Futbol, bloody hell.
Vi klarade oss igenom en andra mina.
Och Spanien mästare igen efter 12 års ökenvandring.
När man ser bilder på Southgate är det mänskligt att tycka synd om honom men frånsett de bilderna kan jag inte tycka synd om detta landslag trots att de alltså förlorar sin andra raka final. Anledningarna har jag förklara i förra inlägget. Nu när deras förlust är ett faktum känner jag likadant.
Spanien är till en början inte lika överlägset som jag hade hoppats men drar upp växeln i början av andra halvlek och är ett dugligt avslut från Dani Olmo ifrån att mer eller mindre stänga matchen långt innan man spelat timmen.
Men när Palmer oerhört skickligt kvitterar har England momentum under en femminutersperiod.
Detta kan man eller vågar man inte kapitalisera på.
Det är dock lätt att vara efterklok. Kanske hade man blivit övermodiga och direkt fått en kontringsboll bakom sig. Det spanska laget har ju så mycket skicklighet i sig att momentum eller inte så finns det alltid en farligt hög lägstanivå hos dem.
Så man tar sig upp igen och vinner med 2-1 igen, likt mot Tyskland.
Briljant inspel av Cucurella förresten till segermålet.
Southgate tar ut Kane. Igen. Bold.
De La Fuente gör detsamma med Yamale. Bold.
Sen har vi det där nickflipperspelet med Rice, Simon, Guehi, Olmo och... Stones?
Walkers strumpbyxande stör mig rejält så jag vill tänka att det är därför de förlorar.
Som sagt... England hade ett momentum och jag tänkte på att de såg ut att vara i omvänt läge mot förra EM-finalen. Kvitterar ungefär när Italien kvitterade mot dem själva på Wembley. Det är skrivet, och sånt.
Gudskelov, inte. Den logik som vi alla tänkt på föll in. Laget från den sämre slutspelshalvan kunde inte stå emot.
De säger även att i de sex senaste mästerskapen så har laget med en dag mer vila vunnit. Vilket känns oerhört trist, om det ska vara så förutbestämt. Samtidigt är vi nere på hålvklyveri på avgöranden vilket gör det svårt att tro att vilan har haft med saken att göra. VM-finalen och förra EM-finalen slutade båda genom straffar. 2018 var Frankrike överlägset Kroatien utan att den där vilodagen kan tänka sig ha varit en faktor.
Den syd/medelhavs-dominerande vinnandet kvarstår. Nästa gång har det gått 32 år sen ett land bortanför den regionen vann EM. Det är väldigt lång tid. Samtidigt, när jag tänker efter, hur många såna länder hade kunnat vinna det? Svar är väl egentligen Tyskland och Nederländerna. England ska strukturellt kunna göra det men det är inget de gjorde innan den sviten inleddes. Å andra sidan... Grekland och Portugal har lyckats men inte Nederländerna. Och 32 år utan att Tyskland blivit Europamästare? Vad händer?
Ja, nä... Jag unnar många engelsmän lyckan att få bli mästare. Men det finns också många jag inte unnar. Och därtill unnar jag inte svenskar här i Sverige att England vinner, och ni vet vad jag menar. Jag förstår inte riktigt varför man måste hålla på det land vars liga man följer. Jag förstår att man gör det men självklarheten i det, not so much.
Så, kommande dagar/veckor får jag TA NER mästerskapet som det heter på poddspråk. Lag för lag, som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar