EM 2021 - Utvärderingen

 Ett mästerskap som förmodligen kommer att gå till historien som det försenade pandemimästerskapet. Blott ett år senare än vanligt är det något väldigt konstigt med att backa fem hela år för att kommentera föregående EM. Ett halvt decennium.

Däremot tror jag inte att formatet med spelorter över hela Europa kommer att vara en stor grej. Snarare tror jag att det kan bli så att Uefa i framtiden kommer att lägga varje EM på det här sättet. Möjligen kommer man att regionalisera det hela så att det blir något mer logiskt med resandet. 

Men Fifa och Uefa har blåst upp sin respektive turneringar till ett monster som inte längre kan spelas i ett enda land frånsett en handfull gigantiska länder. EM i Portugal kommer nog inte att hända igen. Belgien och Nederländerna kan nog inte ens tillsammans få arrangera EM. VM ska vi inte ens tala om. 

Och det är inte bara organisationernas fel. En anledning till att turneringarna vuxit till bjässar är att precis alla som gillar fotboll ser det som en självklarhet att resa till turneringen och följa landslaget oavsett var i världen det spelas. Även icke-deltagande länder ska göra det och hänga sin flagga på arenan för att säga jag vet inte vad. Det är lätt att bli filosofisk här. Hur ser vi på miljön? Och framförallt, hur ser vi på livet? Är det en självklarhet att alltid göra något som vi rent tekniskt kan göra?

Även om jag inte gillar den här utvecklingen är jag förstås inte ute efter kritisera folk som vill åka till jordens alla hörn för att se landslaget spela EM/VM. Jag konstaterar bara att det för med sig problem.

Personligen kommer jag nog ha starkare minnen av denna turnering än 2016 för att jag hade möjligheten till större fokus på matcherna sett till livssituationen i övrigt.

Dystert nog känner jag att jag är redo för en typ av skilsmässa. Jag kommer nog aldrig överge fotbollen helt och hållet. Men där jag tidigare tittat och gnällt har jag nu mer accepterat att saker och ting fördärvats bortom de gränser som är självklara för mig och att de kommer att förbli så tills den dagen fotbollen kanske dör när folk tröttnat och när det som gjorde den unik inte längre finns.

Mycket av skiten har tagit sig hela vägen in på plan. Amerikaniseringen med let's-get-ready-to-rumble-speakers som annonserar nationalsånger och annat som om det här var hockey eller boxning. Att precis innan avspark börja spela U2:s EM-låt... Vad i helvete skulle det fylla för funktion ens utifrån deras egen lama paketering? Värst av allt... Målmusiken. Att behöva genomlida dunka-dunka-versionen av Seven Nation Army efter varje mål. Så otroligt plastigt och fånigt. Minns ni att vi faktiskt hade en fotboll utan allt detta? För inte alls så längesen? När allting redan var genomkommersialiserat? 

Såhär blir det eftersom det finns absolut noll relation mellan de som styr och oss som publik. Fotbollsorganisationer är inte demokratier. Jag vet inte ens om det hade gjort saken bättre om de varit det. Men beslut tas hursomhelst av kostymnissar och reklamare och deras idé om vad fotboll ska vara. 

Detta blev även turneringen där jag mer än någonsin förut blev medveten om nationalismens framsteg i Europa. Det fanns en tid för inte alls så längesen där nationalsången innan matchen var en fin liten grej som medförde någon typ av prestige. Längre tillbaka var det blott en orkester med tysta startelvor på rad. Sen började vissa sjunga lite. Och nu är det en tävling i vem som sjunger ivrigast. Och alla deltar i den här tävlingen. Till och med folk som här i Sverige röstar rödgrönt tycker att det är coolt med män som skriker fram en skatans nationalsång. It's progress, som Bad Religion sarkastiskt hade framfört.

Första EM:et med VAR och det är lätt att glömma bort all skada som det orsakade eftersom man la det mer eller mindre på is i semifinalerna och finalen där jag inte tror att domare Kuipers tog hjälp av VAR en enda gång. Bra gjort av honom men... Ja, VAR må ha funkat aningen bättre än VM 2018 där det användes första gången men det säger mer om vilket elände det var då än hur bekymmersfritt VAR är nu. Vi kan inte lura oss själva. Sålänge VAR finns där så är fotbollen aldrig sig lik igen. Inte ens på det mest ytliga planet där bara det sportsliga räknas. Vi får inte ens fira mål. Det skedde många gånger den här gången att måljubel förvandlades till ett platt fall några minuter senare.

I fell in love with the sweet sensation, I gave my heart to a simple goal, I gave my soul to a new religion, whatever happened, to my football?

Sedan länge har vi vant oss också vid att man i fotboll numer har en ordinarie matchdräkt som man använder mer sällan än sin reservdräkt. Ordinarie var ordet. Kontrasterna måste vara totala. Det ser bättre ut på TV enligt någon reklamare och dennes fokusgrupp. Och det hjälper domaren att dra en illusorisk offsidelinje på två millimeter om det är så. Här får man väl avundas de som är så själlösa att de tittar på vad som helst utan bekymmer så länge det är elva mot elva och en boll på plan.

En annan negativ sak som vi inte nödvändigtvis måste vänja oss vid är ojämna slutspelshalvor. Likt 2018 fick vi den här gången en halva med alla de bästa lagen och en annan där det på sin höjd fanns en riktig utmanare till guldet. Italien, Frankrike, Belgien, Spanien och Portugal på ena sidan. Ett svagt Tyskland och England på den andra som dessutom möttes omgående och slog ut ena om någon nu rankade de högre.

Formatet var också ett stort problem. När Platini först annonserade idén med ett utspritt EM var det inte givet att vi skulle ha ett system där flera lag har hemmaplan i gruppspelet. En sportslig orättvisa med det dråpliga utfallet att samtliga semifinallag var just de som hade haft hemmafördel i gruppspelet.

Fanns det något som var bra?

Tja... En sak finns och det är att slutspelet bjöd på spännande matcher och få av de sista stora matcherna avgjordes under 90 minuter. Vi behöver alla svettas för att det ska kännas att det är på riktigt och den biten fick vi med oss den här gången. 

Nu väntar ett drygt år av irritation angående Qatar-VM. Något som jag säkert hade hakat på för tio år sen men tiden då världen kunde delas upp mellan de goda och de onda, där vi i vår del av världen är de goda är för längesedan förbi för min del. Qatar är vår del av världen. Qatar är vår utveckling de senaste 30 åren. Qatar är Champions League, Premier Leauge och det som alla andra ligor vill bli. Qatar är därtill asiatiska sweatshops som tillverkar dina mobiler, och krig som förs långt borta i öknen nånstans av ditt land på grund av geopolitiska intressen eller globala allianser. 

Det var översikten. Detaljerna härnäst.