Utvärdering: Studion

 Utvärdering av VM-studios är nog egentligen väl ambitiöst för den typen av kommentering som jag jobbar med här. 

Men jag väljer att ta upp det ämnet för att jag trots all frustration ändå fann den inre friden på något sätt.

Där själva fotbollen på nåt sätt håller mig gisslan genom att blanda sportens essentiella tjusning med ren våldtäkt på inramningen och därmed tvingar mig igenom allt möjligt tönteri insåg jag under detta EM att jag inte behöver undermåliga inför-match-sändningar och halvtidssnack.

Inte ens snålheten kring att jag betalat pengar för att se C More:s sändningar tvingade mig att titta för mycket på dem för att liksom tänka att om jag ändå betalat för det så måste jag se det.

Det här är något som man nog kan applicera på vårt intag av multimedia överlag. Tanken på bruset.

Jag har inte kategoriskt valt bort varenda studiominut men särskilt i perioder med två-tre matcher på en dag har jag valt att inte stressa mitt liv ytterligare genom att betrakta studiotid som hålltid. 

Hur viktig är den egentligen? Vad tillför den?

Grundinställningen för alla som läser detta är nog att när man knarkar mästerskap så ska allt in. Mer EM. Mer VM. Snack. Paninialbum. Studio. Twitter. Instagram.

Men de mest ljuva mästerskapsminnena kommer ju från de turneringar där man hade ett begränsat intag.

Nottig magiche... VM 90, hade jag överhuvudtaget inget sånt alls frånsett prat med andra barn om matcherna och på sin höjd stillbilder från olika magasin som vi värdesatte högt.

Det var alltså ett VM helt utan brus.

Ett brus som nog skadar mer än det hjälper. 

Det innebär inte att bruset är den enda faktorn för hur fint ett mästerskap blir för en. Man kan förstöra det på alla möjliga sätt som fotbollsvärlden också gör idag. 

Men det är en faktor bland andra. Och jag tror att detta EM blev aningen renare för mig på så sätt. 

Samtidigt har Dobb-tv:s Eurotalk till exempel gett mig en del värdig dagen-efter-snack avgiftsfritt på YouTube. Det närmaste man har att plocka dagens upplaga av L'Equipe från centrumkiosken intill bageriet. Kärlek.

Svt och C More har gjort detta särskilt enkelt för mig då de förstås har levererat dåliga studios fullt av platta diskussioner och åtminstone svt har kört in infantila blockbuster-style ihopklipp likt Viasat brukar göra på sina sändningar. Fantasyfilmsoundtracks till fotboll. Det höjer ju verkligen känslan av drama med pampiga melodier och rytmer att se den där bollens väg upp mot krysset förbi den polske backen och hans silverklädda målvakt. Eller inte. Det är pinsamt och odrägligt nog när det faktiskt är en Hollywoodfilm. Här hittar man nya bottennivåer. Och om det någon gång får läggas i lådan så kommer istället den "moderna" smått hiphopiga electrovarianten. "Effekter" som ljud- och bildförvrängning. Men hey, jag tar ändå detta framför Vikings-spåret. Det är ju inte riktigt lika pinsamt och vill man vara snäll kan man se det som nutidens variant av förra århundradets sista decenniers. 

Och inför nästan varenda övergång ska det spelas EM-jingel. En jingel som i sig inte ens är särskilt dålig. Men ändlösa repetitioner av musik är ju faktiskt något som bokstavligen används som tortyr mot fångar av olika staters militär. 

Inre frid, som sagt. Shut down the devil's sound!

På oddsen 1.0000001 verkade gemene man på sociala media beskriva det som att svt:s studio var kvalitet medan C More/TV4:s var skit rakt igenom. Oklart exakt vad som var argumenten. Lasse Grankvist är ju mer populär än André Pops. Ola Toivonen verkade inte vara överdrivet uppskattad, så han kan inte ha setts som överlägsen kontra Kim Källström. 

Men det är väl ingen idé att leta efter argumentation som inte existerar. 

Folk tillämpar helt enkelt schablonbilder på seriösa public service mot oseriösa kommersiella kanaler.

Jag önskar att det vore så att svt utklassade fyran i detta men även för den som föredrar deras sändningar kan på allvar hävda att skillnaden skulle vara så svartvitt.

Jag tror att bilden vilar mer på ideologiskt grundade vanföreställningar än sanningen men om det överhuvudtaget finns en verklighet som den grundas på så får man backa bandet långt tillbaka till början av 2000-talet när TV4 faktiskt var lite mer oseriöst. 

För den här gången anser jag att fyran var snäppet bättre, till och med. Deras diskussioner var ofta platta men det var i alla fall riktiga diskussioner till skillnad från svt:s krystade femmannapanel där alla fick 30 sekunder på sig att kommentera diverse händelser. Dessutom slapp man domargästens kvacksalveri från reklamkanalen. Jag vill också minnas att det fanns fler ihopklipp av det slag som jag tar upp ovan hos svt. Något oväntat kanske om man - som jag själv - haft en glorifierad bild av svt i allmänhet tidigare och glömmer bort att de ofta anlitar samma produktionsbolag som betalkanalerna. 

Som en parentes kan man också nämna att det var svt som med hull och hår svalde Viktor Orbans propagandafotboll medan TV4 faktiskt problematiserade bilden en aning.

Hursomhelst, inte mycket att hänga i julgranen från något håll.

Om man inbillar sig att det inte går att göra på annat sätt så måste man för det första vara helt otroligt inskränkt och fantasilös. Försök bara att vara lite mer vuxen. Och för det andra... Titta på hur det går till i podcasts eller webb-tv a la just Dobb-tv.

Eller fortsätt producera smörja. Det hjälper ju mig att hitta den inre friden.