Zlatans bok

För första gången i mitt liv förhandsbokade jag en bok och det var förstås Zlatan Ibrahimovics självbiografi, vars titel jag knappt minns, men i Italien heter den Io, Ibra (Jag, Ibra), vilket enligt mitt minne var att föredra.

Jag är normalt inte särskilt intresserad av självbiografier. Det måste vara en riktig karaktär, som Roy Keane, för att jag ska orka bry mig.

Men Zlatan är Zlatan. En som jag har fått följa hela vägen. Hans debut i MFF:s A-lag kom visserligen under en period när jag hade något av ett sabbatsår från fotbollen, som jag där och då tänkte var något permanent.

Men jag upptäckte grabben när MFF spelade i Superettan året därpå.

Nu är jag påväg att börja berätta en lång historia som är lite för stor och för ovidkommande (nästan) för bloggets ämne.

Poängen är att Zlatan har en unik ställning för mig, så jag hade köpt boken oavsett.

Eller kanske inte oavsett.

För en anledning till att jag ville läsa boken är att Zlatan sällan pratar smörja som sina kollegor. Det han säger behöver inte alltid vara så speciellt, men han är rak på sak.

Nu när jag har läst klart den kan jag besviket konstatera att Zlatan för första gången snackar mycket skit.

Det talas om att det ska kretsa mycket kring principen att "gå sin egen väg", men nästan hela berättelsen är en stor klyscha. Det är mycket som framstår som bara bullshit som han kommer med för att bygga upp en image, som inte ens är särskilt intressant, utan bara förutsägbart.

Nu har jag läst den i olika omgångar så jag minns inte precis allting, men det enda jag kan säga som positivt är att jag inte ångrar att jag inte läste den. En fotbollsnörd är en fotbollsnörd, och då är det givet att man vill läsa om saker som har hänt bakom ridån som en spelare aldrig skulle avslöja under skeendet. Det är aldrig tråkigt att veta hur det var i Ajax omklädningsrum, förhandlingar mellan Raiola, Zlatan och Moggi, och så vidare.

Men det kunde ha varit så mycket mer, och som sagt, att just Zlatan bjuder på en skriptad klyscha är en besvikelse.