Den mest grundläggande utgången blev precis som jag hade väntat mig.
Men inte på sättet som jag hade misstänkt. Inte riktigt. Därför känns det också mycket mindre bittert än vad jag hade räknat med att det skulle göra. Onödigt? Ja, som fan. Men det svider inte.
För Barcelona fick ett utgångsläge som jag inte trodde att de skulle få. Relativt tidig 1-0-ledning, en utvisning på John Terry och 2-0.
Mycket talar för att 2-0 i halvtid hade så gott som säkrat segern. Ramires mål tillkom under en period då Barcaspelarna förmodligen hade tappat koncentrationen och trodde att allt var så gott som klart. Jag inbillar mig att man funderade på om man bara skulle spela av matchen eller göra en klassisk 6-0-demolering som de har vant sig vid att göra på Camp Nou under Pep Guardiola.
Då kom det där målet från ingenstans, även om man knappast kan kalla det för tur. Det var Lampard som än en gång imponerade med sin spelförståelse.
Men där Barcelona verkligen föll på otur i första matchen, föll man på oskicklighet i denna. Man fick alltså nästan allt med sig - utöver Valdes knockout på Pique - och kunde ändå inte besegra Chelsea på hemmaplan. Fair game. Jag må vara bitter över att detta Chelsea faktiskt är i final i Champions League. En praktsensation om vi bara går tillbaka två månader i tiden. Men att de går vidare efter den här returmatchen på det sätt som de gör får mig mest att fundera på mer stora frågor kring fotboll, fotbollshistoria och FC Barcelonas senaste era i den.
Okej, "bara" 2-1 i halvtid. Ett psykologiskt knäck precis innan paus.
Men världens bästa lag med en man mer på hemmaplan ska klara av att göra mål på 45 minuter.
Världens bästa lag har vetat om hur matchbilden skulle se ut i flera veckor. Såvida man inte kallt räknade med att vinna första mötet och få spela mot desperata motståndare.
Ändå hade man ingen Plan B. Man misslyckades åter precis som man gjorde mot Inter för två år sen. Det håller inte. Om man kan peka på ett tillkortakommande för det här lagbygget så måste man också ifrågasätta deras status fotbollshistoriskt.
När de vann Champions förra säsongen antydde jag att man kanske ska värderas högre än det andra storlaget som jag har fått uppleva under min fotbollslivstid - Arrigo Sacchi/Fabio Capellos Grande Milan från det tidiga 90-talet. Jag menade att de var ungefär lika dominanta, men gjorde det på ett sätt som tidigare inte verkar ha gått - utan särskilt mycket cynism och "destruktivitet". Jag talade i förenklade termer för övrigt, men i alla fall; FCB hade visat att man kan spela vacker fotboll och ändå vara överlägsen.
Nu är jag beredd att omvärdera. Tanken finns i alla fall. Tänk om detta Barcelona i princip bara klarar av att dominera och vinna när man redan har övertaget?
Okej, man har vänt i matcher mot Arsenal och Real Madrid, men det kanske har haft att göra med hur dessa lag varit klart sämre motståndare än Inter 2010 och Chelsea 2012.
Hur man hade klarat sig om man hade hamnat i underläge mot Man United i finalerna 2009 och 2011 kan man med facit i hand verkligen fundera på.
När Grande Milan verkade var jag för ung för att kunna analysera sånt. Men jag var tillräckligt gammal för att veta att det inte fanns några direkta svagheter i det laget. Det hände då och då, ytterst sällan, att man förlorade en fotbollsmatch. Men det finns inga konkreta svagheter. Det verkar just nu som att Barcelona bara inte klarar av att låsa upp ett bra lags kompakta försvarsspel.
Det hade jag kanske inte skrivit om Leo Messis straff gått 5 centimeter längre ner. Men det hade inte varit mindre sant för det.
Det är för mig en självklarhet att det är ett av efterkrigstidens fem bästa lag, men just nu känns det som att det definitivt inte är nummer ett.
* * *
Sist men inte minst... Och den här åsikten står jag för fullt ut... De journalister som skriver saker som att Fernando Torres fick någon slags "revansch" igår och att han "avgjorde" matchen står för ett pinsamt uttalande. Låt det stå klart att han inte avgjorde någonting alls. Han satte spiken i kistan under den sista minuten. Hans bedrift är mindre värt än hockeyspelaren som rullar in en puck i öppen bur. I en hockeymatch är det betydligt lättare att göra mål. I fotboll är slaget redan kört när det återstår en dryg minut innan domaren ska blåsa av matchen. Om han ska vara hjälte för att han gör mål när han är tokren med Victor Valdes, då är han rimlige också en spelare av samma klass som en pojklagsspelare som slängs in i matchen i brist på friska spelare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar