5. Belgien
Ett av EM:s mest svårbedömda lag. Jag får aldrig grepp om lagets karaktär och kapacitet. Andra halvlek mot Danmark är helt osannolikt bra sett till vad danskarna presterade i den här turneringen totalt sett. Man bara skickar in De Bruyne som en extra växel och leker med Danmark på bortaplan. Vänder till 2-1 och är sedan knappt hotade om att tappa ledningen.
Å andra sidan har man sedan mycket flyt mot Portugal i åttondelen, vilket visserligen kanske säger mer om Portugals högstanivå. Mot Italien är det också lite fram och tillbaka. Jag har svårt att avgöra om man viker sig eller om man är lite sådär arroganta och går på en mina i form av lillebrors kollektiva insats. Kvitteringen kommer visserligen om man spelar om matchen. Men det går inte att snacka bort Italiens ledning i första halvlek.
Denna osäkerhet stärks av den ständigt närvarande misstaken att lilla Belgien inte har skallarna för att erörva fotbollsvärlden.
Efter VM-bronset 2018 sammanfattade jag och förmodligen alla andra att den här gyllene generationen till slut nått den där toppen som man väntat på. Man vann inte guld men slog ut Brasilien i en VM-kvart och tog trots allt sin första VM-medalj någonsin.
Men... Och detta kanske är tidstypiskt... Vi tittar alltid efter högsta hyllan. Och det blev ju som sagt ingen final då utan semisorti på bara 90 minuter. Banemännen i Frankrike fick inte svettas tillräckligt.
Så, även om jag tror att vi om 10 år kommer att minnas detta som ett lovande och presterande Belgien, finns det ännu en slags fixering vid allra högsta toppen. Medan när ett Frankrike eller Spanien inte når ända fram till final tänker vi att det mest var en tillfällighet. Det hade lika gärna kunnat gå. För det har gått tidigare. Bredden är enorm. Hoppen vilar inte på enskilda spelare eller generationer.
4 segrar
0 oavgjorda
1 förlust
9 gjorda mål
3 insläppta mål
6. Tjeckien
Jag måste tyvärr vidhålla min skepsis kring detta tjeckiska landslag. Som säkert är det bästa efter det fortfarande starka upplaga som deltog i VM 2006. Laget gjorde inte någon dålig match sett till förutsättningarna men utfallet blev maximalt till deras fördel. Säkert hade man kunnat besegra Skottland ändå med sin starka organisation och vassa kontringar men mot Kroatien är straffen en typisk VAR-bjudning och ytterligare en bjudning kommer mot Nederländerna, som jag redan kommenterat. Det kunde mycket väl ha slutat med tre poäng och sorti i åttondelen, och då hade det varit ytterligare en i raden av mediokra tjeckiska prestationer.
Men, som sagt, man är aldrig heller utspelade av något lag och spelar jämnt. Bra prestation men inte så potent som 2004, 1996 och 1990.
Som med en del andra östländer kan man inte låta bli att undra om vi först nu börjar se de sportsligt negativa effekterna av murens fall och allt det där. Även om det kändes längesen sist Nedved, Rosicky och gänget briljerade så är det värt att minnas att samtliga av de stjärnspelarna föddes och växte upp när östblocket fortfarande fanns och idrott utfördes på annat sätt än i väst. Nu har man inga egna hemligheter att komma med utan är blott relativt små länder med sämre resurser än stora jättar som Frankrike, Italien, England med mera. Vi har ju sett liknande trender i Bulgarien, Rumänien, Ukraina, Ryssland med flera.
2 segrar
1 oavgjord
2 förluster
6 gjorda mål
4 insläppta mål
7. Schweiz
Äntligen fick Schweiz sin efterlängtade mästerskapsframgång. Statistiskt så nådde man här sin största framgång sen VM på hemmaplan 1954. Frånsett några år med Roy Hodgson i mitten av 90-talet hade landet aldrig varit något att räkna med och det är i sig inget märkvärdigt. Ett alplan med 6 miljoner invånare ska inte nosa på medaljer i ett mästerskap. Men ibland blir man offer för sin egen nivåhöjning.
Som att från 2006 och framåt bara en gång missa kvalificering till mästerskap (inklusive ett gratismästerskap 2008). När man ändå är där gång på gång är det jobbigt att aldrig ta det där stora klivet. Det som också känns igen mycket från vår landslagsdiskurs i Sverige.
Detta schweiziska mästerskap blev ju så episkt att det för mig känns som att det blev semifinal eller i alla fall något emellan semiplats och det som de andra kvartutslagna länderna fick.
I premiären olyckligt poängtapp mot Wales. Sedan ny offer för Italiens blitzkrieg. Med en poäng och dålig målskillnad var seger ett måste i sista. Gärna med några extrabollar. Det levererades tack vare mystiskt svaga turkar.
Ganska tidigt säkrades avancemanget till åttondelen mot storebror Frankrike som man hade fått stryk med 2-5 i VM 2014.
Notoriske målsumparen Seferovic som efter alla år fortfarande startar fixar ledningsmål. I början av andra kan man spika matchen i samband med straff som Rodriguez missar. Under den kommande kvarten vänder Frankrike på allt och ska bara springa av 3-1 innan Petkovic slänger in den underbare jokern Gavranovic som redan i gruppspelet blivit rånad av VAR under det som han gjorde till Gavranovic-time i detta VM. Petkovic egen öka-takten-sista-kvarten-grepp. Och vi som hade trott att nya mästerskapsprofilers era var över på grund av internet. I år i alla fall blev vi motbevisade av en 31-årig kroat-schweizare.
Vid 3-2 (Seferovic igen) är han ständigt ett orosmoment för det skadedrabbade franska försvaret, så även om det i sammanfattningen låter osannolikt att Frankrike inte vinner matchen, kommer inte kvitteringsmålet av Gavranovic själv som någon större överraskning.
Och där förstördes mitt EM.
Sedan väntar en ny jätte. Spanien. Trots utvisning på Freuler håller man ut till straffar och där talar ju all psykologi för att det ska bli semifinal och ny derbymatch mot Italien på neutral mark. Men oförklarligt nog är straffarna som var dundersäkra mot Frankrike mestadels dåliga.
Så... Det hade kunnat bli ännu finare. Inte riktigt vår USA-94-grej då EM i sig ju urholkats och är just EM och inte VM, men något åt det hållet. Man får istället nöja sig med att äntligen ta sig vidare från den där åttondelen, efter sorti mot Ukraina 2006, Argentina 2014, Polen 2016 och Sverige 2018.
1 seger
3 oavgjorda
1 förlust
8 gjorda mål
9 insläppta mål
8. Ukraina
Ukrainas första avancemang på 15 år påminner om den första och enda gången den unga nationen lyckats med det. Svag grupp (dock tvåa i den svaga gruppen efter mäktiga Saudiarabien och Tunisien bakom), överkomligt motstånd i åttondel (Schweiz) och så odiskutabel nederlag i kvarten (0-3 mot Italien).
Vi var nog många som gissade att applåderna mot fansen efter förlusten mot Österrike var farväl för den här gången. På uppstuds är det svårt att komma på många exempel där lag som bara har en seger efter tre matcher och tidig gruppavslutning faktiskt överlever de andra gruppspelsavslutningarna men tack vare polsk och slovakisk förlust fick de gula en fribiljett till nästa runda. Och där var motståndet som sagt överkomligt sett till andra alternativ men ändå numret större, trodde vi alla. Ett starkare Sverige än på länge väntade. Även om segern var något tursam hade den inte kommit utan de inledande 20 minuterna som var lagets bästa insats under turneringen.
2 segrar
0 oavgjorda
3 förluster
6 gjorda mål
10 insläppta mål
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar