fredag 20 juli 2018

Del 3: Det spelade roll, oavsett tjeckernas form


24. Tunisien
Innan VM struntade jag fullständigt i Tunisien. Men när öppningsmatchen mot England närmade sig började jag få härliga frankofila Nordafrikavibbar. Det tog mig till Marseille 1998 när engelska huliganer intog staden som inte bara huserade tillresta tunisiska fans utan redan hem för många fransoser med nordafrikanskt påbrå. Det blev förstås en massa elände i och kring staden.

Det gav matchen en extra laddning och när jag hör tunisiska fans på arenan och namnen på spelarna känner jag alltmer att Tunisien är det bästa som finns. En dos av äkta fotbollskultur.

I efterhand verkar Tunisiens sorti- och Englands avancemang så självklar men det var ju först efter de vitröda slarvat med markeringen på Kane på hörna som det blev så. Hade matchen slutat 1-1 som det såg ut att göra så hade det blivit darrigt på slutet.

Desto värre blev det mot Belgien när man sökte en något mer offensiv linje. På slutet var man påväg mot konststycket att torska mot Panama. Men två mönsteranfall senare så var segern ett faktum.

Men summa summarum så blev det ännu en tråkig historia för Tunisien där man inte gjorde bort sig men inte heller var särskilt nära avancemang.

1 seger
0 oavgjoda
2 förluster

5 gjorda mål
8 insläppta mål

22. Tyskland
Dagen jag inte trodde skulle komma kom: Ett hjärta för Tyskland. Jag gick miste om världens enorma skadeglädje kring Tysklands fantastiska flopp som saknar motstycke i landets VM-historia.

Hade någon föreslagit innan VM att tyskarna åker i gruppspelet hade jag för det första avfärda det som humor. Men vad jag hade känt inför det hade varit att det vore en ganska kul grej. Och det ställs mot min barndom då jag hade sagt att det vore det mest underbara som skulle kunna hända i ett VM. Men ni känner alla till den tyska metamorfosen. Det är väldigt svårt att applicera känslor man hade för 90-talets Tyskland - som ändå lär ha varit aningen mindre djävulsk än tidigare upplagor, med vissa undantag - på Jogi Löws snälla Tyskland som i mina ögon har många sympatiska spelare.

Men jag ska säga vad det var som jag mest av allt beklagade; Under Sydkoreamatchen bara Tyskland sin retrotröja med passning till VM 90; den gröna med svaga blå nyanser och geometriska mönster. Det vattnades i munnen på mig. Det var det snyggaste jag sett i ett VM på väldigt, väldigt, länge.

Att de förmodligen skulle möta Brasilien i den mest kittlande åttondelen någonsin, med tanke på 1-7-historien, gjorde inte saken värre.

Nu såg jag matchen med halva ögat då det ju spelades Mexiko-Sverige samtidigt. Vad jag kunde se var chockresultatet följden av Tysklands oförmåga att göra mål och tilltagande desperation ju längre matchen led. Det finns egentligen ingenting som talar för att Tyskland hade förlorat den matchen om man gjort ett ledningsmål.

En vanlig kommentar är att... "Det var inte där Tyskland åkte ur". Men... Jo, det var där Tyskland åkte ur VM. Att förlora mot Mexiko händer. Ångestmatchen mot Sverige vann man ju till slut. På det som jag nog fortfarande håller som VM:s största individuella prestation; Toni Kroos frispark som på petning - med stressfaktorn som tillkommer - skruvar in bollen i bortre hörnet. På den allra sista chansen. När laget står inför ett monumentalt historiskt fiasko.

Synd är det väl att då det i slutändan var förgäves.

Jag är ingen expert men om nån frågar mig så skulle jag säga att Tyskland åkte ur pga Löws rotering efter Sverigematchen. Sett till förutsättningarna gjorde laget en bra match mot Sverige. Det blev tydligt att Löw hittat ett vapen mot Sveriges samlade försvar - hårda låga inlägg - och det gav resultat direkt. Segern var välförtjänt.

Vad var det som fundamentalt ändrade läget inför Sydkorea? Jag har då svårt att se det.

Man kan på Bosse Hanssons vis säga något i stil med att det "inte hade spelat någon roll" om man gått vidare. "Tjeckerna (brassarna) var i storform". Att åttondel eller inte så hade Tyskland inte så jättemycket att hämta i detta VM och hade förmodligen åkt relativt tidigt med egna mått mätt.

Men för mig spelar det roll. Precis som det spelade väldigt stor roll att Brasilien var där i Turin 1990 och spelade en åttondel mot Argentina. Det är små detaljer som kan göra ett VM bättre än vad det är och i detta fall vet jag inte ens om det är en liten detalj att Brasilien direkt efter förnedringen på hemmaplan får chansen att göra upp med Tyskland. Ett Tyskland som antagligen hade lirat i det där urläckra grön-vit-gröna stället.

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål
4 insläppta mål


22. Serbien
Historien upprepade sig. Serbien snackades upp. Och föll. Den här gången såg det lovande ut länge. Man vann den så viktiga premiären och när Mitrovic nickade in 1-0 mot Schweiz såg saken klar ut. Sen kom Xhakas drömmål och när Shaqiri satte segermålet som en blixt från klar himmel var det så gott som kört. Normalt har man råd att förlora om man redan vunnit ett, men inte mot direktkonkurrenten i en grupp där jätten Brasilien huserar.

Det mesta talade för segerkrav mot brassarna i avslutningen och just i detta VM hade det kanske kunnat hända. Men mesta mästarna säkrade gruppsegern som vanligt.

Det är lätt att tala om detta som ett typiskt serbiskt fiasko men tittar man på truppen så säger det egentligen något att lagkaptenen är Kolarov och att ordinarie striker är en anfallare som knappt platsar i ett engelskt bottenlag; Det finns absolut kvalitet i detta serbiska lag men det är inte för starkt för att kunna förlora en kamp mot Schweiz. Vi har alla väldigt lätt för att överskatta jugoslaviska lag och underskatta detta Schweiz som under en ganska lång tid levererat på hyfsat nivå.

Min fråga handlar mer om varför Kroatien ständigt går så mycket bättre än Serbien. Handlar det om pengar? Att kriget blev större för Serbien?

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål
4 insläppta mål

21. Nigeria
Jag kör en sammanfattning för att försöka få grepp om det här landslaget. En sammanfattning av landet samtliga sex VM-turneringar.

1994 - Debuterar med besked genom att kontra sönder Bulgarien med 3-0. Vinner gruppen och är minuter ifrån att skicka ut blivande silvermedaljören Italien från VM i åttondelen.

1998 - Den starka debuten har följts av ett OS-guld och därmed är superörnarna odiskutabla kungar av Afrika. Klar gruppvinnare efter två inledande segrar. Förlorar med 1-4 mot Danmark i åttondelen och står där för en av VM:s största besvikelser.

2002 - Hamnar i "dödens grupp" och är utslaget efter två matcher.

2010 - Leds av Lasse Lagerbäck och kniper bara en poäng, bland annat tack vare en kontroversiell utvisning i den andra matchen. Är ändå bara ett mål ifrån avancemang. Skapar flera chanser till det men når inte hela vägen.

2014 - Har den här gången turen med sig när Bosniens mål felaktigt döms bort för offside. Går vidare till åttondel där Frankrike blir för svårt.

2018 - Gör en halvdan match mot Kroatien. Följer upp med att slå Island med 2-0 efter en av turneringens bättre individuella prestationer av Ahmed Musa (hade han varit mer berömd han målen aldrig slutat vevas). Behöver i praktiken bara en poäng för att komma till åttondelsrepris mot Frankrike. Får en biljett in på den vägen med en billig straff i sista matchen. Men arenan jobbar in Argentinas förlösande mål. Örnar out.

Summa summarum: trots att landslagsfotbollen överlag verkar bli jämnare och jämnare går Nigeria lite i motsatt riktning. Nivån är skapligt hög men där en semi var realistiskt på 90-talet kretsar allt kring gruppspel och åttondel.

Jag kände att det var dags för en vändning i sista matchen mot Argentina, just för att det var Argentina. Ett land som Nigeria så gott som alltid möter i VM:

1994: 1-2
2002: 0-1
2010: 0-1
2014: 2-3
2018: 1-2

Sjukt.

1 vinst
0 oavgjorda
2 förluster

3 gjorda mål
4 insläppta mål

torsdag 19 juli 2018

Del 2: Bullshit, Saudirepris och hockeymål


27. Marocko
Första VM:et på 20 år. Man kan argumentera för att inget lag fick ut så lite av sitt spel som Marockos brokiga Europabaserade gäng.  På förhand talades det om en vass defensiv, men nog var det mer offensiven som gjorde mest intryck när man summerar allt.

Inledningen mot Iran fick mig att undra hur Iran kunde vara så usla. Svaret är delvis nervositet med mera, men en annan del är att Marocko helt enkelt var ett bra lag som skakade om alla i den här gruppen. Borde ha fått med sig minst en poäng mot Portugal och som de sylvassa målchanserna radades upp mot Spanien borde man nog ha vunnit den matchen. Att nästan lägga ett Spanien med allt att spela på rygg är en bedrift som hamnade i skymundan av den dramatiska utvecklingen i gruppens andra sista match. 

På köpet blev Nordin Amrabat kung när han efter Spanienmatchen på ett skönt sätt klargjorde för tittarna att "VAR... is bullshit".

0 vinster
1 oavgjord
2 förluster

2 gjorda mål
4 insläppta mål


26. Saudiarabien
Samma historia igen. Öppningsmatch där man förnedras. Och då när alla undrar hur det är möjligt att ett lag kan kvala in till VM och ändå vara så bedrövligt, så kommer någon typ av godkänd prestation, även om det ofta är förlust, det med.

Så har det varit de senaste tre gångerna då Saudi spelat VM. Även 98 fick man smaka på en utklassning men det kom i andra matchen. Konstigt nog brys mönstret av debuten 1994 då man besegrade både Marocko och Belgien samt var minuter ifrån poäng mot Nederländerna.

Sen 1994 har landslagsfotbollen blivit allt jämnare men för Saudis del har inget hänt i positiv riktning.

Vi som kan vår historia var alltså inte särskilt förvånade över att Ryssland asfalterade i premiären. Medan andra beskrev det som ett mysterium.

I slutändan snyggas siffrorna till genom seger mot Egypten. Den första sedan 1994. Tack vare två straffar som man kan kommentera ett och annat om (redan gjort i förra inlägget).

Huruvida allt detta har något samband med hur absurt Saudiarabien som land är, får någon med bättre koll på landets fotboll kommentera. Det enda jag vet är att pengarna och infrastrukturen finns.

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål
7 insläppta mål


25. Polen
Många har väntat på att Polen ska explodera som landslag igen efter storhetstiden på 70- och tidiga 80-talet. Efter senaste EM då man var straffar ifrån semifinal så såg mycket lovande ut inför detta mästerskap även om Kamil Glik gick sönder kort innan det hela startade. Det skulle räcka med att ha Japan och Senegal bakom sig för avancemang.

Det blev snabbt illa efter förlust mot Senegal. En förslut som våra VM-studios delvis vill tillskriva ett påstått kontroversiellt 2-0-mål för Senegal där omvårdad spelare ska ha släppts in på offensiv planhalva i ett känsligt läge. Men reprisbilderna finns ju där och även om det går snabbt så är det inget som hindrar den polska defensiven från att ta hand om den blivande målskytten.

Hursomhelst är ju marginalerna små. Senegals seger var inte oförtjänt men den var inte given.

Det innebar dock att Polen gick in i ett möte med ett skadeskjutet Colombia där förlust för bägge lagen skulle vara sorti ur VM. Och förlust blev det. För Polen. Ordentligt. Om det var marginaler som gick fel mot Senegal så var man fullständigt chanslösa mot Colombia som tydligen var ett mästerligt lag med James Rodriguez på plan.

Sist mot Japan gjorde Polen ändå sin plikt och vann.

VM är över och det är osannolikt att Robert Lewandowski kommer att ta med sig någon VM-succé från karriären. Vissa såg på det hela med skadeglädje mot bakgrunden att Polen under en tidigare period hade medvetet avstått vänskapsmatcher eftersom man likt vissa andra länder insett att risken att tappa rankingspoäng stiger om man inte vinner matcher som man spelar. Till detta VM kom man toppseedat och ja...

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål
5 insläppta mål



tisdag 17 juli 2018

VM-utvärdering: del 1

Då var det över. Frankrike anslöt till en skara som Spanien och England ännu inte tillhör; de som vunnit fler än ett VM-guld.

På plan och den visuella betraktelsen av spektaklet har varit relativt bra. Jag rankar det högre än 2010, 2002 och 1994 av de som jag själv upplevt. Det kanske gäller även 2006. 2014 är en jämn match. 1998 och 1990 klår detta.

Miserabelt var saker som VAR (men den lättades tack och lov av i slutspelet), publikens nedräkning till kick-off, Englands orkester som fick en att längta efter Irans tutor eller 2010:s vuvuzelor, målmusiken... Som utöver att bara finnas till också spelade de respektive nationernas egna tjohejlåtar.

Att ena slutspelshalvan uppenbart inte var av samma tunga kaliber som den andra är också ett minus, även om Kroatien på ett sätt räddade det eftersom det var det laget som hade potential för att nå final oavsett... Mer eller mindre. Ett lag som på en bra dag hade kunnat slå vem som helst.

Positivt: Jämna matcher, bättre dräkter och mer rimliga dräktval än 2014, bra och balanserad fotboll med alla typer av mål, straffsparksläggningar i matcher som behövde det, lagom mycket skrällar och i min högst subjektiva värld kul att Frankrike vann guld igen.

Ett sätt bland många att utvärdera är att gå igenom lag för lag utefter slutrankingen.

Och där framkommer att tre lag slutade på exakt samma siffror. Bara det måste ju också vara ett rekord:

32. Panama
VM-debutant och VM:s sämsta lag. Har tyvärr inget att lägga till utöver att konstatera att de var sorgligt chanslösa mot gruppens starkaste lag. Panama blev i slutändan ett av de lagen som fick mig att tänka att det trots allt var bättre med 24 lag i VM. Men den frågan förblir en av få där jag inte alls är så konservativ. Jag såg rimligheten i 32 lag från början. Men en del av mig tycker att det kanske trots allt blir för mycket av det goda med 32. Gudskelov verkar 48-förslaget inte bli ett faktum till nästa VM, tvärtemot min uppfattning att det redan var klubbat.

Siffror:

0 vinster
0 oavgjorda
3 förluster

2 gjoda mål
11 insläppta mål 

31. Egypten
Första VM:et på 28 år och fet besvikelse blev utgången. Det var inte det här man förväntade sig i Kairo i vintras när Mohammed Salah sköt in den där straffen.

 Siffrorna ljuger en del. Det hade kunnat se betydligt bättre ut. Men det som är klart är att Egypten sammantaget inte var nära att nå åttondelsfinal, vilket de borde ha varit. Man besegrades av Ryssland alldeles för enkelt och mot Saudi... Ja, den matchen såg inte jag. Jag såg bara att Saudi fick en billig straff plus en straff till skänks. Nog kunde man ha bättrat på siffrorna i andra halvlek?

0 vinster
0 oavgjorda
3 förluster

2 gjorda mål
6 insläppta mål

28. Island
Svenskarna snackade så mycket trams kring Island att jag till slut njöt av att se dem åka. Eller, låt mig vara ärligt. Jag tvingades hoppas för att jag ville ha Argentina vidare. Men låt oss bara säga att jag inte tyckte att det var synd.

Vad är då tramset? Ja, det är att Island spelade playoff till VM 2014. Gick direkt vidare utan playoff till både EM 2016 och VM 2018. I nämnda europeiska mästerskap gick man obesegrade genom sin grupp och slog ut England i åttondel.

Ja, det är fantastiskt att ett land med 300 000 invånare kan åstadkomma allt detta. Men när man då redan har gjort det så är det ju inte tidernas sensation om man lyckas plocka en pinne av ett av världens största fotbollsnationer. Svagare lag än Island har lyckats knipa en pinne här och där mot ett storlag.

Nu sprack bubblan istället mot Nigeria och i slutändan kunde man inte betvinga Kroatiens reservlag.

Poängen mot Argentina kommer nog göra att man ändå minns detta VM-debut med viss stolthet. Men det fanns potential för mer. Det är dock givet att i en sådan kompetent grupp så kan inte alla håva in poäng.

0 vinster
1 oavgjord
2 förluster

2 gjorda mål
5 insläppta mål

28. Costa Rica
So close, yet so far away? Succén från 2014 återupprepades inte. Men det krävdes övertid för Brasilien och man var aldrig helt borta i öppningsmatchen mot Serbien. Poängen mot Brasilien hade gett laget en rimlig chans till avancemang. Nu blev det en akademisk avslutningen mot Schweiz som jag inte såg men 2-2 är tillräckligt meriterande.


0 vinster
1 oavgjord
2 förluster

2 gjorda mål
5 insläppta mål

28. Australien
Inte helt olikt senast. Men då gruppen var enklare den här gången var man med och fajtades in i det sista. Spelschemat gav dock Danmark ett kraftigt övertag. Det är svårt att se att det påverkade särskilt mycket då Oz fick betala priset för att Peru hade en score to settle med vår vän Fru Fortuna.

0 vinster
1 oavgjord
2 förluster

2 gjorda mål
5 insläppta mål




söndag 8 juli 2018

Dag 24: Stannar det vid 52 år?

Football's coming home.

Man kan irritera sig på det. England vet ingenting. De tror att de är bäst när de inte är där. De kan knappt göra spelmål. Allt det där.

Eller så kan man unna dem det. Till och med unna dem en VM-vinst.

Efter 52 år.

Om det är någon yngre som läser detta och undrar varför det skanderas att fotbollen ska komma hem så handlar det alltså om låten "Three Lions" som kom ut 1996, med popbandet Lightning Seeds och TV-profilerna Skinner och Baddiel.

Låten handlade om att England kan göra det igen. Inte uttalat att man kan vinna guld igen men något åt det hållet.

Att man då inte talade om att guldet skulle hem är ju för att det handlade om att England skulle vara värd för EM 1996. Däri ligger logiken och således har raden blivit synonymt med att England ska vinna guld igen.

Igen som i att upprepa det som gjordes förra gången (när låten kom) när England var värdland... Inte för EM utan VM 1966. Därav "thirty years of hurt".

Man skulle tillbaka i finrummet efter att 1992 åkt ut i EM:s gruppspel och 1994 till och med missat att kvala in till VM.

Men strax blev England åter coolt igen. Britpop slog stort och "Three Lions" speglar såklart det. Tony Blair var en ny hotshot som skulle göra upp med torre John Major.

13-åriga jag var med på tåget. Jag älskade Oasis och engelsk fotboll under den sista eran då den fortfarande var utpräglat engelskt.

Det var nostalgi då och det är nostalgi nu när engelsmän börjat få vittring på det där guldet. It's coming home.

När jag idag ser videon till "Three Lions" och ser profiler som McManaman, Sheringham, Fowler m m måste jag vara lite som en snart medelålders man gjorde när låten kom. Jag rörs av hur oskyldigt allting var. Hur vanliga arbetargrabbar kunde vara "sig själva" och inte de superstjärnor som inte bara spelare men alla människor överlag förväntas vara idag.

Ska man vara lite krass så kommer fotbollen aldrig att komma hem. Både 1966 och 1996 är historia och dagens engelska fotboll är en global liga som kallas Premier League och landslagets spelare kommer just därifrån. De har ett engelskt pass och är uppvuxna i England, men där stannar det. På ett sätt hade många av dem lika gärna kunnat vara fransmän, tyskar eller spanjorer. De är staljade tattuerade kroppar för en mångmiljonindustri och bling bling på ett sätt som Teddy Sheringham inte var.

England har haft en jävla tur med lottningen. Åttondel mot Colombia kan man inte skoja bort. Men i övrigt har man haft det ganska lätt. Nu har man ett skadeskjutet Kroatien framför sig och i en final kan allt hända.

England imponerar inte men England kan vinna VM.

Och några gånger har de varit ganska nära sedan 1966.

1990, senast då de var i semifinal, var man Chris Waddles skott i insidan av stolpen strax innan första förlängningshalvans slut ifrån att ta sig till final mot ett relativt svagt Argentina.

2002, hade man ledningen mot Brasilien i kvarten. Vinst där och mycket talar för att Sven-Göran Erikssons något tråkiga men stabila lag hade kunnat gå hela vägen.

Därtill finns förstås några EM-turneringar som hade kunnat ge något, men även om "Three Lions" siktade på just EM är ju VM något helt annat.



lördag 7 juli 2018

Dag 23: Brasiliens sorti ger mig ångest

Oj, jävlar.

Belgien gjorde det.

Skönt. Rättvist. Intressant inför fortsättningen.

Skönt för att det hade varit eländigt om denna omtalade generation skulle ryka i ytterligare en kvartsfinal. Alla kan inte vinna guld, men en semi känns som något tillräckligt stort för att man inte ska det som en stor besvikelse.

Rättvist för att det inte blev så att Belgien betalade priset för att vinna sin grupp och mötte Brasilien medan England till slut löste den något nonchalerade åttondelen och hade Sverige i motsvarande runda.

Intressant? Detta vaga ord... Tja, derby mot Frankrike i en semi, mellan VM:s två bästa kvarvarande lag. Och för att Belgien faktiskt nu har en realistisk chans att vinna VM. Det största hindret är borta.

Det är bara åtta år sen ett nytt land anslöt till den exklusiva skaran av VM-vinnare. Men då var det stora mäktiga Spanien.

Om någon dryg vecka kan den belgiska skölden stå där intill de gamla legenderna. Det är lite svårt att ta in. Och förstås en rejäl knäpp på näsan till storebror Nederländerna.

Brasilien är förmodligen ett mer komplett landslag än Belgien. De kunde och borde kanske ha vunnit kvällens match. Men det är klart att nästan alla lag som ligger under brukar skaffa ett spelövertag. Belgiens ledningsmål kom väldigt tidigt. Vi vet inte hur matchbilden hade sett ut utan den.

Lika mycket som jag tycker att det är skönt att Brasilien är ute, lika mycket kan jag tycka synd om Brasilien. För att de kanske förtjänar mer än det de har fått de senaste fyra VM:en.

Men för mig väger Belgiens story tyngre än ännu ett bra brasilianskt landslag.

Varför skönt? För att vissa storlag orkar man bara inte med efter ett tag. Eller, nästan alla storlag. Det är för mycket glitter och glamour kring det brasilianska landslaget och deras frontman Neymar har jag svårt att relatera till.

Jag kan säga hursom att det ger mig en ångestkänsla att tänka att nästa VM är det så att Brasilien inte har vunnit VM på 20 år.

Det går mig att känna mig så in i helvete gammal. Vilket jag borde göra då jag kommer att vara 40 då.

Det handlar nog mest om att lite i smyg så har brassarna blåst upp en negativ svit som den ökända mellan 1970 och 1994. De 24 år som Maradona ser som något av Guds bestraffning för diverse oförrätter som pågick under Havelanges styre av FIFA.

En sån lång period är snart ett faktum och det har hänt under mitt vuxna liv. Trots allt var jag 20 när de senast vann VM.

Förresten... Den där straffen var ingen straff.

* * *

Mer trist är det att Uruguay är ute. Men det var å andra sidan inte så oväntat.

När Cavani slog in sitt andra mål mot Portugal skrek jag som ett vilddjur av glädjen. Jag såg nämligen inte någon rimlig utgång för de himmelsblå efter att Portugal kvitterat.

Kanske ser jag på Uruguay med oroade ögon och målar fan på väggen då jag älskar dem för vad de är och vad de har varit.

Men jag ser ett lag som får slita ihjäl för sina framgångar där andra kör på normalstyrka.

Jag vet inte om det är så klokt. Uruguay går all in redan i början av sina matcher. Man stör motståndaren men gör det genom stenhård press. Som de ju inte kan hålla uppe i 90 minuter.

Men så har inte jag någon inblick i det hela och vill inte ifrågasätta Oscar Washington Tabarez.

Med den spelstilen och med Cavani borta var det inte mycket som talade för Uruguay.

Frankrike kan jag inte älska på samma sätt som förr. Det har ingenting att göra med att deras spelare är "bråkiga" divor som en tråkig svennestudio nånstans ständigt vill påminna alla om. Inte riktigt. Men detta tar vi en annan gång.

måndag 2 juli 2018

Dag 19: Normbrytare och Granen

Granen.

Jag tror inte att jag under hela mitt liv sett någon svensk vara så unisont dyrkad i Sverige som Andreas Granqvist. Och inom parentes... Hur absurt det är då det för bara några år sen ... Ja, ni vet själva. Det här gick jävligt snabbt.

Med unisont menar jag att det även gäller alla som talar mycket om "värdegrund" och som jobbar mycket med att "bryta normer" och lösa problemet med "destruktiv manlighetskultur".

Nu är det ju så att Granen är en patriark av rang. Det är just den bilden av honom som odlas i både sociala media och etablerad media.

Och det är inte trots den bilden som han även är en hjälte för en Johanna Frändén eller Elena Lövholm. Eller en Patrik Brenning. För att nämna några inom svensk fotbollsmedia som är mer eller mindre representativa för den grupp som jag precis beskrev.

Han är deras patriark lika mycket som alla andras.

Om någon på allvar vill att jag ska utveckla på vilket sätt Granen är en patriark så säger jag bara... Snälla! Vem försöker du lura? Behöver jag säga något? Har du missat de senaste två åren?

Andreas Granqvist är en stor redig svensk karl som leder vårt härliga landslag när det blåser hårt. För att tala i kärnfamiljstermer; en far.

Att han är en mjuk och snäll sådan utanför plan är ju ovidkommande då det inte är en motsättning i den rollen.

Det finns däremot en motsättning mellan att tala om manlighetsnormer och samtidigt odla den beskrivna bilden av Granqvist.


Hur USA '94 krossade mellanstadiebarnets dröm

Då jag behöver slagga sparar jag kommentarer om dagens två dramatiska kamper.

En insikt bara...

USA'94 berövade mig på en magisk VM-upplevelse när jag var i den bästa åldern för det. Jag fyllde 12 under turneringen. Ändå ett antal år ifrån puberteten med allt knas det förde med sig, men ändå tillräckligt gammal för att vara bättre uppladdad inför spektaklet än vad jag var under VM 90 där jag mitt uppe i premiärmatchen upptäckte fotbollen på riktigt.

Ett VM är ändå ett VM. Jag kan referenserna och kan med viss förtjusning minnas tillbaka till händelser från den turneringen.

Men det hade kunnat vara så otroligt mycket bättre.

Jag tänker på det när jag ser på ett foto av samma ögonblick som råkar illustreras av min avatar till bloggen. Stuart Pearces straffmiss mot Bodo Illgner i Turin 1990.Går inte in på kopplingen här och nu men i stort sett handlar det om hur det kan se ut. Och hur det såg ut i USA.

Det här var ju under en period där USA som fotbollsland fortfarande var ett skämt.

Lägger man VM i ett fotbollens skämtland så får man ju det man ber om.

Bara tanken på att VM-finalen spelas på något så menlöst som "Rose Bowl i Pasadena"... Säger väl det mesta?

Alla matcher spelades på nån jävla BOWL. Rose Bowl i Pasadena. Cotton Bowl i Dallas. Giants Stadium i NY/NJ som är en bowl av sin sort.

Dessa vidriga karaktärslösa COLLEGEsport och NFL-arenor. Man vill ju glömma. Vad fan är Soldier Field i Chicago? Silver Dome i Detroitförorten Pontiac? Den där hemska så kallade arenan utanför San Fran där bl a Sveriges kvart mot Rumänien spelades?

Inte nog med det var inte ett enda av dessa kvällsmatcher. Bara de som spelades just på hallen i Pontiac ger en viss känsla av det eftersom det spelas under stängd tak, så de måste ha spotlights på.

Men det var inte bara... Inte kväll. Ofta var det också mitt under den stekande middagssolen. För att det skulle passa oss europeiska tittare som ju var den mest köpstarka fotbollsälskande gruppen i världen. Kommers. Nåt liknande var det i Mexiko 1986. Men det var i alla fall på riktig fotbollsmark.

Självklart hade inget kunnat toppa Italien i början av 90-talet. Men hade VM spelats i ett vanligt fotbollsland hade jag fått den där känslan som jag hela tiden saknade sommarkvällarna 1994. Dräkterna hade varit lika usla, och det hade fortfarande varit trist med ett VM utan ett juggeland, med varken Skottland eller England, med ett patetiskt Ryssland som svar på CCCP... Sånt som jag tidigare trott vara den största förklaringen till att jag blev besviken på VM där och då.

Men nej... Det var inte det. Det var bara en bråkdel av det. Det var att VM gick i USA. Det är motsvarigheten till att hockey OS skulle spelas på konstgjorda isrinkar i Indien där man normalt tittar på landhockey.

Det är därför det inte existerar några motsvarigheter till scenen där Pearce skjuter mot Illgner från 1994.

Fyra år senare var saker och ting back to basics, men då fyllde jag 16. En helt annan grej. VM går vart fjärde år. Man får inte direkt en ny chans.

Så gick det till när hemska USA '94 stal en dröm från mig.