Så. Jag går igenom de sexton lag vars deltagande i Allsvenskan skulle göra serien mer eller mindre fullständig. Det är lite komplicerat och motsägelsefullt. Å ena sidan finns det en idé om att vissa lag "hör hemma" i Allsvenskan medan andra lag som tveklöst gör det hamnar utanför då jag på subjektiva- eller konventionella grunder finner vissa andra lag mer lockande. Så, det är vad det är, men det är i alla fall utifrån mitt personliga sätt att se på det.
Räkna också med många referenser till året 1991, mitt första år i Sverige och den första säsongen som jag följde.
Räkna inte heller med någon typ av gentlemannakod där sågningar av klubbar inte förekommer. Jag vet att man blir jävligt lack särskilt om det gäller en klubb från en stad där man är uppväxt, men vad är vitsen med en fotbollsblogg om inte att vara klarspråkig?
Presentationen görs i omgångar. Här är de två första:
Allmänna Idrottsklubben
Mina känslor för AIK har varit lite upp och ned under de här dryga tjugo åren. Jag har en viss form av respekt för klubben men också en viss form av avsky. AIK är också en Stockholmsklubb, och åtminstone när det gäller de tre stora så har jag en typ av Stockholmsförakt gentemot dem, sedan omkring 2007-08, men jag sparar det till en klubb där den aspekten väger tyngre.
I början av 90-talet när jag började följa Allsvenskan så var AIK mer eller mindre en naziklubb för mig och många andra. Den profilen präglade ändå inte bilden av AIK lika starkt som det kanske hade gjort om det var idag. Av olika anledningar; först det första så var det en väldigt nynazistisk era i Sverige så det kändes inte som att de stack ut som nassar. För det andra så var man fortfarande liten och även om man som flykting var mer politisk medveten än sina svenska klasskamrater så såg man inte fotbollen genom politiserade glasögon på den tiden. Det var inte lika fascinerande och man hade ändå inte kunskaper om ideologier. Det fanns inte några Livornos, St Paulis, Degerfors eller Hellas Verona, Lazio, Rangers etc.
Men det spelade ändå in. AIK var den "ökända" klubben med huliganer till fans och det var extra jobbigt att se småpojkar omkring en imponeras av just den ökända supporterskaran. Det var det "tuffa" svarta laget och jag är ett av de där barnen som alltid har sett igenom den så kallade tuffheten. AIK representerade hat så det naturliga var att om man inte var en av dem så föraktade man dem.
Men eftersom de inte var en maktaktor rent sportsligt var det inte riktigt så att man hatade dem. På den tiden kom man fortfarande långt på lagbygge. Det var inte som idag att sportsligt svaga storklubbar är sovande jättar. De var bara inte särskilt bra jämfört med oss i Peking och IFK Göteborg som hade en kamp om att vara bäst i Sverige. AIK:s guld 1992 kom lite som ett tillfälligt instick under den perioden (1989-1994).
Jag glömmer dock aldrig 1994 när bortasektionen på Idrottsparkens norra kortsida gjorde apljud mot vår ghanan Joachim Acheampong. Det var inte "en klick", utan hela sektionen och det var jävligt vidrigt. Om det hände med någon annan klubb under de åren så var det i alla fall inte tillräckligt högljutt för att registreras i minnet.
Efter några år i mitten-slutet av 90-talet där jag haft annat än bara fotboll i mina tankar kommer jag tillbaka vid milennieskiftet och under några år då hade jag faktiskt en positiv inställning till AIK. Nazistämpeln fanns knappt där längre och jag gillade fanatismen på läktarna.
Anledningen till att jag idag ogillar AIK är att AIK på ett plan är Sveriges Juventus.
För den som inte är informerad om Juventus ställning i Italien kan jag berätta hur det fungerar:
Juventus är med råge italiens populäraste klubb och det har till skillnad från vad man kan tro inte så värst mycket med deras historiskt sportsliga dominans att göra. Ja, klubben har flest scudetti att skylta med, men om det bara var det sportsliga som var orsaken så hade Milan och Inter legat betydligt närmare i popularitet. Den avgörande faktorn är att Juventus har valt eller blivit en nationell klubb med svag förankring i hemstaden Turin där folket håller på Torino (även om detta tyvärr har börjat luckras upp). Detta för att i varje italiensk stad, särskilt i mindre städer och särskilt i syd finns det en stor skara av anhängare till Juventus. Folk som skiter i det lokala laget och följer istället Juventus ungefär lika intensivt som till exempel en vanlig Milanobo håller på Milan eller Inter. Det sistnämnda är ju just det som klubbfotbollen handlar om. Detta gör att många av deras fans ses som förrädare av de fans som stöttar det lokala laget och de är avskydda därefter.
AIK må vara Juventus antites i vissa avseenden. En ganska kaotisk klubb som till sin storlek och supporterskara borde ha varit betydligt mer framgångsrik än vad det har varit. Som förlorar mer än det vinner.
AIK är inte heller på något sätt "hela Sveriges klubb". Klubbens hemvist är tydligt i Solna och Stockholm och man dominerar hemtrakterna i länet.
Men överallt i det här landet finns det ganska ynkliga människor som håller på AIK.
Visst, det är lätt för mig från Norrköping att inte ha ett annat svenskt lag att hålla på. Jag förstår absolut folk från småstäder som utöver division 4-klubben också har ett hjärta för andra klubbar för att man vill följa den högsta nivån av svensk fotboll. Det är naturligt.
Men då borde det ju vara alla möjliga klubbar som dessa fotbollsfans från pytteorter håller på. Lag som av olika anledningar fångat en i barndomen.
Varför just AIK?
Jo, för att många av dessa är precis som småpojkarna som imponerades av AIK:s "tuffa" profil när jag växte upp. Förutom en sak, att de åtminstone hade vett nog att hålla på det lokala laget oavsett hur mycket de impades av "gnaget".
De håller på AIK för att kunna säga att de håller på AIK. För att få vara med den familjen. Och sen kunna säga att "vi är störst".
No shit. Hur kan man välja att ansluta sig till en klubb för att de har den största supportermassan och sen skryta med att man är störst? Hur lågt är inte det?
Och framförallt...
Hur kan man då från och till resa till AIK-matcher och snacka om "bönder" hit och dit, som till och med ingår i klubbhymnen? Hur känns det?
Dessutom är det inte bara dessa stackare som håller på AIK. De finns även i småstäder som faktiskt har en anrik klubb som inte håller till i en obetydande nivå av den svenska fotbollen, om man nu ska tala sånt språk. Alla har en ursäkt. "Farfar var gnagare". Ja, än sen? Du är inte farfar. Du är 17 år och bor i Växjö. Det är Öster som gäller för din del.
Häromveckan var jag på en AIK-match och såg flera killar i hoodies där det stod Uppsalagnagare. Och nej, det var inga studenter direkt.
Funkar tydligen inte att hålla på Sirius.
Jag antar att mina antipatier också borde ha ökat efter en tidig Superettanmatch våren 2005 när jag var hemma i Norrköping och såg Peking slå AIK med 2-0. I sann lokalpatriotisk anda vägrade jag att byta väg till morsans kvarter precis utanför Parken bara för att undvika tåget av gnagare som lämnade norra. Efter att ha hetsat tillbaka i början insåg jag att det var bäst att försöka svälja stoltheten och ta alla axelkrockar som bara "råkade" komma efter varandra. Någon överdrev så att jag nästan ramlade så jag gav dem fingret, idioterna flippade och slagsmålet hann börja innan en inofficiell ordningsperson avbröt, "han är ju solo!" I samband med det stötte jag även på en gnagare som verkade väldigt vettig. Så, den här incidenten har aldrig gjort ett starkt avtryck. Men ja, det är enda gången jag har bråkat med motståndarsupportrar och det bekräftade bara att så många av klubbens alla bröstande fans är posörer, medan andra är psykiskt störda; vuxna män som aldrig har lämnat högstadiet i huvudet.
Så, efter det kritiska utlägget ovan eller vad man ska kalla det, varför är då AIK ändå med i den ultimata Allsvenskan?
Ja, för att de är ett av landets allra mest anrika klubbar. Deras plats i Allsvenskan är inte mer förtjänt än någon annans, men deras plats där är en självklarhet. AIK är liksom inte PSG eller Chelsea. Alltså inte ens PSG eller Chelsea före oligarkernas tid (identitetslösa huvudstadslag). Det är en "proper" fotbollsklubb med en passionerad supporterskara. Och då menar jag vanligt folk och inte enbart unga män i klacken. Jag gillar också att man håller till i det intetsägande Solna till skillnad från konkurrenterna i syd och öst, även om jag tycker att snacket om "bönder" blir extra fånigt då.
IK Brage
Brage har ett högt nostalgivärde för mig trots att de inte var med i Allsvenskan nyckelåret 1991 (se ovan). Men jag minns när jag under den perioden satt och tittade i gamla samlaralbums från 80-talet, och de tog sig också upp till Allsvenskan 1993, även om de åkte direkt ur igen. De är också från BORLÄNGE och har ett för oss utomstående oförutsägbart namn. Jag har aldrig varit i Borlänge men stadens rykte tilltalar mig. En stad som är förhållandevis rock 'n' roll för att vara Dalarna, men är ändå Dalarna. Lite småcoolt men oglamoröst och ganska eländigt. Jag tvekar inte att inkludera dem om Allsvenskan nu består av 16 lag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar