Hammarby IF
Okej, nu kommer det. En ganska känslig sågning, vid sidan av den automatiska halvhyllningen att det här med konstateras att Hammarby spelar i Allsvenskan om jag får välja.
Känslig för att Bajen i många decennier representerade något som jag absolut hade ställt mig bakom om jag varit med på den tiden. Och för att jag förmodligen hade varit Bajensupporter om vi hypotetiskt tänker oss att jag hade vuxit upp i Stockholm utan några särskilt uppenbara förutsättningar som binder mig till någon av de tre stora klubbarna.
För det första står jag ideologiskt till vänster. För det andra är jag en av de som inser att fotboll handlar om så mycket mer än bara sporten, om att vinna titlar, och så vidare. Enklare uttryckt, jag skulle aldrig kunna vara en av de biffiga halvhuliganerna från Solna, eller bratsen som i alla fall i mer lyckliga tider har snyts till på Stockholm Stadion. Jag räknar någonstans kallt med att chanserna är större att fler bajare läser den här bloggserien än blåränder och gnagare.
Men först ett livshistoriskt perspektiv på laget.
Jag förstod tidigt att Hammarby var något av ett kultlag även om jag inte riktigt brydde mig om att gräva i det särskilt mycket. Jag visste bara att de hade spelat i Allsvenskan tidigare och att det var någonting speciellt med klubben vilket inte hade något med det sportsliga att göra.
Men ja, de spelade alltså i dåvarande division I norra, så även om man senare på 2000-talet fick en framskjuten position i svensk fotboll på grund av en större ekonomi så har Hammarby för mig förblivit em klubb som i bästa fall hör hemma i mitten- eller bottenskiktet av Allsvenskan.
Länge var man inget att bry sig om ifråga om ett hot.
Och vid milennieskiftet när jag hade fattat vad den här kultstatusen hängde upp på gillade jag laget lite. Jag unnade dem SM-guldet 2001 och även de närmaste åren hade jag en sympatisk inställning.
Av två huvudskäl.
Dels dröjde det innan Allsvenskan blev medialt på riktigt. Dels inser jag i efterhand att jag visste väldigt lite om Stockholm. Jag hade varit där som gäst många gånger utan att reflektera.
Utan att gå in på vad mina år i Stockholmsregionen betyder här så kan jag idag bara enkelt konstatera att jag ogillar Hammarby. Jag kan ge dem att de har en imponerande supporterkultur och för det har jag en hel del respekt för klubben. Ett tag hakade jag upp mig enbart på de negativa sidorna och vägrade ge dem det, men ja, de är rätt bra och alla de där marscherna på Söder är imponerande och berikar svensk fotbollskultur. All heder.
En sammanfattande anledning till varför jag ogillar Bajen är att man vill ha hela kakan och äta den. Man hycklar en hel del:
1. Hammarby vill både sportsligt och kommersiellt vara Sveriges största klubb utan att släppa sin kultstatus som folkets lag i Stockholm. Man vägrar erkänna för sig själva att man inte kan ha båda.
2. Hammarbys fans anser att de har en gudagiven rätt att ta mycket plats i svensk fotboll. Man vill att hela Sverige ska erkänna vilken fantastisk klubb Hammarby är och är inte främmande för att se ner på mindre landsortsklubbar som icke önskvärda. Helst skulle alla bara sticka undan och bereda väg för storheten Hammarby att ta plats, för det är "bra för svensk fotboll" att Bajen får härja. Varje förslag som riskerar att skapa en situation där de ekonomiskt starkaste klubbarna ta över the show fullständigt skulle välkomnas av Bajen. Man är förstås inte unika i det här sättet att tänka, men faktiskt är man väl den enda klubb som samtidigt gör anspråk på att vara ett folkligt lag?
3. Hammarby vill vara vinnarklubb och loserklubb samtidigt. Vissa aspekter av detta hänger ihop med ovanstående, medan andra inte berör mig så värst. Det är inte upp till mig att definera vad Bajen ska handla om. Men som sagt, man kan inte ha båda delarna.
4. Bajare är väldigt aktiva med att odla ett slags martyrskap där bilden går ut på att Hammarby och andra Stockholmslag aktivt motarbetas av resten av Sverige för att det finns en massa fördomar om Stockholmslag. Det faktum att man åker till alla dessa städer med en nästan imperialistisk inställning till lokalbefolkningen verkar i deras ögon inte spela någon som helst roll för att det faktiskt kan finnas viss irritation mot Hammarby i resten av Sverige (även om det samtidigt finns en egentligen obefogad beundran).
Häromåret såg jag ett avsnitt av Fan TV:s 08-fotboll där en Hammarbyprofil glatt beskrev hur roligt det är att exempelvis åka till Norrköping på bortamatch och prata engelska med förvirrade kioskpersonal bara för att jävlas. Jag antar att också han tycker att det finns ett märkligt Stockholmshat som drabbar Bajen i resten av Sverige.
5. I detta finns också ironin att Hammarby vill vara så osofistikerat, öligt och fettigt som möjligt och samtidigt kalla folk utanför Stockholm för "bönder".
6. Sist men inte minst - ingen annan klubb är så tajt förbundet med media som Bajen. Att man ser sig själva som motarbetade av en Stockholmshatande media är ett skämt. Hammarby kan kallt räkna med att media kommer att belysa allt som går emot klubben, både på och utanför plan. Görs det offsidemål mot Bajen, då kommer du att få reda på det. Görs det offsidemål mot Örebro SK, då kommer du inte att få reda på det. Och nu senast efter de vidriga attackerna mot GAIS-supportrarna på Stockholmsarenan så tyckte precis alla i media att det var helt fruktansvärt med den bestraffning som drabbade Hammarby.
Sen finns det en annan faktor.
Hammarby vill vara folkets lag och samtidigt vara Södermalms lag.
Man kan invända och säga att det inte är Bajens fel att Södermalm har råkat ut för en ohygglig gentrifering under de senaste decennierna. Och att det är orimligt att förvänta sig att klubben på nåt sätt ska avsäga sina rötter i Södermlam.
Men för det första så är fakta fakta. Är det inte rätt tragiskt att om man nu är en äkta arbetarsnubbe från Stockholm så kan man inte ens bo i det område som man förhärligar?
För det andra så släppte Hammarby (eller i alla fall Hammarbyanhängare) så sent som i år en liten parodifilmserie kallad Östermalms-TV med udden riktad mot Djurgården. Där ska man förstå att DIF är överklassens lag medan Hammarby är gamla hederliga arbetarkarlars lag. I ett avsnitt besöker överklassreportern Södermalm och får gång på gång se prov på vilka solidariska och enkla hyggliga knegarmänniskor folket i Södermalm är.
Nej, jag gillar inte lögner och därför gillar jag inte Hammarby.
Helsingborgs IF
Vissa tråkiga saker med HIF: De har den där jobbiga konsonanten i början av namnet som tyvärr även täcker mitt förnamn. Det kompakta och intetsägande H. Och att när man kom fram för mig (och många andra yngre) i början av 90-talet så var man ÄNNU ett lag i rött-blått-rött (förutom Öster lirade även ÖIS i de färgerna på den tiden).
Man kan i alla fall lugnt säga att det Helsingborg som tog sig upp till Allsvenskan inför 1993 - efter någon kvartssekels frånvaro i högsta serien - var något helt annat än det Helsingborg som jag har lärt mig se idag.
På den tiden förstod man att Helsingborg var ett riktigt kultlag med kanske seriens bästa supporterkultur i en tid då svensk fotboll fortfarande låg väldigt dåligt till publikmässigt; bortaföljet slog de flesta andra lagens, inklusive storstadsklubbarnas.
HIF var också den unge Henrik Larsson och gamle Mats Magnussons lag. För gemene man var man väldigt populära.
Idag är Helsingborg ett av de allra mest stabila topplagen i svensk fotboll och även om förutsättningarna i Skåne är annorlunda för fotbollen jämfört med många andra ställen i landet så är det ganska imponerande att man år ut och år in lyckas hålla sig kvar däruppe, ibland med helt vansinniga sviter utförda av en riktig lagmaskin.
På vägen har man nog också skaffat sig en hel del antipatier. Idag är HIF absolut inte det där sköna gänget med de härliga fansen. Snarare upplevs nog klubben som ganska dryg i framtoningen och fansen har blivit en i mängden i olika avseenden - både sett till mängden och trycket, och till karaktären.
Mitt tidigaste minne drar sig till hösten 1991 när det allra sista playoffet till Allsvenskan spelades mellan HIF och det som då kändes som den ultimata antitesen - Västra Frölunda IF. Klubben utan publik som "alla" hatade (utom jag). Även om det skulle dröja innan jag förstod härligheten med VF kunde jag redan där och då ana den dråpliga humorn i att den fula ankungen spelade sig själv till Allsvenskan och HIF tillbaka till division I i det som mer eller mindre var matchens sista spark.
Ett minne som kanske inte svider så jävla mycket i och med att det visade sig bara dröja ytterligare ett år innan återkomsten var ett faktum. Sen dess har alltså norra Skånes stolthet spelat i Allsvenskan tjugo år i streck, och vad jag kan minnas har man aldrig ens varit i närheten av nedflyttningsstrecket. Bara IFK Göteborg kan matcha den sviten.
Som sagt, jag har inte mycket till hjärta för HIF, men jag är väldigt imponerad av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar