonting med Frankrike har nått ut till allmänheten. Det är inte nån superexpert som har sett det som de andra inte sett.
Som jag skrev i mitt första inlägg, jag är inte rätt person att bedöma en sån sak, men jag hoppas att de har rätt.
Tydligen inte. Jag hör tips om fransk succé från alla möjliga håll, inklusive kända namn som Olof Lundh och Chris Härenstam.
Inte för att just dessa herrar är en del av fotbollsanalysens avant-garde.
Men just det gör ju saken ännu märkligare. Någonting med Frankrike har nått ut till allmänheten. Det är inte nån superexpert som har sett det som de andra inte sett.
Som jag skrev i mitt första inlägg, jag är inte rätt person att bedöma en sån sak, men jag hoppas att de har rätt.
Ett EM utan glöd för min del
Ingen bör förvånas över att jag den här gången inte ens brydde mig om att komma med lite förhandstips och liknande inför EM. Det har av en massa olika anledningar känts rätt så kallt dagarna innan premiären.
Även idag efter den händelserika öppningsmatchen känner jag mig inte helt inne i det. Även om jag kommer nörda mig in i det hela så finns det saker i mitt liv som gör att jag inte kommer att kunna njuta av det här fullt ut. Har man missat uppladdningen så har man.
Men det kanske bloggens läsare inte kommer att märka av eftersom jag ändå lär vilja kommentera det mesta som händer i matcherna, varav jag kommer att se alla, även om det blir att räkna med lite missar här och där.
Som sagt, jag har så dålig koll på det som hänt i landslagsfotbollen och till stor del även ligasäsongen 2011-12, att allt utöver observationer kring generella trender för storlagen de senaste åren är meningslöst för mig att sia om.
Jag har verkligen inte en blekaste aning om var lag som Irland, Ukraina, Kroatien, Portugal, och så vi dare, befinner sig.
Jag har nog inte ens någon aning om hur saker och ting fungerar i Laurent Blancs Frankrike, trots att det är laget som jag kommer att hålla på.
En ursprunglig tanke var att det saknas tillräckligt många guldkandidater den här gången, men det är nog bara en känsla som uppstår av det faktum att flera klassiska tungviktare har stannat i utvecklingen på senare år.
För det är ändå tre lag som på förhand känns som realistiska EM-segrare, och fler än så brukar det inte finnas.
De är - som alla vet - Spanien, Tyskland och Nederländerna.
Mitt förhandstips är att tyskarna är hetare än spanjorerna den här gången och att Nederländerna helt enkelt inte är Europas bästa landslag.
I och med att många verkar tro ungefär samma sak åtminstone om de två första landslagen, kan man tänka sig att tyskarna ryker av just den anledningen. Att det visar sig att man "peakade" för två år sen.
Trots allt har ju det inte hänt så värst mycket offensivt för Löws manskap sen dess.
Misstron mot Spanien handlar dels om Barcelonas tveksamma säsong, där killar som Xavi, Iniesta och Pique inte har kommit upp i normal standard. Dels om en enkel tanke att de väl inte ska kunna vinna tre storturneringar i rad.
* * *
De som saknas...
... Är förstås Frankrike, England och Italien.
England är verkligen svagt jämfört med hur det såg ut för åtta år sen när Svennis landslag på pappret var som allra bäst. Därtill har man stora skadeproblem och eventuellt en konstig stämning med en ny gammalmodig tränare och John Terry. Jag utgår faktiskt från att man åker ur redan i gruppspelet, men det handlar om små marginaler, så det kan lika gärna bli gruppvinst istället.
Frankrike är fortfarande i ombyggnadsfas, men har efter två bedrövliga turneringar absolut ingenting att förlora. Egentligen är hela decenniet efter EM-segern 2000 den ena bedrövelsen efter den andra. Det är mest VM 2006 som råkade komma emellan och bli ett märkligt undantag. Sen har man visserligen haft en massa otur, men i helhet kan man inte säga emot summeringen.
Italien? Vad ska man säga. Det är bara att titta på truppen. Håller såklart hög klass jämfört med många andra länder, men är inte i närheten av det som man haft tidigare. Det finns verkligen ingenting i detta azzurri som ska få motståndarna att bli skraja. Cesare Prandelli har killar som Balzaretti, Abate och Giaccherini i sitt lag. Särskilt de två sistnämnda hade ju verkligen inte haft något att göra i ett italienskt landslag 2006 och bakåt. Allt är inte Prandellis fel. Det är inte som att han har lämnat efter sig en drös med bättre spelare hemma i Italien. Jag är också glad att han till slut tog med Balotelli. Under våren fick jag många jämförelser med Argentinas fascistiske Daniel Passarella i tankarna.
Men han är en man som urvattnar den italienska fotbollen genom att anpassa det till mer internationella trender. På så sätt är det typiskt att han tar med en del spelförståelsesvaga spelare eftersom dessa ändå är rappa i steget.
Även idag efter den händelserika öppningsmatchen känner jag mig inte helt inne i det. Även om jag kommer nörda mig in i det hela så finns det saker i mitt liv som gör att jag inte kommer att kunna njuta av det här fullt ut. Har man missat uppladdningen så har man.
Men det kanske bloggens läsare inte kommer att märka av eftersom jag ändå lär vilja kommentera det mesta som händer i matcherna, varav jag kommer att se alla, även om det blir att räkna med lite missar här och där.
Som sagt, jag har så dålig koll på det som hänt i landslagsfotbollen och till stor del även ligasäsongen 2011-12, att allt utöver observationer kring generella trender för storlagen de senaste åren är meningslöst för mig att sia om.
Jag har verkligen inte en blekaste aning om var lag som Irland, Ukraina, Kroatien, Portugal, och så vi dare, befinner sig.
Jag har nog inte ens någon aning om hur saker och ting fungerar i Laurent Blancs Frankrike, trots att det är laget som jag kommer att hålla på.
En ursprunglig tanke var att det saknas tillräckligt många guldkandidater den här gången, men det är nog bara en känsla som uppstår av det faktum att flera klassiska tungviktare har stannat i utvecklingen på senare år.
För det är ändå tre lag som på förhand känns som realistiska EM-segrare, och fler än så brukar det inte finnas.
De är - som alla vet - Spanien, Tyskland och Nederländerna.
Mitt förhandstips är att tyskarna är hetare än spanjorerna den här gången och att Nederländerna helt enkelt inte är Europas bästa landslag.
I och med att många verkar tro ungefär samma sak åtminstone om de två första landslagen, kan man tänka sig att tyskarna ryker av just den anledningen. Att det visar sig att man "peakade" för två år sen.
Trots allt har ju det inte hänt så värst mycket offensivt för Löws manskap sen dess.
Misstron mot Spanien handlar dels om Barcelonas tveksamma säsong, där killar som Xavi, Iniesta och Pique inte har kommit upp i normal standard. Dels om en enkel tanke att de väl inte ska kunna vinna tre storturneringar i rad.
* * *
De som saknas...
... Är förstås Frankrike, England och Italien.
England är verkligen svagt jämfört med hur det såg ut för åtta år sen när Svennis landslag på pappret var som allra bäst. Därtill har man stora skadeproblem och eventuellt en konstig stämning med en ny gammalmodig tränare och John Terry. Jag utgår faktiskt från att man åker ur redan i gruppspelet, men det handlar om små marginaler, så det kan lika gärna bli gruppvinst istället.
Frankrike är fortfarande i ombyggnadsfas, men har efter två bedrövliga turneringar absolut ingenting att förlora. Egentligen är hela decenniet efter EM-segern 2000 den ena bedrövelsen efter den andra. Det är mest VM 2006 som råkade komma emellan och bli ett märkligt undantag. Sen har man visserligen haft en massa otur, men i helhet kan man inte säga emot summeringen.
Italien? Vad ska man säga. Det är bara att titta på truppen. Håller såklart hög klass jämfört med många andra länder, men är inte i närheten av det som man haft tidigare. Det finns verkligen ingenting i detta azzurri som ska få motståndarna att bli skraja. Cesare Prandelli har killar som Balzaretti, Abate och Giaccherini i sitt lag. Särskilt de två sistnämnda hade ju verkligen inte haft något att göra i ett italienskt landslag 2006 och bakåt. Allt är inte Prandellis fel. Det är inte som att han har lämnat efter sig en drös med bättre spelare hemma i Italien. Jag är också glad att han till slut tog med Balotelli. Under våren fick jag många jämförelser med Argentinas fascistiske Daniel Passarella i tankarna.
Men han är en man som urvattnar den italienska fotbollen genom att anpassa det till mer internationella trender. På så sätt är det typiskt att han tar med en del spelförståelsesvaga spelare eftersom dessa ändå är rappa i steget.
söndag 20 maj 2012
Bitterhet, fakta och klyschor
Den som vill kan ha kul åt min bitterhet. Den som vill kan replikera med klyschor. Men ingen kan någonsin för mig förklara det som har hänt på rationella grunder. Ingen kan blunda för det som faktiskt har hänt, och jag kommer aldrig att göra den här bloggen till ett forum för hycklande medelväg a la Bank o Niva. Att jag inte ska uttrycka avsky mot olika fotbollslag bara för att någon råkar hålla på det och det laget. Jag kan tona ner det i en konversation beroende på vilka som är närvarande. Men på min blogg är det mina känslor och tankar och åsikter som gäller. Annars finns det ju såklart ingen vits med att ha en blogg överhuvudtaget. Blir man irriterad eller sårad av att läsa någon såga ens favoritlag så är det tough luck. Det finns ju så mycket mer att såras och uppröras av ändå. Direkta personangrepp. Attacker mot samhällsgrupper och så vidare.
Jag talar förstås om att Chelsea verkligen vann Champions League 2012.
Har förgäves försökt rationalisera bort hela grejen, men det går bara inte. Jag vet ju att jag bara lurar mig själv och att jag innerst inne känner samma sak. Att det här är förjävligt. Men framförallt sinnessjukt och nästan skrämmande. Men det sistnämnda återkommer jag till senare.
Rationaliseringsförsöken kan se ut på följande sätt:
"Det är ju ändå lite kul att det här hejaklacksbeteendet som uppstår när ena laget får spela finalen på hemmaplan får ett dråpligt slut."
"England var ju ändå på rätt sida under Andra världskriget. Nazisterna hade Blitzen. Nu kommer ett engelskt lag och segrar i München. Ger igen."
"Didier Drogba är en skön typ som jag alltid har diggat som personlighet."
"Tänk på alla fattiga barn i Afrika som nu blir jättelyckliga av att se Didi vara matchhjälte."
Ni ser. Alla förutom den första och kanske den tredje är ju väldigt fåniga. Den sista tillhör också i viss mån kategorin "positiv rasism", men jag kommer ju undan med det eftersom jag själv är en minoritet.
Men det kanske finns två rationaliseringar som faktiskt håller:
"När det kommer till det som händer i fotboll utöver de särskilda favoritlagens angelägenhet, kan inget toppa det här. Jag har nu sett den största orättvisan och behöver inte vara rädd för något längre när jag redan har sett det värsta möjliga."
Och två, det perspektiv som Erik Niva tog upp på plats i München under gårdagens sändning igår:
"När Roman Abramovich nu har fått det som han hela tiden har velat så kanske han börjar tröttna på Chelsea och snart släppa tag om det."
Det sistnämnda spelar ju i och för sig inte någon jättestor roll. Det väntar säkert andra oligarker på att ta över ett etablerat Londonlag.
Om ni för övrigt undrar varför jag ogillar Chelsea så starkt, och varför jag till exempel inte uttrycker samma missnöje med en klubb som Manchester City så orkar jag inte riktigt gå in på det här och nu. Men jag anser att det är självförklarligt om man kan sin fotbollshistoria. Förstår man inte det direkt så är man antingen okoncentrerad eller inte tillräckligt påläst. Eller har en taskig världsbild.
Nå... Nu till det som allra märkligast med detta.
Det faktum att Chelsea faktiskt lyckas vinna detta.
Chelsea gör sin överlägset sämsta säsong sedan Roman tog över klubben, men allt ordnar sig till slut ändå. Det blir deras lyckligaste säsong hittills eftersom de har längtat under en ganska lång tid efter den här CL-bucklan, och för att det har varit långt ifrån en tidsfråga på samma sätt som ligatiteln 2005.
Många lag som vunnit den här turneringen har tidigare haft en hel del flyt med sig på vägen dit. Men inget kan ändå jämföras med det som vi bevittnat under våren.
*Chelsea var så gott som dött efter första åttondelsmötet med Napoli i Neapel. Men det bor ju till och med ha varit spikat med tanke på att Napoli absolut borde ha vunnit med minst 4-1. Det var otroliga chansmissar och en boll som räddades på mållinjen.
*I returen måste man vinna med 2-0, men har usel form och möter ett lag som är särskilt bra på att kontra. Mycket riktigt radar också Napoli upp frilägen i första halvlek men missar det mesta. Chelsea lyckas till slut vinna med 4-1 efter förlängning och ta sig vidare. Man gör det dels tack vare tur men också en hel del tack vare tyngd och rutin, på tyskt vis. Men när man i efterhand sätter detta i ett sammanhang så är det ju bara en i raden av allt som går lagets väg.
*I den första semifinalen mot Barcelona blir man totalt utspelade i 90 minuter. Får mycket beröm för ett kontrollerat försvarsspel men det är ju bara en del av sanningen. Får fem solklara målchanser emot sig (inte riktigt det som är tanken om man ska kontrollera en match defensivt) och har själva knappt ett enda anfall. När domaren blåser av matchen har man ändå lyckats vinna med 1-0. Sanslöst. Rimligen tar det roliga slut i returen på Camp Nou?
*Ja, det ser länge ut som att det blir så. 0-2 i baken redan innan första halvlek är slutspelad och kaptenen Terry utvisad. Lyckas ändå reducera som en blixt från klar himmel innan halvtid.
*Försvarsinsatsen ser faktiskt bättre ut på Camp Nou än vad det gjorde på Stamford Bridge. Barca totaldominerar själva spelet men radar inte upp chanser. Skaffar dock fram en rättdömd straff i början av andra halvlek. Fram kliver världens bästa spelare Leo Messi och prickar sin straff i insidan av krysset.
Under tiden lyckas man spela bort sig helt från fjärdeplatsen i ligan och är därmed piskade att vinna finalen för att inte tappa mark i den moderna fotbollens maktkamp.
*I finalen skapar man knappt en målchans. Blir inte heller totalt nedtryckta, men Bayern är ändå klart bättre och ingenting talar för annat än en väntad hemmaseger när det återstår några minuter av matchen. Då gör Drogba 1-1 på en hörna.
*I förlängningen orsakar Drogba en straff. Fram kliver Robben och missar.
*Bör nu ha det psykologiska övertaget inför straffarna, men Bayern tar tillbaka kommandot genom att sätta sin första straff samtidigt som Neuer tar Chelseas första. Tyskarna har nu det övertaget plus att straffarna läggs framför hemmafansens curva som kan sätta extra press på ett redan pressat Chelsea. Ändå lyckas Chelsea vinna det hela innan vi har hunnit nå till sudden-straffarna efter de tio första.
Att så många gånger vara så mycket sämre och ändå lyckas vinna. Att göra det just när laget har som mest att förlora på att inte göra det (generationsväxling och utebliven Champions som väntar nästa säsong i så fall, betyder mycket i negativ bemärkelse i den moderna fotbollen). Att vara så gott som död så många gånger och ändå på något sätt undgå det uppenbara nederlaget...
Någonting är ju fel och jag kan inte annat än konstatera att det måste finnas något metafysiskt som påverkar detta. Jag tror inte det kanske, men jag tycker att det ironiskt nog är mer rationellt att konstatera det än att komma med verklighetsfrämmande bortförklaringar som mer eller mindre definierar irrationalitet och som står närmare blind tro än vetenskap och empiri.
Man kan välja att se det som har skett och utgå från det, eller försöka komma med bortförklaringar i brist på hållbara förklaringsmodeller.
Så jag kan ta klyscha för klyscha och se hur det förhåller sig till sanningen.
1. "Det här är charmen med fotboll. Att det sämre laget kan vinna"
Svar: Sant. Men det har ingenting med min poäng att göra. Poängen är att det som vi normalt ser som slumpen har gått Chelseas väg lite alltför många gånger nu och det vid varje tillfälle har varit en helt otänkbar situation som uppenbarar sig.
2. "Historien är full av mästare som haft flyt med sig."
Svar: Ja, fast aldrig i så hög grad. Det närmaste exemplet Liverpool 2005 innehåller inte alls särskilt många ofattbara utgångar i jämförelse.
3. "Fotboll jämnar ut sig. Chelsea har tidigare haft otur. Nu hade de tur."
Svar: Nja. De har haft otur men också tur. Till exempel sättet på vilket de slog ut Liverpool i semifinalen 2008. Dessutom kan ju deras otur i grader inte jämföras med turen som de har haft nu.
5. "Det handlar inte om tur. Det handlar om skicklighet, erfarenhet och taktiskt kunnande. Och effektivitet."
Svar: Wrong 'em, boyo. Visst, det är en del av det hela. Utan dessa faktorer hade Chelsea inte ens kommit i närheten av att slå ut Napoli. Men det påverkar ju inte det faktum att man så många gånger har varit klart sämre och hamnat i situationer som man bara inte ska göra om man ska ha en chans att vinna en fotbollsmatch.
Slutsats: Det finns något metafysiskt och detta något har uppenbarligen en vilja eftersom slumpen inte verkar ha avgjort skeendet här. Detta något har aktivt styrt händelserna på ett sätt som gjort det möjligt för Chelsea FC att vinna Champions League 2012.
* * *
Det enda verkligt positiva med det som skedde var att jag vann lite pengar på Chelseas framgång. Det handlar inte om någon stor summa. Det räcker inte ens till en billig Ryan Air-weekend eller en sketans ny TV. Men kanske kan jag hoppas på att ödets ironi gör att laget som jag ogillar som mest (nåja, det finns ju alltid något värre) gör så att jag kan finna lite pengalycka i framtiden. Nu har jag i alla fall en mycket större spelkassa som jag kan satsa vidare med.
* * *
Heynckes gör helt rätt i att inte låta Robben slå en straff. Jag hade på förhand definitivt trott mer på Schweinsteiger (vilken jävla spelare, förresten...) och Olic som strafftagare i det skedet, och absolut ingenting talar för att Robben hade gjort det bättre om han fått chansen.
Men det som irriterar mig är varför Robben överhuvudtaget kliver fram för att ta straffen i förlängningen när han uppenbarligen är fel person. Vad är det som gör att nervös fotbollsspelare som inte vill lägga en straff ändå går fram och gör just det? Det här var ju knappast första gången han missade ett jätteläge och till och med straffen som han satte i Madrid var halvdålig (Casillas var väl på den?).
Detta vad? är antagligen att en sån som Robben måste bevisa för andra att han faktiskt vågar. Hans stolthet vägde tyngre än klubben Bayern München och en stor del av München som stad. Tänk vilken extrem baksmälla staden nu går igenom bara för att Arjen Robben skulle försöka bevisa något. Dumt och idiotiskt. Känner mig rätt övertygad om att Schweinsteiger hade satt den.
