14. USA
Från högt uppe i norra Amerika var det den här gången i första hand Kanada som hade spotlighten på medan USA... Också hade lite hajp innan den började avta alldeles inpå VM-premiären.
Det visade sig att amerikanernas rutin trumfade Kanadas explosiva framfart.
För även om USA missade förra mästerskapet hade de både 2014 och 2010 avancerat från gruppspel och varit med ända sedan 1990 oavbrutet.
Svaret på frågorna om man kunde göra något bra i Qatar kvarstod efter premiären mot Wales där man tog och gav.
Varningen kom istället mot England där man tog poäng och såg stundtals farligare ut än storebror.
Avgörande då mot Iran. En match som var förvånansvärt befriat från det politiska uppsnack som präglade matchen 24 år tidigare i Lyon.
Likt Englandsmatchen satte man gasen i botten och ledningsmålet innan paus kanske var avgörande, både psykiskt och fysiskt. I andra halvlek kunde man ha blivit straffad men det vore en överdrift att säga att de kom undan med blotta förskräckelsen.
Nästa steg blev naturligt nog för stort. 1-3 mot Nederländerna. Men hade Pulisic gjort mål tidigt som han borde ha gjort så... Vet man aldrig.
2022 blir i alla fall ingen turnering som man kommer att värdesätta högt. Man gjorde det minsta begärda och inte så mycket mer. Som bekant är det VM på hemmaplan igen om fyra år och det är till det man har gjort den här satsningen.
Något som man kan tycka är lite lustigt. Kan man bara dra på växeln så fort man vill och i så fall... Varför gör man inte det bara för att gå framåt inför ett random mästerskap som 2006 eller 2014?
Det speglar väl mänskligheten i stort. Dessutom säkert lättare att få deg när man vet att belöning väntar.
1 seger
2 oavgjorda
1 förlust
3 gjorda mål
4 insläppta mål
13. Spanien
Fortsätter kämpa vidare på baksmällan efter guldåren 2008-2012.
Åker ut i åttondelen igen. På straffar, igen.
Efter premiären och 60 minuter till såg det riktigt bra ut. Det luktade semi, eller mer.
Sen gick allt åt fel håll. Tyskland kvitterar, och i nästa match förlorar man mot Japan.
Eller tillåter sig att förlora. Den där slutkvarten är en patetisk uppvisning av ett icke-försök till att vända på saker och ting.
Utan mål skulle man gå vidare. Det låg nu för långt borta för Costa Rica. Och man skulle få Marocko istället för rutinerade Kroatien. Och förhoppningsvis var tanken snarare på att slippa samma halva som Brasilien och Argentina snarare än att skämma bort sig över den lilla skillnaden mellan Kroatien och Marocko.
Det går att begripa. Men jag kan tycka att det borde krävas mer. Frankrike väntade ju ändå på höger sida av trädet.
Hursomhelst blev det poetisk rättvisa. Marocko blev för svårt. Handboll, 0-0, och ett brutalt straffnederlag där tre av tre missar. Så mycket för de där 1000 straffarna...
För att återigen parafrasera ett anonymt geni på Twitter: Spanien var så inövade i att drilla med passningar att när de stod inför Bounou i Marockomålet så var instinkten att passa till honom snarare än att dunka den bakom honom.
Och det var slutet för Luis Enrique. Mannen som verkar tycka om konflikter och som inte verkar ha fått gräddfil tack vare det oerhört tragiska med att hans lilla dotter dog för några år sen.
Vamonos. Till nästa gång är de sista bloddropparna från 2012 borta.
1 seger
2 oavgjorda
1 förlust
9 gjorda mål
3 insläppta mål
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar