Stort hopp på 8 dagar. Tar ändå någon form av recap.
Marockos sorti blev totalt antiklimax eftersom Frankrike var ungefär lika överlägset mot dem som mot Sverige. Inte offensivt, men i form av det hot som Marocko inte lyckades vara.
Så tog Frankrike sig till sin tredje raka semifinalspel men fick sin antiklimax där. Det var nog min största besvikelse efter gruppspelet. Jag kanske inte minns EM-semifinalen senast så bra men utifrån den så var det ganska så hopplöst där också för de blå. Självklart var man med i matchen på ett helt annat sätt och ledde den till och med men för att vara i uddamålsledning i en semifinal gick det rätt smärtfritt för Spanien att gå vidare.
Den stora skillnaden är att Frankrike dittills hade levt upp till förväntningarna. Så jag hoppades på mer. Men jag ska säga att det var inte helt oväntat. Spanien har skapat sig ett övertag mot Frankrike och helt vänt på den tidigare relationen där Frankrike alltid gick segrande i deras strider. EM-finalen 1984, EM-kvartsfinal 2000 och VM-åttondel 2006. (och dubbla segrar i EM 92-kvalet som jag minns).
Detta var tredje gången, med EM 2012-kvartsfinalen som den tredje ej nämnda matchen.
Jag gjorde min enkla analys som verkar ha fått gehör vad gäller Spanien från bland andra Arsene Wenger. Spanien har inte stjärnorna att matcha Frankrikes men fungerar utomordentligt bra som ett kollektiv. Frankrike är förenklat beskriver mer av ett NBA-doftande gäng stjärnor som leker och har det gött när det går bra men tydligen inte när man kommer mot en annan VM-favorit.
Trist att se. Men hellre åka ut på ett tydligt sätt än mållinjen.
* * *
Morgonen då Argentina slog ut Schweiz blev jag varse om att det faktiskt finns en ultimat VM-match at alltid drömma om och det är Argentina mot England i utslagsfasen.
Självklart har det varit en klassiker för mig sedan VM 98 och 86-matchen som jag närmat mig i efterhand, men jag hade inte tänkt på att den för mig är nummer 1 utan konkurrens. Brasilien-Argentina är vad det är men eftersom lagen kontinuerligt möts i Copa America försvinner en liten pyttedel av magin i jämförelse. Vad gäller de andra giganterna finns det helt enkelt inte riktigt samma tändvätska.
England mot Argentina är två länder med en hyperstark fotbollsprofil. Deras fotbollsfolk är båda odrägliga på två olika sätt. Personligen gillar jag den argentinska passionen men jag kan utifrån medge att jag hade kunnat avsky det. Det dåliga är ett pris man betalar. Man kan inte plocka russinen ur kakan och allt det där.
Det snackas mycket om Falklandskriget men jag tror att den bidrar ganska lite till helheten. Till min helhet. Jag tror att ingredienserna redan fanns för att det alltid skulle bli till ett infekterat möte.
Det började redan 1966 när Argentina var på Wembley i en kvartsfinal och kapten Rattin fick ett rött kort för "jag gillade inte hans uppsyn" eller dylikt som en tysk domare sa. Detta var ca 15 år innan kriget.
1986, kommentar överflödiga.
1998, när England har sitt bästa lag på många år och lyfter till höjderna när det gäller som mest men förlorar på straffar efter att dessutom ha spelat med en man mindre mot senare delen av matchen då Beckham provocerats bort av Simeone.
Lagen möttes redan 4 år senare i gruppspelet av 2002 men den matchen har inte satt sig på samma sätt och detta märktes tydligt när det stod klart att lagen skulle mötas i en semifinal i USA 24 år senare.
Det gjorde de och det blev ytterligare en klassiker. Vi kan konstatera att England sett till de direkta KO-matcherna alltså inte lyckats ta sig vinnande ur denna strid någon gång sedan 1966 då det som sagt var lite skeva grejer som hände med dömandet.
60 years of hurt och 60 years of getting elminated by Argentina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar