Erik Niva doesn't pay my bills

...Och han är inte längre min hjälte.

Han har bränt slut på krutet. Driver teser på ett påpassligt sätt. Är dryg. Är en av dem. Och är på så sätt lite passé.

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att man har mer vett att hämta av en skribent på Svenskafans.com än att läsa Erik Niva anno 2012.

Det är inte sant, men jag har precis nått stadiet då jag har förstått att han inte längre är vad han varit. Frustrationen har långsamt byggts upp och släpps loss när jag läser hans smörja till blogginlägg idag.

Är det jag som blir klokare för varje år eller han som blir dummare?

Nå, dum är fel adjektiv för att beskriva Erik Niva, men jag tror på allvar att the guy's finished. För 4-5 år sen hade han sakta men säkert blivit kanske Sveriges främsta fotbollsexpert om man talar fotboll i vidare mening. Nu är han inte mer än en vettig journalist.

Jag såg upp till honom. Nu är han bara en av medlöparna som var etablissemanget när han själv slog igenom.

Jag antar att om man får ryggdunkar varje dag i sitt liv i en femårsperiod så blir man slapp. Det hade jag också blivit.

Detsamma gäller egentligen Simon Bank. Men han har inte kört samma berg- och dalbana.

Det är bara så tröttsamt att se hur dessa herrar hela tiden anpassar sina åsikter efter en vilja att låta dem vara i samklang med slutresultatet av en fotbollsmatch, trots att resultatet så många gånger handlat om millimetersmarginaler.

Efter varje slutresultat har Bank och Niva ett svar. Du kommer aldrig se dem bara konstatera att fotboll är en sport där shit happens.

Bank och Niva är beredda att göra en 180 om den där bollen tar en centimeter till höger om stolpen eller inte. Deras beskrivningar av de olika matcherna i EM har ofta varit ett stort skämt. De söker sig ofta till ytterligheter. Italien måste ha världens strafftrauma för att göra storyn om en straffkamp mellan England och Italien mer laddad än vad den är.

För vad liksom?

Ja, Italien torskade tre raka straffnederlag under 90-talet, men gjorde upp med den bakgrunden efter en straffseger mot Holland i en av EM-historiens mest klassiska matcher år 2000.

Nästa gång de deltog i en straffsparksläggning efter det var år 2006. Då vann de VM.

Så exakt vad är det för trauma vi pratar om här?

Varje gång det är straffsparksläggning så kommer ett av lagen att torska. Det är fakta.

Att då mer eller mindre hävda att varje lag som någonsin torskat en straffsparksläggning (läs Är inte Tyskland) dras med ett strafftrauma är inte acceptabelt.

Jag antar att om någon skulle få för sig att konfrontera Bank om detta så skulle han bara komma med något pretentiöst alibisvar om att hela livet är en berättelse eller något, och att det är av estetiska skäl försvarsbart.

Nonsens.

Det är ändå inte just den typen av uttalanden som irriterar mig. Det handlar ju mest om lite förvridet fakta.

Men opportunismen... Att till exempel påstå att England aldrig hade kunnat vinna straffarna mot Italien, att antyda att de hade mer press på sig än Italien, är självbedrägeri.

Och Niva?

Ja, han hävdar idag att den här spanska upplagan är det bästa landslag som någonsin har funnits. Utan förbehåll.

Samme man som på frågan om vilken som är hans favoritmatch genom alla tider drar till med en som spelades 25 år innan han själv ens vad född. (Självklart instämmer Bank).

Samma Spanien som var en inskjuten straff från att åka ur i åttondelen av VM 2010.

Som var ett välskött friläge av Arjen Robben ifrån att förlora finalen i samma turnering.

Som var en rättdömd kroatisk straff från att åka ur årets turnering.

Som var en straffsparksläggning ifrån att åka ur semifinalen av årets turnering.

Jag menar inte att tesen är den dummaste som jag någonsin hört. Men den är inte välgrundad. Sådana saker häver man inte ur sig hursomhelst.

Vill man peka på tre raka stora titlar som argument, då är man fortfarande på SF-nivå.

Det är bara att inse att våra gamla hjältar inte längre är hjältar. Jag vet inte vem som är det. Kanske inte finns någon. Men det finns de som har mycket vettigare saker att säga än Bank och Niva. Jag kommer fortsätta att följa deras blogg och deras prat på tv. Men det gör inte dem unika.

Jag avslutar med ett exempel - i ett kommentarssvar - på vad som dagens Erik Niva  ser som definierande för bra fotboll, och vill att läsaren läser det med ett bra minne av hur matchen igår utvecklades:

Är jag på riktigt? Är detta på riktigt?

Spanien vinner en EM-final med 4-0 – FYRA-NOLL!!!!! – och får ändå skit för att det inte "spelar roligt".

Vad hade varit godkänt? 8-0? Eller var felet de gjorde att de inte lät Italien börja med ett tremålsförsprång? Vilka tråkiga svin.