Del 6: El quinto bortkastad

12. Mexiko
Nä... Det blev ingen femte match de här gången heller. 1994, 1998, 2002, 2006, 2010, 2014 och nu 2018.

Det dröjde ganska länge innan Mexikos egentligen ganska ovanliga svit nådde allmänheten. Eller i alla fall att den för med sig en negativ svit på misslyckanden. Ja, jag talar självklart om att man nu tagit sig förbi gruppspelet i sju raka VM (mästerskapet innan var man diskvalificerade). Redan när man låg på 4-5 var man i ett exklusivt sällskap av enbart VM:s historiska jättar.

Nu är det bara Mexiko och Brasilien som har lyckats med det nämnda. Men för Mexikos del är det alltså också sju raka misslyckade försök att nå kvartsfinal.

Att Mexiko generellt inte är att räkna med för en kvartsfinalplats är en sak. Att inte på en enda av dem ha tagit sig vidare har nu utvecklats till en mardrömssvit. Och i det är det en sak att Argentina och Brasilien ibland varit hindret. Men även Bulgarien och USA har varit det. Dessutom hade man ett ojämnt Nederländerna i fickan 2014 utan att lyckas knyta ihop säcken.

Vad gäller detta VM hade man en gruppseger i en ask, vilket hade gett Schweiz som sista hinder snarare än Brasilien. Men antagligen hade alplandet blivit sista stoppet också.

Sett till de enskilda matcherna startade man intensivt med rättvis seger mot Tyskland och av farten dito mot Sydkorea. Men man släppte in koreanerna i slutet av matchen och efter det fortsatte instabiliteten mot Sverige. Ett starkt Brasilien finns det sen inte så mycket att säga om.


2 vinster
0 oavgjorda
2 förluster

3 gjorda mål
6 insläppta mål


11. Danmark
Med sitt starkaste lag sedan början av 2000-talet kom Danmark och gjorde en insats som är ganska svår att sammanfatta. Med förlust mot Peru i premiären - som hade speglat matchbilden - hade man i praktiken varit borta från avancemang. Det följdes av kryss mot Australien och en biscotto med Frankrike. Men sett till de allra sista minuterna av turneringen var man ytterst nära att nå kvartsfinal i VM för första gången på 20 år. 

1 vinst
3 oavgjorda
0 förluster

3 gjorda mål
2 insläppta mål


10. Spanien
Det är sju år sen som Spanien tog sin tredje stora mästerskapstitel i rad efter vinst mot Italien i EM-finalen i Kiev.

Det var mot slutet av FC Barcelonas trendsättande storhetstid med Guardiola. Det var mycket hajp och vissa av oss var ruskigt trötta på det av olika anledningar.

Som dokumenterat i den här bloggen så var varken VM-segern 2010 eller EM-segern 2012 något som fick en att tappa hakan. Spanien var definitivt ett av världens bästa lag, men kunde mycket väl ha åkt ut långt tidigare i turneringen än vad som blev fallet. Spelet var i sig inte glänsande. Statistiken ger känslan av en ostoppbar maskin som bara slaktade rent under fyra år. Verkligheten mer nyanserad.

Det vi inte kunde se där var hur EM-finalen blev slutet på en era och början på en tid som mer påminner om Spanien från mitten av 90-talet fram till EM-segern 2008; på förhand en utmanare, me i slutändan aldrig nära.

Jag var inte chockad efter debaclet i Brasilien-VM. Men var övertygad om att man skulle studsa tillbaka i Frankrike-EM två år senare. Man har ju aldrig slutat att producera spelare av klass.

Men i Frankrike blev man fullständigt avklädda mot Italien.

Sortin i detta VM blev inte lika pinsam men när man sammanfattar allt var det knappast en större prestation. Sanningen är att Spanien inte var alltför långt borta från att till och med åka ur en grupp med Marocko och Iran som hinder för avancemang.

I åttondelen mot värdlandet hade man ledning och styrde sedan över 100 minuter utan att utnyttja övertaget. Det svider att tvingas lämna efter straffar. Men att man inte utnyttjar smashsläge mot tröttkörda ryssar gör att sympatierna uteblir.

Spanien har aldrig slutat producera spelare av klass, skrev jag ovan. Men det finns ändå nivåer där och kanske är det trots allt så att även om bredden är imponerande så är inte spetsen där på samma sätt. Det finns ingen Xavi, ingen Iniesta och ingen killer som David Villa i anfallet. Att man ställer upp med en neutraliserad brasse på topp kanske trots allt säger en del.

1 seger
3 oavgjorda
0 förluster

7 gjorda mål
6 insläppta mål


9. Colombia
För min del gjorde Colombia ett oerhört starkt intryck i detta mästerskap. I Brasilien satte man flaggan efter decennier utanför världstoppen. I Ryssland kunde det ha blivit betydligt bättre.

Det var mycket oflyt, orutinerat spel och laget var inte så stabilt. Ändå tror jag att man mycket väl hade kunnat nå VM-final. Något som man inte varit i närheten av historiskt.

Man hamnade nämligen i den där enklare slutspelshalvan. Hade man klarat av straffsparksläggningen mot England hade vägen mot finalen varit öppen. 

Man inledde med att direkt sätta sig själva i en prekär situation med Sanchez röda kort och straff i en veva.

Men i ångestmatchen mot Polen stod man för en av turneringens värsta utskåpningar. James Rodriguez kunde spela och som han, Cuadrado och Falcao gjorde det. En av turneringens mest imponerande laginsatser. Som tyvärr inte gav så mycket eko i dessa stjärndyrkande tider där folk hellre tittar på en Ronaldofrispark för 50:e gången i veckan.

Mot England klantade Sanchez till sig igen och bjöd på en onödig straff.

I grevens tid ordnade Jerry Mina kvitteringen.

James fick stå  vid sidan igen och se sina lagkamrater förlora lotteriet. Med honom på plan talar mycket för att balansen hade tippat till de gulas favör.

Det hade kunnat bli mer men faktum är att Colombia aldrig tidigare i VM-historien avancerat från gruppspel två turneringar i rad.

2 segrar
1 oavgjord
1 förlust

6 gjorda mål
3 insläppta mål