Tyskland
Alla har sina hatlag i landslagssammanhang och för mig var det Tyskland i ca 15 år, mellan 1991-2006. Det är inget särskilt komplicerat. Det är av samma anledning som för de flesta andra. "Nu har de där tyskjävlarna gått till final igen", som Kjell Kjellman sa i ett reportage inför VM-finalen 2002. Ett lag som under gällande period sällan såg särskilt glamoröst ut, men som på något sätt alltid tråcklade sig vidare till en final. Från mitt perspektiv hade de alltid en jävla massa tur; var så ofta utspelade under längre perioder, men verkade nästan inte kunna förlora matcher ändå. Antagligen hade man sett på saken lite annorlunda idag.
Så vad hände efter VM 2006? Förmodligen att laget för en gångs skull såg ut som ett bra fotbollslag snarare än ett gäng ondskefulla fotbollsrobotar som kallas panzermannschaft, så att man kunde unna dem framgångar. Under själva världsmästerskapet kändes allt mest som en tillfällighet. Dessutom brukar jag ha svårt för hemmanationen. Det är ju inte rättvist att alla på arenan ska hålla på ett och samma lag, i varje match. Typ. Sen hade jag en relativt positiv erfarenhet av Tyskland när jag var där under turneringen. Sist men inte minst, det hade dröjt så länge innan jag kunde tänka mig att se något tilltalande i den ökända tyska effektiviteten. Som ironiskt nog kanske mest var en myt när jag började ändra min uppfattning om det tyska landslaget. Men ta premiärmatchen i EM 2008 t ex. Hur de verkligen malde ner Polen som en maskin. Mycket snyggt.
Men nu är det inte främst av sympatier som de får plats här. Det handlar snarare om att det - förutsatt att vi räknar in Västtysklands prestationer - i efterkrigstiden är världens näst mest framgångsrika landslag i VM:s historia.
Uruguay
Jag hade sett öppningsmatchen i VM 90 och börjat intressera mig för resten av VM. Så jag kollade på ett inspelat program, möjligen från lottningen 1989 (eller när den nu hade ägt rum). Mim mamma som satt med mig frågade om Orogué var med. Jag som aldrig hade hört talas om det landet undrade vilka det var, och varför hon undrade om dem. När min mamma så förklarade för mig att de brukade vara bra på hennes tid (vilket ändå var efter deras allra största storhetstider) var det som att höra talas om någon legend. Ett förhistoriskt fotbollsland som jag aldrig hade hört talas om tidigare.
När jag väl fick se detta Uruguay bli närmast överkört av Belgien, och en av deras spelare försöka strypa Eric Gerets av frustration, var de inte så imponerande i förhållande till det rykte som hade skapats hos mig. Men det spelade ingen roll nu. Jag hade redan blivit förtrollad under den där första stunden.
Eftersom jag redan hade blivit förälskad i Kamerun blev det inte mitt favoritlag, men jag har alltid känt något unikt för Uruguay sen den dagen, snart 20 år sen. Den där extremt vackra dräkten, med ljusblå tröja, svarta shorts och strumpor, framkallar något som jag inte kan känna av något annat av de där traditionstyngda landslagen. Inte ens Italiens azurblå eller Argentinas ljusblåvit-randiga. Uruguay är för mig fortfarande en legend.
Det är också till stora delar Uruguays förtjänst att jag håller på Cagliari. Utöver några andra personliga aspekter så var det när jag återsåg kaptenen Enzo Francescoli i Cagliari efter VM som jag kände att det var det här laget som var lite speciellt för mig.
Nu har det snart gått 20 år sen jag senast fick se Uruguay ta sig förbi VM:s gruppspel, vilket är synd. Men efter att jag först varit övertygad om att Uruguay med sina 4 miljoner invånare går mot samma öde som till exempel Peru, är jag glad att se den fortsatta återväxten. Det är inte i samma klass som förr i tiden, men med en Diego Forlan och en Luis Suarez finns det hopp.
Österrike
Gränsfall. Jag föraktar att man har gått över till att spela i flaggans färger framför den klassiska vitt-svart-kombinationen. Men vi kan låtsas att de byter tillbaka till det optimala mästerskapet.
Österrike anno 2009 känns hur tråkigt som helst. Men det var ett av Europas starkare lag en gång i tiden. Så sent som 70- och 80-talet var det fortfarande en makt att räkna med. När jag såg laget få stryk i den där härliga matchen mot Italien i VM 90* tänkte jag av olika skäl (förmodligen fanns det folk som uttryckte respekt) att det var ett mycket starkt landslag. Knappt ett år senare såg jag laget komma till Råsunda och få stryk med 0-6. Runt samma tid fick man stryk mot Färöarna i EM-kvalet, som då betraktades som en riktig skräll.
Det har inte kommit fram en enda stjärna från Österrike sen dess, vilket säger en del om bristen på glans kring det här laget. 1998 lyckades man ändå kvala in till ett VM. Där man inte uträttade annat än att råna Kamerun och Chile på tre poäng.
Anledningen till att jag tar med laget ändå är att jag som sagt ger en extra plus till alla som har varit med i VM 90, att den stora kontrasten mellan lagets nutida och forntida kvaliteter gör att deras närvaro i VM ger lite historisk karaktär till mästerskapet, och att om man nu ska ha med så många lag som man gillar, eller som man tycker förtjänar ett VM, så är det bra med lite balans, som ges av att Österrike är ett bekvämt och tråkigt västeuropeiskt land som man kan slänga in så att de, utöver det nämnda som viss grad av attraktion, kan agera som kontrast mot de mer sympatiska eller glamorösa lagen.
Alla har sina hatlag i landslagssammanhang och för mig var det Tyskland i ca 15 år, mellan 1991-2006. Det är inget särskilt komplicerat. Det är av samma anledning som för de flesta andra. "Nu har de där tyskjävlarna gått till final igen", som Kjell Kjellman sa i ett reportage inför VM-finalen 2002. Ett lag som under gällande period sällan såg särskilt glamoröst ut, men som på något sätt alltid tråcklade sig vidare till en final. Från mitt perspektiv hade de alltid en jävla massa tur; var så ofta utspelade under längre perioder, men verkade nästan inte kunna förlora matcher ändå. Antagligen hade man sett på saken lite annorlunda idag.
Så vad hände efter VM 2006? Förmodligen att laget för en gångs skull såg ut som ett bra fotbollslag snarare än ett gäng ondskefulla fotbollsrobotar som kallas panzermannschaft, så att man kunde unna dem framgångar. Under själva världsmästerskapet kändes allt mest som en tillfällighet. Dessutom brukar jag ha svårt för hemmanationen. Det är ju inte rättvist att alla på arenan ska hålla på ett och samma lag, i varje match. Typ. Sen hade jag en relativt positiv erfarenhet av Tyskland när jag var där under turneringen. Sist men inte minst, det hade dröjt så länge innan jag kunde tänka mig att se något tilltalande i den ökända tyska effektiviteten. Som ironiskt nog kanske mest var en myt när jag började ändra min uppfattning om det tyska landslaget. Men ta premiärmatchen i EM 2008 t ex. Hur de verkligen malde ner Polen som en maskin. Mycket snyggt.
Men nu är det inte främst av sympatier som de får plats här. Det handlar snarare om att det - förutsatt att vi räknar in Västtysklands prestationer - i efterkrigstiden är världens näst mest framgångsrika landslag i VM:s historia.
Uruguay
Jag hade sett öppningsmatchen i VM 90 och börjat intressera mig för resten av VM. Så jag kollade på ett inspelat program, möjligen från lottningen 1989 (eller när den nu hade ägt rum). Mim mamma som satt med mig frågade om Orogué var med. Jag som aldrig hade hört talas om det landet undrade vilka det var, och varför hon undrade om dem. När min mamma så förklarade för mig att de brukade vara bra på hennes tid (vilket ändå var efter deras allra största storhetstider) var det som att höra talas om någon legend. Ett förhistoriskt fotbollsland som jag aldrig hade hört talas om tidigare.
När jag väl fick se detta Uruguay bli närmast överkört av Belgien, och en av deras spelare försöka strypa Eric Gerets av frustration, var de inte så imponerande i förhållande till det rykte som hade skapats hos mig. Men det spelade ingen roll nu. Jag hade redan blivit förtrollad under den där första stunden.
Eftersom jag redan hade blivit förälskad i Kamerun blev det inte mitt favoritlag, men jag har alltid känt något unikt för Uruguay sen den dagen, snart 20 år sen. Den där extremt vackra dräkten, med ljusblå tröja, svarta shorts och strumpor, framkallar något som jag inte kan känna av något annat av de där traditionstyngda landslagen. Inte ens Italiens azurblå eller Argentinas ljusblåvit-randiga. Uruguay är för mig fortfarande en legend.
Det är också till stora delar Uruguays förtjänst att jag håller på Cagliari. Utöver några andra personliga aspekter så var det när jag återsåg kaptenen Enzo Francescoli i Cagliari efter VM som jag kände att det var det här laget som var lite speciellt för mig.
Nu har det snart gått 20 år sen jag senast fick se Uruguay ta sig förbi VM:s gruppspel, vilket är synd. Men efter att jag först varit övertygad om att Uruguay med sina 4 miljoner invånare går mot samma öde som till exempel Peru, är jag glad att se den fortsatta återväxten. Det är inte i samma klass som förr i tiden, men med en Diego Forlan och en Luis Suarez finns det hopp.
Österrike
Gränsfall. Jag föraktar att man har gått över till att spela i flaggans färger framför den klassiska vitt-svart-kombinationen. Men vi kan låtsas att de byter tillbaka till det optimala mästerskapet.
Österrike anno 2009 känns hur tråkigt som helst. Men det var ett av Europas starkare lag en gång i tiden. Så sent som 70- och 80-talet var det fortfarande en makt att räkna med. När jag såg laget få stryk i den där härliga matchen mot Italien i VM 90* tänkte jag av olika skäl (förmodligen fanns det folk som uttryckte respekt) att det var ett mycket starkt landslag. Knappt ett år senare såg jag laget komma till Råsunda och få stryk med 0-6. Runt samma tid fick man stryk mot Färöarna i EM-kvalet, som då betraktades som en riktig skräll.
Det har inte kommit fram en enda stjärna från Österrike sen dess, vilket säger en del om bristen på glans kring det här laget. 1998 lyckades man ändå kvala in till ett VM. Där man inte uträttade annat än att råna Kamerun och Chile på tre poäng.
Anledningen till att jag tar med laget ändå är att jag som sagt ger en extra plus till alla som har varit med i VM 90, att den stora kontrasten mellan lagets nutida och forntida kvaliteter gör att deras närvaro i VM ger lite historisk karaktär till mästerskapet, och att om man nu ska ha med så många lag som man gillar, eller som man tycker förtjänar ett VM, så är det bra med lite balans, som ges av att Österrike är ett bekvämt och tråkigt västeuropeiskt land som man kan slänga in så att de, utöver det nämnda som viss grad av attraktion, kan agera som kontrast mot de mer sympatiska eller glamorösa lagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar