Dag 18: Quantity matters

 Gick igenom positiva saker sist och nu kör vi de negativa. Eller okej, vi får stanna vid det stora ämnet och följa upp med detaljerna senare.

 

48 lag - Old news men det kommer inte att hålla. Jag vet inte exakt var tröskeln till det sämre är men det är nånstans mellan 24 och 32. 32 var snäppet för många. Den som aldrig har upplevt 24 eller färre känner antagligen inte av det men det var ett helt annat fokus med 24. 

Problemet är inte kvalitet utan kvantitet. Fotbollsvärlden är tillräckligt stor idag för att skicka 48 dugliga lag till ett VM. Men vi kan inte alla samlas kring 48 lag. Det blir kaos ungefär som Europas kvalspel med den uppenbara skillnaden att det gäller mer och är mer intressant än Färöarna - Schweiz en lökig torsdagskväll i mars. 

Ju fler som ska dela på kakan, desto mindre blir kakbiten för alla. Det går inte att diskutera bort.

När man är mitt i bubblan känns det förmodligen mer okej men vänta några månader så kommer du att se att mycket av det som roat dig nu har passerat ditt minne.

Vi som är lite äldre minns rövgängen från 24-lagssystemet. Jag minns Förenade Arabemiraten. De gjorde ett intryck hur dåliga de än var. Jag menar inte på någon djupare plan, men de var en spelare i berättelsen. En biroll. Men ändå en roll. 

Men jag har ingen relation till Costa Rica 2006 eller Panama 2018. De kom, de sågs lite halvslött och de försvann. Jag kan notera att det har hänt. "Panama? Jo de var ju mer tidigare också... 20...18." Det stannar där.

Men är det inte härligt med sagan med Kap Verde som håller nollan mot Spanien? Tja... Kanske hade jag tyckt det om jag inte redan sett denna saga 10 gånger tidigare men hursomhelst... Nej, jag tror inte att det kommer att väcka något i folk om 20 år. Och då har jag inte ens gått in på länder som DR Kongo eller Curacao. Det finns inte plats för dem i minnet. Att det betyder jättemycket för kongoleserna själva? Ja, visst... Men VM brukade vi uppleva TILLSAMMANS. En scen för alla. 

* * *

Jag kör en rejäl avstickare på slutet här men det är så att min vän Kristian Borell gick bort i februari förra året och jag drömde om honom inatt. Jag höll på att skriva en lång text om honom då kort efter hans bortgång men jag kände att jag behövde göra det ordentligt eller inte göra det alls. Vi får se om jag återkommer, men ni som läser detta vet förmodligen vem det var. Fotbollslivet i Sverige är så mycket fattigare än honom. 2022 blev alltså hans sista VM. Jag hoppas att han är med oss i en annan dimension och är liksom mig road av 2026 men vet att det inte kommer att fastna.