lördag 21 september 2019

Del 10: Första finalisten från Balkan


2. Kroatien
88 år efter VM:s begynnelse fick vi då till slut ett jugoslaviskt landslag i VM-finalen. Jag har inte varit med hela vägen men det de säger är att det är det lynniga kynnet som stoppat dessa bollsportsfundamentalister från att nå hela vägen tidigare, och det stämmer inte på de decennier jag följt dem.

Detta Kroatien var inte riktigt antitesen till det heller. När Spanien lyckades åka ur i åttondelen var Kroatien det enda laget som kunde rädda den svagare halvan av slutspelsträdet genom att ta sig till final utan att vi skulle ge en enkel lottning som hela förklaringen.

I varje runda var de rutiga favoriter men var på god väg att som vanligt ge bort det när det gällde som mest. Så skillnaden var att de kunde rycka upp sig tillräckligt för att ta hand om skiten som de själva skapat.

Det innebar två onödiga straffsparksläggningar mot Danmark och Ryssland. Och en förlängningsvinst mot England.

Jag minns fortfarande hur en ung Luka Modric hoppade in i Kroatiens nederlag i gruppspelsavslutningen mot Australien i Tyskland 2006. Efter matchen hörde jag om att det var det positiva med den matchen... Att en blivande storspelare fick visa upp sig på den stora scenen för första gången. "Det säger de väl alltid", tänkte jag. 12 år senare kunde man konstatera att för en gångs skull så fick de också rätt.

Nå, varken Modric eller de andra kunde förstås göra mycket väl i finalen. Det går aldrig att känna det som spelarna känner, men känslan för en utomstående var att det inte skulle gå att krama ut något mer efter tre helvetesmatcher, plus det faktum att man inte hade något mer att bevisa, i finalen mot ett starkt Frankrike. Och precis så blev det. Ett av efterkrigstidens minst nervkittlande finaler.

4 vinster
2 oavgjorda
1 förlust

14 gjorda mål
10 insläppta mål

Inga kommentarer: