Om någon undrar varför det skrivs så lite just nu på den här bloggen så kan jag bara konstatera att det inte råder någon abstinens hos mig just nu, och det har det inte gjort sen Serie A tog paus. Förra säsongen var det nästan ännu värre, och jag trodde ett tag att det var slutet på min tid som football-junkie. Men så var det inte riktigt. När man nu kan bestämmas vara det.
Den här gången känns det i alla fall som att januarifönstret är kallare än någonsin. David Beckham ska till Milan, men det är inte permanent, och det har varit klart under en längre tid. Dessutom är inte Beckham sådär superhet längre. Men jag välkomnar honom till Serie A ändå. Hade gärna sett det ske tidigare. Som jag säkert har nämnt flera gånger i den här bloggen gillar jag att se engelsmän i Serie A. De har aldrig varit många, men i början av 90-talet var det ändå vanligare, eftersom det bara fanns en liga som var bäst i världen. Därför hamnade David Platt i Bari, Des Walker i Sampdoria och Paul Ince i Inter. Därefter fick de ännu mindre anledning att åka ner till stöveln. På rak arm har jag bara Coventryspelaren Jay Bothroyd som hamnade i Perugia och gjorde rätt bra ifrån sig.
Och varför jag gillar det? Jag är inte helt säker. Kanske delvis blandningen av två helt skilda fotbollskulturer; att se en typ av spelare som egentligen inte existerar i den italienska fotbollen. Kanske för att engelsmän på italiensk mark får mig att tänka på min första VM-upplevelse (via skärmen), det som har gett namn åt den här bloggen.
Tills vidare får Becks gästspel duga.
Den här gången känns det i alla fall som att januarifönstret är kallare än någonsin. David Beckham ska till Milan, men det är inte permanent, och det har varit klart under en längre tid. Dessutom är inte Beckham sådär superhet längre. Men jag välkomnar honom till Serie A ändå. Hade gärna sett det ske tidigare. Som jag säkert har nämnt flera gånger i den här bloggen gillar jag att se engelsmän i Serie A. De har aldrig varit många, men i början av 90-talet var det ändå vanligare, eftersom det bara fanns en liga som var bäst i världen. Därför hamnade David Platt i Bari, Des Walker i Sampdoria och Paul Ince i Inter. Därefter fick de ännu mindre anledning att åka ner till stöveln. På rak arm har jag bara Coventryspelaren Jay Bothroyd som hamnade i Perugia och gjorde rätt bra ifrån sig.
Och varför jag gillar det? Jag är inte helt säker. Kanske delvis blandningen av två helt skilda fotbollskulturer; att se en typ av spelare som egentligen inte existerar i den italienska fotbollen. Kanske för att engelsmän på italiensk mark får mig att tänka på min första VM-upplevelse (via skärmen), det som har gett namn åt den här bloggen.
Tills vidare får Becks gästspel duga.
Läs även andra bloggares åsikter om England, Italien, Serie A, Beckham, Platt, Walker, Ince, Bothroyd, VM 90, fotbollskultur
2 kommentarer:
Kung Lee Sharpe då? Förtrollade väl hela Serie A i ett par matcher i slutet av 90-talet?
Jag glömde faktiskt inte bort honom när jag tänkte nu, men som du redan antyder är det ju inte riktigt värt att nämnas.
Vilket är tragiskt. Jag är gammal nog att minnas när Ryan Giggs kom in i Uniteds startelva. Då jämfördes han ständigt med Sharpe. Och i alla fall jag och de jag kände tänker fortfarande mer på Sharpe som den riktige stjärnan.
Sen gick det som det gick.
Skicka en kommentar