Kalmar FF
KFF var ett av de sista lagen att komma in på den här listan och jag kan tänka mig att jag kommer att bli anklagad för att vara historielös. Att jag övervärderar KFF:s nutida historia med Nanne Bergstrand och missar att det över hundra år är en ganska obetydlig klubb i svensk fotboll.
Men även om den här tiden med Nanne faktiskt är den största anledningen till att jag tog med dem så hade jag även som barn en särskild känsla för KFF, som då var ett lag i andradivisionen som verkade vara en mer realistisk kandidat för Allsvenskan än lag som Gunnilse och Myresjö. Under några år spelade för övrigt även Kalmar AIK i samma serie. Det gillar jag skarpt. Att en liten stad kan fronta med två elitlag.
Jag tror den största anledningen var att jag visste att KFF hade spelat i Allsvenskan några år innan jag kom in i bilden. Alltså på 80-talet.
Jag känner också att de fyller en funktion i det att de håller till i ett geografiskt område där det inte finns några andra större klubbar. Kalmar representerar hela den södra östkusten.
Vad gäller eran med Henrik Rydström och Nanne Bergstrand så vill jag bara påminna folk om ett decennium där Kalmar spelat en ganska stor roll i Allsvenskan och svensk fotboll. Bara för att det är modern historia betyder det inte att det är obetydligt. Att dissa deras prestation vore som att bortse från Åtvidabergs relativt korta kulthistoria på 70-talet, och så vidare. Man har en tendens att värdera det som har hänt tidigare högre, även när det inte finns några avgörande skillnader.
För det är inte som att KFF har tack vare den moderna fotbollens intåg köpt sig in i finrummet. Deras framgångar bygger på ett väl genomfört arbete av en fotbollsklubb. Det tycker jag att man ska respektera.
Mer än Nanne i det här sammanhanget ska man respektera Henrik Rydström. Hans rakryggade stil som många andra spelare från småorter saknar, hans förståelse för fotbolls som ett spektakel som har bidragit till att ge KFF en plats i den svenska fotbollens historia, ge lite karaktär, och hans sunda sätt att se på samhället och våga säga vad han tycker om den.
IF Kamraterna Göteborg
Om det är någon klubb i den svenska fotbollens toppskikt som jag har gjort en positiv 180 för så är det IFK Göteborg. Inte fullt ut, för det är inte så att jag älskar klubben idag, men sammantaget får jag nog säga att jag gillar dem. Just nu.
Jag växte helt enkelt upp med att hata IFK Göteborg. Jag flyttade till Norrköping i början av det som skulle sammanfattas som en period med fyra raka silvermedaljer, där guldet i tre av dessa fall gick till IFK Göteborg. Malmö FF hade precis avslutat sin senaste storhetstid, så de båda Kamratföreningarna blev Sveriges ledande klubbar under en femårsperiod. Det var naturligt att IFK Göteborg blev den stora fienden.
Allting förvärrades av att Blåvitt var snäppet större som klubb, och framförallt av pengarna som rullade in i klubbkassan i takt med framgångarna i Europa. Det må ha varit en tid när Peking kunde köpa många av landets bästa spelare på ett sätt som man inte kan föreställa sig idag. Eller att få hem den f d Blåvittspelaren Kenneth Andersson på lån från Belgien. Men bortsett från de få som vi lyckades ta plockades alla Allsvenskans stora spelare till IFK Göteborg, där många blev till truppspelare. De var alltså för Sverige ungefär vad AC Milan var för Italien och delvis även hela Europa. Köpelaget som inte bara vi i Peking avskydde.
Under första succévändan i Champions, säsongen 1992-93, kunde man glädjas åt att se Blåvitt kontra sönder dåvarande storheten PSV Eindhoven, men ett par år senare hade hatet växt så pass att man satt hemma och höll på Barcelona, Bayern München, Galatasaray och Manchester United mot lilla Sveriges representanter.
Så småningom tog allt det där slut men vid det laget hade även vi vittröjor ramlat ner i hierarkin.
Ändå förföljdes jag av skiten när båda lagen faktiskt slogs för överlevnad säsongen 2002. Det är lätt att känna det som att högre makter motarbetar oss. Efter att så många år har hamnat bakom gänget från väst så händer samma sak igen, men nu i bottenstriden.
Och sättet som det hände på är det allra värsta. Under hösten var det uppenbart att om Peking hade problem så var det ändå värre för Blåvitt där formkurvan pekade spikrakt neråt. Det gjorde den egentligen säsongen ut.
Men en gång lyckades de få till det och det var kanske min värsta fotbollskväll någonsin. 28 oktober 2002.
Peking mötte ÖSK hemma på Idrottsparken medan IFK Göteborg åkte upp till söder för att försöka få med sig något mot dåvarande topplaget Hammarby.
Allting talade för att Blåvitt skulle torska så vi var inte direkt piskade att vinna, även om det var extremt viktigt med tanke på hur slutomgången såg ut och det faktum att det var seriens sista hemmamatch.
Efter 2-0 med mindre än tjugo minuter kvar hade vi ett järngrepp om kvalplatsen. Men oflyt och dåraktigheter gjorde att ÖSK hann göra 2-2 innan full tid.
Som om inte det räckte kom osannolika rapporter från Söderstadion om att IFK Göteborg faktiskt lyckats vinna matchen med 1-0. Någon som såg matchen beskrev det som "den värsta skyttegravsfotbollen sedan Arsenals storhetsdagar (med George Graham)".
Där i början av 2000-talet avskydde jag fortfarande IFK Göteborg. Det gjorde alla andra i Norrköping också. Jag minns målrapporter på arenan där många applåderade om det till exempel framkom att AIK gjort mål mot Blåvitt.
Jag har inte stenkoll på hur det är idag, men jag skulle tro att de allra flesta fortfarande ogillar Göteborgsklubben.
Förutom jag.
Anledningen är ganska enkel. En sak är att Blåvitt ju inte direkt har varit det stora så kallade köpelaget sedan Håkan Mild blev sportchef.
Men det allra viktigaste är det historiska perspektivet, som jag var bekant med redan i början av 2000-talet i mina sena tonår. Men inte lika mycket. Och dessutom tar det tid att tvätta bort fläckar. Med det historiska perspektivet menar jag till viss del klubbens historia; hur jag idag ser på Roger Gustavsson mot hur jag såg på honom 1993 är två skilda bilder. Däremot ser jag på Thomas Ravelli fortfarande på samma sätt, men det är en annan femma och han finns hursomhelst inte med där längre.
Men det har nog framförallt med min bild av staden Göteborg att göra. Dess position och dess historiska karaktär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar