Degerfors IF
Allsvenskan måste ha ett brukslag och inget lag på den högre nivån har väl lika mycket karaktär som Värmlands Degerfors? En fotbollstokig ort som dessutom har något som gör laget mer eller mindre unikt på elitnivå; en fullfjädrad vänsterklack. Arbetarklassprofilen återspeglas även i det att man i princip har en LO-symbol till klubbemblem.
För min del kopplar jag Degerfors direkt till herrar som Milenko Vuksevic, Vujadin Stanojkovic, Ulf Ottosson, Dan Fröberg, Dusko Radinovic och Henrik Berger. Alltså 93-laget, då Degerfors var tillbaka i Allsvenskan för första gången på ett antal decennier. Som i alla fall på hemmaplan skakade om Parma i Cupvinnarcupen.
Men det är inte med någon kärleksfull nostalgi jag minns de tiderna. Nostalgi, ja, men där och då brydde jag mig föga om Degerfors, och ska jag vara helt ärlig så var jag inte särskilt förtjust i dem. Jag var ju bara 11 år. Mycket kvar att lära sig om fotbollen i ett samhällsperspektiv.
Jag kan dock inte minnas varför jag ogillade dem litegrann. Varför jag inte heller gillade just Ulf Ottosson. Juggarna var sköna. Dan Fröberg verkade sympatisk också. Det måste ha varit någon match mot Peking som är orsaken, eller att jag kanske föredrog ett lag i dåvarande division I som missade Allsvenskan 1993 i kamp mot de röda.
Djurgårdens IF
Jag kan ha nämnt det i bloggen någon gång i förbifarten men annars är det få som vet om det.
Att jag under ett par år verkligen gillade Djurgården och hade det som något av ett andralag i Allsvenskan. Särskilt första året 1991.
Det är så illa att jag - kan knappt fatta det idag - satt en augustikväll 1991 på Idrottsparkens södra läktare och småhöll på Djurgården mot mitt kära IFK även om jag inte uttryckte det (blev dock påkommen efter matchen)...
Trots att de ledde matchen vilket innebar att IFK var ett hårsmån från att redan där skrivas av från titelstriden och få kvalspela om fortsatt allsvenskt spel 1992!
Jag ska nyansera situationen senare, framförallt för den yngre läsaren som eventuellt inte känner till det lite märkliga systemet som gällde under de åren.
Först till varför jag överhuvudtaget hade börjat gilla Djurgården så pass.
Det var inte av de anledningar som skulle kunna gälla idag. Djurgården hade varit ett skitlag de närmaste åren innan och det fanns inget medialt i det hela heller. De hade inte heller någon publik. Det fanns visserligen en ganska liten men hängiven klack men publiksiffrorna var då överlag väldigt låga i Allsvenskan. De som hade allra bäst publiksiffror låg på 5-6 000 i snitt. Av någon anledning spelade också DIF sina matcher på Råsunda, så det var ganska oglamoröst. Bortsett från derbyt handlade det om max typ 3 000 pers för att se ett bottenlag.
I alla fall till en början. För jag minns att det var en av anledningarna till att jag började gilla Djurgården. I premiären mötte man just Peking på Råsunda och torskade med 0-3. Svt direktsände matchen mellan Malmö och IFK Göteborg. Good times. DIF fortsatte att gå knackigt ett tag till innan man plötsligt hittade formen och förblev därefter ett top 6-lag för resten av säsongen. Man var alltså underdog, till synes svagare och mindre än det andra Stockholmslaget AIK (jag visste inte vad Solna var för nåt, så don't go there, även om jag i princip håller med), men började plötsligt vinna mot alla odds och klättra. I och med att det var första fotbollsåret för mig var det något nytt och häftigt för mig.
Jag minns också att den ståtlige anfallaren Mikael Martinsson blev min favoritspelare i hela Allsvenskan. Om han sen bidrog till att jag gillade DIF eller om jag började gilla honom som deras stjärna, det minns jag inte. Martinsson köptes några år senare upp av IFK Göteborg som alla andra och blev där en i mängden på ett tragiskt sätt.
Andra stjärnor i laget var ingen mindre än Jens Fjellström och mannen som opassande nog betraktas som en AIK-ikon idag; Kristen Nordin.
Jag antar att även lagets snygga dräkt, som jag särskilt på den tiden tyckte var snyggast av alla svenska klubbar, bidrog till att jag föll för dem.
När så Djurgården kom till Parken i augusti var det i mitten av säsongen. De var i högform medan Peking var i sin svagaste period det året.
Allsvenskan 1991 bestod av ynka tio lag.
När serien så var slutspelad efter 18 omgångar gick de sex bästa vidare till det som kallades för Mästerskapsserien. De sex lagen möttes ytterligare en gång hemma och borta och först därefter korades vinnaren till svenska mästare. Rimligt nog var det ingen nollställning som gällde inför Mästerskapsseriens början, utan någon typ av medföljning fanns det. Jag har dock än idag inte fattat hur det gick till i detalj. Bara att ettan från Allsvenskan fick börja på typ 18 poäng medan sjättelaget fick börja på typ 11. Jag får se om jag kan forska i detta in retro snart.
De återstående fyra lagen fick slås ihop med ett antal topplag från Division I norra respektive södra för att spela det som kallades för Kvalsvenskan. Det är en historia i sig som jag inte ska gå in på här.
IFK låg i alla fall på sjätteplats. Alltså fick man inte ramla ner ytterligare ett steg. Då väntade Kvalsvenskan.
Det var med andra ord inte riktigt lika illa som idag att behöva kvala för sin plats i Allsvenskan.
Ändå hade det ju varit betydelsefullt i allra högsta grad om IFK ramlat ner redan då istället för att fortsätta dominera Allsvenskan bakom IFK Göteborg mellan 1989-1994.
Jag insåg nog inte allvaret. Varför vet jag inte. Antingen hade jag inte lärt mig förstå sådana saker som rookie, eller så räknade jag kallt med att IFK skulle klara sig.
Således var jag aldrig riktigt nervös, trots att Kristen Nordin med matchens enda mål gav Djurgården segern.
Sjundelaget var Halmstad, som mötte AIK på Råsunda. Hade det inte varit för AIK:s seger hade det varit kört.
Så när Kristen Nordin gjorde 1-0 till Djurgården inför bortaklacken längst till vänster på den dåvarande trä-på-ställningläktaren var det något i mig som gillade det. Som blev impad. Underdoggrejen igen. På bortaplan. Ett lag mot en stad, en liten sektion mot resten av arenan.
Jag får väl tacka AIK för att jag inte behövde inse vad fan det var som jag log åt där och då.
Okej, nu blev det väldigt mycket om just 1991 och den matchen, men ja, även om jag idag inte gillar Djurgården på något sätt så har det här satt sina spår.
Anledningen till att jag slutade gilla Djurgårn är för det första att man med åren blivit mer och mer fäst vid sin klubb. Det händer en massa saker med åren som går, matcher spelas och nya kamper uppstår, men det blir nya trevliga bekantskaper från 1991 till just det som de i grund och botten är - motståndare. Just med DIF har det inte blivit särskilt infekterat då vi för det mesta verkar ha hållit till i helt olika delar av tabellen. Men ändå. Jag har sett dem komma ner och härja i Norrköping. Jag var inte på plats 2004 eller 2005 när det var Cupmöte, men fansen slog ner en ensam tonårskille. Fuck that.
Även insikten om att Djurgården som klubb är mer eller mindre Sveriges enda så kallade överklassklubb i det högsta skiktet bidrar. Ja, jag har varit på Stadion och jag har åkt överfull pendeltåg med fanatiska Djurgårdare till Råsunda, jag vet att det här är Sverige, det här är fotboll och inte hästpolo och så vidare. Men man har den rollen trots allt och det finns många välställda medgångsfans till den här klubben, det kan ingen förneka.
Sen kommer Djurgården från Stockholm också, men just för deras del är det där ganska marginellt. Än så länge har inte jag upplevt att Djurgårdare uttrycker en opassande självgodhet mot de andra. Eller så gör de det precis lika mycket, men kommer undan med det eftersom det liksom inte blir lika absurt som när deras mer bonniga rivaler från Solna och Söder gör det.
Sist måste det sägas att Djurgården riskerar att förlora en del karaktär på grund av flytten till Stockholmsarenan i "Bajenland". Det märker vi inte av än eftersom man byggt upp en historia och identitet med anknytning till Stadion och Östermalm. Men det kommer ju att bli väldigt diffust i takt med att man år in och år ut spelar där man historiskt inte hör hemma.
Många tar fram det faktum att Djurgårdens hockeylag har spelat i samma område i decennier.
Men JA, det är HOCKEY. Sporten där man döper om sin liga till Swedish Hockey League och där klubbar byter färg på tröjan på grund av sponsorer. Där man ständigt byter namn. Där det i högsta serien faktiskt finns ett lag som kallar sig Växjö Lakers (!) Där AC/DC:s "Thunderstruck" och spotlights står för invigningen. Med andra ord har man med några få undantag noll identitet till att börja med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar