För bara 5-6 år sen var tanken på Napolis deltagande i Champions League så otänkbart för mig att min fantasi inte kunda förmå mer än splittrandet av Italien som nation, där en lite svagare syditaliensk nationell liga skulle göra det möjligt för Napoli att delta i Champions League. Att få se Napoli ta emot Milan i ett gruppspel (som representanter för två olika nationer skulle de kunna lottas emot varandra) på en packad San Paolo.
Fotbollshistorien utvecklar sig som så att den 21 februari 2012 möter Napoli samma Roman Abramovichs Chelsea som för lika lite länge sen som den där fantasin var ett oslagbart skrytbygge... I en åttondelsfinal i Champions League. Och vinner med 3-1.
Det är helt svindlande att tänka på vilka enorma oförutsedda händelser som tydligen kan hända inom fotbollen.
Okej, det Napoli som idag spelar stormatcher i Champions på riktigt leds av en lightvariant av Roman Abramovich. Napoli spelar dessutom med en jävla röd rektangel på tröjan (sjukt ful kombination i sammanhanget) och guldfärgade siffror och bokstäver på ryggen (sjukt fult allmänt). Men det är fortfarande Napoli, och det är bara 5 år efter mina fantasier.
Man kan fortfarande tappa det här, och i så fall kommer det att svida enormt att man var centimeter ifrån att i princip spika mötet med ett 4-1-mål.
Ändå hade jag gett laget minst 60% chans till avancemang om jag var en neutral bedömare. Men det är jag inte, så jag håller käften eftersom jag kommer att jinxa laget hur jag än gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar