Aight... Dag 23... Får vi hoppa över. Det bara blev inte av och det fanns egentligen inte så värst mycket att säga då precis allting gick helt planenligt för en gångs skull.
Det finns alltid ett par saker att observera. Som genomskinligheten i domarnas räddningsförsök i jämförelsen mellan den höga sparken (also known as skott) av den där dansken som antagligen heter Poulsen som en fjärdedel av landets befolkning, och fallet Danielson.
Och att England i den femte matchen uppträdde i sitt snygga ordinarie ställ där marinblå shorts ingår.
* * *
Så... Dag 26.
Vad säger man?
Eländet levererar. Det är Champions all over. Precis allting du hoppas på är motsatsen till det som kommer att ske.
Nu är jag inte gråtfärdig, direkt. Italien är liksom inte min fiende utan det har varit annat som dragit min anti-azzurri-båt.
Är också nöjd med att matchen åtminstone togs till förlängning. En 90-minutare hade varit pyspunka.
Sett till motståndet gör Spanien sin bästa match i turneringen. Och är nog det enda laget i turneringen som över en hel match är - knappt men klart - bättre än Italien. Belgien hade sin kvitteringsjakt men blev dessförinnan tydligt sönderkört i större delen av första halvlek.
Det som saknas vet ni. En killer i straffområdet. Morata är en sån på deltid. Oyarzabal är verkligen inte något sådant och borde ha gjort mål ikväll. Dani Olmo är bra men det är inte riktigt hans roll.
Man kan argumentera för att Italien inte heller har någon sådan även om flera kanske blir det en dag. Men även om Spanien inte hade sin värsta handboll-session ikväll så är Italien så mycket mer direkt i sitt anfallsspel. Det känns ständigt farligt.
Det blev nu inte det som avgjorde matchen - som ju inte avgjordes överhuvudtaget, därav oavgjort! - men något att observera när dessa lag möttes direkt i en match.
Förra gången lagen möttes i ett mästerskap utsattes Spanien av rena blitzkriget från ett aggressivt Conte-Italien.
Ikväll borde de ha vunnit. De borde också ha skapat fler chanser men de skapar tillräckligt mycket för att kunna vinna. Övertaget är som starkast i första halvan av förlängningen. Därefter blir de med rätta mer försiktiga.
Och det är svagt att inte bättre utnyttja det övertag som man får efter Locatellis inledande miss under straffsparksläggningen. Det inledande laget har en statistisk fördel men det gäller tydligen blott ett övertag om 60% och jag förmodar att den hamnar en bra bit under 50% vid miss av första straffen.
Dani Olmo är den som onödigt tidigt missar läget att ge sitt lag kommandot och stackars Morata är dumdristigt nog att - efter allt som hänt kring honom i samband med och under detta EM - ta en straff. När han går fram gör det ont i mig och jag bara säger rakt ut "varför gör du detta?". En fråga som självklart gäller även om han eventuellt sätter den. Avslutet är i sig inte den allra sämsta men det är alldeles för genomskinligt för Donnarumma. Hääär kommer bredsida till höger! Tack för cortadon, meddelar Gigi.
I ren dunderspekulation är min närmaste tanke att Morata övertalades av Luis Enrique att ta en. Smicker är svårt att värja sig mot. Kom igen, Alvaro, du är ju kingen! Du sätter den lätt!
För jag får återkomma till min käpphäst här. Den som lägger en straff som är dömd att misslyckas kan ju rimligen inte vara sugen på att ta den.
Kanske är vissa för dåliga för att känna efter det där innerst inne.
Det hade kunnat vara en fin saga, detta Real Madrid-lösa och osexiga Spaniens semiitalienska vandring mot pokalen. Men, som Gyllene Tider sjöng. Det är över nu.
Fucking Suecos...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar