Football's coming home.
Man kan irritera sig på det. England vet ingenting. De tror att de är bäst när de inte är där. De kan knappt göra spelmål. Allt det där.
Eller så kan man unna dem det. Till och med unna dem en VM-vinst.
Efter 52 år.
Om det är någon yngre som läser detta och undrar varför det skanderas att fotbollen ska komma hem så handlar det alltså om låten "Three Lions" som kom ut 1996, med popbandet Lightning Seeds och TV-profilerna Skinner och Baddiel.
Låten handlade om att England kan göra det igen. Inte uttalat att man kan vinna guld igen men något åt det hållet.
Att man då inte talade om att guldet skulle hem är ju för att det handlade om att England skulle vara värd för EM 1996. Däri ligger logiken och således har raden blivit synonymt med att England ska vinna guld igen.
Igen som i att upprepa det som gjordes förra gången (när låten kom) när England var värdland... Inte för EM utan VM 1966. Därav "thirty years of hurt".
Man skulle tillbaka i finrummet efter att 1992 åkt ut i EM:s gruppspel och 1994 till och med missat att kvala in till VM.
Men strax blev England åter coolt igen. Britpop slog stort och "Three Lions" speglar såklart det. Tony Blair var en ny hotshot som skulle göra upp med torre John Major.
13-åriga jag var med på tåget. Jag älskade Oasis och engelsk fotboll under den sista eran då den fortfarande var utpräglat engelskt.
Det var nostalgi då och det är nostalgi nu när engelsmän börjat få vittring på det där guldet. It's coming home.
När jag idag ser videon till "Three Lions" och ser profiler som McManaman, Sheringham, Fowler m m måste jag vara lite som en snart medelålders man gjorde när låten kom. Jag rörs av hur oskyldigt allting var. Hur vanliga arbetargrabbar kunde vara "sig själva" och inte de superstjärnor som inte bara spelare men alla människor överlag förväntas vara idag.
Ska man vara lite krass så kommer fotbollen aldrig att komma hem. Både 1966 och 1996 är historia och dagens engelska fotboll är en global liga som kallas Premier League och landslagets spelare kommer just därifrån. De har ett engelskt pass och är uppvuxna i England, men där stannar det. På ett sätt hade många av dem lika gärna kunnat vara fransmän, tyskar eller spanjorer. De är staljade tattuerade kroppar för en mångmiljonindustri och bling bling på ett sätt som Teddy Sheringham inte var.
England har haft en jävla tur med lottningen. Åttondel mot Colombia kan man inte skoja bort. Men i övrigt har man haft det ganska lätt. Nu har man ett skadeskjutet Kroatien framför sig och i en final kan allt hända.
England imponerar inte men England kan vinna VM.
Och några gånger har de varit ganska nära sedan 1966.
1990, senast då de var i semifinal, var man Chris Waddles skott i insidan av stolpen strax innan första förlängningshalvans slut ifrån att ta sig till final mot ett relativt svagt Argentina.
2002, hade man ledningen mot Brasilien i kvarten. Vinst där och mycket talar för att Sven-Göran Erikssons något tråkiga men stabila lag hade kunnat gå hela vägen.
Därtill finns förstås några EM-turneringar som hade kunnat ge något, men även om "Three Lions" siktade på just EM är ju VM något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar