2. Italien
Svårt att argumentera mot Italien i detta EM?
Ja, rätt så. Med tanke på hur turneringen såg ut i stort. Och med tanke på att det var ett av få stornationer som överträffade förväntningarna. Det här var tveklöst Italiens största stund på sex år. Men grundproblemet kommer man aldrig ifrån; Italien kommer aldrig att vara äkta italienskt med Cesare Prandelli som tränare. Deras speciella hållning till defensiv fotboll har inte tagit lika mycket stryk av fotbollens globalisering som exempelvis den engelska långbollsfotbollen. Men liksom det sistnämnda håller den nu, omkring ett decennium senare än sin antites, att gå under och ge plats för en mer internationell stil som handlar om att "ta löpningar" och "skapa ytor", blah blah blah.
Det italienska landslaget visar inte ens samma typ av defensiv briljans eller grinta som tidigare upplagor gjorde. Visst, de besegrade storfavoriten Tyskland i en semifinal. Men ingen kan intala mig att det finns några Baresi, Maldini, Nesta eller Cannavaro i den backlinjen. Det kunde ha varit ett annat landslag.
Men den eviga diskussionen får väl ta stopp där.
Jag får ge Italien cred för att de just gjorde det som jag absolut inte förväntade mig av dem - att de skulle vara skärpta, fokuserade och ofta jävligt bra. Glädjande också att Mario Balotelli till slut tystade kritikerna. Det var ingen utomjordisk prestation av honom, detta EM, men väl godkänt. Segern mot Tyskland var imponerande och stort, och sjuk med tanke på historiken. Men det är matchen mot England som jag kommer att minnas. Jag hade faktiskt aldrig trott att Italien skulle framställa England som ett pojklag i 120 minuter, som de nästan gjorde. Dramatiken och omständigheterna - kvällsmatch på en olympiastadion - gjorde att det trots allt kändes lite italienskt trots allt.
Sen fick man ett definitivt slut på sitt psykologiska övertag mot medelhavsgrannen Spanien.
Siffror
2 segrar
3 oavgjorda
1 förlust
7 gjorda mål
8 insläppta mål
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar