Granen.
Jag tror inte att jag under hela mitt liv sett någon svensk vara så unisont dyrkad i Sverige som Andreas Granqvist. Och inom parentes... Hur absurt det är då det för bara några år sen ... Ja, ni vet själva. Det här gick jävligt snabbt.
Med unisont menar jag att det även gäller alla som talar mycket om "värdegrund" och som jobbar mycket med att "bryta normer" och lösa problemet med "destruktiv manlighetskultur".
Nu är det ju så att Granen är en patriark av rang. Det är just den bilden av honom som odlas i både sociala media och etablerad media.
Och det är inte trots den bilden som han även är en hjälte för en Johanna Frändén eller Elena Lövholm. Eller en Patrik Brenning. För att nämna några inom svensk fotbollsmedia som är mer eller mindre representativa för den grupp som jag precis beskrev.
Han är deras patriark lika mycket som alla andras.
Om någon på allvar vill att jag ska utveckla på vilket sätt Granen är en patriark så säger jag bara... Snälla! Vem försöker du lura? Behöver jag säga något? Har du missat de senaste två åren?
Andreas Granqvist är en stor redig svensk karl som leder vårt härliga landslag när det blåser hårt. För att tala i kärnfamiljstermer; en far.
Att han är en mjuk och snäll sådan utanför plan är ju ovidkommande då det inte är en motsättning i den rollen.
Det finns däremot en motsättning mellan att tala om manlighetsnormer och samtidigt odla den beskrivna bilden av Granqvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar