För att vara fotbollens hemland har många engelska fotbollsfans en jävligt dålig känsla för vad fotboll handlar om. Faktiskt en jävla brist på balls. Inga rakade skallar, krossade ölflaskor eller knytnävesslag kommer att ändra på det.
Mannen bakom citatet ovan är medlem (och eventuellt någon typ av ledare?) i Hull Citys officiella supporterförening. Det kan man läsa i den här artikeln från The Guardian om det faktum att klubbens nya egyptiska ägare har bestämt sig för att klubben inte längre ska heta Hull City AFC, utan Hull City Tigers och internationellt bara Hull Tigers.
Noble heter supportern och han syftar på att egyptiern räddade klubben från att gå i konkurs.
Han har betalat.
Så nu är det HANS KLUBB. Efter drygt 100 år. "I'm a bit of a traditionalist", jo, jag märker det. A bit of.
Det som händer med Hull är förstås inte lika vidrigt som det som hände Cardiff City förra året. Tigers har varit ett smeknamn för Hull även tidigare, så det är ju inte riktigt samma sak som att byta klubbens färger för att det säljer bättre i Asien, där Cardiffs malaysiske ägre kom ifrån.
Men Hull Tigers är ju just den typen av kommersiella namn som icke-klubbar i Nordamerika kallar sig för. Ägarens son talar om att City i namnet är irrelevant. Faktiskt är det ju inte. Det är det engelska ordet för stad. En stad och en fotbollsklubb. En ganska enkel historia egentligen. Det är det som gör fotbollen så speciell jämfört med hockeyn, basketen och den amerikanska fotbollen på andra sidan atlanten där man har franchiselag istället, inte riktiga klubbar.
Ägaren och hans son talar om branding och allt möjligt. De kan inget om fotboll, men de kan affärsvärlden. Sen kommer de till en fotbollsstad, snor deras klubb och pratar en massa smörja i tron att det ska imponera. De kan förstås dra åt helvete.
Tillbaka så till början. Jag kan tänka mig att någon tycker att det är så orättvist av mig att beskylla de engelska fotbollsfansen när sådana här saker händer, men ja, indirekt kan jag faktiskt göra det. Självklart har jag inte pekat ut alla, men faktiskt en klart större del av supporterskaran än vad man normalt inbillar sig. Det här kommer ju inte som en blixt från klar himmel. I omkring tio år har vi sett det här mönstret och engelsk fotboll i stort har släppt in detta. Accepterat den modellen. Att en gubbe med en fet plånka kan köpa en klubb och göra vad fan han behagar med den. Om man inte var för lat för att tänka efter vid steg ett, så hade man insett att konsekvensen är detta steg fem eller vad det nu handlar om.
Självklart är detta inte unikt England, men det är en plats. Det finns andra platser där supportrarna hade genast organiserat sig och lyckats stoppa den här typen av förändringar. Man hade helt enkelt inte accepterat det och ställt till med ett helvete.
Jag har tänkt på mitt liv utanför fotbollen för att se vad det är som den här sommaren har skapat något av en avsmak för den. Det har funnits ganska mycket som har kunnat förklara ganska mycket, men nu börjar jag undra om det inte till stor del handlar om fotbollen själv. I så många år har dess vulgära kommersialisering pågått och jag har gnällt, utan att för den sakens skull känna någon distans mellan mig och den här riten som jag älskar.
Nu kanske jag har fått en överdos. Klubbarnas sätt att agera som företag och sälja sin klubb till allmänheten som om det vore ett klädmärke eller en surfplatta får mig att spy och det är framförallt så himla patetiskt. Jag vet inte om jag pallar mer. Jag förstår inte varför jag ska behöva palla mer. Varför VI ska palla mer. Tusentals intelligenta människor som ser samma saker som jag gör, ungefär, men det bara fortsätter säsong in och säsong ut.
Vi får se hur det känns i september.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar