Hade det kommit som en blixt från klar himmel hade jag skrattat mer. Men nu kom det som en uppföljning av en redan fantastisk svit. Efter att utan större problem ha hållit Inter under kontroll på San Siro, och därefter demolerat Lazio på Olimpico i Rom, åker Cagliari till Turin och besegrar Juventus med 3-2. Efter att ha legat under med 1-2 i halvtid. Självklart var jag glad. Men jag har varit gladare tidigare, när man har segrat i de där nedflyttningsstridernas matcher och säkrat kontraktet. Det som var lite nytt igår var graden av stolthet. Det var nästan så att jag grät minuterna efter slutsignalen. Det var inte någon strumprullare hit och dit som avgjorde. Det var en svängig match och i slutändan var Cagliari starkare, helt enkelt. Och det var på något sätt en seger för de klubbar som förväntas inta statistrollen när media ska från dag ett koncentrera sig på hur det ligger till med de klubbar som faktiskt har chansen att vinna ligan. Win, win, win, var ordet.
Jag tycker snart synd om Allegri. Hur ska han leva upp till detta i sin andra säsong om ett halvår?
Jag tycker snart synd om Allegri. Hur ska han leva upp till detta i sin andra säsong om ett halvår?
Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Cagliari, Juventus, Allegri
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar