Pirlo och England

När man i nordamerikansk hockey vill vända på en negativ trend i en match brukar man skicka in en tuffing för att tilldela en idiotiskt brysk tackling mot motståndarlagets stjärnspelare. Märkligt nog funkar det ganska ofta. Det är en signal till både motståndaren om att det är färdiglekt, och till de egna spelarna om att man "nu jävlar" ska kötta ner fienden. Hur man sen vänder på själva underläget på resultattavlan varierar. Det behöver i sig inte vara särskilt fult. Men det börjar med våld.

Andrea Pirlo löste det här problemet genom att slå en superkänslig Panenkastraff mot Joe Hart.

Italien var i stort sett borta från semifinalen när Pirlo klev fram och gjorde som han gjorde. Med sin fräcka chip signalerade han att Italien har dominerat de första 120 minuterna tack vare större spelskicklighet och kommer att fortsätta göra det under straffarna. Att det egentligen inte handlar om något mer märkvärdigt än vad man annars brukar göra som italiensk landslagsman när man har en boll framför sig.

Det var där och då som straffarna avgjordes. Jag tror inte på teorin att det var Italiens lagsammanhållning som på något sätt var starkare än Englands.

* * *

England...

England, England, England, England.

Hur i helvete?

Vad i hela världen?

Om inte den här gången så när?

Ja, det såg ju faktiskt ut som att England till slut skulle vinna en straffsparksläggning igen. För första gången sedan hemma-EM 1996 då man gick vidare efter 0-0 mot Spanien.

Italien var överlägset. Skapade en del otroligt vassa chanser som man missade. Gjorde ett offsidemål.

Det bara var hur upplagt som helst för att England skulle göra en Chelsea, precis som många hade börjat känna på sig att de skulle göra.

All fotbollslogik och tidigare statistik - med några få undantag - sa att det här var Englands kväll.

Och till råga på det så började straffsparksläggningen alldeles lysande. Gerrard som flera gånger missat tidigare satte sin straff, samtidigt som Riccardo Montolivo brände sin. Helt enligt planerna. Den sköre ex-hjälten i Fiorentina bar naturligtvis på den press som Italien satt på sig självt efter att ha dominerat matchen.

Ändå gick det som det gick.

Det är förstås hysteriskt roligt och förbättrar Englands historia med straff-exits. Att jag inte får se Tyskland-England i semin är ett pris som jag trots allt är beredd att betala. För det här har ju större verkan på längre sikt. På fotbollshistorien.

We'll always have Turin.

Men det är också sinnessjukt. Det är som den där personen som har ett "roligt" problem, tänker man, ända till man har sett problemet alldeles för många gånger och inser att det är något allvarligt och att man kanske bör ta hjälp av någon. Det är inte roligt längre.