Dag 5: Lagerbäck ain't got shit on this!

0-0.

Det var första gången jag var riktigt starkt berörd i den här turneringen. När Iran spelade 0-0 mot Nigeria.

En gång i tiden brydde jag mig inte så värst mycket om Iran. Självklart höll jag på "oss" när vi väl spelade men mitt stora engagemang hängde på lag som Kamerun, Frankrike, Skottland, Uruguay och så vidare.

Jag tillhörde ju den inte alltför ovanliga skaran fotbollsfanatiker som har ett starkare kärleksförhållande till vissa länder - ungefär som man väljer sina 'internationella' klubblag av tusen olika anledningar - än det land som jag någonstans förväntas hålla på med anledning av mitt etniska ursprung, för att inte tala om det faktum att farsan representerade Iran i VM 1978.

Varför det var så finns säkert i ett tidigare blogginlägg.

Som det framgick av förra inlägget så har jag haft svårt att känna samma entusiasm nu.

Men den entusiasmen kom med Iranmatchen.

Jag vågade knappt kolla på skärmen på övertid.

Jag är grymt glad efter 0-0. Jag är mer glad med 0-0 än 1-1 eller 2-2.

Det var VM:s första oavgjorda match och första mållösa match. Vi förstörde festen och det älskar jag. Vi visade att det här är fotboll och inte cirkus.

Kanske älskar jag det extra mycket för att jag fick upplevelsen att den neutrala publiken på arenan höll stenhårt på Nigeria i inledningen och att det handlade mer om agg mot oss än kärlek för Nigeria. Min spontana tanke är att det rör sig om att brassarna är ett gäng fåniga fårskallar som ogillar Iran i sammanhanget för att vi är "islamisterna" eller nåt sånt skit. Men vad fan vet jag. Jag orkar inte spekulera. Jag såg bara vad jag såg och tänker att Brasilien kan dra åt helvete.

Så nu pissade vi på deras fotbollscirkus. Gött.

Nu spelar det ingen roll vad som händer härnäst. Vi kom hit, vi tog en poäng som vi lägger till vår rad i maratontabellen. Gott så.

I övrigt kan jag bara konstatera att det offensiva spelet var pinsamt dåligt. Jag har egentligen svårt att förstå att det kan vara så dåligt på den här nivån. Jag menar, vi slog ändå Sydkorea borta i kvalet. Jag såg inte matchen men att vi knappt har ett anfall på hela matchen... Ja, jag vet inte.

Jag är inte chockad för jag har just haft känslan att det inte händer något efter de där åren kring millennieskiftet då det kändes att det fanns mycket potential och att landslaget ständigt utvecklades. Vi mötte Irland i ett playoff och skapade massvis med chanser. Borde någonstans ha tagit oss vidare. Det kom fram flera proffs i de stora ligorna i Europa.

Därefter verkar det ha stagnerat.

Okunnigheten gör att man genast vänder sig mot ett enkelt svar. Är detta också mullornas fel? Är stagnerad fotbollsutveckling ytterligare en konsekvens av styrets repressiva inställning mot harmlösa frihetsyttringar?

Eller är det som med vissa andra länder att fotbollens extrema storhet på något sätt gör att motivationen att bli bättre avtar? Halvdana spelare blir kungar i sitt eget hemland och har därmed inte samma driv att ta sig till Europa och satsa där?

Vem vet.

Vi nollade i alla fall Nigeria och det kändes som att vi nollade hela världen. Underbart. Glöm Sverige-Turkiet i EM 2000. Det här var ännu jävligare!