lördag 16 juni 2018

Dag 2: Därför är det Iran mot världen

Hur ska jag börja?

Man älskar på olika sätt och av olika anledningar.

Och när man älskar kan man ibland hata.

Jag älskar inte Iran för att jag är en iransk nationalist. Jag älskar Iran för att jag kommer från ett iranskt hem och människor som jag älskar är iranier.

Och jag älskar Iran ännu mer för att jag vet att det är ett land med ett folk som har lidit jävligt mycket och lider jävligt mycket samtidigt som andra inte lider. Och vissa av dessa som inte lider är de samma som bidrar till lidandet. Men det kommer förstås även inifrån. Det leds innan 1979 och det leds efter det.

Det kostar att inte buga för världens supermakt. Det kostar mer att göra det än att stödja mördare som spelar in filmer där de halshugger folk och som hatar alla som inte lever "rätt".

För att försöka hålla oss inom sportens ramar så känner jag en vrede när jag hör nyheter om att träningsmatcher ställs in. Att Nike stoppar skoleveranser. Att mycket är skit bortom landets kontroll. Internationella sanktioner som drabbar hela ekonomin som i sin tur drabbar fotbollen.

Därför kommer djuret fram i mig när vi faktiskt vinner. Därför rör det mig inte i ryggen om en spelare maskar och den andre filmar.  De får göra det hur mycket som helst. För detta handlar inte bara om fotboll utan om kärlek, hat, respekt, revansch med mera.

För fyra år sen var jag lyrisk efter 0-0-matchen mot Nigeria. Då hade jag inte såna bittra tankar över mig. Jag kände att saker och ting pekade framåt. Både på plan och utanför plan. Jag älskade att vi hade en identitet som ett ultradefensivt lag och att det var vårt vapen.

Idag är det lite annorlunda. När 1-0-segern är ett faktum tänker jag på allt möjligt. På min far och hans kamraters kultförklarade resa till Argentina 1978. Till 2-1-segern på Stade Gerland i VM 98 där jag och mamma var på plats.

Men det är också primitiva utbrott som TA ERA SANKTIONER OCH STOPPA DEM I RÖVEN, ERA JÄVLA SUPERHYCKLARE. VAD SÄGER NI NU?! IN YOUR FUCKING FACE! SUG DEN!

Hade jag sett matchen i en stor samling och det hade filmats så hade ni inte velat se mig. Så mycket kan jag säga.

Vilka uttryck man än väljer så är det som är berättelsen om det iranska landslaget och dess följe år 2018.

Carlos Queiroz ser den också; "Vi kämpar med att resa, med träningsläger, med utrustning... Men dessa utmaningar hjälpte till att jag förälskade mig i Iran. Dessa svårigheter blir en källa till inspiration för folket. Det enar dem och får dem att kriga för sitt land".

Det finns inte många utanför som fattar detta. Erik Niva gör det i sin matchkrönika. Men det är alltså det som är våra segrar. Att vi står upp mot blåsten och krigar vidare. Det handlar om att överleva och kämpa för sin ära. Inte om att stå för sportsliga prestationer. Någonstans skiter jag fullständigt i om vi torskar hopplöst mot Spanien och Portugal i de kommande matcherna. Liksom förra gången har vi varit här och satt flaggan i marken.



Inga kommentarer: