Den allra mest kittlande kvartsfinalen spelas imorgon mellan Italien och England. Ett möte mellan de två länder som kanske är Europas mest traditionstyngda och största fotbollsländer, och som tidigare i historien har haft en nästan diametralt annorlunda syn på fotbollen. Det är dessutom första gången på 22 år som de möts i ett stort mästerskap, trots att de väldigt sällan har misslyckats att kvala in till EM och VM sen dess; Italien missade EM 1992, England VM 1994 och EM 2008.
I tävlingssammanhang har man dock möts, i kvalet till Frankrike-VM 1998. Italien vann det första mötet på Wembley, hösten 1996 om jag inte minns fel, efter att Gianfranco Zola gjort matchens enda mål.
Till returen hade Glenn Hoddles England återhämtat sig som gruppetta, och kunde via 0-0 på Olimpico i Rom direktkvalificera sig för VM, medan Italien tvingades till playoff mot Ryssland.
Så, trots att jag blev väldigt förbannad på tisdagkvällens utveckling i Grupp D, där Frankrike i onödan spelade bort sig från gruppsegern, är jag på något sätt ändå nöjd med att få nöjet att se matchen mellan Italien och England.
* * *
Frankrikes miss mot Sverige innebär alltså att man får ta sig an Spanien ikväll. En mardrömsmatch?
Tja, man kan definitivt säga att de hade haft bättre chanser att nå semin om man mött Italien som alla hade trott inför gruppavslutningen, men jag skulle inte satsa stora pengar på spanskt avancemang, om man säger så.
Givetvis får de röda gälla som favoriter. De har en bättre bredd i startelvan, för att inte tala om bredden i hela spelartruppen. Det är ett sedan flera år tillbaka färdigbyggt lag, medan Frankrike äntligen gjort sin generationsväxling och ska nog mer se fram emot VM 2014 som den stora stunden.
Men Frankrike är Frankrike. Storebror.
Inbördes statistik är visserligen överskattat, särskilt nu när Spanien helt enkelt är ett bättre lag än vad man någonsin har varit tidigare.
Men det bör ändå finnas en intressant psykologisk relation som (förhoppningsvis) påverkar matchen.
Minns hur det var 2006 när Spanien - även då det sprudlande Spanien - skrevs som solklar favorit inför åttondelen i VM, för att sedan framstå som ett pojklag mot männen i helvitt.
Nu är det ju inte riktigt samma förutsättningar som gäller. Den kvällen trodde jag på förhand att Frankrike skulle ta det. Man hade precis vaknat i gruppspelet efter flera års dvala, medan Spanien dels hade ett mindervärdeskomplex att besegra, dels kanske var väl upphausat med tanke på det bedrövliga motståndet i gruppspelet (av Ukraina, Saudiarabien och Tunisien).
Framförallt bestod Frankrike av det som italienarna skulle kalla för campioni. Zidane. Vieira. Henry. Thuram. Och så vidare.
Det gör inte dagens Frankrike. Det är snarare tvärtom. Mästarna finns i Spanien. Frankrike har supertalangerna som fortfarande inte fått sitt stora genombrott.
Det som mest av allt kan tala för Frankrike är att Spanien har sett aningen knackigt ut i gruppspelet och möter nu den svåraste motståndaren hittills. Att se hur det spanska försvaret agerar när Nasri, Benzema och gänget kommer fram på kontringar blir verkligen "intressant".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar