Dag 31- Mamma

 Lättnaden. Glädjen över berättelsens fortsättning. Över en seger för fotbollen.

När allt kommer omkring i dessa kaosartade mästerskap brukar åtminstone själva finalen räddas på så sätt att ingen får en free ride ända fram till pokalen. 

Mom's gonna fix it all soon,

Mom's coming 'round to put it back the way it ought to be!

 I takt med utfasningen av fotbolls-EM hade jag börjat sluta irritera mig på de som saker som irriterat mig kring Italien.

Och ju närmare matchen vi kom, desto mer uppenbart var det att en engelsk titel vore förödande på flera sätt.

 Learn to swim! Learn to swim! Learn to swim!

För det första skulle det ytterligare förstöra historieskrivningen kring Gareth Southgates nuvarande sejour som Englandstränare. Jag kommer att utveckla detta i en senare utvärdering men om man tittar närmare på vad som har hänt i engelska landslagstränares olika karriärer så blir det väldigt tydligt att Southgate inte uppnått stordåd, även om han eventuellt gjort det bästa av det han har. Med en EM-titel skulle hans messianska status vara fullbordad. Orättfärdigt.

För det andra märker jag att det någonstans i mig ändå finns en vördnad för sportslig rättvisa i fotbollen. Jag utgår inte från någon devis att hålla på det lag som spelar bäst fotboll generellt i varje match. Allra minst sett till att detta brukar återspegla nationers storlek och därmed per automatik ojämlikhet. Men jag vill inte att ett blufflag ska vinna ett mästerskap.

Och det är där jag känner att jag någonstans blivit räddad av EM- och VM-historien hittills. Åtminstone av det jag upplevt. Kanske hade jag resonerat annorlunda 1954 när de magnifika magjarerna föll i finalen.

Men ta 2002. Brasiliens guld räddade inte allt knas som tidigare hänt i turneringen men det hindrade ett mediokert Tyskland från att tack vare USA och Sydkorea som motståndare innan finalen göra sin lilla heist.

2010 när Nederländerna på ett helt obegripligt sätt besegrade Brasilien i kvarten och var på vippen att vinna VM där deras överlägsna upplagor från 70- och 90-talet misslyckats. Då kom mamma Spanien till undsättning.

Mästarlaget behöver inte nödvändigtvis vara världens bästa lag. Eller Europas i EM-sammanhang. Grekland var det sannerligen inte 2004. Men Grekland tog sig inte till en final på en räkmacka utan besegrade turneringens kanske två bästa lag på ett rimligt sätt. Självklart en del flyt mot tjeckerna men att slå Frankrike utan att behöva be om ursäkt och att överhuvudtaget möta Europas bästa Tjeckien de veckorna... Då är det inga konstigheter.

Liknande kan man säga om Danmark 1992.

England kom till den här finalen efter att närmast ha besegrat Ukraina och Danmark. 

Och sist men inte minst... Den vackra historien om Englands tillkortakommanden. Eller vad man nu ska kalla det.

Därför ville jag ha Italien och när "Shawberto Carlos" (bedrövlig jämförelse) sköt in 1-0 var saken klar. För de kommande timmarna är jag spagge. 

* * *

Det var inte tacksamt, det. 

Italien var i en ny situation. För första gången under hela turneringen i underläge.

För första gången en riktig bortamatch.

Det var ett mentalt test som man definitivt inte klarade under första halvlek. Insigne var usel. Immobile värdelös.

Men Southgate förskte utmanövrera Italien med catenaccio och det hade mycket väl kunnat lyckas men gav ändå Italien en lina in i matchen.

Italiens övertag blev större och större. Utan hög press av England kunde man börja hitta en rytm i det konstruktiva spelet. Eventuellt blev det inte så kul för de engelska anfallarna att spela fotboll med snabba omställningar när man ständigt fick agera i försvar.

Chiesa var pigg och kanske matchens bästa spelare. 

Ändå dröjde det till 67:e minuten innan kvitteringen kom. Vilket jag pessimistiskt nog inte räknade med. Jag hade redan börjat fundera på att England bara har två av tre storbucklor i och med att de sedan tidigare har Jules Rimet-bucklan men inte den "nya" VM-bucklan som FIFA skapade efter Brasiliens tredje VM-titel 1970.

Resten av historien kan ni. Italien tog det lite lugnt i förlängningen och i slutet av förlängningen verkade England ha greppat matchen. Kanske insåg de att straffsparkar inte är deras melodi när det väl hettar till rejält.

Likväl kan man inte stå och hoppas. Southgate bytte in två straffskyttar precis vid slutet av ordinarie förlängningstid och där antog jag att Sancho och Rashford (som bland annat satte den där straffen på Parc de Princes häromåret) skulle vara överjävligt grymma på straffar. Men båda kom att missa.

På schweiziskt manér stod tidigare straffläggningshjältar som Bellotti och Jorginho för usla straffar den här gången. Den sistnämnde borde förmodligen ha varit utvisad sedan tidigare så där fanns en slags rättvisa.

Ändå... Blotta tanken att den osköna och sopiga Jordan Pickford såg ut att kunna belönas med hjältestatus...

Den farhågan fixade lille Saka åt oss. Stackarn. Vet inte om det stämmer men det sägs att han aldrig tidigare lagt en straff på seniornivå?

Slutet gott, allting gott.

England föll på straffar igen. Då och då har man ryckt fram och tagit avancemang på det men vi brukar ändå landa i en slutdestination på straffar.

Italien har inte någon jättemunter historia med sånt heller, men efter tre svidande fall på 90-talet börjar det bli allt tydligare övervikt för den positiva sidan. Denna guld, den första efter 15 år, var den andra att bärgas hem via straffläggning.

Än så länge lyser bilder på den engelska besvikelsens orkan på gatorna med sin frånvaro. Stan skulle slås sönder, hade man tänkt men det verkar ha stannat på en normal nivå. De bilder som cirkulerar är istället från en intern uppgörelse inifrån arenan när en del våldsbejakande män tar på sig att slå några av de tiotusentals biljettlösa fans som lyckades ta sig in på Wembley den kvällen. Tyvärr beskrivs dessa biljettlösa galningar som italienare på många håll. 

Nåja. Detta unga urstarka England kommer att få en ny chans snart, heter det. Men även om det förstås är möjligt att en del spelare lyfter sig till väldigt höga nivåer, så är min utgångspunkt att tricket med rätt sida av slutspelsträdet inte kan upprepas tredje gången i rad. Så i Qatar får England i alla fall bekänna färg tidigare än i finalen.

Nu är det tid för utvärdering. Av allt från dessa inte så pjåkiga 31 dagar.