Utvärdering: Studion

 Utvärdering av VM-studios är nog egentligen väl ambitiöst för den typen av kommentering som jag jobbar med här. 

Men jag väljer att ta upp det ämnet för att jag trots all frustration ändå fann den inre friden på något sätt.

Där själva fotbollen på nåt sätt håller mig gisslan genom att blanda sportens essentiella tjusning med ren våldtäkt på inramningen och därmed tvingar mig igenom allt möjligt tönteri insåg jag under detta EM att jag inte behöver undermåliga inför-match-sändningar och halvtidssnack.

Inte ens snålheten kring att jag betalat pengar för att se C More:s sändningar tvingade mig att titta för mycket på dem för att liksom tänka att om jag ändå betalat för det så måste jag se det.

Det här är något som man nog kan applicera på vårt intag av multimedia överlag. Tanken på bruset.

Jag har inte kategoriskt valt bort varenda studiominut men särskilt i perioder med två-tre matcher på en dag har jag valt att inte stressa mitt liv ytterligare genom att betrakta studiotid som hålltid. 

Hur viktig är den egentligen? Vad tillför den?

Grundinställningen för alla som läser detta är nog att när man knarkar mästerskap så ska allt in. Mer EM. Mer VM. Snack. Paninialbum. Studio. Twitter. Instagram.

Men de mest ljuva mästerskapsminnena kommer ju från de turneringar där man hade ett begränsat intag.

Nottig magiche... VM 90, hade jag överhuvudtaget inget sånt alls frånsett prat med andra barn om matcherna och på sin höjd stillbilder från olika magasin som vi värdesatte högt.

Det var alltså ett VM helt utan brus.

Ett brus som nog skadar mer än det hjälper. 

Det innebär inte att bruset är den enda faktorn för hur fint ett mästerskap blir för en. Man kan förstöra det på alla möjliga sätt som fotbollsvärlden också gör idag. 

Men det är en faktor bland andra. Och jag tror att detta EM blev aningen renare för mig på så sätt. 

Samtidigt har Dobb-tv:s Eurotalk till exempel gett mig en del värdig dagen-efter-snack avgiftsfritt på YouTube. Det närmaste man har att plocka dagens upplaga av L'Equipe från centrumkiosken intill bageriet. Kärlek.

Svt och C More har gjort detta särskilt enkelt för mig då de förstås har levererat dåliga studios fullt av platta diskussioner och åtminstone svt har kört in infantila blockbuster-style ihopklipp likt Viasat brukar göra på sina sändningar. Fantasyfilmsoundtracks till fotboll. Det höjer ju verkligen känslan av drama med pampiga melodier och rytmer att se den där bollens väg upp mot krysset förbi den polske backen och hans silverklädda målvakt. Eller inte. Det är pinsamt och odrägligt nog när det faktiskt är en Hollywoodfilm. Här hittar man nya bottennivåer. Och om det någon gång får läggas i lådan så kommer istället den "moderna" smått hiphopiga electrovarianten. "Effekter" som ljud- och bildförvrängning. Men hey, jag tar ändå detta framför Vikings-spåret. Det är ju inte riktigt lika pinsamt och vill man vara snäll kan man se det som nutidens variant av förra århundradets sista decenniers. 

Och inför nästan varenda övergång ska det spelas EM-jingel. En jingel som i sig inte ens är särskilt dålig. Men ändlösa repetitioner av musik är ju faktiskt något som bokstavligen används som tortyr mot fångar av olika staters militär. 

Inre frid, som sagt. Shut down the devil's sound!

På oddsen 1.0000001 verkade gemene man på sociala media beskriva det som att svt:s studio var kvalitet medan C More/TV4:s var skit rakt igenom. Oklart exakt vad som var argumenten. Lasse Grankvist är ju mer populär än André Pops. Ola Toivonen verkade inte vara överdrivet uppskattad, så han kan inte ha setts som överlägsen kontra Kim Källström. 

Men det är väl ingen idé att leta efter argumentation som inte existerar. 

Folk tillämpar helt enkelt schablonbilder på seriösa public service mot oseriösa kommersiella kanaler.

Jag önskar att det vore så att svt utklassade fyran i detta men även för den som föredrar deras sändningar kan på allvar hävda att skillnaden skulle vara så svartvitt.

Jag tror att bilden vilar mer på ideologiskt grundade vanföreställningar än sanningen men om det överhuvudtaget finns en verklighet som den grundas på så får man backa bandet långt tillbaka till början av 2000-talet när TV4 faktiskt var lite mer oseriöst. 

För den här gången anser jag att fyran var snäppet bättre, till och med. Deras diskussioner var ofta platta men det var i alla fall riktiga diskussioner till skillnad från svt:s krystade femmannapanel där alla fick 30 sekunder på sig att kommentera diverse händelser. Dessutom slapp man domargästens kvacksalveri från reklamkanalen. Jag vill också minnas att det fanns fler ihopklipp av det slag som jag tar upp ovan hos svt. Något oväntat kanske om man - som jag själv - haft en glorifierad bild av svt i allmänhet tidigare och glömmer bort att de ofta anlitar samma produktionsbolag som betalkanalerna. 

Som en parentes kan man också nämna att det var svt som med hull och hår svalde Viktor Orbans propagandafotboll medan TV4 faktiskt problematiserade bilden en aning.

Hursomhelst, inte mycket att hänga i julgranen från något håll.

Om man inbillar sig att det inte går att göra på annat sätt så måste man för det första vara helt otroligt inskränkt och fantasilös. Försök bara att vara lite mer vuxen. Och för det andra... Titta på hur det går till i podcasts eller webb-tv a la just Dobb-tv.

Eller fortsätt producera smörja. Det hjälper ju mig att hitta den inre friden.

EM 2021 - Utvärderingen

 Ett mästerskap som förmodligen kommer att gå till historien som det försenade pandemimästerskapet. Blott ett år senare än vanligt är det något väldigt konstigt med att backa fem hela år för att kommentera föregående EM. Ett halvt decennium.

Däremot tror jag inte att formatet med spelorter över hela Europa kommer att vara en stor grej. Snarare tror jag att det kan bli så att Uefa i framtiden kommer att lägga varje EM på det här sättet. Möjligen kommer man att regionalisera det hela så att det blir något mer logiskt med resandet. 

Men Fifa och Uefa har blåst upp sin respektive turneringar till ett monster som inte längre kan spelas i ett enda land frånsett en handfull gigantiska länder. EM i Portugal kommer nog inte att hända igen. Belgien och Nederländerna kan nog inte ens tillsammans få arrangera EM. VM ska vi inte ens tala om. 

Och det är inte bara organisationernas fel. En anledning till att turneringarna vuxit till bjässar är att precis alla som gillar fotboll ser det som en självklarhet att resa till turneringen och följa landslaget oavsett var i världen det spelas. Även icke-deltagande länder ska göra det och hänga sin flagga på arenan för att säga jag vet inte vad. Det är lätt att bli filosofisk här. Hur ser vi på miljön? Och framförallt, hur ser vi på livet? Är det en självklarhet att alltid göra något som vi rent tekniskt kan göra?

Även om jag inte gillar den här utvecklingen är jag förstås inte ute efter kritisera folk som vill åka till jordens alla hörn för att se landslaget spela EM/VM. Jag konstaterar bara att det för med sig problem.

Personligen kommer jag nog ha starkare minnen av denna turnering än 2016 för att jag hade möjligheten till större fokus på matcherna sett till livssituationen i övrigt.

Dystert nog känner jag att jag är redo för en typ av skilsmässa. Jag kommer nog aldrig överge fotbollen helt och hållet. Men där jag tidigare tittat och gnällt har jag nu mer accepterat att saker och ting fördärvats bortom de gränser som är självklara för mig och att de kommer att förbli så tills den dagen fotbollen kanske dör när folk tröttnat och när det som gjorde den unik inte längre finns.

Mycket av skiten har tagit sig hela vägen in på plan. Amerikaniseringen med let's-get-ready-to-rumble-speakers som annonserar nationalsånger och annat som om det här var hockey eller boxning. Att precis innan avspark börja spela U2:s EM-låt... Vad i helvete skulle det fylla för funktion ens utifrån deras egen lama paketering? Värst av allt... Målmusiken. Att behöva genomlida dunka-dunka-versionen av Seven Nation Army efter varje mål. Så otroligt plastigt och fånigt. Minns ni att vi faktiskt hade en fotboll utan allt detta? För inte alls så längesen? När allting redan var genomkommersialiserat? 

Såhär blir det eftersom det finns absolut noll relation mellan de som styr och oss som publik. Fotbollsorganisationer är inte demokratier. Jag vet inte ens om det hade gjort saken bättre om de varit det. Men beslut tas hursomhelst av kostymnissar och reklamare och deras idé om vad fotboll ska vara. 

Detta blev även turneringen där jag mer än någonsin förut blev medveten om nationalismens framsteg i Europa. Det fanns en tid för inte alls så längesen där nationalsången innan matchen var en fin liten grej som medförde någon typ av prestige. Längre tillbaka var det blott en orkester med tysta startelvor på rad. Sen började vissa sjunga lite. Och nu är det en tävling i vem som sjunger ivrigast. Och alla deltar i den här tävlingen. Till och med folk som här i Sverige röstar rödgrönt tycker att det är coolt med män som skriker fram en skatans nationalsång. It's progress, som Bad Religion sarkastiskt hade framfört.

Första EM:et med VAR och det är lätt att glömma bort all skada som det orsakade eftersom man la det mer eller mindre på is i semifinalerna och finalen där jag inte tror att domare Kuipers tog hjälp av VAR en enda gång. Bra gjort av honom men... Ja, VAR må ha funkat aningen bättre än VM 2018 där det användes första gången men det säger mer om vilket elände det var då än hur bekymmersfritt VAR är nu. Vi kan inte lura oss själva. Sålänge VAR finns där så är fotbollen aldrig sig lik igen. Inte ens på det mest ytliga planet där bara det sportsliga räknas. Vi får inte ens fira mål. Det skedde många gånger den här gången att måljubel förvandlades till ett platt fall några minuter senare.

I fell in love with the sweet sensation, I gave my heart to a simple goal, I gave my soul to a new religion, whatever happened, to my football?

Sedan länge har vi vant oss också vid att man i fotboll numer har en ordinarie matchdräkt som man använder mer sällan än sin reservdräkt. Ordinarie var ordet. Kontrasterna måste vara totala. Det ser bättre ut på TV enligt någon reklamare och dennes fokusgrupp. Och det hjälper domaren att dra en illusorisk offsidelinje på två millimeter om det är så. Här får man väl avundas de som är så själlösa att de tittar på vad som helst utan bekymmer så länge det är elva mot elva och en boll på plan.

En annan negativ sak som vi inte nödvändigtvis måste vänja oss vid är ojämna slutspelshalvor. Likt 2018 fick vi den här gången en halva med alla de bästa lagen och en annan där det på sin höjd fanns en riktig utmanare till guldet. Italien, Frankrike, Belgien, Spanien och Portugal på ena sidan. Ett svagt Tyskland och England på den andra som dessutom möttes omgående och slog ut ena om någon nu rankade de högre.

Formatet var också ett stort problem. När Platini först annonserade idén med ett utspritt EM var det inte givet att vi skulle ha ett system där flera lag har hemmaplan i gruppspelet. En sportslig orättvisa med det dråpliga utfallet att samtliga semifinallag var just de som hade haft hemmafördel i gruppspelet.

Fanns det något som var bra?

Tja... En sak finns och det är att slutspelet bjöd på spännande matcher och få av de sista stora matcherna avgjordes under 90 minuter. Vi behöver alla svettas för att det ska kännas att det är på riktigt och den biten fick vi med oss den här gången. 

Nu väntar ett drygt år av irritation angående Qatar-VM. Något som jag säkert hade hakat på för tio år sen men tiden då världen kunde delas upp mellan de goda och de onda, där vi i vår del av världen är de goda är för längesedan förbi för min del. Qatar är vår del av världen. Qatar är vår utveckling de senaste 30 åren. Qatar är Champions League, Premier Leauge och det som alla andra ligor vill bli. Qatar är därtill asiatiska sweatshops som tillverkar dina mobiler, och krig som förs långt borta i öknen nånstans av ditt land på grund av geopolitiska intressen eller globala allianser. 

Det var översikten. Detaljerna härnäst.

Dag 31- Mamma

 Lättnaden. Glädjen över berättelsens fortsättning. Över en seger för fotbollen.

När allt kommer omkring i dessa kaosartade mästerskap brukar åtminstone själva finalen räddas på så sätt att ingen får en free ride ända fram till pokalen. 

Mom's gonna fix it all soon,

Mom's coming 'round to put it back the way it ought to be!

 I takt med utfasningen av fotbolls-EM hade jag börjat sluta irritera mig på de som saker som irriterat mig kring Italien.

Och ju närmare matchen vi kom, desto mer uppenbart var det att en engelsk titel vore förödande på flera sätt.

 Learn to swim! Learn to swim! Learn to swim!

För det första skulle det ytterligare förstöra historieskrivningen kring Gareth Southgates nuvarande sejour som Englandstränare. Jag kommer att utveckla detta i en senare utvärdering men om man tittar närmare på vad som har hänt i engelska landslagstränares olika karriärer så blir det väldigt tydligt att Southgate inte uppnått stordåd, även om han eventuellt gjort det bästa av det han har. Med en EM-titel skulle hans messianska status vara fullbordad. Orättfärdigt.

För det andra märker jag att det någonstans i mig ändå finns en vördnad för sportslig rättvisa i fotbollen. Jag utgår inte från någon devis att hålla på det lag som spelar bäst fotboll generellt i varje match. Allra minst sett till att detta brukar återspegla nationers storlek och därmed per automatik ojämlikhet. Men jag vill inte att ett blufflag ska vinna ett mästerskap.

Och det är där jag känner att jag någonstans blivit räddad av EM- och VM-historien hittills. Åtminstone av det jag upplevt. Kanske hade jag resonerat annorlunda 1954 när de magnifika magjarerna föll i finalen.

Men ta 2002. Brasiliens guld räddade inte allt knas som tidigare hänt i turneringen men det hindrade ett mediokert Tyskland från att tack vare USA och Sydkorea som motståndare innan finalen göra sin lilla heist.