Jag talar förstås om att Chelsea verkligen vann Champions League 2012.
Har förgäves försökt rationalisera bort hela grejen, men det går bara inte. Jag vet ju att jag bara lurar mig själv och att jag innerst inne känner samma sak. Att det här är förjävligt. Men framförallt sinnessjukt och nästan skrämmande. Men det sistnämnda återkommer jag till senare.
Rationaliseringsförsöken kan se ut på följande sätt:
"Det är ju ändå lite kul att det här hejaklacksbeteendet som uppstår när ena laget får spela finalen på hemmaplan får ett dråpligt slut."
"England var ju ändå på rätt sida under Andra världskriget. Nazisterna hade Blitzen. Nu kommer ett engelskt lag och segrar i München. Ger igen."
"Didier Drogba är en skön typ som jag alltid har diggat som personlighet."
"Tänk på alla fattiga barn i Afrika som nu blir jättelyckliga av att se Didi vara matchhjälte."
Ni ser. Alla förutom den första och kanske den tredje är ju väldigt fåniga. Den sista tillhör också i viss mån kategorin "positiv rasism", men jag kommer ju undan med det eftersom jag själv är en minoritet.
Men det kanske finns två rationaliseringar som faktiskt håller:
"När det kommer till det som händer i fotboll utöver de särskilda favoritlagens angelägenhet, kan inget toppa det här. Jag har nu sett den största orättvisan och behöver inte vara rädd för något längre när jag redan har sett det värsta möjliga."
Och två, det perspektiv som Erik Niva tog upp på plats i München under gårdagens sändning igår:
"När Roman Abramovich nu har fått det som han hela tiden har velat så kanske han börjar tröttna på Chelsea och snart släppa tag om det."
Det sistnämnda spelar ju i och för sig inte någon jättestor roll. Det väntar säkert andra oligarker på att ta över ett etablerat Londonlag.
Om ni för övrigt undrar varför jag ogillar Chelsea så starkt, och varför jag till exempel inte uttrycker samma missnöje med en klubb som Manchester City så orkar jag inte riktigt gå in på det här och nu. Men jag anser att det är självförklarligt om man kan sin fotbollshistoria. Förstår man inte det direkt så är man antingen okoncentrerad eller inte tillräckligt påläst. Eller har en taskig världsbild.
Nå... Nu till det som allra märkligast med detta.
Det faktum att Chelsea faktiskt lyckas vinna detta.
Chelsea gör sin överlägset sämsta säsong sedan Roman tog över klubben, men allt ordnar sig till slut ändå. Det blir deras lyckligaste säsong hittills eftersom de har längtat under en ganska lång tid efter den här CL-bucklan, och för att det har varit långt ifrån en tidsfråga på samma sätt som ligatiteln 2005.
Många lag som vunnit den här turneringen har tidigare haft en hel del flyt med sig på vägen dit. Men inget kan ändå jämföras med det som vi bevittnat under våren.
*Chelsea var så gott som dött efter första åttondelsmötet med Napoli i Neapel. Men det bor ju till och med ha varit spikat med tanke på att Napoli absolut borde ha vunnit med minst 4-1. Det var otroliga chansmissar och en boll som räddades på mållinjen.
*I returen måste man vinna med 2-0, men har usel form och möter ett lag som är särskilt bra på att kontra. Mycket riktigt radar också Napoli upp frilägen i första halvlek men missar det mesta. Chelsea lyckas till slut vinna med 4-1 efter förlängning och ta sig vidare. Man gör det dels tack vare tur men också en hel del tack vare tyngd och rutin, på tyskt vis. Men när man i efterhand sätter detta i ett sammanhang så är det ju bara en i raden av allt som går lagets väg.
*I den första semifinalen mot Barcelona blir man totalt utspelade i 90 minuter. Får mycket beröm för ett kontrollerat försvarsspel men det är ju bara en del av sanningen. Får fem solklara målchanser emot sig (inte riktigt det som är tanken om man ska kontrollera en match defensivt) och har själva knappt ett enda anfall. När domaren blåser av matchen har man ändå lyckats vinna med 1-0. Sanslöst. Rimligen tar det roliga slut i returen på Camp Nou?
*Ja, det ser länge ut som att det blir så. 0-2 i baken redan innan första halvlek är slutspelad och kaptenen Terry utvisad. Lyckas ändå reducera som en blixt från klar himmel innan halvtid.
*Försvarsinsatsen ser faktiskt bättre ut på Camp Nou än vad det gjorde på Stamford Bridge. Barca totaldominerar själva spelet men radar inte upp chanser. Skaffar dock fram en rättdömd straff i början av andra halvlek. Fram kliver världens bästa spelare Leo Messi och prickar sin straff i insidan av krysset.
Under tiden lyckas man spela bort sig helt från fjärdeplatsen i ligan och är därmed piskade att vinna finalen för att inte tappa mark i den moderna fotbollens maktkamp.
*I finalen skapar man knappt en målchans. Blir inte heller totalt nedtryckta, men Bayern är ändå klart bättre och ingenting talar för annat än en väntad hemmaseger när det återstår några minuter av matchen. Då gör Drogba 1-1 på en hörna.
*I förlängningen orsakar Drogba en straff. Fram kliver Robben och missar.
*Bör nu ha det psykologiska övertaget inför straffarna, men Bayern tar tillbaka kommandot genom att sätta sin första straff samtidigt som Neuer tar Chelseas första. Tyskarna har nu det övertaget plus att straffarna läggs framför hemmafansens curva som kan sätta extra press på ett redan pressat Chelsea. Ändå lyckas Chelsea vinna det hela innan vi har hunnit nå till sudden-straffarna efter de tio första.
Att så många gånger vara så mycket sämre och ändå lyckas vinna. Att göra det just när laget har som mest att förlora på att inte göra det (generationsväxling och utebliven Champions som väntar nästa säsong i så fall, betyder mycket i negativ bemärkelse i den moderna fotbollen). Att vara så gott som död så många gånger och ändå på något sätt undgå det uppenbara nederlaget...
Någonting är ju fel och jag kan inte annat än konstatera att det måste finnas något metafysiskt som påverkar detta. Jag tror inte det kanske, men jag tycker att det ironiskt nog är mer rationellt att konstatera det än att komma med verklighetsfrämmande bortförklaringar som mer eller mindre definierar irrationalitet och som står närmare blind tro än vetenskap och empiri.
Man kan välja att se det som har skett och utgå från det, eller försöka komma med bortförklaringar i brist på hållbara förklaringsmodeller.
Så jag kan ta klyscha för klyscha och se hur det förhåller sig till sanningen.
1. "Det här är charmen med fotboll. Att det sämre laget kan vinna"
Svar: Sant. Men det har ingenting med min poäng att göra. Poängen är att det som vi normalt ser som slumpen har gått Chelseas väg lite alltför många gånger nu och det vid varje tillfälle har varit en helt otänkbar situation som uppenbarar sig.
2. "Historien är full av mästare som haft flyt med sig."
Svar: Ja, fast aldrig i så hög grad. Det närmaste exemplet Liverpool 2005 innehåller inte alls särskilt många ofattbara utgångar i jämförelse.
3. "Fotboll jämnar ut sig. Chelsea har tidigare haft otur. Nu hade de tur."
Svar: Nja. De har haft otur men också tur. Till exempel sättet på vilket de slog ut Liverpool i semifinalen 2008. Dessutom kan ju deras otur i grader inte jämföras med turen som de har haft nu.
5. "Det handlar inte om tur. Det handlar om skicklighet, erfarenhet och taktiskt kunnande. Och effektivitet."
Svar: Wrong 'em, boyo. Visst, det är en del av det hela. Utan dessa faktorer hade Chelsea inte ens kommit i närheten av att slå ut Napoli. Men det påverkar ju inte det faktum att man så många gånger har varit klart sämre och hamnat i situationer som man bara inte ska göra om man ska ha en chans att vinna en fotbollsmatch.
Slutsats: Det finns något metafysiskt och detta något har uppenbarligen en vilja eftersom slumpen inte verkar ha avgjort skeendet här. Detta något har aktivt styrt händelserna på ett sätt som gjort det möjligt för Chelsea FC att vinna Champions League 2012.
* * *
Det enda verkligt positiva med det som skedde var att jag vann lite pengar på Chelseas framgång. Det handlar inte om någon stor summa. Det räcker inte ens till en billig Ryan Air-weekend eller en sketans ny TV. Men kanske kan jag hoppas på att ödets ironi gör att laget som jag ogillar som mest (nåja, det finns ju alltid något värre) gör så att jag kan finna lite pengalycka i framtiden. Nu har jag i alla fall en mycket större spelkassa som jag kan satsa vidare med.
* * *
Heynckes gör helt rätt i att inte låta Robben slå en straff. Jag hade på förhand definitivt trott mer på Schweinsteiger (vilken jävla spelare, förresten...) och Olic som strafftagare i det skedet, och absolut ingenting talar för att Robben hade gjort det bättre om han fått chansen.
Men det som irriterar mig är varför Robben överhuvudtaget kliver fram för att ta straffen i förlängningen när han uppenbarligen är fel person. Vad är det som gör att nervös fotbollsspelare som inte vill lägga en straff ändå går fram och gör just det? Det här var ju knappast första gången han missade ett jätteläge och till och med straffen som han satte i Madrid var halvdålig (Casillas var väl på den?).
Detta vad? är antagligen att en sån som Robben måste bevisa för andra att han faktiskt vågar. Hans stolthet vägde tyngre än klubben Bayern München och en stor del av München som stad. Tänk vilken extrem baksmälla staden nu går igenom bara för att Arjen Robben skulle försöka bevisa något. Dumt och idiotiskt. Känner mig rätt övertygad om att Schweinsteiger hade satt den.
onsdag 25 april 2012
Nando Torres har inte avgjort något
Den mest grundläggande utgången blev precis som jag hade väntat mig.
Men inte på sättet som jag hade misstänkt. Inte riktigt. Därför känns det också mycket mindre bittert än vad jag hade räknat med att det skulle göra. Onödigt? Ja, som fan. Men det svider inte.
För Barcelona fick ett utgångsläge som jag inte trodde att de skulle få. Relativt tidig 1-0-ledning, en utvisning på John Terry och 2-0.
Mycket talar för att 2-0 i halvtid hade så gott som säkrat segern. Ramires mål tillkom under en period då Barcaspelarna förmodligen hade tappat koncentrationen och trodde att allt var så gott som klart. Jag inbillar mig att man funderade på om man bara skulle spela av matchen eller göra en klassisk 6-0-demolering som de har vant sig vid att göra på Camp Nou under Pep Guardiola.
Då kom det där målet från ingenstans, även om man knappast kan kalla det för tur. Det var Lampard som än en gång imponerade med sin spelförståelse.
Men där Barcelona verkligen föll på otur i första matchen, föll man på oskicklighet i denna. Man fick alltså nästan allt med sig - utöver Valdes knockout på Pique - och kunde ändå inte besegra Chelsea på hemmaplan. Fair game. Jag må vara bitter över att detta Chelsea faktiskt är i final i Champions League. En praktsensation om vi bara går tillbaka två månader i tiden. Men att de går vidare efter den här returmatchen på det sätt som de gör får mig mest att fundera på mer stora frågor kring fotboll, fotbollshistoria och FC Barcelonas senaste era i den.
Okej, "bara" 2-1 i halvtid. Ett psykologiskt knäck precis innan paus.
Men världens bästa lag med en man mer på hemmaplan ska klara av att göra mål på 45 minuter.
Världens bästa lag har vetat om hur matchbilden skulle se ut i flera veckor. Såvida man inte kallt räknade med att vinna första mötet och få spela mot desperata motståndare.
Ändå hade man ingen Plan B. Man misslyckades åter precis som man gjorde mot Inter för två år sen. Det håller inte. Om man kan peka på ett tillkortakommande för det här lagbygget så måste man också ifrågasätta deras status fotbollshistoriskt.
När de vann Champions förra säsongen antydde jag att man kanske ska värderas högre än det andra storlaget som jag har fått uppleva under min fotbollslivstid - Arrigo Sacchi/Fabio Capellos Grande Milan från det tidiga 90-talet. Jag menade att de var ungefär lika dominanta, men gjorde det på ett sätt som tidigare inte verkar ha gått - utan särskilt mycket cynism och "destruktivitet". Jag talade i förenklade termer för övrigt, men i alla fall; FCB hade visat att man kan spela vacker fotboll och ändå vara överlägsen.
Nu är jag beredd att omvärdera. Tanken finns i alla fall. Tänk om detta Barcelona i princip bara klarar av att dominera och vinna när man redan har övertaget?
Okej, man har vänt i matcher mot Arsenal och Real Madrid, men det kanske har haft att göra med hur dessa lag varit klart sämre motståndare än Inter 2010 och Chelsea 2012.
Hur man hade klarat sig om man hade hamnat i underläge mot Man United i finalerna 2009 och 2011 kan man med facit i hand verkligen fundera på.
När Grande Milan verkade var jag för ung för att kunna analysera sånt. Men jag var tillräckligt gammal för att veta att det inte fanns några direkta svagheter i det laget. Det hände då och då, ytterst sällan, att man förlorade en fotbollsmatch. Men det finns inga konkreta svagheter. Det verkar just nu som att Barcelona bara inte klarar av att låsa upp ett bra lags kompakta försvarsspel.
Det hade jag kanske inte skrivit om Leo Messis straff gått 5 centimeter längre ner. Men det hade inte varit mindre sant för det.
Det är för mig en självklarhet att det är ett av efterkrigstidens fem bästa lag, men just nu känns det som att det definitivt inte är nummer ett.
* * *
Sist men inte minst... Och den här åsikten står jag för fullt ut... De journalister som skriver saker som att Fernando Torres fick någon slags "revansch" igår och att han "avgjorde" matchen står för ett pinsamt uttalande. Låt det stå klart att han inte avgjorde någonting alls. Han satte spiken i kistan under den sista minuten. Hans bedrift är mindre värt än hockeyspelaren som rullar in en puck i öppen bur. I en hockeymatch är det betydligt lättare att göra mål. I fotboll är slaget redan kört när det återstår en dryg minut innan domaren ska blåsa av matchen. Om han ska vara hjälte för att han gör mål när han är tokren med Victor Valdes, då är han rimlige också en spelare av samma klass som en pojklagsspelare som slängs in i matchen i brist på friska spelare.
Men inte på sättet som jag hade misstänkt. Inte riktigt. Därför känns det också mycket mindre bittert än vad jag hade räknat med att det skulle göra. Onödigt? Ja, som fan. Men det svider inte.
För Barcelona fick ett utgångsläge som jag inte trodde att de skulle få. Relativt tidig 1-0-ledning, en utvisning på John Terry och 2-0.
Mycket talar för att 2-0 i halvtid hade så gott som säkrat segern. Ramires mål tillkom under en period då Barcaspelarna förmodligen hade tappat koncentrationen och trodde att allt var så gott som klart. Jag inbillar mig att man funderade på om man bara skulle spela av matchen eller göra en klassisk 6-0-demolering som de har vant sig vid att göra på Camp Nou under Pep Guardiola.
Då kom det där målet från ingenstans, även om man knappast kan kalla det för tur. Det var Lampard som än en gång imponerade med sin spelförståelse.
Men där Barcelona verkligen föll på otur i första matchen, föll man på oskicklighet i denna. Man fick alltså nästan allt med sig - utöver Valdes knockout på Pique - och kunde ändå inte besegra Chelsea på hemmaplan. Fair game. Jag må vara bitter över att detta Chelsea faktiskt är i final i Champions League. En praktsensation om vi bara går tillbaka två månader i tiden. Men att de går vidare efter den här returmatchen på det sätt som de gör får mig mest att fundera på mer stora frågor kring fotboll, fotbollshistoria och FC Barcelonas senaste era i den.
Okej, "bara" 2-1 i halvtid. Ett psykologiskt knäck precis innan paus.
Men världens bästa lag med en man mer på hemmaplan ska klara av att göra mål på 45 minuter.
Världens bästa lag har vetat om hur matchbilden skulle se ut i flera veckor. Såvida man inte kallt räknade med att vinna första mötet och få spela mot desperata motståndare.
Ändå hade man ingen Plan B. Man misslyckades åter precis som man gjorde mot Inter för två år sen. Det håller inte. Om man kan peka på ett tillkortakommande för det här lagbygget så måste man också ifrågasätta deras status fotbollshistoriskt.
När de vann Champions förra säsongen antydde jag att man kanske ska värderas högre än det andra storlaget som jag har fått uppleva under min fotbollslivstid - Arrigo Sacchi/Fabio Capellos Grande Milan från det tidiga 90-talet. Jag menade att de var ungefär lika dominanta, men gjorde det på ett sätt som tidigare inte verkar ha gått - utan särskilt mycket cynism och "destruktivitet". Jag talade i förenklade termer för övrigt, men i alla fall; FCB hade visat att man kan spela vacker fotboll och ändå vara överlägsen.
Nu är jag beredd att omvärdera. Tanken finns i alla fall. Tänk om detta Barcelona i princip bara klarar av att dominera och vinna när man redan har övertaget?
Okej, man har vänt i matcher mot Arsenal och Real Madrid, men det kanske har haft att göra med hur dessa lag varit klart sämre motståndare än Inter 2010 och Chelsea 2012.
Hur man hade klarat sig om man hade hamnat i underläge mot Man United i finalerna 2009 och 2011 kan man med facit i hand verkligen fundera på.
När Grande Milan verkade var jag för ung för att kunna analysera sånt. Men jag var tillräckligt gammal för att veta att det inte fanns några direkta svagheter i det laget. Det hände då och då, ytterst sällan, att man förlorade en fotbollsmatch. Men det finns inga konkreta svagheter. Det verkar just nu som att Barcelona bara inte klarar av att låsa upp ett bra lags kompakta försvarsspel.
Det hade jag kanske inte skrivit om Leo Messis straff gått 5 centimeter längre ner. Men det hade inte varit mindre sant för det.
Det är för mig en självklarhet att det är ett av efterkrigstidens fem bästa lag, men just nu känns det som att det definitivt inte är nummer ett.
* * *
Sist men inte minst... Och den här åsikten står jag för fullt ut... De journalister som skriver saker som att Fernando Torres fick någon slags "revansch" igår och att han "avgjorde" matchen står för ett pinsamt uttalande. Låt det stå klart att han inte avgjorde någonting alls. Han satte spiken i kistan under den sista minuten. Hans bedrift är mindre värt än hockeyspelaren som rullar in en puck i öppen bur. I en hockeymatch är det betydligt lättare att göra mål. I fotboll är slaget redan kört när det återstår en dryg minut innan domaren ska blåsa av matchen. Om han ska vara hjälte för att han gör mål när han är tokren med Victor Valdes, då är han rimlige också en spelare av samma klass som en pojklagsspelare som slängs in i matchen i brist på friska spelare.
tisdag 24 april 2012
Prognos: De åker ur ikväll
Jag raljerade lite med statistiken och 20%, men det är nog någonstans där sannolikheten för ett Barcaavancemang ligger ikväll. Förlusten mot Real var nämligen bland det sämsta jag sett med Barca under Guardiola. De var överlägsna mot Chelsea, men mot Real var man bara ett halvhyggligt lag som möjligen inte borde ha förlorat, men något tryck blev det aldrig riktigt mot Casillas. Och att man sen envisades med att skicka bollarna till sopan på vänsterkanten (den där Eric Abidal var ingen dum vänsterback, han, trots allt)
Om det sen är början på slutet eller inte vet jag inte. Det kan låta galet att ett lag går från världens bästa till föredettingar på bara några dagar, men det kan vara en formdipp som vara säsongen ut, varefter man inte orkar hålla samma nivå ännu en gång nästa säsong, vilket hade varit normalt även om de hade försvarat sin CL-titel.
Sen kan det alltid komma en sån där favoritkäftsmäll a la 5-0 mot Real på Camp Nou i november 2010, men jag skulle satsa väldigt mycket på ett Chelseaavancemang. Känner på mig att de kommer att göra ett mål, och i nuvarande form kan jag inte se tre bollar inne för FCB.
Om det sen är början på slutet eller inte vet jag inte. Det kan låta galet att ett lag går från världens bästa till föredettingar på bara några dagar, men det kan vara en formdipp som vara säsongen ut, varefter man inte orkar hålla samma nivå ännu en gång nästa säsong, vilket hade varit normalt även om de hade försvarat sin CL-titel.
Sen kan det alltid komma en sån där favoritkäftsmäll a la 5-0 mot Real på Camp Nou i november 2010, men jag skulle satsa väldigt mycket på ett Chelseaavancemang. Känner på mig att de kommer att göra ett mål, och i nuvarande form kan jag inte se tre bollar inne för FCB.
lördag 21 april 2012
20%
Lista över alla inledande semifinalmatcher i Champions Leagues historia (alltså exklusive den ädla Europacupen som varade fram till 1991/92, samt de två första säsongerna som hade ett annorlunda format fram till finalspel) där ett hemmalag har vunnit matchen:
1995-96 Juventus - Nantes 2-0
1996-97 Borussia Dortmund - Manchester United
1997-98 Juventus - Monaco 4-1
1997-98 Real Madrid - Borussia Dortmund 2-0
1999-00 Valencia - Barcelona 4-1
1999-00 Real Madrid - Bayern München 2-0
2002-03 Real Madrid - Juventus 2-1
2003-04 Monaco - Chelsea 3-1
2004-05 Milan - PSV Eindhoven 2-0
2005-06 Arsenal - Villarreal 1-0
2006-07 Manchester United - Milan 3-2
2006-07 Chelsea - Liverpool 1-0
2008-09 Manchester United - Arsenal 1-0
2009-10 Bayern München - Lyon 1-0
2009-10 Inter - Barcelona 3-1
Och de gånger det förlorande laget lyckades vända i returen på hemmaplan:
2002-03 Juventus - Real Madrid 3-1 (4-3)
2006-07 Milan - Manchester United 3-0 (5-2)
2006-07 Liverpool - Chelsea 1-0 (1-1)
Alltså har det bara tre av femton gånger hänt att ett lag överhuvudtaget lyckats vända på en förlust i returen av en semifinal.
Det stöder min tidigare misstanke om att det inte alls är så fördelaktigt att avsluta på hemmaplan, som experter hävdar att det är.
Visserligen finns det statistik som visar att laget som avslutat på hemmaplan ofta har gått vidare, men det grundar sig ofta på resultat från alla slutspelsmatcher, vilket alltså inkluderar åttondelar, där grupvinnandet lag (i regel det bättre laget) avslutar på hemmaplan, vilket gör att deras fördel till större del handlar om att de helt enkelt är bättre fotbollslag.
Alltså har Real Madrid och Barcelona historien emot sig när de den kommande veckan ska försöka vända på underläge mot Bayern respektive Chelsea.
Men det allra roligaste utifrån Barcaperspektiv är väl att det bara hänt en gång tidigare att ett lag åkt ut i semifinalen efter att ha vunnit första mötet med 1-0 - som Chelsea gjorde i onsdags - och det är just Chelsea som för fem år sen vann första mötet mot Liverpool, för att sedan förlora med 0-1 i returen och förlora även det efterföljande straffsparksavgröandet.
Jag tror dock inte att just sådana historiska fiffigheter spelar någon roll för det som händer nu. Det gör däremot 15-3 till det vinnande hemmalagets fördel. Det är helt jävligt pressande att behöva vända på ett underläge i en semifinal. Allt talar för att det psykologiskt är lättare att gå in i en returmatch och "bara" behöva hålla ut i 90 minuter. Dessutom tillkommer bortamålsregeln som en extra fördel.
Om man sen ska undersöka fakta om hemmafördel för just semifinalspel?
Av totalt 34 semifinaldubbelmöten har laget som avslutat på bortaplan vid 18 tillfällen också gått vidare.
Eller 51,4%.
Take that, experter.
1995-96 Juventus - Nantes 2-0
1996-97 Borussia Dortmund - Manchester United
1997-98 Juventus - Monaco 4-1
1997-98 Real Madrid - Borussia Dortmund 2-0
1999-00 Valencia - Barcelona 4-1
1999-00 Real Madrid - Bayern München 2-0
2002-03 Real Madrid - Juventus 2-1
2003-04 Monaco - Chelsea 3-1
2004-05 Milan - PSV Eindhoven 2-0
2005-06 Arsenal - Villarreal 1-0
2006-07 Manchester United - Milan 3-2
2006-07 Chelsea - Liverpool 1-0
2008-09 Manchester United - Arsenal 1-0
2009-10 Bayern München - Lyon 1-0
2009-10 Inter - Barcelona 3-1
Och de gånger det förlorande laget lyckades vända i returen på hemmaplan:
2002-03 Juventus - Real Madrid 3-1 (4-3)
2006-07 Milan - Manchester United 3-0 (5-2)
2006-07 Liverpool - Chelsea 1-0 (1-1)
Alltså har det bara tre av femton gånger hänt att ett lag överhuvudtaget lyckats vända på en förlust i returen av en semifinal.
Det stöder min tidigare misstanke om att det inte alls är så fördelaktigt att avsluta på hemmaplan, som experter hävdar att det är.
Visserligen finns det statistik som visar att laget som avslutat på hemmaplan ofta har gått vidare, men det grundar sig ofta på resultat från alla slutspelsmatcher, vilket alltså inkluderar åttondelar, där grupvinnandet lag (i regel det bättre laget) avslutar på hemmaplan, vilket gör att deras fördel till större del handlar om att de helt enkelt är bättre fotbollslag.
Alltså har Real Madrid och Barcelona historien emot sig när de den kommande veckan ska försöka vända på underläge mot Bayern respektive Chelsea.
Men det allra roligaste utifrån Barcaperspektiv är väl att det bara hänt en gång tidigare att ett lag åkt ut i semifinalen efter att ha vunnit första mötet med 1-0 - som Chelsea gjorde i onsdags - och det är just Chelsea som för fem år sen vann första mötet mot Liverpool, för att sedan förlora med 0-1 i returen och förlora även det efterföljande straffsparksavgröandet.
Jag tror dock inte att just sådana historiska fiffigheter spelar någon roll för det som händer nu. Det gör däremot 15-3 till det vinnande hemmalagets fördel. Det är helt jävligt pressande att behöva vända på ett underläge i en semifinal. Allt talar för att det psykologiskt är lättare att gå in i en returmatch och "bara" behöva hålla ut i 90 minuter. Dessutom tillkommer bortamålsregeln som en extra fördel.
Om man sen ska undersöka fakta om hemmafördel för just semifinalspel?
Av totalt 34 semifinaldubbelmöten har laget som avslutat på bortaplan vid 18 tillfällen också gått vidare.
Eller 51,4%.
Take that, experter.
torsdag 19 april 2012
Flyt, kredibilitet och fotbollsandar
Såklart.
Jag trodde att jag var bara paranoid. Tänkte saker som att "om jag inte hade brytt mig så hade jag sett Barca som solklara favoriter".
Orkar inte ens analysera vad matchens utgång säger om mina föraningar, men jag blev mäkta irriterad.
Inte fullt lika irriterad som när Barca fick sina två straffar mot Milan.
Men, nej... Jag kan bara inte fatta hur mycket flyt ett och samma lag kan ha under en sån kort period.
Okej, det är inte bara flyt. Det kan vem som helst se. Att kicka Andres Villas Boas gjorde susen.
Men ända sen returen mot Napoli och framåt har det varit en stor gåva från Gud till Chelsea.
Det är bara för jävla typiskt att året då de till slut helt tappar sin status som ett lag att frukta, vinner de Champions League efter att ha varit ute redan i åttondelen, och slipper därmed det där med att missa att kvala in till nästa säsong som ligans femte- eller sjättelag. Vilket hade betytt sjukt mycket under sommarens transferfönster.
Kanske, kanske, blir det inte av att de verkligen vinner hela skiten, men det är svårt att tänka sig annat när man får med sig allt annat.
Tyckarna kan sitta och orera om deras fantastiska försvarsspel, men vi alla vet att det hade låtit helt annorlunda om Sanchez lobb gått fem centimeter lägre... Om Cesc Fabregas inte fått felträff framför öppet mål... Om Pedros placering mot stolpen gått några centimeter mer åt vänster... Om Sanchez haft bättre balans för att skjuta in sitt andra kanonläge.
Man är inte världens bästa försvar om man släpper till fem rejäla målchanser (lägg till Puyols nick som kan skrivas på Chechs konto).
Försvarsspelet var bra sett över hela matchen, men det såg inte ut som det gjorde med Milan på San Siro nu senast.
Jag utgår hursomhelst från att Chelsea tar sig till final. Först där hoppas jag att mardrömmen får ett stopp.
Spelar Barca som igår kommer de att vända på det. Men något säger mig att det inte blir riktigt så. Det fanns en Chelseakänsla hela tiden och efter första mötet har den bara förstärkts. Det sved för dem senast, och nu måste det svida för Barcelona. Fotbollen är rätt bra på att jämna ut saker. Bara det att Barca håller på att göra verklighet av planerna att som första lag på 22 år försvara sin titel som Europamästare gör att de åter kan få det mesta mot sig i returen.
Det är inte att jag inte kan se dem göra mål. Det är att jag känner på mig att Chelsea kan göra ett. Minns hur mycket trubbel Milan ställde till med på Camp Nou...
Jag trodde att jag var bara paranoid. Tänkte saker som att "om jag inte hade brytt mig så hade jag sett Barca som solklara favoriter".
Orkar inte ens analysera vad matchens utgång säger om mina föraningar, men jag blev mäkta irriterad.
Inte fullt lika irriterad som när Barca fick sina två straffar mot Milan.
Men, nej... Jag kan bara inte fatta hur mycket flyt ett och samma lag kan ha under en sån kort period.
Okej, det är inte bara flyt. Det kan vem som helst se. Att kicka Andres Villas Boas gjorde susen.
Men ända sen returen mot Napoli och framåt har det varit en stor gåva från Gud till Chelsea.
Det är bara för jävla typiskt att året då de till slut helt tappar sin status som ett lag att frukta, vinner de Champions League efter att ha varit ute redan i åttondelen, och slipper därmed det där med att missa att kvala in till nästa säsong som ligans femte- eller sjättelag. Vilket hade betytt sjukt mycket under sommarens transferfönster.
Kanske, kanske, blir det inte av att de verkligen vinner hela skiten, men det är svårt att tänka sig annat när man får med sig allt annat.
Tyckarna kan sitta och orera om deras fantastiska försvarsspel, men vi alla vet att det hade låtit helt annorlunda om Sanchez lobb gått fem centimeter lägre... Om Cesc Fabregas inte fått felträff framför öppet mål... Om Pedros placering mot stolpen gått några centimeter mer åt vänster... Om Sanchez haft bättre balans för att skjuta in sitt andra kanonläge.
Man är inte världens bästa försvar om man släpper till fem rejäla målchanser (lägg till Puyols nick som kan skrivas på Chechs konto).
Försvarsspelet var bra sett över hela matchen, men det såg inte ut som det gjorde med Milan på San Siro nu senast.
Jag utgår hursomhelst från att Chelsea tar sig till final. Först där hoppas jag att mardrömmen får ett stopp.
Spelar Barca som igår kommer de att vända på det. Men något säger mig att det inte blir riktigt så. Det fanns en Chelseakänsla hela tiden och efter första mötet har den bara förstärkts. Det sved för dem senast, och nu måste det svida för Barcelona. Fotbollen är rätt bra på att jämna ut saker. Bara det att Barca håller på att göra verklighet av planerna att som första lag på 22 år försvara sin titel som Europamästare gör att de åter kan få det mesta mot sig i returen.
Det är inte att jag inte kan se dem göra mål. Det är att jag känner på mig att Chelsea kan göra ett. Minns hur mycket trubbel Milan ställde till med på Camp Nou...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)