Besvikelse vore en underdrift

Har väldigt svårt att komma på när jag senast kände samma grad av besvikelse som jag gör efter Napolis uttåg i London. Det är verkligen som att ondskan har besegrat godheten. Eftersom Cagliari har klarat sig kvar i Serie A och IFK Norrköping inte har upplevt ett traumaliknande undergång sedan 2002, får jag nästan gå tillbaka till VM-finalen 2006 för att komma på något. Och ändå hade jag inför den matchen haft en rätt sympatisk inställning till det italienska landslaget, och visste att Frankrike ändå hade relativt färska framgångar bakom sig. Att de torskade var ingen big deal, även om besvikelsen växte för varje dag som gick veckorna efter.

Men det som hände igår var så beklagligt att jag knappt har orkat tänka på fotboll på 24 timmar. Jag är både ledsen, ilsken, frustrerad och faktiskt hatisk.

Jag känner hat för Chelsea. Chelsea är en avsky som jag har lärt mig att leva med. Det har varit lätt att leva med det särskilt nu på sistonde, av uppenbara skäl.

Gårdagens match blev en påminnelse.

Detta vackara Napoli som lyckats behålla trion Lavezzi, Hamsik och Cavani... Som mot alla odds gick vidare från en mardrömsgrupp och hade i praktiken avgjort mötet med det antitetiska Chelsea. Napoli symboliserar - med rätt eller orätt - passionen, kärleken, skönheten, drömmarna, äktheten. Chelsea symboliserar falskhet, kommersialism och cynism.

Jag medger alltså att jag trodde att allt var klart. Två måls överläge och en jättechans att ösa in mål bakom ett formsvagt och desperat Chelsea.

Det som gör extra mycket ont är att det blev just den matchbilden i första halvlek. Napoli radade upp soklara målchanser men agerade dåligt i avslutningsögonblicken.

Chelsea växte som matchen led och även om jag verkligen inte tycker att det var välförtjänt (ja, jag tillhör faktiskt de som tänker i de banorna) att de mörkblå vann med 4-1, var det nog inte slumpen som gjorde att de gjorde det. Det var rutinen och bristen på nerver. Kändes väldigt tyskt 90-tal. Det var inte särskilt vackert eller märkvärdigt, men starkt och pålitligt. Spelare som Lampard, Terry och Drogba hade inte lika mycket att förlora på att åka ur. De har spelat mängder av sådana matcher och ingen kan intala mig att de har samma hunger för avancemang till Champions som Napolis gröngölingar.

Min klena tröst är att jag nu kan luta mig tillbaka och se på fortsättningen av turneringen utan att behöva hålla på något lag. Förhoppningsvis ställs Chelsea emot Real Madrid, Barcelona eller Bayern, vilka kommer att köra över dem. Men jag vet just därför att Chelseas motståndare blir Apoel från Nicosia.

Ändå är det inte det jag bryr mig om. Om Chelsea skulle lyckas vinna Champions skulle jag bry mig föga. Jag ser mest att Napoli är slut. Allt har kulminerat till de här magiska kvällarna, som vi nästan har börjat ta för give, och så blir det ballongpys av det hela.

Jag menar, hur fan ska de orka med det här en gång till? Att än en gång behålla trion, i bästa fall ta sig igenom ett stenhårt kval till Champions, ta sig förbi gruppspelet, en förmodligen tung åttondel och först efter flera superprestationer ordna en plats i kvarten som på något sätt kompenserar det som hände igår kväll?

Nej, bara en oligark som Roman Abramovich kan fixa en sån sak.