2010 när Nederländerna på ett helt obegripligt sätt besegrade Brasilien i kvarten och var på vippen att vinna VM där deras överlägsna upplagor från 70- och 90-talet misslyckats. Då kom mamma Spanien till undsättning.

Mästarlaget behöver inte nödvändigtvis vara världens bästa lag. Eller Europas i EM-sammanhang. Grekland var det sannerligen inte 2004. Men Grekland tog sig inte till en final på en räkmacka utan besegrade turneringens kanske två bästa lag på ett rimligt sätt. Självklart en del flyt mot tjeckerna men att slå Frankrike utan att behöva be om ursäkt och att överhuvudtaget möta Europas bästa Tjeckien de veckorna... Då är det inga konstigheter.

Liknande kan man säga om Danmark 1992.

England kom till den här finalen efter att närmast ha besegrat Ukraina och Danmark. 

Och sist men inte minst... Den vackra historien om Englands tillkortakommanden. Eller vad man nu ska kalla det.

Därför ville jag ha Italien och när "Shawberto Carlos" (bedrövlig jämförelse) sköt in 1-0 var saken klar. För de kommande timmarna är jag spagge. 

* * *

Det var inte tacksamt, det. 

Italien var i en ny situation. För första gången under hela turneringen i underläge.

För första gången en riktig bortamatch.

Det var ett mentalt test som man definitivt inte klarade under första halvlek. Insigne var usel. Immobile värdelös.

Men Southgate förskte utmanövrera Italien med catenaccio och det hade mycket väl kunnat lyckas men gav ändå Italien en lina in i matchen.

Italiens övertag blev större och större. Utan hög press av England kunde man börja hitta en rytm i det konstruktiva spelet. Eventuellt blev det inte så kul för de engelska anfallarna att spela fotboll med snabba omställningar när man ständigt fick agera i försvar.

Chiesa var pigg och kanske matchens bästa spelare. 

Ändå dröjde det till 67:e minuten innan kvitteringen kom. Vilket jag pessimistiskt nog inte räknade med. Jag hade redan börjat fundera på att England bara har två av tre storbucklor i och med att de sedan tidigare har Jules Rimet-bucklan men inte den "nya" VM-bucklan som FIFA skapade efter Brasiliens tredje VM-titel 1970.

Resten av historien kan ni. Italien tog det lite lugnt i förlängningen och i slutet av förlängningen verkade England ha greppat matchen. Kanske insåg de att straffsparkar inte är deras melodi när det väl hettar till rejält.

Likväl kan man inte stå och hoppas. Southgate bytte in två straffskyttar precis vid slutet av ordinarie förlängningstid och där antog jag att Sancho och Rashford (som bland annat satte den där straffen på Parc de Princes häromåret) skulle vara överjävligt grymma på straffar. Men båda kom att missa.

På schweiziskt manér stod tidigare straffläggningshjältar som Bellotti och Jorginho för usla straffar den här gången. Den sistnämnde borde förmodligen ha varit utvisad sedan tidigare så där fanns en slags rättvisa.

Ändå... Blotta tanken att den osköna och sopiga Jordan Pickford såg ut att kunna belönas med hjältestatus...

Den farhågan fixade lille Saka åt oss. Stackarn. Vet inte om det stämmer men det sägs att han aldrig tidigare lagt en straff på seniornivå?

Slutet gott, allting gott.

England föll på straffar igen. Då och då har man ryckt fram och tagit avancemang på det men vi brukar ändå landa i en slutdestination på straffar.

Italien har inte någon jättemunter historia med sånt heller, men efter tre svidande fall på 90-talet börjar det bli allt tydligare övervikt för den positiva sidan. Denna guld, den första efter 15 år, var den andra att bärgas hem via straffläggning.

Än så länge lyser bilder på den engelska besvikelsens orkan på gatorna med sin frånvaro. Stan skulle slås sönder, hade man tänkt men det verkar ha stannat på en normal nivå. De bilder som cirkulerar är istället från en intern uppgörelse inifrån arenan när en del våldsbejakande män tar på sig att slå några av de tiotusentals biljettlösa fans som lyckades ta sig in på Wembley den kvällen. Tyvärr beskrivs dessa biljettlösa galningar som italienare på många håll. 

Nåja. Detta unga urstarka England kommer att få en ny chans snart, heter det. Men även om det förstås är möjligt att en del spelare lyfter sig till väldigt höga nivåer, så är min utgångspunkt att tricket med rätt sida av slutspelsträdet inte kan upprepas tredje gången i rad. Så i Qatar får England i alla fall bekänna färg tidigare än i finalen.

Nu är det tid för utvärdering. Av allt från dessa inte så pjåkiga 31 dagar.

 

Dag 27 - Gettysburg-Danmark offer i en domarskandal

Raheem Sterling är en filmare.

För fem år sen väckte sånt hat hos fotbollsallmänheten mot filmare.

Idag finns VAR och spelaren får inte den värsta sleven eftersom han rimligen borde avslöjas av VAR. Det där systemet som skulle lösa allt domartjafs men som i bästa fall höll den på samma nivå och i sämsta fall ökade mängden domartjafs i diskursen.

Och som uppenbarligen inte ens kan göra det som kanske vore så gott som det enda goda VAR skulle kunna göra - att gripa in vid känsliga straffdomslut.

Inte ens i förlängningen av en EM-semifinal. 

Det finns bara ett ord för det som hände ikväll och det är skamligt.

It's coming home. Jo, jag ser det. Som när argentinske kaptenen Rattin blev utvisad mot England 1966 med domarens motivering att han inte gillade Rattins trista uppsyn. Som när Spanien blev rånat på mål och straff i kvartsfinalen mot England 1996 (något som jag där och då valde att inte fästa någon större uppmärksamhet eftersom jag ville ha England vidare). 

Det här med hemmadomare har ju idag blivit svagare på den stora scenen. Givetvis finns det många domslut som man vet aldrig skulle hända bortalaget men av den typen som nämns ovan och som till exempel Sydkorea fick i VM 2002 ett antal gånger... Ser man inte ofta idag. 

Om dagens domare - som alltså redan har en liten historia med England i turneringen - ska räknas dit vet jag inte. Jag tycker inte att han var extrem men situationen som sådan är en skam. 

Om matchen i helhet...

Jag vet inte om England har bevisat något stort trots att jag inför beskrev den här matchen som det stora testet. Med facit i hand vet jag inte om Danmark utgjorde ett sådant test men okej - om England lyckas kontrollera Danmark hyfsat väl och är tydligt det bättre laget... Då är det ändå kanske deras bästa prestation hittills med tanke på att Tysklandsmatchen inte var någon höjdare offensivt.

Vi kommer aldrig få veta om de hade klarat att spränga den danska muren - som hölls uppe med mycket smärta från danskarna likt deras krälande på marken mot Nederländerna i semifinalen 1992 - på egen hand.

Man hade ett tydligt övertag men förlängning är vad det är. Inte överdrivet mycket tid att spela på.

Och vid straffsparksläggning är det faktiskt väldigt svårt att se England som favorit sett till den hysteri som byggts upp och den historia man har med att svara på hysterin när det blir ordentligt tajt. 

När ett lag vill ha straffar så brukar det vinna på straffar. Det är den psykologiska verkligheten.

Det är inget jag unnar danskarna. Det hade varit tråkigt om de lyckats ta sig till final på det sättet när man insåg att de nog inte hade så mycket i en final att göra. Å andra sidan hade det ju varit hysteriskt roligt om man ser till Englands berättelse. Hursomhelst unnar jag inte heller ett lag att gå till final tack vare en felaktigt dömd straff.

Schemichel gör en Jim Leighton 1990 och 2-1 är ett faktum.

Det följs av att Aston Villas gamla lagkapten förnedrar Aston Villas nuvarande lagkapten genom att byta av honom en knapp halvtimme efter att ha bytt in honom.

Vad var det för nåt? 

Var Southgate verkligen så livrädd för Gettysburg-Danmark att han inte ansåg sig ha råd med en teknisk offensiv spelare på plan?

* * *

Nu väntar en unik final med England och Italien. Det har självklart inte hänt förut eftersom England bara har gått till final en gång tidigare, för 55 år sen.

Sett till ligafotbollen över 100 år så är detta ett möte mellan Europas två största giganter. 

Och det låter ju fint på pappret, och kommer även i praktiken att vara mer mumma än många andra matcher i turneringen... Men när den spelas därute på nya Wembleys gräs kommer det inte att vara de gamla fina originalen.

Dag 26 - Mördad utan en killer

Aight... Dag 23... Får vi hoppa över. Det bara blev inte av och det fanns egentligen inte så värst mycket att säga då precis allting gick helt planenligt för en gångs skull. 

Det finns alltid ett par saker att observera. Som genomskinligheten i domarnas räddningsförsök i jämförelsen mellan den höga sparken (also known as skott) av den där dansken som antagligen heter Poulsen som en fjärdedel av landets befolkning, och fallet Danielson.

Och att England i den femte matchen uppträdde i sitt snygga ordinarie ställ där marinblå shorts ingår.

* * *

Så... Dag 26.

Vad säger man?

Eländet levererar. Det är Champions all over. Precis allting du hoppas på är motsatsen till det som kommer att ske. 

Nu är jag inte gråtfärdig, direkt. Italien är liksom inte min fiende utan det har varit annat som dragit min anti-azzurri-båt.

Är också nöjd med att matchen åtminstone togs till förlängning. En 90-minutare hade varit pyspunka.

Sett till motståndet gör Spanien sin bästa match i turneringen. Och är nog det enda laget i turneringen som över en hel match är - knappt men klart - bättre än Italien. Belgien hade sin kvitteringsjakt men blev dessförinnan tydligt sönderkört i större delen av första halvlek. 

Det som saknas vet ni. En killer i straffområdet. Morata är en sån på deltid. Oyarzabal är verkligen inte något sådant och borde ha gjort mål ikväll. Dani Olmo är bra men det är inte riktigt hans roll. 

Man kan argumentera för att Italien inte heller har någon sådan även om flera kanske blir det en dag. Men även om Spanien inte hade sin värsta handboll-session ikväll så är Italien så mycket mer direkt i sitt anfallsspel. Det känns ständigt farligt. 

Det blev nu inte det som avgjorde matchen - som ju inte avgjordes överhuvudtaget, därav oavgjort! - men något att observera när dessa lag möttes direkt i en match.

Förra gången lagen möttes i ett mästerskap utsattes Spanien av rena blitzkriget från ett aggressivt Conte-Italien.

Ikväll borde de ha vunnit. De borde också ha skapat fler chanser men de skapar tillräckligt mycket för att kunna vinna. Övertaget är som starkast i första halvan av förlängningen. Därefter blir de med rätta mer försiktiga.

Och det är svagt att inte bättre utnyttja det övertag som man får efter Locatellis inledande miss under straffsparksläggningen. Det inledande laget har en statistisk fördel men det gäller tydligen blott ett övertag om 60% och jag förmodar att den hamnar en bra bit under 50% vid miss av första straffen.

Dani Olmo är den som onödigt tidigt missar läget att ge sitt lag kommandot och stackars Morata är dumdristigt nog att - efter allt som hänt kring honom i samband med och under detta EM - ta en straff. När han går fram gör det ont i mig och jag bara säger rakt ut "varför gör du detta?". En fråga som självklart gäller även om han eventuellt sätter den. Avslutet är i sig inte den allra sämsta men det är alldeles för genomskinligt för Donnarumma. Hääär kommer bredsida till höger! Tack för cortadon, meddelar Gigi. 

I ren dunderspekulation är min närmaste tanke att Morata övertalades av Luis Enrique att ta en. Smicker är svårt att värja sig mot. Kom igen, Alvaro, du är ju kingen! Du sätter den lätt!

För jag får återkomma till min käpphäst här. Den som lägger en straff som är dömd att misslyckas kan ju rimligen inte vara sugen på att ta den. 

Kanske är vissa för dåliga för att känna efter det där innerst inne.

Det hade kunnat vara en fin saga, detta Real Madrid-lösa och osexiga Spaniens semiitalienska vandring mot pokalen. Men, som Gyllene Tider sjöng. Det är över nu. 

Fucking Suecos...

Dag 22 - Slut på Belgien... Och Gavranovic Time

 Usch.

Det blir bara värre och värre. 

Nu är Belgien ute också. Det sista kvarvarande laget som jag unnade guldet.

Inte förvånad, men man hade ju kunnat hoppas att universums balans skulle ge mig något efter att ha skövlat den ena kompisen efter den andra. 

Matchbilden blev annorlunda än lagens senaste möte för fem år sen där Belgien fortfarande relativt tidig i sin nya starka era blev uppläxade av Antonio Contes Italien. 

Jag har hela tiden varit skeptisk inför Belgien. Det är inte lätt att slå sig in bland jättarna. Ibland har jag blivit motbevisad, ibland inte.

Förlusten idag var inte given. Med lite tur hade det kunna gå åt ett annat håll. Men det går knappast att kalla det för orättvist. Sett till motståndet var detta Italiens bästa match i turneringen hittills. Man är överallt. En stor mur att ta sig igenom defensivt och offensivt blåser man på från alla möjliga håll. Det finns ständigt ett alternativ. 

Som Belgien inte orkar stå emot. Framåt har de röda djävlarna ibland väldigt snygga rappa kontringar lett av Kevin De Bruyne och Lukaku vars höjd inte finns hos någon i Italien. Det är nåt alldeles extra när de drar på. Som en bit in i andra halvlek när De Bruyne i fart får iväg ett skott som tvingar fram en bra räddning av Donnarumma. 

Men det händer för sällan. Och det är klart att det inte kommer att bli många omställningslägen när man möter ett Italien som leder matchen. Men trots allt finns det några chanser till det men något går ständigt fel med passningarna. De är för långa eller för ambitiösa i försöket att bryta igenom väggen. Några gånger kommer man ändå fram från höger och nog borde Lukaku kvitterat till 2-2 när han istället fick felträff framför öppet mål.

Därtill är Italien cyniskt och maskar så in i helvete, lyckas blåsa bort nästan allt som återstår av det skede av matchen där Belgiens slutforcering borde komma. 

Det är de inte ensamma om i dagens fotboll. Det har vi sett både i Champions och i andra matcher i den här turneringen. Om lagen är jämnstarka så är det oerhört svårt att göra så mycket åt saken. Är laget underläge klart bättre så kan man ta lite maskning. Chanserna kommer att rada upp sig ändå. Det är därför jag blev så imponerad av Portugals satsning mot Belgien.

Lag maskar för att de har panik och för att fotbollen fortfarande belönar maskning.

Det är otroligt enkelt. Man kan till och med bara sådär sitta ner inför en hörna eller så, och vinka till domaren att aj, jag har ont... Behöver vård. No problemo, min vän, vi får ta dig på orden. Du skulle ju kunna steppa ut bortom sidlinjen men hey, vi ska inte vara såna.

Domarens enda motbud gentemot arga motståndare är att försäkra dem om att han kommer att lägga på tid men...

För det första så hjälper det inte att det ständiga brottet stör rytmen i den positiva trend som jagande lag befinner sig i.

Och för det andra... Nej, domaren lägger aldrig till den tid som faktiskt slösas bort.

Det vet alla och man har lärt sig att acceptera det utifrån rationaliseringar som att nästa gång så är det det andra lagets tur att utnyttja läget på samma sätt. Och vi vill ju inte ha besatthet kring sekunder i fotboll.

Det är inte att domaren är ett as, det är att domaren är lite rädd. Siffror har betydelse. Om han lägger till exempelvis sju minuter så ser det helt enkelt jävligt remarkabelt ut med en 7:a där. Oj, vad mycket tid. Eller 10. Eller 12.

Vill vi att maskning ska leda till 10 stopptidsminuter? 

Nja. 

Men är det kanske värt det för att stävja fuskandet? Eller kommer lagen ändå att hålla på för att åtminstone störa rytmen?

Jag vet inte. Men det snackas alldeles för lite om det. 

Man sätter igång systemet VAR och dödar halvt fotbollen för att det ska "bli rätt" på två centimeters offside men det enda man har kommit med i kampen mot maskningar är att spelare numer kan lämna plan vid vilken linje som helst i samband med byten, för att det ska bli mindre långsamma steg bort mot avbytarbänken.

* * *

Italiens seger får mig att vara tacksam över Spaniens avancemang i efterhand då jag förstås inte hade velat se Italien få Schweiz som en räkmacka innan finalen. Alltså utöver det oerhört tråkiga att två lag från samma grupp ska mötas på nytt i semifinalen. Något som inte har hänt i dessa sammanhang sedan 2008. 

Dessutom ett Schweiz utan den underbare Gavranovic - känd från Gavranovic Time - som gjorde sig själv avstängd från eventuell semi på grund av en sabotagespark på bollen i samband med spansk frispark.

Det var svårt att inte ha hjärtat för Schweiz då de är underdogs och då mot ett lag som jag personligen inte brinner för. Och svårare blev det när de drabbades av en utvisning på Freuler. Inte för att den nödvändigtvis var felaktig men för att det bara är jobbigt att få det över sig när man precis kvitterat och är påväg mot landets kanske största framgång i mästerskapshistorien (beroende på hur man värderar en EM-semi mot en VM-kvart och sånt). 

Om utvisningen kan man för övrigt säga att här har vi ett verkligt exempel på att spela med risk och äventyra motståndares säkerhet i samband med bollerövring. 

Det verkar dock som att den vanligare åsikten är att Danielsons röda var rätt medan den här var ytterst tveksam. Alltså omvänt. Vad kan det bero på? Ooo... Jag vet inte... Kan det vara som jag sa att folk baserar sitt påstående på hur jobbigt smällen blev för anfallaren snarare än huruvida regelbrott förekom?

Hursom...

Även om jag som sagt får vara glad i efterhand så kunde jag inte låta bli att bli riktigt irriterad på schweizarna som tydligen hade dunderstraffar att lägga mot just Frankrike men skitstraffar kvar mot Spanien. Gavranovic givetvis undantagen.

* * *

Så här står jag nu mer den otacksamma verkligheten att jag måste hålla på Spanien som det minst onda av de kvarvarande lagen. 

Det har hänt tidigare att jag har fått hålla en tumme för Spanien som räddningsplanka, lex VM 2010 men då har det handlat om valen inför finalen. Inte redan efter två kvartsfinalsmatcher.

Helt otroligt i ljuset av vad som hänt i Champions i vår där man blivit kvar med tre oligarklag och Real Madrid i semifinalerna. 

2021 är inte fotbollens goda år. Den saken är säker.

Dag 19 - Infernalisk vrede och Teddy Lucic

Skriver detta ett par dagar efteråt.

Allt har kommit att handla om fallet Danielson.

Jag kommer förmodligen babbla på en del om det nu men jag har alldeles för lite energi kvar för att gräva i det ordentligt. För att utveckla mitt resonemang. 

För den energin har gått åt att debattera saken.

Det är en het potatis och själv kokar jag i dessa diskussioner.

Fallet har skakat vänskapsförhållanden för mig. Kanske inte de djupaste av dem men ändå.

Det är någonting som får folk att se svart. Att det är en och samma sekvens som vi alla har sett men vi påstår helt olika saker om den. Jag antar att det är en metafor för alla motstridiga ideologier och dylikt som en samhällsdiskurs består av.

Låt mig sammanfatta allt jag vill säga i punktform:

1. Danielson ska inte ha rött kort. Han ska inte ha gult kort. Det är inte ens frispark för Ukraina utan om något friskpark för Sverige. Det säger regelboken.

2. Sluta döm en situation efter vem som blev skadad. Det har ingen betydelse. Att effekt värderas högre än avsikt innebär inte att varje gång någon får ont så får spelaren situationen dömd till sin fördel. Annars skulle alla spelare bara kunna ta en kamikazelöpning i motståndarens straffområde och få straff.

3. Jag vägrar vara pretto och leta fram exakt vad ukrainaren hette så i fortsättningen kommer jag referera till honom som ukrainaren. Han är förövare i situationen. Han är den som bryter mot regler om att äventyra sin motståndares säkerhet. Han är sen in i situationen och "tar inte ansvar för sin kropp" som Jonte E skulle ha sagt. 

4. Det borde vara mer än uppenbart för alla vuxna människor att det är fullkomligt idiotiskt att visa en stillbild på kollisionen som bevis på att Danielson felat och ukrainaren är offret. 

5. Om du är domare - oavsett nivå - så har du inget tolkningsföreträde om vad som faktiskt hände. Ditt tolkningsföreträde - om vi ger dig den - gäller enbart vad reglerna är. Så om du anser att det röda kortet är befogat och att du har rätt med regelboken som grund, då ska du kunna övertyga din meningsmotståndare. Om du inte lyckas så har du inte per automatik fel, men det visar i alla fall att debatten inte handlar om vad man får och inte får göra utan vad Danielson och ukrainaren faktiskt gjorde. Det är i den frågan vi finner skiljelinjen i debatten.

6. Det Danielson gjorde är inte en "tackling". Var snäll och respektera ordens betydelser.

Okej... Då går vi vidare.

 * * *

England... Ja, vad säger man? Hade domaren haft mer stake hade Phillips fått det röda kortet och som turneringen visat i övrigt hade det varit förödande för de tre lejonen. Men, för min del är det ingen stor grej att så inte blev fallet. Det finns värre orättvisor. Hellre fria än fälla är en bra princip.

England imponerar inte i det konstruktiva spelet men är uppenbart svårslaget.

Tyskland bekräftar det man anade innan turneringen; att inget talar för att samma lag som för det mesta var så blekt i VM 2018 med samma tränare - lam anka dessutom - ska göra en 180 och göra underverk. Man är kanske det något bättre laget i första halvlek men i andra är man veka och skapar inte tillräckligt mycket. 

Men en jättechans kommer och det hade varit så oerhört vackert om Müller satt den. 

Det faktum att matchen slutar under ordinarie tid gör att det nog inte kommer att gå till historien som den ultimata revanschen för nederlagen på 90-talet men den ger lite balans i kampen på översiktsnivå.

Kan passa på att observera en meningsförskjutning i det här med "it's coming home". 

Det verkar numer tolkas som att vi ska ta hem titeln, så att säga. 

Men ursprungligen var det ju en enkel referens till att EM skulle spelas i England 1996. Fotbollens hemland. Något underbart i sig men också forum för vidare drömmar om att också vinna den, i Skinner, Baddiel och Lightning Seeds gamla låt.

* * *

Sverige... Mmmm. Det går inte att snacka bort att detta var lite av ett fiasko. Den första av betydelse som Jan Andersson upplevt. 

Sverige verkar vara lite fast i att i sina bästa dagar bara prestera det som behövs för att överleva men inte så mycket mer därtill. Nivån anpassas till kravet. Sverige är alltså Teddy Lucic.

Det är det vi har sett i gruppspelet. Utifrån den prestationen borde man här ha kunnat vinna relativt komfortabelt. Jag talar inte utklassning men en ganska enkel seger. Det är den växeln som tydligen inte finns. 

Man kan argumentera för att den inte har funnits sen VM-bronset 1994. Specifikt matchen mot Rumänien. Det var nästa nivå som krävdes. Viktigare än att ta en meriterande men inte avgörande poäng mot Brasilien i gruppspelet. Och även om det var "på håret", som Bo Hansson skulle ha sagt, så lyckades man den gången.

Därefter har vi en lång historia av antingen platta fall eller bara nästan-historier.

Om vi ska vara missnöjda med detta eller inte är en annan femma som vi får ta en annan gång.