Alex Ferguson... Bloody hell

Jag vågar nog säga att det är den största nyhetsbomben i hela mitt liv; att Alex Ferguson slutar som tränare i Manchester United efter 27 år.

Vad annars skulle kunna jämföras med detta? Tidigare otänkbara övergångar brukar ju göras med en hel del rykten i förväg, vilket gör att det inte kommer som en chock. Sportsliga resultat kan inte heller jämföras. Val av värdländer och värdstäder i turneringar... Nej, inget chockerande.

Omgående har alla börjat skriva hyllningstexter till Ferguson och liksom dem är den omedelbara tanken hänvisningen till det faktum att det som nu händer är något som jag aldrig upplevt i mitt liv; att Manchester United intre tränas av Alex Ferguson. Att Alex Ferguson i princip inte finns med längre.

Den första klubblagsmatchen som jag någonsin såg på TV var en Serie A-match mellan Fiorentina och Inter.

Den andra eller tredje var Manchester United - Liverpool i engelska division I i början av 1991 inspelat på video. Kevin Speedy gjorde Liverpools mål och om jag inte minns fel så gjorde Uniteds mål på straff... Av Steve Bruce skule jag vilja säga, fast det låter som ett märkligt val av straffskytt.

Nåväl, poängen är att efter VM 90 så har jag inte heller upplevt en fotboll utan Alex Ferguson.

Under sin första säsong såg jag honom vinna Cupvinnarcupen efter final mot Barcelona. 1-0 efter förlängning... Var det Mark Hughes som gjorde målet? Jag tror det.

Jag började direkt hålla på Liverpool, men på den tiden hade jag fortfarande inte lärt mig hata Manchester United.

För på den tiden var Liverpool fortfarande Englands mest framgångsrika klubb med råge. Jag fick aldrig uppleva någon ligatitel... Kom ett drygt halvår försent för det.

Men så småningom började United vinna titlar och jag tröttnade någon gång i mitten av 90-talet. Framförallt blev jag besviken när det så oerhört sevärda Newcastle under Kevin Keegan förlorade en given titel på att Eric Cantona - tillbaka efter åtta månaders avstängning post-kung-fu - avgjorde den ena efter den andra matchen med matchens enda mål i början av året.

Det hörde då också till att avsky Ferguson. Han framstod som en uppkäftig och arrogant gubbjävel för mig.

Några saker gjorde att jag någon gång i början-mitten av 2000-talet började ändra mig. Gjorde nästan en 180.

Först fick jag känna till hans socialistiska värderingar. Sedan hans arbetarbakgrund.

Därmed började jag se allt i ett annat ljus.

Dessutom blir man helt enkelt äldre och visare. Man förstår Ferguson på ett annat sätt, oavsett hans ideologiska hållning.

Som att han förbjuder spelare att lalla runt med löjliga snoods.

Som att han förbjuder spelare att ha på sig hörlurar i spelarbussene.

Old school. Det som fotbollen behöver mest av allt.

Som att han är en opretentiös fighter.

En annan sak är att jag helt enkelt inte kunde avsky Manchester United lika mycket när oligarkernas era började, med framförallt Chelsea i spetsen.

United hade varit kanske världens mest kommersialiserade klubb, bland annat först med att väldigt tydligt anpassa hanteringen av matchdräkter efter kommersiella motiv. Något som man märkte av konkret redan där och då i början av 90-talet.

Men United var också en anrik och klassisk fotbollsklubb som någonstans förtjänade sina pengar och sin plats i toppen. De hade inte över en natt köpt sig in bland de allra största.

* * *

Rent sportsligt är det nu många som hävdar att det är tidernas bästa tränare, vilket jag inte skriver under på. Framförallt förstår jag inte logiken bakom det.

Alex Ferguson ska förstås nämnas som en kandidat eftersom han lyckats hålla kvar hungern och ta sig tillbaka på toppen när de flesta tänkt att han varit slut. Har lyckats förnya sig som fotbollsmänniska på ett sätt som man inte kan se hos många andra eller någon överhuvudtaget.

Men Alex Ferguson har också haft möjligheten att bygga ett imperium på ett sätt som många andra inte fått eller velat. Han har i en kvarts sekel format klubben efter det sätt som passar honom bäst. Åtminstone rent sportsligt. Det kan han för övrigt tacka Mark Robins för. Spelaren som med ett mål i FA-Cupen räddade skottens jobb vid decennieskiftet 80-90.

När Pep Guardiola har håvat in stora titlar under sin relativt korta sejour i Barcelona har alla alltid ifrågasatt huruvida han skulle kunna vara lika framgångsrik i en annan klubb.

Med Ferguson är det helt tyst om den biten. Den inkonsekvensen är svår att förstå.

Någonstans vet dessutom alla innerst inne att Ferguson förmodligen skulle möta en ohanterbar kulturkrock om han till exempel skulle ta över ett italienskt lag. Han skulle inte vara lika framgångsrik där.

Med Pep Guardiola är vi inte ens så säkra på att han inte skulle lyckas. Ändå ger vi inte honom nomineringen innan han visat sig på en annan front.

Sen kan man tycka att det är väl smickrande för Guardiola att jämföras med Ferguson efter fyra år i Barca. Men jag kan inte tänka mig att tjugo år av framgångar i Barca hade förändrat diskursen nämnvärt.

* * *

Så, vad händer nu?

Jag gillar Ferguson men det känns otroligt skönt att han lämnar. Jag lär sakna honom med tiden, men under rådande förutsättningar blev Manchester United ett lag i en särställning. Inte lika intressant att analysera eller sia om. Nu blir man ett lag bland andra. Säkert inte lika kul för de själva, men för allmänheten.

Kan inte heller undgå att tänka på att den där märkliga matchen mot Real, som var ett slag i ansiktet på honom, blir hans sista stora match.

David Moyes sägs nu ta över och det är talande för det storslagna i Fergusons karriär att detta diskuterades redan för tio år sen. Att David Moyes "en dag" skulle bli den som tar över Alex Ferguson. Sedan dess har Ferguson vunnit omkring fem ligatitlar, tagit sitt lag till tre Champions League-finaler och av dessa vunnit den titeln en gång.

Jag gillar valet. Visserligen blir det något av en förlängning av det som vi har sett nu, apropå särställingen; en ny skotsk no-nonsense-tuffing.

Men det hade också varit sorgligt om kulttränaren avgår, och ersätts förutsägbart med en representant för den moderna fotbollen; en stillig och medietränad man från kontinenten. Med Moyes behåller United lite av sin spartanska arbetarkaraktär som någonstans finns där trots globaliseringen som man i allra högsta grad har varit en del av, kanske till och med pådrivande i.