Utvärdering - Lagen - plats 1-4

 

1. Italien

Till slut fick Italien rädda mig från det allra värsta. Det som var ännu värre än att detta oitalienska Italien vinner EM efter att ha slagit ut Belgien och ett ovanligt fint Spanien på vägen.

Låg mig sammanfatta varför denna upplaga av Azzurri inte tilltalar mig.

1. De är okaraktäristiskt osnygga. För mycket machismo och medioker dräkt.

2. De är helt enkelt inte värdiga tidigare italienska landslag som fotbollsspelare. Som kollektiv är det ett kanonlag. Men frånsett Insigne - som ändå inte utstrålar någon elegans med alla sina tattueringar - är det inte mycket att hänga i julgranen här. Italien har ju varit Franco Baresi, Roberto Baggio, Alessandro Nesta, Paolo Maldini, Francesco Totti, Roberto Donadoni, Giuseppe Giannini, Mario Balotelli, Antonio Cassano. Och så vidare. Inget sånt här, inte.

3. Att alla plötsligt får för sig att älska det. Vad är mer vedervärdigt än att folk älskar Italien för att det inte är vad Italien brukar vara? Man saknar nästan de nordpopulistiska utspelen mot dessa "divor" a la 2004.

4. Den här nymodiga grejen att alla vi som föll för den italienska ligafotbollen ska vara hejarklack och typ alltid hålla på de italienska lagen i Champions och framförallt det italienska landslaget som om det vore något givet. Fuck that! Ta mig tillbaka till fälten i Norrköping 1991 då vi alla lajvade Serie A-stjärnor men såg på Italien som ett landslag bland andra i mästerskapen.

5. Den ovannämnda communityn och dess antipatier mot Frankrike, som är mitt gäng i dessa sammanhang. 

Såhär kommer det också att vara i all framtid. Italien kommer inte alltid att vara älskat. Någon gång kanske de kommer att ha spelare av den gamla sorten. Sandro Tonali är en som kanske till slut slår igenom. Men han är en anomali idag. Och det Italien som jag under många år lutade mig tillbaka mot i hoppet om en värld utan angloamerikansk ultrakommersiell smörja. Idag är allt infångat i den virvelvinden. Alla pratar mer engelska. Il calcio är mer plastig än någonsin. 

Det var den elegin jag hade att bjuda på om mästarna.

Men... Även om jag inte tyckte att de var det allra bästa fotbollslaget finns det inte heller överdrivet mycket att klaga på. Italien gjorde det bästa av sina förutsättningar och är inte på något sätt en ovärdig Europamästare.

5 segrar

2 oavgjorda

0 förlust

13 gjorda mål

4 insläppta mål

 

2. England 

Hemmaplansfördel och smickrande utfall. Enda neutrala matchen spelades mot ett Ukraina som verkade ha gjort sitt. Tack och lov då att just detta England inte blev det som åter tog ett mästerskapsguld när 30 years of hurt blivit 55. För den dagen det händer ska det vara ett mer värdigt lag. 

Däremot ska jag kanske ha en dumstrut för att jag tidigt var inne på hur dumdristig Southgate och hans lag var som besegrade Kroatien istället för att försöka vara smart och undvika åttondelsmöte med en av de tre jättarna från Grupp F.

Det visade sig vara lite av ett allt-eller-inget-spel som jag inte förutsåg. England mötte mycket riktigt Tyskland i åttondelen och det hade mycket väl kunnat stanna där. Kanske borde ha gjort det om domarkåren varit mer konsekvent. Men därefter var fältet öppet mot finalspel. Ukraina/Sverige i Rom och Danmark/Tjeckien på hemmaplan. Överkomligt, minst sagt.

Smakstart i finalen kunde ha blivit det som krävdes för att slå ett vasst Italien. Istället tvingades Italien ta i taktpinnen redan efter tre minuter och det gav en matchbild som fick se England att se ganska svagt ut. Italien undvek kontringarna som kunde ha uppstått. 

Uppgång efter 90 minuter. Straffar. Och jorå... Även om det ju blev straffseger mot Colombia sist så är det till syvende och sist åter straffsparkarna som spökar när vägen till guldet är nära. Aldrig närmare än den här gången.

Rättvisad skipad då för åter... För mig landar jag alltid i att England är överskattade. Tränaren är överskattad och den så kallade galjonsfiguren Harry Kane är överskattad i sammanhanget. Han har i dessa två lyckade mästerskap inte varit någon höjdare. Mål spottar han in mot Panama och Ukraina. Oj oj oj, han är otrolig. Han missar en straff och slår in returen. Hjälte.

Jag misstänker tyvärr att i vår ytliga eras historieskrivning så kommer den överväldigande bilden vara att Southgate tog England till höjder de inte varit på sen Bobby Robson om inte Alf Ramsey. Semifinal och final, jö. Jo, tack... Sverige och Danmark som hinder på vägen dit. Att jämföra med företrädarna som stoppades av Brasilien, Portugal och Argentina.

Nästa år i Qatar... Hoppas jag att vägen blir svårare så att vi får fler värdemätare.

5 segrar

1 oavgjord

0 förlust

11 gjorda mål

2 insläppta mål

3. Spanien 

Luis Enrique, mannen som en gång gjorde den förbjudna flytten från Real Madrid till Barcelona, tog inte ut en enda spelare från Real Madrid. Ett historiskt vågat val som i kombination med landslagets svaga resultat efter EM-guldet 2012 gjorde detta till ett kritiserat lag som få trodde på. Ett utgångsläge som Italien historiskt älskat att kliva in i ett mästerskap med, och som gav ett VM-guld 1982 och straffsparkar ifrån det 1994. 

Det var detta jag ständigt hade med mig i min bild av detta Spanien som för mig av väldigt subjektiva skäl är det mest sympatiska på över 30 år. Symbolen för det är Marcus Llorente med sina neddragna strumpor. Inte glitter och glamour utan ett tillräckligt bra lag utan stora stjärnor men med bra grundteknik. Detta var ett Spanien som växte in i turneringen och var nära att kuppa hem hela skiten som rivalen Italien brukade göra. Det är historia och det är vackert, och förstås lite ironiskt.

Och... Det ska sägas att hur mediokert det må ha sett ut i inledningen så var Spanien det bättre laget i samtliga av sina matcher i den här turneringen, och var i alla fall av semifinallagen ensamt om detta.. Inte alltid dominant eller med ett konstant övertag men alltid närmare segern än sin motståndare. 

2 segrar

4 oavgjorda

0 förlust

13 gjorda mål

6 insläppta mål

4. Danmark 

Inledningen av turneringen behöver vi inte tala om. Vi såg det, det var obehagligt, det slutade lyckligt. 

Sammanfattningen av den sportsliga prestationen är... Don't believe the hype. Jag själv kan ha fallit offer för den.

Danmark var absolut bra och det förväntade jag mig på förhand men semifinalplatsen är konsekvensen av en överkomlig lottning. För när vi sammanfattar så ser vi att Danmark mötte två riktigt starka lag i turneringen och var klart sämre i båda av dem. Även den som man spelade på hemmaplan.

Man körde över Ryssland och Wales, och verkade alltigenom något vassare än Tjeckien i kvartsfinalen. Men Belgien var numret större och även mot England mäktade man med mindre än vad jag hade förväntat mig. Resultatet tillkom efter att domaren skänkt en straff till England, visst, men det var samtidigt en matchbild där danskarna bara kämpade för att stå emot och ta det till straffar. 

Så det är ett lag som funkar oerhört bra mot sämre motstånd men håller en måttlig nivå mot de stora. Kan låta som en självklar situation för alla lag men inte minst vi i Sverige vet att det inte behöver vara så och att det för det mesta inte är så fotboll fungerar.

3 segrar

0 oavgjord

3 förluster

12 gjorda mål

7 insläppta mål