Jag är inte särskilt förtjust i hypen kring Antonio Cassano. Han har varit en snackis hela hösten, och även under försäsongen. Det har stört mig att en spelare som hade två goda år i Roma behöver bara hoppa in i en match för att nämnas i landslagssammanhang, samtidigt som en massa målkungar i Serie A aldrig tycks få en ärlig chans av Lippi eller Donadoni. Hur mycket kan man leva på gamla meriter?
Men nu så. Killen har börjat göra en del mål och jag är en av de som såg hans briljanta föreställning i derbyt mot Genoa. Det var inte den tekniske och irationelle toppforwarden som jag såg, utan mer som en lugn och behärskad, och ja, även teknisk, ytter som ständigt slog perfekta genomskärare till den halvdåliga Maggio längst fram. Maggio brände allt men så i slutminuterna gjorde Cassano något så vackert att han kände sig tvungen att göra något bra av det.
Problemet är bara att målet var resultatet av ett katastrofalt försvarsspel av Genoa. Cassano dribblar förbi flera spelare till vänster, och lyfter elegant innåt där Maggio nickar bollen. Rubinho räddar och ramlar ner på marken, innan Maggio slår in sin egen retur. Det tar flera sekunder för honom att få iväg skottet i andraläget, men Criscito, Lucarelli och gänget står bara och stirrar, väntar på att han ska få iväg skottet, när de har all tid i världen att springa fram och blockera bollbanan. Och jag tänker på hur korkade fotbollsspelare verkligen är.
Men, men, det mest underbara var inte Cassanos läckerheter, utan stämningen på Luigi Ferraris. Så mycket betyder publiken för fotbollen. Tänk att det bara för 15 år sedan var det samma sak varje omgång och varje match. Detta kombinerat med att just den här arenan är en riktig fotbollsarena utan löparbanor OCH den klaustrofobiska känslan som många engelska arenor orsakar, och energiskt spel från båda lagen, gjorde matchen till något helt annat än den sömnpiller som Juventus - Roma var.
Jag har nog aldrig känt mig så besviken på Roma som nu. Inte ens efter 1-7-debaclet mot Man Utd. Det var något som man kunde skratta åt. Och det kändes som att det var något för Roma att ta lärdom av. Men varje gång man tror att giallorossi ska kunna vara med och utmana om titeln så sviker de. Det är ett klent lag som inte pallar trycket. Mancini känns bara jobbig med sin poser-"halsduk" och ojämna spel. Sälj honom. Det är ingen spelare för den som vill bygga ett lagmaskin. Och Taddei är överskattad. Det behövs nog också en riktigt bra anfallare för de gånger som det trots allt inte funkar att spela uan anfallare; när Totti är ur form. Det var inte att spelet mot Juventus var mer dåligt än andra fiaskon. Det blev bara droppen. Man ser det gång på gång och nu orkar jag inte mer. På den positiva sidan kanske lagt får köra på halvfart i ligan från och med nu, satsa på Champions istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar