Som det amerikanska stonerrockbandet Fu Manchu skulle ha sagt; Nando Torres is no big deal.
Det är min inställning till ramaskriet efter att en spansk fixstjärna lämnar Liverpool FC. Jag menar, vem har folk försökt lura fram till att hans avsked blev ett faktum? Tror folk verkligen att Fernando Torres älskar LFC in i själen bara för att han talar gott om klubben som han representerar?
Kanske är det därför som så många Tipsextrafans fortfarande följer PL. Att det är två helt olika ligor är inget bekymmer om man överhuvudtaget inte ser det som händer. Kan man låtsas som att det finns en giltig koppling mellan engelska division I och Premier League på 2000-talet, då kanske man också kan låtsas som att Fernando Torres är sin generations motsvarighet till Robbie Fowler.
Jag har inte direkt något emot Torres men han har - och det här har jag säkert upprepat förr i bloggen - för mig alltid symboliserat Det nya Liverpool som bland annat tack vare Rafa Benitez (läs en era som starkt Champions-lag) accepterats i den globala fotbollen, och därmed delvis gått ifrån att vara non-nonsense-laget från en ruggig arbetarstad i norra England till ett karaktärslöst lag med röd matchdräkt.
För sådär 6 år sen minns jag ett reportage på Svt där den nye flickidolen i Atlético de Madrid pratade om hur David Beckham hade öppnat dörren för modemedvetna fotbollsspelare, apropå sin egen orientering i den banan.
Han är och var ingen Ian Rush, med andra ord.
På så sätt känns hela det här som fake outrage. Folk har velat att Torres ska vara en trotjänare, och vill nu se detta som ett svek för att kunna hålla fast vid en fotboll där det existerar sådana spelare.
Det som hände när Gerrard var på väg till Chelsea 2005 var en sak, det här en annan.
Det enda i dagens Liverpool som får mitt hjärta att klappa är... Kenny Dalglish. Jag smågrät av den overkliga känslan när han återvände som Liverpoolmanager, och föll några tårar när jag såg hans glädje efter Raul Mereiles mål mot Chelsea.
Mer om det en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar