Utvärdering av EM - del III

Grupp E
En av grupperna med flera uppseendeväckande resultat. Eller, de var ju på sätt och vis väntade.

Det började med Sverige och Irland, där vi hade fått hybris av någon anledning och räknade ganska kallt med tre poäng. Trots det svaga kvalet och ett manskap som inte var klasser högre än irländarna, Zlatan borträknat.

Sverige brukar ju ha svårt mot lag från de brittiska öarna, storlaget England borträknat, så vi borde ha varit varnade. Irland ägde första halvlek. Inte genom bländande spel, men genom att attackera och skapa farligheter. Sverige vaknade alldeles för sent och fick därmed vara nöjt med 1-1. Dock så spelade man ju på pappret bort sig eftersom det var enda matchen där tre poäng kunde hämtas.

Belgien som fortfarande - med rätta - är Europas hajplag kunde inte fått sämre startmotstånd än ett nederlagstippat Italien. De röda djävlarna må ha en del rutin från stora sammanhang, men inte som favoriter att vinna turneringar, medan Italien som bekant är ett av de två stora på kontinenten sett till de senaste hundra åren.

Så kontrades Belgien sönder av detta på pappret bleka Italien som utöver drömmotstånd också hade den bästa möjliga tränaren på bänken - Antonio Conte. 2-0 till hans lag var rättvist men man skulle överträffa sig ytterligare innan turneringen var över. Jag vill dock få det sagt här att de inte charmade mig för i min värld är Italien inte ett gäng dussinlirare som kämpar till sig framgång, utan ett av världens bästa fotbollslandslag. Graziano Pelle? Giaccherini? Den brasilianske fotbollsprodukten Eder? Tack, men nej, tack.

Belgien var nu rejält pressat men visade karaktär och körde över ett Irland som ju inte hade något att förlora. Hazard briljerade så som alla hade hoppats.

För Sverige blev det en herrans massa snack om brist på "avslut på mål". Ett ointellektuellt sätt att se på fotboll där skott på mål kan innebära en harmlös rullare från 30 meter, medan en nick från tio meter som svischar förbi stolpen inte dokumenteras. Det blev lite som när Sverige åkte ut mot Tyskland 2006 och ingen ville se att Lagerbäck faktiskt hade rätt i att värdlandet trots allt inte skapat så mycket utom en massa långskott utifrån.

Nå, skott eller inte skott, den här gången hade ju kritikerna rätt i att Sverige var uselt mot Irland. Mot Italien presterade man ungefär så bra som man kan men hängde inte med när Eder drog i gasen.

Mot Belgien gjorde Sverige sin bästa match i turneringen och fick ju ett mål helt omotiverat bortdömt i början av andra halvlek. Men det går ju knappast att skilja EM-besvikelsen överlag på den situationen. Nainggolan satte spiken i kistan med det som i vissa kretsar kallas "mörsare".

Italien hade ingenting att spela för mot Irland. Man kunde inte ens lägga sig då gruppsegern var säkrad. Den detaljen kanske var en nackdel för Martin O'Neills män, som dessutom var för mycket av ett brunkarlag för att kunna ta en seger på beställning. Och det satt ju långt inne men i 85:e minuten nickade Brady in 1-0 och så var turkarna borta från EM. Irland tog sista tredjeplatsen tack vare det målet.

Grupp F
Österrike var uppsnackat. Ungern var tillbaka efter 14 raka kval utan framgång. Portugal hade sett bättre ut förr. Och Island tog inte många på allvar.

Gruppen var därför inte alltför svårtippat men det blev precis tvärtom. Österrike svek, medan Ungern märkligt nog vann gruppen och där Portugal fick kämpa sig till avancemang verkade Island hela tiden med i matchen.

Men så är ju också tillfälligheternas makt stor i fotboll. Hade David Alabas skott gå in istället för att träffa stolpens insida i inledningen av premiären talar mycket för att Ungern hade fått säga hejdå redan där. Ungern hade dessutom flyt med skotten i avslutningsmatchen mot Portugal. Verkligheten skulle hinna ikapp de rödvitgröna i åttondelen, men lite framgång får man unna det lag som för länge länge sen kallades för de magnifika magjarerna. Hur hade man lyckats vara så långt borta från slutspel när länder som Lettland och Slovenien för längesen fått känna på kvalframgångar?

Island hade tagit sig till EM genom att ligga före både Turkiet och Nederländerna i kvalet men för de breda massorna är det egna regler som gäller, och när vår media inte "hjälper till" blir det lätt så att man kan beskriva ett sånt landslag som ett blåbärsgäng. Därför tyckte alla att det var en supersensation att man tog sig vidare från gruppen och den så kallat tråkiga fotbollen hade man överseende med. Det var ju Island. Den en gång så föraktade Lagerbäck blev under några veckor en populismens hyllningsfigur.

Men även där ska det ju sägas att Österrike hade lite otur i den spännande avslutningsmatchen där ett rödvitt 2-1-mål hängde i luften, och det hade ju skickat ut Island och "vulkanen" tillbaka till ön.

Istället kontrade IFK Norrköpings "Trasten" Traustasson in 2-1 åt andra hållet. Vi får sträcka oss tillbaka till EM 1992 för att minnas förra gången en sån sak hände. Då nickade Janne Eriksson in 1-0 till Sverige mot Frankrike.