Då jag behöver slagga sparar jag kommentarer om dagens två dramatiska kamper.
En insikt bara...
USA'94 berövade mig på en magisk VM-upplevelse när jag var i den bästa åldern för det. Jag fyllde 12 under turneringen. Ändå ett antal år ifrån puberteten med allt knas det förde med sig, men ändå tillräckligt gammal för att vara bättre uppladdad inför spektaklet än vad jag var under VM 90 där jag mitt uppe i premiärmatchen upptäckte fotbollen på riktigt.
Ett VM är ändå ett VM. Jag kan referenserna och kan med viss förtjusning minnas tillbaka till händelser från den turneringen.
Men det hade kunnat vara så otroligt mycket bättre.
Jag tänker på det när jag ser på ett foto av samma ögonblick som råkar illustreras av min avatar till bloggen. Stuart Pearces straffmiss mot Bodo Illgner i Turin 1990.Går inte in på kopplingen här och nu men i stort sett handlar det om hur det kan se ut. Och hur det såg ut i USA.
Det här var ju under en period där USA som fotbollsland fortfarande var ett skämt.
Lägger man VM i ett fotbollens skämtland så får man ju det man ber om.
Bara tanken på att VM-finalen spelas på något så menlöst som "Rose Bowl i Pasadena"... Säger väl det mesta?
Alla matcher spelades på nån jävla BOWL. Rose Bowl i Pasadena. Cotton Bowl i Dallas. Giants Stadium i NY/NJ som är en bowl av sin sort.
Dessa vidriga karaktärslösa COLLEGEsport och NFL-arenor. Man vill ju glömma. Vad fan är Soldier Field i Chicago? Silver Dome i Detroitförorten Pontiac? Den där hemska så kallade arenan utanför San Fran där bl a Sveriges kvart mot Rumänien spelades?
Inte nog med det var inte ett enda av dessa kvällsmatcher. Bara de som spelades just på hallen i Pontiac ger en viss känsla av det eftersom det spelas under stängd tak, så de måste ha spotlights på.
Men det var inte bara... Inte kväll. Ofta var det också mitt under den stekande middagssolen. För att det skulle passa oss europeiska tittare som ju var den mest köpstarka fotbollsälskande gruppen i världen. Kommers. Nåt liknande var det i Mexiko 1986. Men det var i alla fall på riktig fotbollsmark.
Självklart hade inget kunnat toppa Italien i början av 90-talet. Men hade VM spelats i ett vanligt fotbollsland hade jag fått den där känslan som jag hela tiden saknade sommarkvällarna 1994. Dräkterna hade varit lika usla, och det hade fortfarande varit trist med ett VM utan ett juggeland, med varken Skottland eller England, med ett patetiskt Ryssland som svar på CCCP... Sånt som jag tidigare trott vara den största förklaringen till att jag blev besviken på VM där och då.
Men nej... Det var inte det. Det var bara en bråkdel av det. Det var att VM gick i USA. Det är motsvarigheten till att hockey OS skulle spelas på konstgjorda isrinkar i Indien där man normalt tittar på landhockey.
Det är därför det inte existerar några motsvarigheter till scenen där Pearce skjuter mot Illgner från 1994.
Fyra år senare var saker och ting back to basics, men då fyllde jag 16. En helt annan grej. VM går vart fjärde år. Man får inte direkt en ny chans.
Så gick det till när hemska USA '94 stal en dröm från mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar